Slottet som reste sig ur havet och kläddes i eternit

Ska nya byggnader vara samtida eller igenkännliga från äldre tiders bebyggelse? Författaren och journalisten Lars Anders Johansson vill uppmärksamma oss på den mångfald som traditionen erbjuder.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Den första november 1903 tändes lanterninen i Tjärvens fyr för första gången. Fyren ligger på ett ensligt skär i yttersta havsbandet i Stockholms norra skärgård. Tjärven är angöringsfyr för Furusundsleden in mot Stockholm. Skäret är bara 200 meter långt och 100 meter brett och dess högsta punkt höjer sig endast sex meter över havsytan. Vid hårt väder sköljer havet över hela klippan och där finns varken träd eller buskar. Endast ett rikt fågelliv. Där går inte ens att förtöja med båt och landstigning är endast möjlig när vädret är lugnt.

Att bygga en fyr på en så gudsförgäten plats var ett komplicerat företag och bygget föregicks av intensiva diskussioner. Efter ett antal grundstötningar och skeppsbrott i vattnen runt Tjärven och Söderarm beslutades dock att göra den lilla klippan till en fyrplats, då den tidigare angöringsfyren Söderarm befunnits otillräcklig och dessutom saknade mistlur.

Det mest anmärkningsvärda med Tjärvens fyr är dock inte den svårtillgängliga placeringen, utan den ambitiösa gestaltningen. Arkitekten John Höjer valde nämligen att utforma fyren som en medeltida borg, med krenelerade bröstvärn, burspråk, torn och rundade fönster. Detta trots att byggnaden endast skulle beskådas av sjöfarare på avstånd, och av den stackars fyrpersonalen från Söderarm, som turades om att bemanna Tjärven i tvåveckorsperioder.

Det fantasieggande sagoslottet som reste sig ur havet väckte diktaren Gunnar Ekelöfs intresse. I diktsamlingen Köp den blindes sång från 1938 finner man dikten Tjärven, där Ekelöf frågar:

Vem flyttade slottet hit

och satte det på ett ödsligt skär?

Vem tog det ur öknen, djinn eller ande,

vem bor i de hundra gemaken, nymf eller fe?

Vem flyger i fjäderhamn dit, vem stiger

dit upp ur de svartblanka vatten?

1956 renoverades Tjärvens fyr. Vid det laget hade de historiserande stilarna kommit ur modet till förmån för den strama funktionalismen. Dekorationerna skalades bort och fasaden kläddes med tidstypiska eternitplattor, vilket ansågs vara framtidens material. Mig veterligt har ingen diktare skaldat om den eternitklädda kuben, men skräckförfattaren John Ajvide Lindqvist har förlagt en berättelse om zombier till den lilla ön.

Den medeltidsinspirerade sagoarkitekturen var av ett slag som idag med största sannolikhet skulle avfärdats som ”pastisch” av dem som anses företräda den goda smaken, å andra sidan var den på många sätt typisk för sin samtid, som excellerade i arkitekturhistoriska referenser, om än kanske inte så ofta i fyrsammanhang.

Byggandet kring det förra sekelskiftet präglades av en hämningslös entusiasm inför arkitekturhistorien. Stilar ur det förflutna blandades hej vilt, men skapade tillsammans en helhet som vunnit uppskattning av eftervärlden. Till Sveriges och Stockholms lycka sammanföll denna eklektiska tidsålder med Stockholms mest expansiva fas.

Medan de funktionalistiska pionjärerna ville klippa banden till historien ville de traditionella arkitekterna stärka dem.

Mellan åren 1880 och 1890 bebyggdes 2000 tomter i Stockholms innerstad. Nästan hela den nuvarande stenstaden tillkom under detta decennium. I dag tycks de flesta vara överens om att resultatet blev lyckat. De lägenheter som uppfördes under denna period är de mest attraktiva i dag.

Stenstadens popularitet är resultatet av god stadsplanering i kombination med god arkitektur. Denna typ av stadsbyggande skulle dominera fram till slutet av tjugotalet, då det utmanades av, och sedermera konkurrerades ut av, ett annat sätt att planera och bygga: funktionalismen. Skillnaden mellan den traditionella arkitekturen, eller arkitektur i klassisk tradition som den också kallas, och funktionalismen, är mer än en fråga om stil. Det var två helt skilda ideologiska paradigm som ställdes mot varandra.

Arkitekturhistorien fram till funktionalismens genombrott är en historia av ständiga experiment. Lyckade grepp kopierades, misslyckade grepp förkastades. Därför är den traditionella arkitekturen paradoxalt nog ofta mer funktionell än den funktionalistiska, eftersom de senare förkastade den nedärvda kunskapen från föregångarna.

Medan de funktionalistiska pionjärerna ville klippa banden till historien ville de traditionella arkitekterna stärka dem. Det gällde inte bara den specifika platsens historia, utan arkitekturhistorien i största allmänhet. Det finns en lekfullhet i stilvalen kring förra sekelskiftet som gav oväntade resultat. På Strandvägen i Stockholm samsas en rad historiska stilar i vad som likväl bildar en sammanhängande helhet. Ett talande exempel är Bünsowska huset, till vars utformning arkitekten Isak Gustaf Clason inspirerades av de renässansslott som han sett på resa i Loiredalen.

Arkitekturen i klassisk tradition skiljer sig också från den modernistiska i synen på skönhet. De traditionella arkitekterna ville bygga vackert, och lutade sig därvid på den samlade erfarenheten ur arkitekturhistorien.

Trots att skönhet är ett ämne som debatterats sedan antiken är det inte ovanligt att den samlade kunskapen på området avfärdas med relativiserande slagord som att “skönheten ligger i betraktarens öga”. Därför tenderar försvarare av klassisk arkitektur lämna de teoretiska resonemangen därhän och istället hänvisa till opinionsmätningar och attitydundersökningar som visar att människor alltjämt föredrar traditionell arkitektur.

Men skönhet är inte en helt och hållet subjektiv fråga. Redan Pythagoras kunde till exempel på 500-talet före Kristus konstatera det gyllene snittets betydelse för vår upplevelse av harmoni. Den traditionella arkitekturen är en flera tusen år gammal experimentverkstad där denna typ av insikter empiriskt prövats. Opinionsmätningar bekräftar empirin.

Modernisternas motstånd mot historiserande arkitektur springer ur Sigfried Giedions idé om ”stadens årsringar”, att varje byggnad måste spegla sin tillkomsttid. De flesta skulle nog säga att de historiskt inspirerade byggnaderna på Strandvägen speglar sin tid i lika hög grad som de brutalistiska byggnaderna runt Brunkebergs torg.

Det som ansågs vackert för hundra år sedan anses fortfarande vackert.

Att verka i en tradition är inte att vilja vrida klockan tillbaka eller att vilja förvandla staden till ett museum. En tradition är en organisk process av ständigt framåtskridande. Den som kontrasterar det sena 1800-talets mångfald inom arkitekturen mot efterkrigstidens bedövande likriktning blir varse hur begränsad den blir som vill bryta med traditionen och klippa banden till historien.

Sverige kring förra sekelskiftet var ett mycket fattigare land än Sverige idag. Att bygga hus var både dyrare och mer komplicerat. Ändå lades så mycket mer vikt vid byggnaders utformning och estetik än idag. Det sena 1800-talets industrilokaler, som Kvarnen Tre Kronor eller Münchenbryggeriet är idag uppskattade märkesbyggnader. Ingen möda sparades när nya byggnader skulle utformas. Inte ens om de låg på ett avlägset skär i Ålands hav.

Historien tog inte slut, vare sig med modernismen eller det kalla kriget. Människors upplevelse och behov av skönhet försvann inte med industrialiseringen. Det som ansågs vackert för hundra år sedan anses fortfarande vackert.

I dag befinner vi oss på ungefär lika långt avstånd från den historiserande sekelskiftesarkitekturen som från funktionalismens genombrott. Vi kan välja om vi vill vara en civilisation som reser riddarborgar ur havet, eller en som klär dem i eternit.

Lars Anders Johansson