Hela världen fick plats i Cilla Bancks lilla stuga

Cilla Banck levde fattig och ensam i skånska Arild. Hennes anteckningsbok ger en säregen bild av hennes tid. Kulturredaktionens Mattias Berg dyker in i en 1800-talsmänniskas värld.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017.

Vad är egentligen tidens gång? Eller omvärlden? Och vilka spår sätter allt det där i en enskild människas medvetande?

I sin ljuvliga lilla bok ”Vad Cilla Banck visste” gör Lundahistorikern Peter K. Andersson ett allvarligt försök att svara på de här omöjliga frågorna. Den är tunn – inte ens 100 sidor – men blir redan efter min första läsning tung av understrykningar och hundöron.

Som framgår av titeln, kretsar den kring en viss Fröken Cilla Banck som bodde ensam och fattig i en stuga i skånska fiskeläget Arild mellan 1830 och 1906. Undertiteln är ”En 1800-talsmänniskas världsbild” – vilket ganska exakt fångar Anderssons anspråk. Mikro- eller mentalitetshistoria, som det kallas mer fackmässigt.

Men det allra heligaste var ändå hennes egen dopdräkt

Och att just Cilla Banck intresserar en historiker, beror på att hon – till skillnad från de flesta andra outbildade ur fiske- och bondemiljö vid den här tiden – skrev en sorts dagbok. Där nedtecknade hon verkligen allt möjligt. Från klassiska minnesanteckningar om egna utflykter eller dödsfall i byn till avskrifter ur veckotidningar, psalmböcker, Bibeln och olika slags kalendrar.

Dessutom skapade hon med tidens gång ett museum, eller kanske snarare kuriosakabinett, i sitt hem enligt ungefär samma osorterade princip. En samtida besökare vittnar om hur Cilla Banck började med att visa den första tekanna som kom till Arild – och stolt berättade att den tillverkats vid en ”förfärligt stor fabrik” i industrialismens England, för att så småningom föras till lilla Arild av sjömän över havet.

Museet var också fullt av betydligt mer långväga föremål. Samma besökare räknar upp ”fågelbon från Indien, träpapegojor från Kanarieöarna, mandarinkostymer, chilenska kalabasser, sjötång från Stilla Hafvet, japanska kokkärl, ryska mjölkbyttor”. Men det allra heligaste var ändå hennes egen dopdräkt.

Efter Cilla Bancks död revs museet, vilket knappast hade skett om hon varit en välbärgad kvinna med kulturell nimbus. Men dagboken finns kvar, i all sin målmedvetna gåtfullhet. Peter K. Andersson påpekar att vi nästan alltid betraktar historien ur de mer priviligierades perspektiv. Själv, skriver han, har han ändå försökt ta reda på hur de fattiga – som ofta inte kunde vare sig läsa eller skriva – faktiskt tänkte. Han liknar det arbetet vid en sorts dekryptering: ”som att hitta en gammal mystisk bok skriven med ett chiffer vars system sedan länge gått förlorat.”

Stilbildaren i genren, en influens så stark att den samtidigt tycktes släcka ut alla sina efterföljare, var den italienska historikern Carlo Ginzburg som 1976 kom ut med boken ”Osten och maskarna”. Den handlade om en så kallad vanlig människas världsbild några hundra år före Cilla Banck. Nämligen den italienske mjölnaren Menocchios, som på 1500-talet satte sig upp mot kyrkan med sina tankar om skapelsen.

Man kan diskutera hur representativ den här mjölnaren faktiskt var. Hur som helst blev han också oerhört intresserad av filosofi – och kyrkan ansåg Menocchios hemsnickrade läror så farliga att han brändes på bål som kättare.

Och det är ju ett av mikro- eller mentalitetshistoriens dilemma: att ”ovanliga” människor oftast ändå är intressantare än ”vanliga”. När någon blivit tillräckligt speciell, transformeras åtminstone personen från den ena kategorin till den andra, och lämnar de mindre speciella kvar i historiens skugga.

Hur kan man då få reda på någonting alls om dem? Ja, ett sätt, kanske det enda, är att studera hela kollektivet: alltså statistik. Efter att jag själv läst ”Osten och maskarna” när den kom ut i Sverige i början av 80-talet, och då tycktes ligga på vart och vartannat nattduksbord, började jag också studera ämnet i tiden, ekonomisk historia – innan jag alltför snabbt kroknade på alla dessa opersonliga förteckningar. Med viss fasa minns jag särskilt den om årsförbrukningen av salt sill under medeltiden.

Cilla Banck gör faktiskt också förteckningar, eller åtminstone listor, men på ett helt annat sätt. Peter K Andersson menar att de påminner om trollformler, som traditionellt användes för att skapa trygghet och kontroll.

Så hon listar, bokstavligen, allt mellan himmel och hav. Mycket handlar förstås om religion. Till exempel följande förteckning: ”Guds sons blodsutgjutelser. Först i omskärelsen, 2 i Gethsemane, 3 wid hudflängningen, 4 törnekröningen, 5 wid purpurmantelns afryckande, 6 wid händers och fötters genomborrande, 7 wid sidosårens öppnande”.

Men framför allt är det ju havet som i fiskeläget Arild är världens början och slut, alltings mått, livet och döden. Risken för drunkning var också ständigt närvarande. Cilla Banck listar hela släkter som dött ut i sjöfartens spår. Till och med hennes egen bror förekommer i en sådan till synes opersonlig förteckning: ”Efvenledes omnämnes sjömannen Lars Banck som gick bort ifrån skonerten Örnen, det hände i Norsjön den 6 april 1853.”

Hon sammanfattar också allt detta tragiska i en speciell lista: ”Döda här i byn i min tid, som jag kan minnas 353 Inberäknade i nämda antal 41 som äro drunknade, 2 som själva afhänt sig lifvet. En hängt sig. Och en sängt sig.”

de flesta världshändelser tycks skölja rakt igenom henne, medan disparata erfarenheter och lösryckt information fastnar som drivved i medvetandeströmmen.

Under Cilla Bancks levnad förändras ändå den globala sjöfartens villkor dramatiskt. När hon föds 1830 hade det inte gått mer än ett decennium sedan den allra första överfarten med ångbåt över Atlanten. Sedan kom de stora passagerarfartygens tid. Suezkanalen och Nordostpassagen band plötsligt ihop jordklotet på ett nytt sätt – och med undervattenskablarna för telegrafi vid mitten av 1800-talet blev havet det viktigaste kommunikationsmediet även för den mest inbitna landkrabba.

På så sätt flyter havets förändringar ihop med mediehistorien. Dagstidningarnas genombrott skedde också just under hennes livstid. När Cilla Banck precis var på väg att lämna tonåren, 1848, grundades Sydsvenska Dagbladet. 1864 blev Dagens Nyheter den första massmarknadstidningen, riktad till många prenumeranter med ett lägre pris.

Vad ser vi då av allt det här i hennes dagbok? Eller, för att tala med bokens titel: Vad var det som Cilla Banck visste?

På det ger Peter K. Andersson inget rakt svar, hur nu ett sådant skulle se ut. Men han påpekar till exempel att en dagstidning – och då Helsingborgs Dagblad – bara nämns en enda gång i hennes dagböcker. Däremot märks den parallellt framväxande populärpressen desto tydligare.

Framför allt handlar det om Triumf: Sveriges billigaste veckotidning, som den kallades i annonserna. Ur den har Cilla Banck bland annat skrivit av artiklar om ”werldens äldsta bibliotek” och ”den fruktansvärdaste jordbäfning som i historisk tid hemsökt menskligheten”. I sina listor kan hon också blanda rena faktauppgifter om digerdöden och Stockholms grundande med en äventyrlig teori om tidpunkten för Jesu återkomst till jorden.

Så allt detta visste Cilla Banck. Med sin bok har Peter K. Andersson nu gett oss en ömsint nyckel till hela den här krypterade historien: visat hur en enda person kan fungera som konkret länk mellan abstrakta begrepp som ”makro-” och ”mikro”. Hur de flesta världshändelser tycks skölja rakt igenom henne, medan disparata erfarenheter och lösryckt information fastnar som drivved i medvetandeströmmen.

Eller som Andersson själv skriver i bokens allra sista stycke, om Cilla Bancks världsbild: ”Det som utmärker den är inte i första hand dess lantliga utgångspunkt utan dess kumulativa och oanalytiska förhållande till kunskap. Det viktigaste är bara att veta.”

Mattias Berg, medarbetare på kulturredaktionen

Litteratur

Peter K Andersson: Vad Cilla Banck visste. Ellerströms, 2017.