Lawrence Ferlinghetti var drömmarnas beskyddare

Andra klistrade etiketter, själv var han poet och dikten ett teleskop i den amerikanska natten. Ulf Peter Hallberg minns Lawrence Ferlinghetti, beatsymbolen som inte ville kallas beat.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Lawrence Ferlinghetti. Namnet har klang av cirkusartist, förmodligen lindansare. Någon som varje kväll högst uppe i cirkuskupolen sätter den ena foten framför den andra och får det riskfyllt livsfarliga att verka enkelt. Vardagsmat! Namnet Ferlinghetti – klangen – slår blå dunster i ögonen på oss. Hans poesi handlar om vardagen – och hans ansats får gator, städer, stämningar och vardagssituationer att verka självklara. Dikterna är sprungna ur en epok när man trodde på drömmar och på inlevelse. Det äkta! Man kämpade mot kriget, samhället, normaliteten, den kapitalistiska bluffen, ja, mot all styrning. Man ville inte ge sig. Man ville genomskåda allt. Beatgenerationen inledde hippie-eran, utlevelsens epok i Vietnamkrigets skugga. Ferlinghettis kompis Jack Kerouac skrev romanen ”På drift” så tidigt som 1955. Skrivandet var beat, rytm, poetisk prosa, drömmen om att förstå tillvaron.

Kerouac och Ferlinghetti träffades i San Francisco, där den senare 1953 hade börjat bygga sitt livsverk, bokhandeln och förlaget City Lights Books. Hans bakgrund var brokig och han trevade sig fram genom tillvaron som poet.

Lawrence Ferlinghetti föddes i New York 1919 som femte barnet till en ensamstående mor som led av psykiska problem. När han var i treårsåldern lades hon in och Ferlinghetti följa med sin faster Emelie till Frankrike. Han kom tillbaks efter några år med ett annat skönt språk i kroppen, la langue française, och Frankrike skulle för alltid vara hans andra hemland. Han var med vid den amerikanska flottans landstigning i Normandie den 6 juni 1944 och deltog i befriandet av Paris undan den nazistiska förbannelsen.

1947 är han tillbaka i Paris, bor till 1951 i två små rum i källaren på 89 rue Vaugirard, skriver på en doktorsavhandling på Sorbonne, går omkring på gatorna, sitter och skriver på kaféerna. Blir vän för livet med George Whitman, han med bokhandeln Shakespeare & Co, beatpoeternas främsta tillhåll.

Paris är löftet som ska infrias och hans dikter är som staden själv, de existerar som möjligheter till något annat, vänskap eller generositet kanske.

Som lindansare har han hela tiden svajat på linan, lite på avstånd, betraktande från ovan men inte von oben. Medkänslan är självlärd. Utanförskapet och självständigheten befästes tidigt. När han som barn återvände från Frankrike placerades han i en rätt fin fosterfamilj i Bronxville, Upstate New York. När han var sex år kom några främlingar förbi, det visade sig vara hans biologiska mor och två av hans bröder. De frågade vem han ville vara med – familjen därinne som tagit hand om honom – eller med dem, hans mor och hans bröder? Tiden stod stilla för Little Boy, som han kallar sig i den biografiska romanen med samma namn. En lång tystnad. Ferlinghetti skruvade på sig, sex år gammal. ”Stay here”, muttrade han till slut, han ville bli kvar och la så grunden till ett självständigt liv. Nästa fosterfamilj var fattigare. Han bar ut tidningar från fem på morgonen innan han gick till skolan och började skriva om allt han såg, dag och natt, han kände sig som Huckleberry Finn.

Ferlinghetti fortsatte att stå på egna ben, han ville absolut inte kallas beatpoet.

Andra klistrar etiketter; han är poet, dikten ett teleskop i den amerikanska natten.

Han arbetar på sin frihet. Hans verk ställer framför allt en fråga till oss:

Vad har hänt med våra drömmar?

Beatgenerationens förlorade drömmar avtecknade sig

mot den amerikanska mardrömmen:

the Neat, the Order, det prydliga, ordningen, det sterila.

Poeterna, romanförfattarna och livsnjutarna var rebeller mot den stora ordningen.

Det gick åt helvete för nästan alla.

Ferlinghetti blev en av de få överlevarna,

kanske för att han tog hand om sina egna barn.

Det är så man lär sig nåt av livet. Big Boy hade inte glömt Little Boy.

Beatpoeterna hade många fel, men de ljög inte om sina fel.

Och Ferlinghetti gav sig själv ett uppdrag.

Inte att förklara, utan att uppenbara.

Han skriver:

”Världen är en underbar plats

att vara född på

om du bortser från att lyckan

inte alltid är

särskilt trevlig

om du inte har något emot att helvetet öppnar sig

då och då

precis när allt är som bäst

för inte ens i himlen

sjunger de

hela tiden”

Hans mest kända diktsamling lär ha sålts i en miljon exemplar – ”A Coney Island of the Mind” som fick bli ”Själens cirkus” när den gavs ut på Bo Cavefors förlag i översättning av Thomas Kjellgren – lyssna här!

”Ständigt utsatt för det absurda

och döden

när han uppträder

ovanför publikens

huvud

klättrar poeten likt

akrobaten på rim

till den finaste tråden i sin egen skapelse

och balanserar på ögonbryn

ovanför ett hav av ansikten

stegar sin väg

till dagens andra sida – ”

Vår poet, Ferlinghetti, står på sina lilla avsats i cirkustältets kupol,

spanande uppåt, han ska strax ta steget ut på linan –

Vi ser honom i skarp relief mot himlens hela oändlighet.

Cirkusdirektören äskar tystnad.

Där, precis under taket, säger Ferlinghetti:

”I den jordiska natten återvänder världens oresonliga tystnad.”

Det säger han däruppe från sin lina.

Vill han skrämma oss?

”Natten är ett slags barbarisk sfinx”, deklamerar han.

”Inga svar där inte!”

Vad snackar han om? Han som överlevde alla och såg så mycket;

han borde han väl veta vad som är det viktiga?

Plötsligt inser vi:

Inte ens en poet kan förklara existensen. Kanske är undret,

för den som har lyckan att bli riktigt gammal, ja, mer än hundra år,

att förstå hur lite vi vet – och se det som en möjlighet.

Där börjar det stora äventyret.

Sökandet efter kunskap, förståelse.

Hans resedagböcker 1960-2010

”Writing Across the Landskape”

befäster insikten:

Poeten äter Prousts madeleinekakor

och sköljer munnen med sång.

I en tom rymd.

Ordet dröm är precis som hos Kerouac besvärjelse.

Målet är kärlek, inlevelse, extas.

Ferlinghetti säger:

Drömmen är att försöka förstå.

”Vi är alla här under de drömmande träden,

ansikte mot ansikte med oss själva.”

Hans sista ord från linan däruppe är:

”Min kompis Allen Ginsberg sa:

Det viktiga när man ska dö är

att fokusera,

att man koncentrerar sig på det.

Detsamma gäller livet.

Döda inte alla drömmar!”

Ulf Peter Hallberg, författare och översättare