Vad är det som upprör så med kejsarsnitt?

Både bland läkare och i olika gravidgrupper är frågan om födsel genom kejsarsnitt en vattendelare. Frilansskribenten och läkarstudenten Vincent Flink Amble-Naess undrar varför det har blivit så.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

På 700-talet f Kr lät den romerske kejsaren Numa Pompilius stifta en mycket egendomlig lag. Gravida kvinnor som avled innan nedkomsten skulle få sina foster skurna ur moderlivet. Lagens syfte har fallit i glömska. Tidens läkekonst var långt ifrån tillräcklig för att rädda de ofödda barnen, och någon annan rent medicinsk anledning är svår att föreställa sig. Kanske var det dödgrävarna som döpte ingreppet till sectio caesarea, kejsarsnittet – som ett uttryck för deras drastiska humor och som en drift med den man som givit dem den tillsynes meningslösa uppgiften. Exakt hur begreppet uppstod är omöjligt att veta.

Millenier senare regleras kejsarsnittet av andra lagar än dem Pompilius lät stifta. På sätt och vis har ingreppet förvandlats till sin motsats. Istället för vid livets slut, utförs det nu vid dess början:

Den gravida kvinnan lägger sig på sidan. Narkosläkaren för in en nål i hennes rygg, och bedövningsmedlet administreras genom en plastslang. Kvinnan tappar känseln i nedre delen av kroppen, men förblir vaken. Hon lägger sig på rygg. Ett skynke spänns upp i brösthöjd, så att personalen kan få arbeta ostört. Bakom duken lägger förlossningsläkaren ett snitt strax under naveln. Barnet lyfts ut med huvudet först, får navelsträngen avklippt och överlämnas till barnmorskan som torkar av det och vyssjar det till dess det tagit sitt första andetag. Sedan avlägsnas moderkakan. Såret försluts. Och barnet lyfts upp över duken så att det blir synligt för modern. Proceduren tar inte mer än en halvtimme.

För många kvinnor framstår kejsarsnittet som ett bra alternativ till en konventionell förlossning. Det går snabbare, man kan välja tillfälle på förhand och man slipper förlossningssmärtorna nästan helt och hållet. Visst finns det risker med ingreppet, men detsamma gäller för vaginala förlossningar. Den ena metoden är inte objektivt säkrare än den andra.

Ändå tycks många människor känna en stark aversion mot kejsarsnittet, inte bara för egen del utan även för andras. Det är inte utan att man ibland får känslan av att det rör sig om någonting annat än enbart omtanke om de gravida kvinnorna. Faktumet att ingreppet är vanligare bland andra- och tredjegångsföderskor, och lika efterfrågat i alla samhällsklasser, tycks inte hindra människor från att föreställa sig den typiska patienten som en ung och bortskämd förstföderska. Mellan skål och vägg kan saken framställas ungefär som att kvinnorna försöker undkomma sin plikt. Inte sällan tycker man sig ana en implicit föreställning om förlossningen som en form av arbete, där det nyfödda barnet är en välförtjänt belöning. De som genomgår snittet blir enligt detta synsätt en form av fripassagerare, som får belöningen men slipper arbetet.

Synen på barnalstrandet som en form av arbete har urgamla anor. Dessutom gäller den inte enbart förlossningen, utan varje steg av processen. Att avla, föda och uppfostra barnen har ofta setts som den kvinnliga motsvarigheten till männens plikt att försörja sin familj. Hemmets angelägenheter är därför inte helt och hållet privata, utan ingår i ett större värdesystem. Endast genom samarbetet mellan man och kvinna kan civilisationen upprätthållas. Inför sin bröllopsnatt lär kvinnorna i det viktorianska England ha fått rådet att slappna av och tänka på imperiet.

Kopplingen mellan barnafödande och arbete är tydlig redan i vår kulturs äldsta litterära urkunder. Den första gången förlossningen omnämns i skrift är i första Mosebokens tredje kapitel. För de flesta är berättelsen välbekant.

På Guds befallning framträder Eva ur sin mans revben för att göra honom sällskap i paradiset. Mer eller mindre omedelbart gör hon sig skyldig till överträdelser. Hon låter sig lockas av ormen att äta av den förbjudna frukten, och som om det inte vore illa nog drar hon med sig Adam i fallet. När det skymmer över trädgården hör hon sin gud vandra i den svala kvällsvinden, eller som det heter i King James översättning: in the cool of the day.

Hans hämnd blir fruktansvärd. Människorna blir bannlysta ur paradiset, och Adam tvingas arbeta i sitt anletes svett. Intill sin död ska han slita på åkrarna, som trots hans idoga ansträngningar ska bära endast törne och tistel. Det är med nöd och näppe han ska hämta sin näring ur den obarmhärtiga jorden.

Men inte heller Eva kommer undan. Åt henne har skaparen något särskilt i åtanke. Hennes havandeskap ska vara mödosamma, säger han, och hennes barn ska födas under smärta.

De gammaltestamentliga verserna säger något om vårt samhälles ambivalenta syn på uppoffringen som på samma gång en plikt och en bestraffning. Uppfattningen om lidandet som ett nödvändigt ont för att uppnå något – mat, pengar, lycka, framgång – är djupt rotad i vår kultur. Det gäller de traditionellt manliga sysslorna som att försörja sin familj, där fripassagerare alltid har betraktats med särskilt oblida ögon. Men det gäller också den kvinnliga motsvarigheten – alstrandet av barn.

Arbetsfördelningen var nämligen avgjord på förhand. Kvinnan skulle föda barnen och mannen skulle försörja dem. Men medan mannens uppgifter har underlättats har förlossningen – trots tillgången till epiduralbedövning – förblivit mer eller mindre densamma. De flesta verkar inte ens betrakta smärtorna som ett problem. De framstår som lika naturliga för oss som himlakropparnas rörelser eller timmarnas flykt. Solen ska stiga i öster, natten ska följa på dagen och kvinnan ska lida i barnsäng.

Den som ifrågasätter dessa självklarheter kan inte hoppas på att övertyga någon. Man kan stapla sina teorier till skyarna, men allt man uppnår är att människor blir lite illa till mods.

Föreställningen om förlossningssmärtorna som en plikt är naturligtvis bisarr, och i våra dagar skulle få personer förmodligen skriva under på den. Men kanske kommer den ändå till uttryck i en undermedveten inställning, som gör människor skeptiska till ingrepp som kejsarsnittet utan att helt och hållet kunna redogöra för varför. Kanske rör det sig, kort sagt, om en dålig magkänsla.

Numa Pompilius lämnade knappt några avbildningar till eftervärlden, och de tidigaste berättelserna om honom är skrivna hundratals år efter hans död. I själva verket är det oklart om de över huvud taget har något att göra med den verkliga förlagan. Pompilius regerade under legendernas tid, långt innan de romerska kullarna tilldrog sig världens blickar. Det är därför omöjligt att avgöra vad som rörde sig i kejsarens huvud när tanken på snittet för första gången slog ut i hans medvetande. Vissa indicier pekar emellertid mot att Pompilius betraktade ingreppet med samma dåliga magkänsla som dagens människor:

Ett järnmynt på Louvren är präglat med kejsarens ansikte i profil. Hans haka är inskjuten i en min av olust.

Vincent Flink Amble-Naess, skribent och läkarstudent