Vikingarna som riksbildare

En aspekt av vikingatidens historia som lämnade starkast möjliga spår i eftervärlden var riksbildningen. Det var nu Sverige, Norge och Danmark framträdde som kungariken i nivå med de redan etablerade rikena på kontinenten och på brittiska öarna. De första fröna såddes till det som långt senare skulle utvecklas till nationalstater. Vikingatidens mest framgångsrika vikingatida hövdingar gick följaktligen till historien som riksbildare och landsfäder.Men varför? Att förena flera bygder och herravälden till ett rike var inget som gjordes i en handvändning, och att dessutom ge härskarämbetet en radikalt ny image genom mynt, kristendom, kröningsritualer, militära bastioner och städer var svårsmält för hela den gamla järnålderseliten. När de jylländska kungarna Harald Blåtand och Sven Tveskägg under andra hälften av 900-talet underlade sig hela den danska övärlden och Skånelandskapen och upprättade ett överhöghetsvälde över Norge var det en revolution uppifrån som svepte bort gamla dynastier och maktcentra och etablerade en härskarordning efter tyskt mönster som aldrig tidigare existerat i Norden. En liknande process ägde några decennier senare rum i Norge under Olav Tryggvason och Olav Haraldsson, sedermera hyllad som ”Sankt Olav”. Men hur gick det till? Och varför skedde det just då? I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om riksbildningen under vikingatiden, från begynnelsen i 960-talets Danmark till avslutningen i 1000-talets och 1100-talets Sverige.Bild: Olav Tryggvasson koras till norsk konung. Målning av Peter Nicolai Arbo (1860). Wikipedia, Public Domain. Klippare: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.