Om avsnittet
Pierre Drieu la Rochelle var en av mellankrigstidens mest uppmärksammade franska författare. Provokativ, elegant och välskrivande. Hans roman Tag mitt liv kom 1931 och har filmats två gånger. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pierre Drieu la Rochelle är död sedan 70 år men läses fortfarande i Frankrike trots att han samarbetade med nazisterna under andra världskriget. Och trots att han i så hög grad var ett barn av sin tid känns hans bästa romaner som de hade kunnat vara skrivna för någon månad sedan. Tag mitt livfinns i nya utgåvor. Huvudpersonen är den genomskådande Alain som inte finner sin plats i livet, en typisk anti-hjälte, föregångare till en hel rad rotlösa unga män. Tag mitt liv är en kort roman, ca 170 sidor och strukturen är lika enkel som perfekt. Väl i Paris söker Alain upp den ene efter den andre av sina nära. Varje möte är ett misslyckande, han kommer närmare och närmare sin död. Först i tur är Lydia, ja det är hos henne han vaknar när romanen börjar. Lydia är amerikanska, hon är på väg tillbaka till New York och har sagt till sig själv att hon bara ska stanna i Paris 3 dagar. Hon vet att Alain just kommit ut från kliniken. Hon känner hans oro. Hon är lika genomskådande som Alain, vet hans svaghet, hans obeslutsamhet. Vet att han behöver pengar. Alain vill att hon stannar, men han kan inte uttala orden. Inte heller hon kan säga hur hon känner sig. De är ensamma tillsammans, stelnade i sina jag som vackra skalbaggar i bärnsten. Drieu la Rochelle mejslar frammanar denna grundfrusna livskänsla med ett konstlöst språk. Jämförd med andra romaner från 30-talet är stilen enkel, men också otålig. Här finns inga utvikningar, mycket berättas i dialoger som interpunkteras av Alains inre tankar om det som sägs, och inte minst om sig själv. Tag mitt liv filmatiserades 1962 av Louis Malle, som naturligtvis fick frågan om självmord. Malle sade att berättelsens kärna egentligen inte var om Alain skulle ta sitt liv eller ej utan gällde en person som gjorde upp ned sin ungdom: -Det är ungdomen som räknas, allt som följer efter är förfall. Det som händer i ungdomen är allvarligt och vackert. Det som följer inger en smula avsmak. Och kanske är det den där känslan av förlust som gör romanen så gripande oavsett vilken generation som läser den. När den filmatiserades på nytt för något år sedan, i en fri version av den norske filmaren Joachim Trier uttrycker sig människorna på ett annat sätt än i Drieu la Rochelles roman, men känslan är densamma. Mikael Timmmikael.timm@sr.se