”Balladen om det sorgsna kaféet” - den vackraste berättelsen i amerikansk prosa

Ingen kunde skriva fram kärlekens plågsamma trianglar som Carson McCullers. Den amerikanska södern var hennes spelplats och nya generationer upptäcker ständigt hennes romaner om våld och ensamhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Som i "Balladen om det sorgsna kaféet". Ett ansikte skymtar i fönstret på det förfallna kaféet om eftermiddagarna. Och så rullar balladen ut om den långa skelögda smått våldsamma Miss Amelia i snickarbyxorna. En dag kommer en puckelryggig liten man till stan, kallar sig kusin, och miss Amelia klär honom i siden, älskar honom. De öppnar kafé, miss Amelias sprit gör att de nedslitna innevånarna börjar se svärdsliljorna i sumpmarken och för en stund kan glömma känslan av att de inte är så mycket värda. Vad vet man om kärlek mer än att den aldrig är ömsesidig? Det är outhärdligt att vara den som älskas. Det finns alltid struktur, komposition, rytmik, omtagningar i Carson McCullers prosa. Människor börjar röra på sig, stretar och stannar i minnet. Nya generationer, nya översättningar. När hon var liten och för lång och för konstig kastade barnen sten och skrek: "weird, freak, queer" efter henne. I "The New Yorker" skriver litteraturvetaren Sarah Schulman att McCullers förmåga att leva sig in alla sorts människor inte kommer från empati utan från att ha en identitet som historien ännu inte har upptäckt. Och för att hon inte visste vad hon var, hade hon ingen plats att utgå ifrån. Så därför hon kunde skapa tillhörighet med andra som officiellt inte heller existerade. Redan i trettonårsåldern strök hon förnamnet Lula, två efternamn räckte gott, och vid 23 blev hon geniförklarad med sin debutroman "Hjärtat jagar allena" som kom ut 1940. Hon blev bara hälften så gammal. Dog 1967 efter att ha legat i koma i 45 dagar. Hon jämfördes tidigt med både Faulkner och Hemingway, själv tyckte hon att hon hade mer att säga än Hemingway och sa det bättre än Faulkner.