Att stå trygg på skakig grund och låta sina hemlösa delar få komma nära

Det var ett tag sedan jag spelade in nu. Hösten är min tid för fördjupning och jag har skalat av, stannat i tystnad och låtit mig själv vara. Det finns något förledande i berättelser om hur bra det kan bli, bara man arbetar med sig själv. Så mycket handlar om att bara ta sig själv till sig som man är, utan att försöka få den delen att bli lugnare, tryggare, gladare eller friare. Vägen jag själv går, handlar om att låta alla tillstånd få vara nära som de är. Jag försöker inte längre komma igenom, bort till ett annat tillstånd jag gillar bättre. Jag upptäcker hur det jag längtar efter finns i det som är, och även om det inte känns lustfyllt så finns det något lustfyllt i att låta det vara precis som det är. Det finns något i strävan efter att förändra, som också ger en känsla av distans. Distans till det som är, i hopp om något annat. Tillsist gör detta en trött. Var ska man vila ut? Var och när kommer man att kunna få bli fullt ut mottagen och vila i att man är villkorslöst älskad och mottagen?

Det här håller jag på med i mitt eget iv just nu. Det är ett finlir, en inre snårskog, men jag trampar upp en stig som jag kommer att dela med mig av. Just nu gör jag en ny kurs om det här, för den som vill arbeta närmre mig.

Välkommen att lyssna på en berättelse om vad jag själv arbetar med.

Med värme,

Evalotta.

Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se

Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.