Dör litteraturen när författaren talar?

Vad händer med litteraturen när författaren blir en offentlig person, en talare och influencer? Om det är ett problem så är det i alla fall inget nytt problem. Det menar Mikael Timm i den här essän.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

”Författare kan alla bli – boka en föreläsning och bli expert” lockar en annons på nätet. Här finns också en bok om hur man som författare skall se till att hamna i tv-soffan.

I Odysséen finns en scen där Odysseus kommer till fajakernas ö. På kvällen blir han inbjuden att tala om sina resor. Hovet sitter i festsalen, i mörkret lyssnar folket. I Homeros dikt har Odysseus själv upplevt de faror han berättar om. Den där kvällen är han författare och skådespelare i samma person och därmed en förebild för vår tids mediale författare. Den berättare som sätter sig i tv-soffan bör likt Odysseus se till så att kropp och ord bli ett.

Lärarna på författarkursen i annonsen har förstås skrivit böcker, men de är också artister, präster, atleter, metrologer, forskare, ståuppkomiker, entreprenörer, ingenjörer, fotografer, kockar – ja, de är mer kända i dessa funktioner än som författare.

Är detta ett exempel på Litteraturens sjunkande status?

Nej, jag tror inte det. Snarare innebär författarnas medieaktiviteter en återkoppling till 1800-talet då författaren blev både samhällskritiker och underhållare – ibland bägge delarna.

TV-soffans gäst som sitter där för att hen skrivit en bok om något som verkar roligt bör kanske kallas estradör eftersom det gäller ”att spela sig själv” snarare än att vara sig själv. Författaren som gästar TV-soffan med ambitionen att ändra världen bör kanske, som Jan Myrdal, kalla sig skriftställare. Bägge hör hemma i en offentlighet där det skrivna ordet lever i bakgrunden, som underlag för vad som sägs och visas i bild.

Författare har förstås varit offentliga personer sedan antiken. Innan massmedia föddes var Rousseau och Voltaire influencers i brev, middagskonversationer och offentliga tal. Konsten att framträda och konsten att spela sig själv är sedan länge förbunden med det skrivna ordet.

Den som lyckats bäst med att förena skrift och tal avled innan radion och televisionen fanns. Oscar Wilde blev känd under 1880-talet som föreläsare. Han turnerade i Amerika och Storbritannien och talade om allt möjligt: mode, heminredning, filosofi, hur man arrangerar blommor… men inte om sina pjäser – de hade han ännu inte skrivit.

Efter turnéerna började verkligen Wilde skriva på allvar, men lite motvilligt - han föredrog att tala framför att skriva. Ändå fick både hans essäer, t ex den om socialism, och hans dikter en stor publik genom att författaren redan var känd, om inte annat så för in klädstil. Wilde fann skrivandet tråkigt ända tills han började författa de komedier som gjorde honom älskad. Då var han känd som Londons kvickaste man och teatern var den perfekta konstformen för denne briljante konversatör. Personerna i hans pjäser är vitsiga, impertinenta, repliksnabba och provocerande - som han själv.

Att framträda i sällskapslivet var del av hans yrke, han arbetade medvetet med rösten och kläderna var valda med yttersta omsorg. Gästerna tog för vana att skriva ned vad han sagt när de kom hem och man vet att han provade olika versioner av repliker i salongerna innan han skrev in dem i pjäserna. Ja, han provade till och med tonfallen. George Bernard Shaw, som umgicks med Wilde, anmärkte att även om det gick att läsa Wildes repliker så kunde ingen leverera dem som han.

Wilde testade också sina prosaberättelser i olika versioner som kunde ta rätt lång tid att framföra. Middagsgästerna accepterade Wildes teatralitet och att maten blev försenad, de var med på att sudda ut gränsen mellan privat och offentligt.

Inte undra på att kritikerna betraktade verk och upphovsman som samma sak. I recensionerna anklagades Wilde för omoral – därför att hans gestalter uppfattades so omoraliska. Utdragen från rättegångarna emot honom är rena seminarier om ont och gott, konst och verklighet. Wilde svarade sina kritiker i domstolen och i tidningarna som publicerade brevväxlingar mellan Wilde och redaktörerna.

Wilde fick alltså mycket uppmärksamhet och stor publik - men dålig kritik. Han sågs som en oseriös författare vilket berodde på att hans privatliv överskuggade hans texter. Och när han slutligen föll från den piedestal han rest åt sig var det i ett förtalsmål. I den processen krävdes en annan retorik än vad Wilde var mäktig och hans liv och författarkarriär krossades.

Wilde var förvisso inte det sena 1800-talets ende offentlige författare men ingen annan skapade en så fascinerande författarroll. Därför förgriper Wilde tv:ns och radions tid. Ja, han är en nyckelfigur för den som vill förstå det offentliga samtalet. Hans användning av paradoxer, sättet att tala skämtsamt om viktiga ting och allvarligt om oviktiga fungerar perfekt i tv-studion. Och åtskilliga tv-serier har lånat grepp från Wildes pjäser

Återstår de författare som skriver utan vilja uppnå ett samhälleligt eller teatralt mål. De syns nästan aldrig i den mediala offentligheten. Låt oss kalla dem diktare. De är text, inte fysisk närvaro och påminner om den tid när det skrivna ordet dominerade offentligheten.

Idag är det skrivna ordet fortfarande viktigt, men det tar en omväg till läsarna via scenen. Gestaltning innebär att estradören och debattören blir sitt eget registrerade varumärke. Texten blir kropp. Det gäller inte bara inom populärkulturen utan också författare som Jean Paul Sartre, Norman Mailer, Simone de Beauvoir, Günther Grass och Marguerite Duras. Deras verk liknar förvisso inte Oscar Wildes men icke desto mindre finns en koppling. Dessa namnkunniga författarna var kanske inte lika skickliga i självgestaltning som Wilde – men de visste de vad de ville göra framför en mikrofon.

Men hur ofta möter man sådana författare i media? När det är som är som värst är bokskrivaren en offentlig figur i flugviktsklass: pratsam, alltid beredd att hala fram en åsikt om vad som helst.

Pinsamt, men knappast skadligt för litteraturen. Kanske har de pratsamma litteratörerna till och med skapat en ny genre. Jag tänker på Jean-Paul Sartre som när han förlorade synen och inte längre kunde skriva utvecklade intervjun till en konstart. Några av hans bästa resonemang fördes i intervjuer som senare trycktes till exempel i böckerna Vad förmår litteraturen och Självporträtt. Willy Kyrklunds intervjusvar är små mästerverk av skarpsinne. Italo Calvinos och Borges föreläsningar var lika briljanta som deras böcker.

Även estradören skapar i någon mening text. Det jag minns bäst av Stig Larssons verk är inte någon rad ur hans böcker och pjäser utan en radiointervju på 80-talet i vilket han sade att de flesta människor hellre skulle välja vackrare utseende än högre lön.

Så om nu litteraturen måste slåss med media om vår tid. Om det politiska samtalet är i kris på grund av gaphalsar – ja, då kan måhända den talande författaren vara litteraturens och opinionsbildningens räddning.

Fast Wilde skulle förstås ha sagt något dräpande om en sådan tanke…

Mikael Timm