Därför har vi A4-papper

Tänk om alla program bara funkade. Om allt var enkelt, överskådligt och sorterat. Viljan till standardisering och ordning är gammal, men kan vara både farlig och ineffektiv, varnar David Wästerfors.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

”Kan vi inte hålla oss till en plattform?”, tänker jag en stressig dag. Kan vi inte slippa allt hoppande mellan olika system och alla installeringar och ikoner som flimrar så ilsket bara för att man haft fräckheten att försumma dem en minut.

Om du känner igen dig i drömmen om en enklare digital hantering – om ett system för meddelanden och ett sätt att identifiera sig – då känner du kanske också igen dig i det här: ”fullständigt kaos” i kommunikationen, ”vilt primitiva förhållanden” och ett ”förvirrande överflöd”.

Det låter som dagens informationssamhälle, som en vanlig dag en bit in på 2000-talet med bortglömda lösenord och pockande uppdateringar i överlappande fönster.

Men det gäller informationssamhället för hundra år sedan. Det gäller pappershanteringen i Sverige 1919, med brevpapper, blanketter, provkartor, kataloger, böcker, tidskrifter och postförsändelser – allt i olika format.

Kontoret för hundra år sedan var översvämmat och oordnat.

Komplexiteten skars ned, enhetlighet uppnåddes. Och informationsmängden tilltog, märkligt nog.

Chefen för riksbankens pappersbruk tillhörde den tidens förespråkare för standardisering. Det var hans ord jag citerade. Ett svällande statsmaskineri krävde rationell organisering, menade denne chef. Enhetsformat för papper – som börjat införas utomlands – var lösningen. Och den lösningen lever vi med idag, nämligen A4-papperet inom det så kallade A-formatet, med sidproportionerna 1 gånger roten ur 2. Det är ett papper stort som en sextondels kvadratmeter.

Så stort är ”ett papper”. Så stort blev ett papper efter standardiseringen som fullbordades först 1946 efter minst tjugofem års debatt.

Nu skulle informationen inte längre anlända i olika format utan i ett och samma. Kuvert, pärmar, mappar, skrivbordslådor, arkivskåp och skrivare – mycket kom att anpassas efter detta format. Komplexiteten skars ned, enhetlighet uppnåddes. Och informationsmängden tilltog, märkligt nog.

För även om standardiseringsivrarna ville motsatsen producerades bara mer och mer information ju bättre kontoren blev på att hantera den. Ett standardiserat pappersformat underlättade standardiserade blanketter som var enklare att fylla i och läsa av. Sedan drog det iväg ordentligt. Byråkratin fann skäl till nya blanketter för snart sagt varje liten uppgift.

”Att minnas och vidarebefordra muntliga meddelanden går endast till en viss gräns”, står det i en kontorshandledning från 1959. ”Sedan måste man tillgripa blanketter”. En ”riktig” blankett skulle ha gröna linjer och grön text för att kontrastera mot det ifyllda svarta och den skulle ha rutor anpassade efter skrivmaskinens tabulator.

Allt det här berättar Charlie Järpvall i sin fyndiga avhandling i mediehistoria, ”Pappersarbete” från 2016. Järpvalls iakttagelser av kontorspapperets 1900-talshistoria bildar en fin mix av igenkänning och främlingskap. Å ena sidan dras man snabbt in i en känsla av ”så är det nu också, fast inte vad gäller just papper”. Å andra sidan känns det som att besöka en annan planet, en pappers- och blankettplanet.

Det är fantastiskt att läsa om debatten som föregrep A-formatets seger, till exempel de estetiska argumenten emot. I en statlig utredning 1943 meddelade Kammarrätten att A4 var ”ur värdighetssynpunkt olämplig”. Och Hovrätten för Övre Norrland invände att folio – ett annat format – var mer ”estetiskt tilltalande” eftersom det överensstämde med det gyllene snittet, ett klassiskt skönhetsideal.

Samma lättnad verkar ha varit förknippad med A4-arket och den rationella blanketten som idag förknippas med till exempel ett inloggningssätt eller ett sökfönster.

Att förhålla sig till A4 på sådana sätt ger en lite hisnande känsla. Detta engagemang över papper! Men ändå är det så igenkännbart, för idag diskuteras ju webbsidor och webbdesign med motsvarande inlevelse. Både på jobbet och privat blir människor upprörda om internet inte ser snyggt ut, om det bidrar till kaos snarare än ordning. Idag annonserar vi efter ”webbredaktör”, inte ”maskinskriverska” eller ”blankettman”.

Blankettman – bara ordet ger overklighetskänsla. På fyrtio- och femtiotalet var det ett yrke.

Beklagandet över förvirring och överflöd i informationssamhället är alltså igenkännbart men också föreställningen om att en gång för alla nå ordning genom en form eller en teknologi. Samma lättnad verkar ha varit förknippad med A4-arket och den rationella blanketten som idag förknippas med till exempel ett inloggningssätt eller ett sökfönster.

Dagens kontorsarbete verkar befinna sig i ett slags prolog till en åtminstone tänkbar framtida standardisering som väl knappast kommer att ledas av staten utan av aktörer som banker, Google, Youtube och Facebook, med ganska otäcka och nästintill totalitära informationsanspråk. Vad skulle vi säga idag i en kontorshandledning? Kanske så här: ”Att minnas och vidarebefordra muntliga meddelanden går endast till en viss gräns. Sedan måste man tillgripa uppkoppling.”

”Det är genom små detaljer som stora system byggs”, skriver Charlie Järpvall. En överenskommelse om var adressen ska placeras på ett kuvert, WiFi i offentliga lokaler – detaljer genererar system. Men som sociala varelser är vi alltför bångstyriga för att enbart falla in i system. Sätt upp en regel och vi kringgår den genast. Formulera en standard och vi ler milt och finner ett undantag. Oordning på en arena kan visserligen ge vika för systematisering men då uppstår snart en annan arena och ordningsproblemet migrerar dit. ”Formatanarkin” för papper är avskaffad men digital anarki finns istället, med vidhängande ambitioner att strömlinjeforma alla appar och sajter.

Men kanske är en universallösning inte lösningen. I Kina finns nästan en universallösning i form av appen WeChat som kombinerar meddelanden, diskussioner, beställningar och betalningar. Men Kina har som bekant bara ett parti och det censurerar förstås appen. Kontrollen blir lättare att genomföra eftersom WeChat samlar så många miljoner användare i samma system.

Man hade upptäckt att det fanns filtar i åtminstone femton storlekar i landet. Denna variation, menade tidskriften, borde i princip kunna reduceras till en normalfilt

Kontorsarbetets ”dagliga plockande och sorterande”, för att låna Charlie Järpvalls ord, var ett sätt att ordna världen. Och idag klickar vi och öppnar, matar in och klickar på nytt. Samtidigt som det finns något utmattande i en mångfald av former finns det också något charmigt.

Min poäng gäller detta växelspel. Det gäller det ofullbordade i ordnandet av information, själva omöjligheten i att få ett slut på det.

Några av iakttagelserna i Järpvalls avhandling om papper handlar om andra och parallella ordningsförsök i början av 1900-talet, till exempel riktade mot hushållet. Folkhemmets vetenskapliga ideal skulle förstås råda även här. I ett nummer av standardiseringstidskriften Slöseri 1928 togs filten på stort allvar. Man hade upptäckt att det fanns filtar i åtminstone femton storlekar i landet. Denna variation, menade tidskriften, borde i princip kunna reduceras till en normalfilt med måtten 150 gånger 200 centimeter. Och normalfilten skulle vara enfärgad, ”neutral” och av ändamålsenlig kvalitet.

Ja, vad säger man? Ett land vars hushåll bara har normalfiltar, det är en både rolig och ryslig tanke. I denna önskan tycker jag mig se det rationella projektets kärna men också dess löjlighet.

Den kan vi väl ha i åtanke – normalfilten – när nästa standardiseringsvåg sköljer över oss, hur mycket avlastning från ”förvirrande överflöd” vi än hoppas på.

David Wästerfors, sociolog

Litteratur

Charlie Järpvall: Pappersarbete– formandet av och föreställningar om kontorspapper som medium. Mediehistoriskt arkiv, 2016.