Skämten avslöjar vårt hyckleri

Alla människor är lika mycket värda förutom i verkligheten. Dan Jönsson utforskar humorn som sanningssägare och gränsdragare som vidmakthåller hierarkier.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Ni har väl hört den där om han från Gabrovo som gick på bussen med sin lille pojke och undrade hur mycket det kostade. ”Hur gammal är han?” frågade konduktören. ”Fem”, svarade pappan. ”Då kostar det ingenting.” ”Men om han har ett eget säte?” ”Fortfarande ingenting”, sa konduktören. ”I så fall”, sa mannen, ”hur mycket får jag om jag har honom i knät?” Eller den här: om mannen från Gabrovo som gick in på en restaurang och beställde en stek. ”Med nöje”, svarade kyparen. ”Nej tack”, svarade mannen från Gabrovo, ”jag klarar mig utan nöje, lägg på några extra potatisar istället.” Eller den om varför alla katter i Gabrovo saknar svans: det är för att folk klipper av dem så inte så mycket värme ska försvinna när man släpper ut dem genom dörren.

Uppstår kanske ett folk först i ögonblicket när tillräckligt många har bestämt sig för vilken grupp inom den egna så kallade gemenskapen det är okej att göra narr av?

Nu kanske det här låter som att jag har någonting emot människor från Gabrovo, men det har jag förstås inte alls. Jag bara läser högt ur en liten bok med Gabrovoanekdoter som jag hittade på en loppmarknad i Sofia för några år sedan och där man också får veta till exempel att invånarna i Gabrovo brukar binda fast visarna på sina klockor om natten för att spara på kugghjulen. Och att de när de går till marknaden alltid ber att få sina inköp inslagna i dagens tidning. Det är ingen ände på lustigheterna – och om någon till äventyrs nu skulle tycka lite synd om Gabrovoborna för alla dessa historier blir vi för säkerhets skull upplysta om att de minsann själva är mäkta stolta över dem, för som de säger, ”historier berättas ju bara om berömda människor”.

Berömda? säger ni. Nej, visst – att berätta Gabrovohistorier för en svensk publik får ju något smått absurdistiskt över sig, för var ligger Gabrovo egentligen? Om det ens existerar? För er som tvivlar kan jag berätta att Gabrovo är en stad i centrala Bulgarien, varken stor eller liten, belägen i en bergig region som alltid varit lite eftersatt i förhållande till exempelvis Svartahavskusten eller området kring huvudstaden Sofia men där det varken springer omkring en massa svanslösa katter eller klockorna har sina visare fastspända på nätterna – åtminstone vad jag kunde se när jag var där en gång. En vanlig stad helt enkelt, med vanliga människor som i den bulgariska folkhumorn av olika skäl fått axla samma roll som smålänningarna har i Sverige eller skottarna i England. Alltså snåla, självtillräckliga och inskränkta.

Eller folkhumor förresten? Vad är humor? Och vad är folk? Uppstår kanske ett folk först i ögonblicket när tillräckligt många har bestämt sig för vilken grupp inom den egna så kallade gemenskapen det är okej att göra narr av och förnedra? Och när denna grupp i sin tur har, som det heter, internaliserat denna form av humor – alltså bestämt sig för att, som det också heter, gilla läget? Folk i Gabrovo känner sig ju i alla fall som ”berömda människor”, vilket är mer än de kan säga i Sevljevo till exempel. Ett visst svenskt möbelföretag har gjort den småländska snålheten till en reklamslogan. Och vi som bor i Eslöv – ja, jag bor alltså i Eslöv – vet alla att vi bor i ”Sveriges tråkigaste stad”, vilket är något som akademikerna i Lund har hittat på förstås, men i alla fall, det får oss på något bakvänt sätt att känna oss betydelsefulla, eftersom det pekar ut vår speciella plats i det intrikata kastsystem som den nationella gemenskapen är.

För det är förstås det de här historierna handlar om, egentligen. Ingen gemenskap kan existera utan gränser – och, inom dessa gränser, utan en viss hierarkisk ordning. Denna ordning måste, för att inte oordning ska uppstå, förklaras och legitimeras. Som Stephan Rössner skriver i sin bok om ”Lyteskomikens kulturhistoria” omgav sig forna tiders kungligheter med dvärgar och narrar för att framhäva sin egen storhet och visdom. Men rasistisk och chauvinistisk humor handlar kanske inte främst om att framhäva skillnader, utan om att få de här skillnaderna, som för den blåögde kan verka både orättvisa och godtyckliga, att istället verka naturliga och förnuftiga. Underordning är helt enkelt följden av någon form av social eller intellektuell funktionsnedsättning.

Det här är viktiga saker att lära sig. Och av förståeliga skäl har särskilt barnen blivit de främsta förmedlarna av den här sortens lärdom. Barn har ofta lite svårt att inse det naturliga i förtryckande hierarkier och social underordning, och behöver få dem förklarade på ett pedagogiskt sätt. När jag tänker tillbaka på min egen uppväxt skäms jag när jag minns vilka historier vi berättade. Norgevitsarna var väl rätt oskyldiga jämförelsevis, men det skämtades ju också om andra grupper, inte bara smålänningar, och fortfarande har jag ingen aning om hur och varifrån de där historierna dök upp. Ingen av oss kände några norrmän, och hade knappt ens sett en svart människa – men faktum är att redan i åtta-nioårsåldern hade vi, åtminstone rent vitsmässigt, utvecklats till någon sorts nationalchauvinistiska fullblodsrasister. Jag tänker inte återberätta någon av de där historierna här, eftersom jag då antagligen skulle ställa radions ansvarige utgivare inför granskningsnämnden för hets mot folkgrupp – men roliga var de. Tyckte vi då, i alla fall.

för barnen på skolgårdarna är jag rädd att förvirringen består.

Och nu? Nu är det andra tider, eller hur. Sådana historier är ju inte roliga längre, bara smaklösa – nu, när vi alla äntligen har förstått det där med alla människors lika värde. Inte sant? Nej, det var en ledande fråga. Som Friedrich Engels skrev är all ideologi en produkt av falskt medvetande, och tjänar i grund och botten till att reproducera och förstärka detta falska medvetande. Vår tids värdegrunder med deras rörande enighet kring allas lika värde är ett typexempel på just en härskande ideologi, baserad på ett falskt medvetande som sällan ifrågasätts. När det sker blir det däremot så mycket mer belysande. För en tid sedan förklarade en borgerlig debattör på en av landets viktigaste ledarsidor just hur flosklerna om allas lika värde riskerar att slå tillbaka när de så uppenbart inte stämmer med verkligheten. Det räcker, som debattören skrev, att kasta en snabb blick på till exempel bostadsmarknaden för att inse att människors värde i en marknadsekonomi står i direkt proportion till deras marknadsvärde. Följaktligen bör man, enligt denna debattör, tona ner det där om allas lika värde i den offentliga retoriken.

Ja – antingen eller. Sanning eller konsekvens. Från en annan utgångspunkt går det förstås att dra en annan slutsats. Men kanske framstår det i denna ideologiskt renläriga tid som ren utopism, vad vet jag. Och hursomhelst: för barnen på skolgårdarna är jag rädd att förvirringen består. Vem vet vilka historier som berättas. I en värld som behärskas av å ena sidan en främlingsfientlig och extremt konkurrensfixerad tidsanda och å andra sidan en helt motstridig samsyn kring alla människors lika värde är det svårt att tro att de rasistiska och socialchauvinistiska vitsarna skulle ha förlorat sin funktion att förklara hur det kommer sig att människovärdet trots allt är mycket relativt. Att de dessutom står för något förbjudet gör ju inte saken sämre. Förresten: i Gabrovo, ser jag på stadens egen hemsida, har de numera rest en staty av en katt utan svans. Antingen eller, som sagt.

Dan Jönsson, författare och kritiker

Litteratur

Stephan Rössner: Lyteskomikens kulturhistoria. Bokförlaget Carlssons, 2018.