Skyddsrum: Vi öppnar dörren till en mytisk plats

När hotet om krig ökar väcks tanken på skyddsrummen plötsligt till liv. Men kanske fyller dessa märkliga platser en funktion även i fredstid? Det funderar konstnären Oskar Kardemark på i denna essä.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-03-15.

Vi har alltid sökt skydd i grottor och håligheter i landskapet, något som genom historien återspeglats i myter och berättelser. I modern tid, när luftangrepp hotade, sökte vi oss på nytt in i berggrunden för att upprätta skydd. Idag står Sveriges 65 000 skyddsrum som ”…symboler för en äldre tid, världskrigens tid och det kalla krigets tid”. Få av dom lever upp till kraven för ett fungerande skydd. När skyddsrummet inte längre kan upprätthålla sitt ursprungliga syfte, vad blir platsen då?

Att skyddsrum dyker upp i den populära facebookgruppen ”övergivna platser” säger något om hur vi ser på dom idag. Bilden förstärks ytterligare på Instagram, där otaliga bilder av skyddsrum försetts med metataggar som #Förfall, #Bortglömt, #Ödeplats och #Övergivet.

Så har skyddsrummen kommit att bli en viktig miljö inom Urban exploring, eller urbant utforskande, ett fenomen som närs av vår impuls att vilja se bakom det förseglade, att med lekfull, nästan barnslig upptäckarlust få bege sig till en plats där få har varit och utrustade med kamera dokumentera nedgången i underjorden. Skyddsrummen och dess omgivning kittlar fantasin genom att erbjuda nya möjligheter, det har blivit en plats för det obestämda, det aparta och ljusskygga och därmed det kreativa. När ordningsmaktens grepp lättat, har oordningens makter tagit vid. I parkerade bilar intill hemliga rum sker utomäktenskapliga utsvävningar, det tjuvröks, dov klubbmusik hörs inifrån berget och under hashtaggen #Urbanart bekläds skyddsrummens ytor med sprayfärg. Det är så minnena ser ut från min barndom; tillslutna portar med färgsprakande former och tecken, insjunkna i det mörka grå.

När jag nämner skyddsrum för mina generationskamrater som växte upp på 80– och 90-talet är det just barndomsminnen som bubblar upp till ytan, alla med ett äventyrligt skimmer över sig. Skyddsrummet i fredstid är en plats med sin egen lockelse, inte helt utan koppling till sitt ursprungliga syfte, men samtidigt något annat; inte stället dit man vänder sig för att undkomma krig, ödeläggelse och katastrof; utan en plats att fly undan sitt sammanhang i världen, det bestämda och reglerade i tillvaron.

Det är lätt att förstå varför skyddsrummen utövar en särskild lockelse på de som befinner sig mellan barndom och vuxenliv.

I ett eget minne från den där mellanåldern gick jag mellan mina föräldrar i en bred, mörk tunnel som tycktes borra sig ner i berget, djupare och djupare. Med ett barns förmåga att mytologisera tillvaron fylldes jag med en känsla av att få tillträde till något hemlighetsfullt. Tunneln mynnade ut i ett väldigt bergrum där mörkgröna fältsängar stod i rader, perfekt bäddade intill den ojämna bergsväggen där vatten sipprande. I gallerbeklädda skåp stod konservburkar med etiketten vänd utåt. Luften var rå och det luktade bensin och jord. På något vis förstod jag att om något händer så ska vi bo här, i dessa väldiga bergrum, med tunnlar som förgrenar sig likt mycel in i berget. Detta något som skulle kunna hända, som skulle göra att vi var tvungna att lämna vårt hem och bosätta oss i berget tillsammans med våra grannar, vänner som ovänner, alla under samma skrovliga tak, kunde jag bara skymta.

Senare under min uppväxt kom jag att återvända till berget, för att orientera bland tallar, busksnår och björkskott på gympalektioner; eller efter skolan, för att vara ensam. Jag fascinerades av ytan; den oansenliga bergsknallen omgärdad av en motorväg, cykelbana och en porlande bäck. Hela tiden skymtade de diffusa bilderna för mitt inre; av de där väldiga salarna som urholkade marken under mig, och som skulle skänka skydd, om något hände.

Jag tänker på konstnären Carl Fredrik Hill och de skyddande rum han upprättade i sin bildvärld. I perioder märkta av schizofreni hängav han sig åt undergångsfantasier med mytiska övertoner. Hoten kom i olika skepnader; en förgörande flod, ett skummande vattenfall, en malström, en väldig vind eller en förtätat orange himmel. Den lilla vita elefanten, det djur han mest identifierade sig med, skyddade han genom att placera i ett hålrum i landskapet. "Bilderna handlar först och sist om människans möjligheter att överleva", skriver konstvetaren och Hillkännaren Sten Åke Nilsson om bilderna från sjukdomsåren. Det är en personlig undergång som hotar, en andlig undergång, såväl som en undergång för det mänskliga släktet. Jag tänker på myten om De sju sovarna i Efesos, männen som på 200-talet sökte skydd i en grotta undan religiös förföljelse, bara för att vakna upp 200 år senare och finna att hotet var som bortblåst. Myten avbildas ofta genom att visa ett landskap i genomskärning, där grottväggen plockats bort av konstnären för att blotta dess insida. Hill kan ha varit bekant med den bilden, och dess djupare innebörd.

Från djupet av sin sjukdom skrev Hill: ”Det finns ingenting varaktigt, varken omkring mig eller inuti mig, endast förändring utan gräns”. Tanken på en plats som ska stå pall medan världen omkring oss rämnar är trösterik; den bär på drömmen om det konstanta.

Det urbana utforskandet rymmer en längtan efter att vistas i en post-apokalyptisk föreställningsvärld. På internetforum återges detaljer, de mänskliga spåren: den kvarglömda kaffekoppen, den smutsiga hjälmen på sin krok. Det är ett uttryck för en slags omvänd nostalgi, som om man blickade tillbaka från en framtid då världen redan gått under.

Att nedstiga i skyddsrummet är att träda ner i en inverterad tillvaro, en mytisk sfär bortom det mondäna och bekanta, en plats där avvikande normer och känsloyttringar kan få utrymme och testas.

Urbant utforskande är möjligen ett sätt att lekfullt närma sig det dunkla och hotfulla, såväl inom oss som utanför oss själva. I myterna återvänder man till ytan förändrad; där är grottan en plats för transformation, ett slags uppror i sig. Det är därför inte märkligt att övergivna skyddsrum lockar subkulturer som söker avskildhet; en stund vid sidan av, en annan vinkel på det bekanta. Det övergivna skyddsrummet erbjuder fortfarande skydd, men kanske för något annat än det ursprungligen var avsett att skydda. Ett skydd åt något bortom det till kroppen bundna, åt det som inte får plats någon annanstans. En plats för det otillåtna och sköra, en inkubationskammare för samhällets mer subversiva idéer.

Oskar Kardemark, konstnär.

Litteratur

Cullberg, Johan. Nilsson, Sten Åke. M.fl. Carl Fredrik Hill. Nationalmuseum Stockholm 1999

Nilsson, Sten Åke. Hillefanten. Bo Cavefors Bokförlag 1977