Vad Marx kan lära både vänstern och högern

Karl Marx var medförfattare till"Det kommunistiska manifestet". Torbjörn Elensky har skrivit ett manifest för en borgerlig kultursyn. Men det hindrar inte att de är överens på några avgörande punkter.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Han börjar bli till åren nu. Den mest beundrade och hatade av alla tänkare sedan Franska revolutionen. Han som av en del anses vara den brottslige ideologen bakom några av 1900-talets värsta diktaturer. Eller som vi enligt andra hela tiden måste återvända till, för att förstå vår egen tid. Alltså Karl Marx, som föddes i Preussen den 5 maj 1818 och dog i Storbritannien 1883, men vars spöke än idag fladdrar runt över kontinenterna och skräms. Det är mycket bråte man måste skaffa undan innan man kommer fram till honom själv. Kanske låter det sig inte ens göras längre.

Hans historiefilosofi håller knappast för granskning. Vare sig tanken att hela historien handlar om kamp mellan klasser eller visionen av att den historiska processen skulle leda till ett klasslöst, kommunistiskt paradis om bara utvecklingen fick ha sin gång. Den där idén om grupper som står mot varandra i en historisk ödeskamp är lockande, helt enkelt för att den så tydligt åskådliggör de långa rörelserna över seklen. Det inger en känsla av trygghet att se historien som en typ av lagbunden process. Och hoppet om ett kommande paradis har vi västerlänningar inkodat i oss sedan ett par årtusenden, det finns i både judisk och kristen tradition, samt, sedan Marx dagar, i ett sekulärt kommunistiskt, även om den drömmen mest varit en mardröm, tyvärr.

Men viktigare, och bestående, är Marx vilja att förstå de materiella förutsättningarna för sociala, politiska och kulturella förhållanden, liksom för historiens utveckling. Där finns, snarare än en ännu hållbar metod, en ännu hållbar inställning. Marx är genomgående realistisk, och utgår hela tiden från det väg- och mätbara. Han är heller i princip aldrig någon moralist, det är en av de goda följderna av hans syn på historien som något lagbundet: de enskilda aktörerna är vare sig hjältar eller skurkar, utan de fyller de roller historien ger dem. Borgerskapet, västerlänningarna, kolonialisterna eller alla de andra, agerade och agerar inte som de gör för att de är onda, utan för att de ekonomiska och historiska processerna får dem att agera i enlighet med sitt klassintresse. Och om bara de egendomslösa, proletärerna, inser sitt eget klassintresse kommer de att detronisera härskarna och ta makten över produktionsmedlen.

det säger något om vilket extremt genomslag han fick, att man faktiskt kan kalla sig marxist, som om det var en tro man skrev under på, och inte ett av flera möjliga tankesystem, som kan hjälpa oss att förstå och förklara världen.

Måste man helt hålla med eller helt vara emot Marx? Det är rätt märkligt att betrakta en tänkare på det sättet. Och det säger något om vilket extremt genomslag han fick, att man faktiskt kan kalla sig marxist, som om det var en tro man skrev under på, och inte ett av flera möjliga tankesystem, som kan hjälpa oss att förstå och förklara världen. Och för all del, vilket Marx själv ansåg vara viktigt, förändra den.

I detta ligger nog en stor del av lockelsen hos Marx: viljan att förändra, att undersöka verkligheten för att påverka den. Lite motsägelsefullt är det kanske att hänvisa till historiska processer och samtidigt vilja ge filosoferna uppgiften att förändra världen. Men visst, om vi tänker oss att det faktiskt finns en dynamik mellan bas och överbyggnad, mellan de ekonomiska villkor vi lever under, som alltid går tillbaka på ägandet av produktionsmedlen, och kulturen vi lever i, så kan givetvis en riktig analys övertyga folk om att de ska förändra förhållandena så att de blir mera hållbara. Och det var kanske i viss mån vad socialdemokratin, från slutet av 1800-talet, satte sig i sinnet att göra? Och därmed omintetgjorde den också förutsättningarna för den revolution Marx förutspått, åtminstone i västra Europa. I Ryssland däremot bestämde de sig för att hoppa över några led, industrialiseringen inte minst, och göra revolution först och industrialisera landet i efterhand. Ska Marx få skulden för det? När han själv rentav tog avstånd från tanken på att en revolution skulle vara möjlig i Ryssland? Han tänkte sig den snarare i det Storbritannien där han själv levde i exil, och skrev sina viktigaste verk.

Viljan att förändra världen är varje ny ungdomsgenerations dröm, sedan det tack vare Upplysningen under 1700-talet stod klart att det faktiskt går att göra revolution och störta det gamla i gruset. Sedan kan ju denna förändringsvilja ta sig mer eller mindre våldsamma uttryck, och de visioner som inspirerar nya generationer kan skilja sig lite från de tidigare. Men själva impulsen att vilja förändra, i tron att allt nytt alltid blir bättre, tycks numera vara konstant. Saken är bara den att en verklig förändring alltid måste bygga på en riktig analys. Och där har vi återigen Marx, som borde kunna fungera som förebild.

Hans styrka, när han inte målar med den breda penseln, är alltså den distinkta analysen av konkreta förhållanden. Han är ingen utopist, utan kritiserar tvärtom vad han kallar ”de utopiska socialisterna”, alltså de som gör sig visioner av drömda framtider, utan hänsyn till materiella villkor eller ens naturlagarna. Den som inte blundar för hur det faktiskt ser ut, som sätter parentes, så att säga, runt sin egen lust att moralisera – en lust som tycks starkare än någonsin i vår tid av klick och likes, eftersom den moraliska indignationen väcker direkta känsloreaktioner och ger fler delningar än de kyliga analyserna – kan åstadkomma mer än den som försöker påverka känslovägen. Väldigt mycket av den samtida så kallade aktivismen, både på Facebook och annat håll, ägnar sig mer åt att väcka känslor än åt att analysera. Det är, som jag uppfattar saken, precis därför alla de rörelser som blossat upp sedan sekelskiftet har misslyckats. De satsar på snabba likes, symboliska utspel, spektakel, helt enkelt, hellre än att gå ner i djupare analys, av det slag som krävs för att man ska förstå förhållandena i världen på allvar, och därmed också hur man kan gå till väga för att påverka dem, i den mån det alls är möjligt.

Om Marx skulle återvända skulle han knappast göra det som marxist,

Jakten på en ”ny Marx” pågår i perioder, och den ena efter den andra utnämns faktiskt till det också – alltifrån Naomi Klein till Thomas Piketty. De har bägge ägnat sig rätt djupgående analyser av samtiden, men ingen har fått den sprängkraft som Marx fick. Men det ligger väl i sakens natur: Marx var också han en skapelse av sin tid, med dess bildningsideal, dess snabba utveckling av ekonomin, industrialismen och imperialismen. En utveckling som han i princip omfattade och hyllade, för att den bidrog till att riva ner det gamla ståndssamhället, där orättvisorna var inbäddade i religiösa och vidskepliga föreställningar. Borgerskapet förvandlade allt till varor, och avslöjade därmed hela det bedrägeri som den gamla världen vilat på samt beredde vägen för den kommande revolutionen.

Om Marx skulle återvända skulle han knappast göra det som marxist, däremot skulle han säkert vara trogen det han skrev redan som 25-åring, fem år före revolutionsåret 1848 och ”Det kommunistiska manifestet”, i ett brev till en vän:

Om inte konstruktionen av framtiden och den slutgiltiga utopin är vår sak, så är det så mycket säkrare vad vi för närvarande har att utföra. Jag avser den hänsynslösa kritiken av allt bestående, hänsynslös såväl däri att den inte gör halt för några slutsatser som att den inte viker undan i konflikter med de härskande makterna.

Se där, ett intellektuellt föredöme som håller i alla tider. För vänstern såväl som för högern. Och för alla oss som vill ha friheten att röra oss över hela fältet, och som vet att maktmissbruket visar sitt fula tryne oaktat vilken ideologi som för närvarande råkar vara på modet.

Torbjörn Elensky, författare