Charlotte Rampling - en djävel på att illustrera kvinnor som inte är vad de ser ut att vara

Det finns en brittisk skådespelerska som prisats och hyllats i decennier: Charlotte Rampling. Hon fick sitt genombrott 1974 i filmen Nattportiern. De mest mediokra projekt lyfter när Rampling gör sin entré. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Allt det oupplevda som en sorg över Ramplings ansikte, som ett litet litet tics i ögonvrån. Charlotte Rampling är faktiskt en jävel på att illustrera kvinnor som inte är vad de ser ut att vara. Hon säger sig ha valt såna roller, människor som faller sönder och tvingas bygga upp sig på nytt. På frågan Du spelar ofta kvinnor med hemligheter ofta svarade hon en gång: Det finns en massa saker jag aldrig låtit komma fram i livet och jag kan låta dom komma fram på film. Hade jag kunnat göra det i livet på ett lättare mer normalt sätt hade det inte fungerat lika bra. 55 filmer eller så har hon varit med i. Vicontis depraverade "De fördömda "från 1969. Där spelar hon Elisabeth, en av de någorlunda friska i den nazikorrupta incestuösa tyska industriätten, som lärt sig investera sitt hat och inte ödsla det på futiliteter. I små gester och rörelser, bara är Rampling i en film där många andra spelar över å det grövsta. ”Will you act for me?” frågade Visconti henne. Han blev hennes mentor, säger hon nånstans. Lyfte henne ur det engelska minishirtträsket till en annan nivå. Han visade henne en typ av film, som blev hennes matrix och som hon aldrig säger sig ha avvikit från.