Varför får man inte lära sig att bli gammal?

Varför får man ingen förberedelse på att leva långsammare, ingen träning på att klara av att vara ensam stora delar av dygnet? Katarina Wikars reflekterar över att åldras.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

”Med ångest mindes Trotskij ett yttrande av Turgenjev som Lenin ofta citerade: Vet ni vilken som är den värsta av alla laster? Att vara över 55 år.”

Trotskij fick en ishacka i huvudet när han var 59. Stalin hann före åldrandet.

Men är det fortfarande sant – att den värsta av alla laster är att vara över 55 år? Nu när marknaden svämmar över av filmer om kärlek efter 60, och då artiklar om Jane Fonda har rubriken 70 är det nya 40? Det är som en kollektiv om än medelklassig besvärjelse – att inte åldras.

Jag letar efter ledstången i alla trappor. Sätter på mig broddarna och vill helst inte gå ut när det är halt. Och noterade redan för bra många år sen att halsen blivit gammal. Tänk om 55 istället är det nya 70? Så man kan nog säga att jag är lämpad att ta mig an handboken ”Konsten att bli gammal” av den tyske filosofen Wilhelm Schmid som är sådan där internationell bestseller som översatts till otaliga språk och kom på svenska.

Tänk om 55 istället är det nya 70?

Åldrandet ska inte bekämpas som en sjukdom står det redan på baksidan. Och så sammanställer han tio steg till – jämnmod. Det är ledordet. Och kanske jämnmodet går att finna först när man blir äldre.

”Konsten att bli gammal” riktar sig till alla som är i den hypotetiska tredje fjärdedelen av livet. Då möjlighetshorisonten krympt ihop väsentligt, men då också, enligt Schmid, många med emfas säger: jag kan det där! Både en massa praktikaliteter, och livet i stort, kanske. ”Sviktande fysisk kraft kan mötas med växande och bättre kanaliserade själsliga krafter.” Hur då? Drömmer vi inte alla om att bli levnadsmästare? Visare? Men vem som ska lyssna på en? Äldre människor har förlorat i status i det här samhället. Det är därför alla äldre vill vara unga. 70 är det nya 40.

Man måste förr eller senare konfronteras med förgängligheten, inte ”vara en sådan där åldring som försöker förbli ung till priset av sitt eget åtlöje”, som Wilhelm Schmid skriver om. Men hallå! Historiskt sett har det ju varit lättare för män, åtminstone för framgångsrika män att åldras både med rynkor och viss övervikt än för kvinnor. De har inte överskuggats av ångest att framstå som patetiska direkt. Och det är en massa andra parametrar som inte heller får plats i ”Konsten att bli gammal”. För hur man åldras är ju också en klassfråga. Vissa yrken sliter ner kroppen snabbare men kanske går det inte ens att göra ett åldersdiagram utan det måste till en tredimensionell åldersmobil?

Men tillbaka till jämnmodet: ge det en chans! Det kanske väntar där runt hörnet på alla oss som hela livet varit för rastlösa, för spänningssökande, för arga.

Jag vet inte vad Simone de Beauvoir hade tyckt om allt det här pratandet om jämnmod för redan i förordet till sin bok ”Ålderdomen” från 1970 skrev hon: ”Framför allt kräver man att de äldre ska ha sinnesfrid, denna sinnesfrid som hör ålderdomen till, punkt slut, och det gör att man slipper intressera sig för att de är olyckliga.”

Simone de Beauvoir var från unga år upptagen med tanken på åldrandet och döden, bodde med utsikt över en kyrkogård, och hon skrev om både sin mors och Sartres skröplighet och död innan hon tog det stora greppet på hela ”Ålderdomen” när hon var strax över sextio. Hon skrev: ”Jag minns min häpnad när jag första gången i mitt liv var allvarligt sjuk och tänkte, den här kvinnan som transporteras på bår, det är jag.”

”Never complain never explain”

Förr i tiden var 50 den gamla förrädiska gränsen, efter vilken ålderstrappan stupade brant nedåt på de gamla oljetrycken. Den kultur vi nu lever i förbereder oss inte på att bli gamla. Pensionärer ska vara aktiva, äldre människor ska vara glada. Resa, upptäcka, dejta. Ingen berättar längre hur utlämnad man kommer att bli. Ingen talar om kontrollförluster. Varför får man ingen förberedelse på att leva långsammare, ingen träning på att lära sig att vara ensam stora delar av dygnet?

Jag minns när jag läste ”Upptäckten” av Kerstin Thorvall att jag tänkte: Man måste träna på att vara ensam för till slut kommer man inte ut ur lägenheten och då vill inte jag ringa till psykakuten klockan halv sex varje kväll för jag inte står ut som Kerstin Thorvall gjorde. Kanske jag började alltför tidigt att träna på det här?

Andra säger: Vad gör du?

Jag: Jag tränar på att vara ensam så jag ska stå ut med det när jag blir gammal.

Andra: Men vem säger att det ska vara så? Ingen. Vi ska ju ha kollektiv i Spanien med egen sjukvård i källaren.

Tror de, ja? Ingen vet hur det kommer att bli. ”Ålderdomen överrumplar oss”. Det sa redan Goethe. Och jag som alltid har hatat gruppaktiviteter och samkväm, varför skulle det gå bättre när jag är 75? Kanske med ett större – just det- jämnmod. ”Never complain never explain”.

Måste man vara ständigt glad i det här samhället? Det har jag faktiskt alltid undrat, och kanske blir det mer legitimt att sura när man blir äldre. När det gör ont i ryggen? Om någon man älskar försvunnit för gott? När det regnar oavbrutet? Schmid lyfter fram ord som passivitet i ”Konsten att bli gammal”. Frågar: ”När om inte nu när man blir äldre skulle den mänskliga rättigheten att förbli passiv tas i bruk? Och är inte en del av den moderna dödssynden depression helt enkelt den goda, gamla melankolin som är en naturlig del av livet?”

”Vi kommer från blöjorna och kryper tillbaka in i dem”

Kan det vara så att andra halvan av livet handlar om att förbereda sig inför förlusterna? Att göra sig av med det man samlat på sig. Att första halvan handlar om ackumulering och den andra om reducering. Att lära sig av med.

”Vi kommer från blöjorna och kryper tillbaka in i dem”, skriver Schmid. Kroppen byggs upp och monteras sen ner. Och de gamla vanorna gör att man kan vila upp sig. ”Istället för lusten kommer det att inte behöva längta efter något” skrev Seneca.

Min mamma brukade säga: ”Men jag är gammal” som svar på det mesta. Och när ens föräldrar dör blir man per automatik den äldsta just i sitt släktträds lilla gren så nu när mina vuxna barn försöker pigga upp mig med att föreslå: Om du ler fast du inte är glad blir du gladare. Om du sträcker på dig får du bättre hållning så svarar jag: ”Men jag är gammal”.

Och allt oftare sitter jag och tittar igenom de gamla adressböckerna och anteckningsböckerna, och tänker: ”Finns det tid för försoning?” För det är som om det redan är försent att lära känna nya människor. Man har fullt upp med att försöka förstå sig på de gamla.

Här skulle det kunna vara slut om inte en väninna just ringt och sagt att hon läst att kvinnor födda på sextiotalet i snitt kan tänkas leva till över hundra, bli 104, si så där. Det skulle betyda 50 år till - av åldrande. Så det kanske är lika bra att baxa fram den där gränsen och försöka tänka att 60 är det nya 35 istället för 75. Släppa både jämnmodet, handböckerna och ledstången ett tag.

Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen

Litteratur

Wilhelm Schmid: Konsten att bli gammal. Översättning Peter Handberg. Lind & co, 2016.

Simone de Beauvoir: Ålderdomen. Översättning Eva Alexanderson. AWE/Geber, 1976.

Kerstin Thorvall: Upptäckten. Albert Bonniers Förlag, 2003.