Dykaren i Paestum: Ungdom, död och liv i havets närhet

Trumps presidentskap framställs ofta som extremt avvikande kanske därför att det är journalister som granskar det. Men om man istället letar efter mönster blir bilden en annan, säger Mikael Timm. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2018-03-01.Hörru. Här är något som heter Livet är en dröm. Kan Du göra något på det?Min fryntlige, rundlagde chef såg förbryllad ut. Han var van vid att handlägga världen, ja han bestämde vad som var viktigt och skulle höras i radions Ekosändningar: krig i Vietnam, ny president någonstans, ett stålverk som gjort konkurs, en undersökning som visade att svenska skolbarn var bäst på matte – men nu hade han alltså ett papper på vilket det stod Livet en dröm. Vad skulle han göra med det?Livet är en dröm – och en sådan låter sig inte fångas med statistik. Idag tror jag inte någon redaktionschef i västerlandet skulle förvånas över att få ett pressmeddelande som hävdade att livet är den dröm. Det ser ju alla. Varje dag.Pedro de Barca Calderons pjäs tillhör klassikerna, men det var länge sedan den spelades på en teater nära mig. Vad vet jag, kanske har verkligheten sprungit förbi denna 1600-tals text.Fast så slår jag upp New York Times vars förstasida nästan varje dag innehåller en analys av president Trumps senaste agerande. Den kan gälla stora frågor som frihandelsavtal eller små som statistik över personalomsättningen i Vita Huset. Den är större än under någon annan president – riktigt hur mycket minns jag förstås inte. Ty trots att någon räknat så noga fastnar inte siffrorna. Det är som om den traditionella politiska debattens metoder inte fungerar längre. Livet är en dröm – och en sådan låter sig inte fångas med statistik.Läraren i journalistik som skulle få sina elever att inse vad en nyhet är sade: att en hund biter en människa är ingen nyhet. Men får ni höra att en människa bitit en hund – då har ni något att rapportera om!Det avvikande är alltså vad media letar efter, medan forskarna söker efter det upprepade – strukturen. Trumps presidentskap framställs ofta som extremt avvikande – kanske därför att det är journalister som granskar det. Men om man istället letar efter mönster blir bilden en annan.Den amerikanske historikern Jeremi Suri granskar i boken "The Impossible Presidency" åtta amerikanska presidenter, från George Washington till Barack Obama. Suri menar – föga överraskande – att presidentskapet är ”Mission Impossible”, misslyckandet är inbyggt i förutsättningarna. Men det går ju att misslyckas på olika sätt.Trump själv har pekat ut president Andrew Jackson – president på 1830-talet som en förebild. Han har hängt upp ett porträtt av Jackson i Ovala rummet, twittrat om Jackson och besökt dennes grav i Nashville.Det som väckt mest debatt är ett uttalande där Trump säger att om Jackson varit president senare hade kanske inbördeskriget – på 1860-talet – kunnat undvikas. Efter sådant rycker naturligtvis ett smärre regemente historiker ut och talar om hur fel Trump har.Men kanske är det intressantare att försöka förstå varför Trump hänvisar till Jackson. Vad vill han säga?Hans språk var drastiskt, för sin tid ett närmast brutalt – det bröt drastiskt mot företrädarnas.Suri ger ingen djupare analys av Andrew Jackson – men den räcker för att man ska se likheterna med Trump. Jackson såg sig som en folkets man som skulle städa upp i Washington. Han tyckte illa om etablerade eliter, han var skeptisk mot den konstitutionella tredelningen mellan lagstiftande, dömande och verkställande makt. Kongressen och domarna var frihetens motståndare, tyckte Jackson. Jackson omgav sig med vänner som inofficiella rådgivare. Han kompromissade ogärna och tog strid med kongressen. Hans språk var drastiskt, för sin tid ett närmast brutalt – det bröt drastiskt mot företrädarnas.De första sex presidenterna var välutbildade, distanserade och kom från östkusten, Jackson från Tennessee. De första presidenterna satte gränser för presidentskapet. Jackson omdefinierade det. Han ville styra landet inte med utan trots domstolar och kongress som presidenten skulle vara oberoende av. Han såg sig om en rebell som när det behövdes, bröt reglerna för att tjäna folket.Tydligast märktes hans stridsvilja i den så kallade indianfrågan. Han fördrev mer än 100 000 indianer från deras territorier, förorsakade massdöd, bröt ingångna överenskommelser. Hans politik mot ursprungsbefolkningen kan liknas vid etnisk rensning. Föga överraskande var han anhängare av slaveriet och själv slavägare – så långt inget avvikande. Men han stödde olika försök att utvidga slaveriet norrut, trots att det ökade risken för förbud mot slaveriet i sydstaterna.Sammantaget var han en energisk och stridslysten president, synnerligen omtyckt av sina anhängare – en outsider för etablissemanget. Enligt Jeremi Suri ändrade han för all framtid synen på hur en president kan agera.Trumps hyllning av Andrew Jackson säger mer om Trumps politik än hans politiska tal. Symboler är starkare än statistik.Till det intressanta i Suris bok är att den så tydligt visar att bilden av presidenten är en viktig del av politiken. Under Obamas tid försvann t ex Jackson från framsidan på 20-dollarsedeln för att istället hamna på baksidan – vilket Trump, som då var presidentkandidat, tog sig tid att protestera emot.Det har sagts att Trump är den förste president som visar att McLuhan hade rätt – mediet är budskapet. Vi skulle alltså leva i twitters epok. Men Suris bok innehåller åtskilliga exempel på att bilden är viktigast. Och bilder lämpar sig för andra analyser än vad politiska journalister brukar syssla med. Bilder är mer mångtydiga och motsägelsefulla än politiska tal. Så kanske behöver vi justera vår uppfattning av Trump?Till att börja med kan det nog vara användbart att uppfatta Trumps presidentskap inte som ett radikalt brott med amerikansk historia utan som en fortsättning på den. För det andra tror jag att det kan behövas en ny sorts politisk journalistik, en som närmar sig film- och konstkritik. Trumps hyllning av Andrew Jackson säger mer om Trumps politik än hans politiska tal. Symboler är starkare än statistik.Jag är inte säker på att Trump är lika skicklig. Men för att rätt förstå honom måste jag nog vänta till hans officiella porträtt målas. Kanske blir det surrealistiskt."Black Panther", Ryan Cooglers film med svarta huvudroller – är inspirerad av serietidningen med samma namn, inte av rysk politisk film eller italiensk neorealism. Men "Black Panther" uppfattas av kritiker och publik som en aktuell politisk film om afroamerikaner och rasism. Breitbart News – som stödjer Trump – menar i en positiv recension att filmen inte handlar om idéer och ideal utan att den hyllar en hälsosam form av nationalism. Ja, rubriksättaren skriver att filmens hjälte är Trump, medan rörelsen Black lives matter är boven. En kommentar som i sin tur fött många kommentarer.Helt klart är bildanalys en nödvändig del av amerikansk politik.Varje president får sitt porträtt målat och sedan 2006 porträtteras även presidentfruarna. Barack och Michele Obama valde bägge afroamerikanska konstnärer. Kehinde Wiley målar Obama som en grubblare omgiven av grönska. Wiley är känd för porträtt av afroamerikaner som han framställer med referenser till traditionellt europeiskt måleri av regenter. Men hans porträtt av Obama för tankarna till en Rodin figur. Inte osäker, men tankfull.Amy Sherald klär Michele Obama i en fantastisk klänning med geometriskt mönster, det ser lite grand ut som en modebild av Irving Penn. Det dekorativa är viktigare än människan, men porträttet utstrålar självförtroende och styrka. Bilderna är inlägg i den amerikanska debatten.Hur är det då med Trumps favorit, president Jackson?Ja, det finns en mängd oljemålningar och teckningar av honom. Egendomligt nog – för en amerikansk makthavare – framställs han som en undanglidande. Hemlighetsfull, mystisk.På en officiell målning gjord av Ralph Eleaser Whiteside Earl ser Jackson ut som Draculas intellektuelle kusin, med högt hårfäste, svart dräkt och blodröd kappa. I andra målningar av samme konstnär påminner president Jackson om en dyster och hotfull figur i en Dickensroman.Andrew Jackson var hög militär, domare i Tennessees Högsta domstol och kongressledamot – alltså, till skillnad från Trump en erfaren, närmast slug maktspelare som inte förhastade sig.Jag är inte säker på att Trump är lika skicklig. Men för att rätt förstå honom måste jag nog vänta till hans officiella porträtt målas. Kanske blir det surrealistiskt.Hoppas de politiska journalisterna inkluderat kunskap om drömtydning och surrealism bland analysverktygen.Mikael Timm, kulturjournalist och författare LitteraturJeremi Suri: The impossible presidency. Basic Books, 2017.

1 Maalis 201811min

Det skiljer ett århundrade dem emellan. Men Anna Thulin läser samman journalistkollegorna Ariel Levys och Ester Blenda Nordströms livsöden, och frågar: Hur kan man leva fullt ut? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Journalistyrket har alltid förknippats med frihet. Och även om verkligheten ofta består av slimmade redaktioner, osäkra arbetsförhållande, låga frilansarvoden och näthat – så lever drömmen. Kanske inte minst för kvinnor. Frihetstörsten präglar den svenska pionjärjournalisten Ester Blenda Nordström, som levde kring förra sekelskiftet, såväl som den samtida skribenten Ariel Levy, stjärnreporter på tidskriften The New Yorker. Men trots likheterna så ska man inte förminska värdet av 100 år. De levde de under radikalt olika förutsättningar Hon körde motorcykel, rökte pipa, tjuvåkte under ett boskapståg, med rälsen och döden endast en hårsmån bort. Ester Blenda Nordström var lika delar äventyrare och journalist. Hennes liv var som en rysk docka, med flera liv inuti varandra. I Fatima Bremmers personliga och djupgående biografi, som tilldelades Augustpriset 2017 i fackklassen, kan man läsa om hur hon tog anställning som piga för att kunna skriva om pigornas tuffa arbetsvillkor. Blev en av de få fastanställda ”pennskaften” som journalistkvinnorna kallades. Hon arbetade som lärarinna hos samerna, levde i skuggan av en vulkan på den ryska halvön Kamtjatka, räddade flera byar från hungersnöden under finska inbördeskriget, reste med svenska emigranter till drömmarnas land på andra sidan Atlanten. Fatima Bremmers biografi heter ”Ett jävla solsken”. Det var så Ester Blenda kallades av sina nära och kära: ett jävla solsken. Ytterligheterna personifierad. Men framförallt utstrålade hon just frihet. Hon körde motorcykel, rökte pipa, tjuvåkte under ett boskapståg, med rälsen och döden endast en hårsmån bort. Hon drack också, för ofta och för mycket, och det var spriten och opiumkakorna hon slutligen dog av. Det var som om hon hade bråttom att leva. Samma livslust känner jag igen hos Ariel Levy, som skrivit den självbiografiska boken ”När reglerna slutat gälla”. Hon bor med sin fru på Manhattan och har ett liv fullt av lyxiga middagar och resor. Till skillnad mot hur det var för tidigare generationer är allt möjligt, säger hon. Att resa till andra sidan jorden, skriva ett reportage på sin bärbara dator och facetajma med partnern. Och till skillnad mot Ester Blenda Nordström, vars stora kärlek till en kvinna var olaglig, kunde Ariel Levy gifta sig med sin partner. De kunde till och med skaffa barn med hjälp av insemination.  Men varför nöja sig med att hemmets fyra väggar när hela världen väntar? Bara ett litet äventyr till, tänker Ariel Levy och bokar en reportageresa till Mongoliet när hon är gravid i femte månaden. Där tar det stopp. Ensam på hotellrummet krystar hon ut den för tidigt födda sonen. Han lever ett ögonblick, sedan håller hon hans döda kropp i sin famn. Ett liv kan vara just så kort att det ryms inom ett par andetag. Inte ska vi väl låta nästa generation kvinnor duka under bara för att de hade friheten i sikte?   Det är såklart ingens fel. Missfallet beror varken på att hon flög eller reste, läkarna intygar att det hade hänt ändå. Men händelsen väcker många tankar hos Ariel Levy. I sorgen över sitt förlorade barn ryms också en annan sorg: Kan vi verkligen få allt? frågar hon sig efteråt. Vi kvinnor har kämpat för rättigheter i århundraden och har äntligen nått en tid när alla möjligheter ligger öppna. Ja, inte alla möjligheter och inte för alla… men ändå. Känslan är den att man bara behöver sträcka ut handen för att vidröra solen. Känna värmen. Förtrollas av hettan. Det är både ett löfte och ett hot. Sträck ut handen, men om du bränner dig är det ditt eget fel.  I SVT-serien ”We can’t do it” från 2017 pratade unga kvinnor om utbrändhet. Det borde ha varit tungt att se, men de intervjuades ambitioner var så fängslande. De trodde och kände att de kunde göra allt. De ville gripa alla chanser. Är det så fel då? Är det alltid individen som måste välja och skapa en rimlig livssituation, eller är det samhällsstrukturer som bör förändras? Jag tror att man måste hålla båda tankar i huvudet samtidigt. Att frånsäga individen ansvar och handlingsutrymme för sitt eget liv är förminskande, men motsatsen, att ignorera strukturerna, är bara dumt och naivt. Inte ska vi väl låta nästa generation kvinnor duka under bara för att de hade friheten i sikte? För att alla världens möjligheter låg inom räckhåll? Under min och Ariel Levys livstid har samhällets begränsningar luckrats upp. Inte minst kvinnor har långt större frihet än i början på förra seklet. Friheten ställer högre krav på individen att själv känna av sina begränsningar. Att tänka på vad vi vill ska rymmas i ett liv. För om valfriheten resulterar i att vi väljer allt, är det då verkligen en frihet? Nej, fri är bara den som kan välja bort, som kan inse inse skillnaden mellan grundläggande behov och ytliga drömmar och önskningar. Alla får inte allt: det är lika naturligt och oundvikligt som att vi alla ska dö Vad kan då sägas vara grundläggande behov? Att älska och bli älskad, skulle nog de flesta hålla med om. Likaså att ha tak över huvudet och mat på bordet. Men resandet – som Ester Blenda Nordström, Ariel Levy och jag själv ofta har längtat efter – vilka grundläggande behov handlar det egentligen om? Att vilja upptäcka och lära nytt, att slappna av och koppla bort? Nog är det behov som man kan uppfylla utan att behöva flyga till andra sidan jorden. ”En av de grundläggande lärdomarna man drar av att resa är att världen är stor och magnifik”, skriver författaren Amanda Svensson i Expressen, apropå miljö och flygning. Hon fortsätter: ”I takt med att vi erövrat den tycks vi dock ha förlorat förståelsen för vad det faktiskt betyder: att världen är större än dig, större än mig. Som människa kan du inte äga den, den är ingen konsumtionsvara, den är inte ditt ostron, den kommer inte att sörja dig om du ibland stannar hemma på semestern.” Ariel Levy intervjuade en gång en kolumnist på The New York Times och frågade om hon någonsin ville ha barn. ”Alla får inte allt”, svarade hon kort. Till en början tyckte Levy att det kändes nedslående, som att erkänna sig besegrad. Men sedan förstod hon. ”Nu tycker jag att accepterandet av detta känns som en uppenbar och naturlig del av att utvecklas till en vuxen människa. Alla får inte allt: det är lika naturligt och oundvikligt som att vi alla ska dö.” Jag tycker också det är en befriande tanke. Man får inte allt. Världen är inte ditt ostron. Man utgår från platsen där man befinner sig, använder de erfarenheter och kunskaper man har, söker friheten genom att välja och välja bort. Och med tanke på både Ariel Levys och Ester Blenda Nordströms livsöden, så tycks det kunna bli rätt häpnadsväckande liv ändå. Anna Thulin, journalist   Litteratur Fatima Bremmer: Ett jävla solsken. Forum, 2017. Ariel Levy: När reglerna slutat gälla. Översättning av Anna Lindberg. Natur och Kultur, 2017.

28 Helmi 20189min

Hur kom Västeuropa en historisk bakgård till Asien och medelhavsländerna att bli en global och dominerande makt? Biologen Farshid Jalalvand har läst tre böcker som ger olika svar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Kan Stålmannen gestaltas av en svart skådespelare? Det är en fråga jag brukar ställa, när samtal slirar in på samhällsnormer. Det är väl ett masochistiskt drag som gör att jag utsätter mig för sådana här diskussioner, men som jag ser det, finns det inget inneboende hos karaktären som gör att han tvunget måste gestaltas som vit. När man ber någon beskriva vad som gör Superman till, Superman – hans utomjordiska styrka, hans flygförmåga, hans dolda identitet – är det ingen som tar upp hans hudfärg som ett viktigt karaktärsdrag. Men ändå är det många som inledningsvis har svårt att försonas med tanken av en svart Stålmannen. Varför? Jo, för detta är ett typexempel på vad som kallas – och må Gud förbarma sig över mig för användningen detta inneord – vithetsnormen. Det vill säga, när Stålmannen gestaltas som det som anses vara det mest självklara – som vit – bereds utrymme för alla hans andra egenskaper. Hans hudfärg blir en icke-faktor. Men så fort han skulle gestaltas som svart – eller som asiat för den delen – blir hans pigmentering en faktor, en ställningstagande, en egenskap. Att klura ut de omedelbara anledningarna till vithetsnormen är inte särskilt svårt. Västeuropa dominerade resten av världen i 500 år ... Vithetsnormen är rätt påtaglig för alla icke-vita, tro det eller ej. Stålmannen är ett exempel. Man kan även använda andra: tomten, James Bond, Lilla sjöjungfrun, Jesus. Karaktären är ovidkommande, det är fenomenet som är fascinerande. Att klura ut de omedelbara anledningarna till vithetsnormen är inte särskilt svårt. Västeuropa dominerade resten av världen i 500 år innan stafettpinnen gavs till ättlingarna i USA. Under denna period utvecklades tryckkosten, kameran, det moderna medielandskapet. Västs världsherravälde resulterade i vithetsnormen. Vad var det Xenofanes sa om gudarnas avbildning nu igen? Om hästar hade händer och kunde rita hade de avbildat gudarna som hästar. Den mer intressanta frågan handlar då istället om hur Västeuropa, en historisk bakgård till imperierna runt Medelhavet och i Asien, överhuvudtaget kom att bli en global makt. Och det är en fråga som inte är lika enkel att besvara. På senare år har flera akademiker antagit den djärva utmaningen att sammanfatta mänsklighetens historia i envolymsverk. Jared Diamond var pionjären med sin Pulitzerprisvinnande bok ”Vete, Vapen & Virus”. Därefter följde bästsäljaren ”Sapiens” av historieprofessorn Yuval Noah Harari. Den senaste i raden av dessa böcker är ”Sidenvägarna – En ny världshistoria” av Oxfordhistorikern Peter Frankopan. I boken beskriver författaren hur handelsvaror som tyger och kryddor – tillsammans med makt och idéer – utbyttes längs de historiska handelsrutterna som kom att kallas sidenvägarna, och som knöt öst till väst, från Kinas Stilla havskust till Europas atlantiska stränder. Och med handeln som utgångspunkt reder Frankopan ut faktorerna som har format civilisationen från antiken till nutid. När andra fick tillbringa den största delen av sin tid med att jaga och samla in föda kunde Eurasiens folk smida vapen, bygga skepp och skapa administration. En inbyggd uppgift för de som försöker sammanfatta civilisationens historia är förklarandet av den rådande maktordningen. Så är också fallet för Diamond, Harari och Frankopan som alla försöker vetenskapligt tackla frågan om Västeuropas oväntade uppgång som världsmakt. Diamond delar upp frågan. Västs framgång var direkt bundet till Eurasiens historiska försprång jämfört med andra kontinenter. Alltså måste man först förstå varför folken i Eurasien kom att bli teknologisk överlägsna de i Amerika, Oceanien och Afrika-söder-om-Sahara. Diamond påstår, baserad på tvärvetenskapliga studier, att dessa framgångar berodde på något så trivialt som, geografin. Hans tes är att den rika förekomsten av domisticerbara växter och djur i denna region gav dess befolkning ett försprång till jordbrukssamhället. Jordbrukssamhället i sin tur skapade överskott av mat som tillät befolkningsexplosioner att ske och specialistyrken att uppkomma. När andra fick tillbringa den största delen av sin tid med att jaga och samla in föda kunde Eurasiens folk smida vapen, bygga skepp och skapa administration. Förekomsten av vete i den bördiga halvmånen, och inte någon annanstans, var steg 1 mot den vita Stålmannen. Steg två, enligt Diamond, var geografin, återigen. Medan enorma landområden i exempelvis Kina kunde samlas under en härskare, skapade Europas oregelbundna landskap av bergskedjor, halvöar och stora floder en röra av politiska enheter som aldrig kom att enas under någon längre tid. Detta medförde att många konkurrerande politiska enheter befann sig inom ett relativt litet område där informations- och teknikutbyte kunde ske, men fred, aldrig råda. Resultatet var ständiga krig som drev på utvecklingen av militärteknik. Teknik som sedan användes för att kolonisera Amerika, Oceanien och Afrika, och lägga grunden till Västs uppgång. Harari accepterar Diamonds analys i stort. Han har dock en enkel, men viktig, invändning. De persiska safaviderna, indiska mogulerna, ottomanerna och det kinesiska kejsardömet var samtida imperier som hade alla möjligheter att konkurrera med Väst om att kolonisera världen – men lät bli. Han avfärdar eventuella moraliska motiv bakom detta. Istället resonerar han att de asiatiska makterna, underbyggda av hundratals eller i vissa fall tusentals år av högkultur och rikedom, hade blivit förnöjda. Som en gammal boxningsmästare som fått smak för det goda livet och inte längre bemödade sig om att träna hårt. Västeuropa, utsvulten och i maktens periferi, kan i denna liknelse betraktas som den unga utmanaren som är redo att gå till extrema gränser för att vinna. Om det innebar att ta oerhörda risker och segla ut mot fullständigt okända destinationer, må så vara. Steg tre mot vithetsnormen var således hunger. Frankopan understryker också i sin bok den politiska instabilitetens och geografins roll, inte minst för Storbritanniens del, som på grund av havets skydd kunde konkurrera ut sina grannar och bli den absolut dominerande makten i världen. Men han för in en ytterligare faktor: möjligheterna som föddes ur kaos. När pesten decimerade Europas befolkning fick de överlevande arbetarna i norr plötsligt ett förbättrat förhandlingsläge gentemot feodalherrarna. Detta resulterade i en slags proto-rättigheter för undersåtarna som i längden utvecklades till ett meritokratiskt system. Runt Medelhavet och längre österut var samhällsstrukturerna däremot så ingrodda att arbetarna hölls på mattan trots att deras förhandlingsläge egentligen var detsamma som deras motsvarigheter i norr. I öst blev det fortsatt arv och familjetitlar som premierades över militär och politisk kompetens. Så det är dels tack vare pesten, som jultomten blev vit. Vithetsnormen är så genomsyrande att vissa inte ens kan föreställa sig viktiga svarta karaktärer i en fantasivärld som utspelar sig i en annan galax. Men tiden har som bekant sin gång. Västeuropa föll som världsmakt under det förra seklet och på grund av politisk aktivism ifrågasätts vithetsnormen av allt fler i dagens globaliserade värld. Men den är långt ifrån död. I sociala medier fördes nyligen en infekterad diskussion i efterdyningarna av en av de nya Star Wars-filmerna där vissa högprofilerade debattörer tyckte att filmen innehöll alldeles för många icke-vita och kvinnliga rollfigurer – något som föraktfullt benämndes ”Disneyfieringen” av Star Wars. Vithetsnormen är så genomsyrande att vissa inte ens kan föreställa sig viktiga svarta karaktärer i en fantasivärld som utspelar sig i en annan galax. I sådana tider är det bra att påminna sig om vetets, krigets, hungerns och pestens roll i historien. För när man verkligen tänker på det, kunde både Luke Skywalker och Stålmannen varit mongoler. Farshid Jalalvand, forskare i klinisk mikrobiologi Litteratur Peter Frankopan: Sidenvägarna – en ny världshistoria. Översättning Peter Handberg. Albert Bonniers förlag, 2017. Yuval Noah Harari: Sapiens – en kort historik över mänskligheten. Översättning Joachim Retzlaff. Natur & kultur, 2015. Jared Diamond: Vete, vapen och virus – en kort sammanfattning av mänsklighetens historia under de senaste 13000 åren. Översättning: Inger Johansson. Norstedts, 2006.

27 Helmi 201810min

Om människan ska ha någon framtid på jorden, måste vi värna om matjorden. Eva-Lotta Hultén reflekterar över hur vi kan förstå vikten av denna ödesfråga. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Pasikazia Rweshereka böjer sig trots sin ålder smidigt över odlingsbädden och rensar bort lite ogräs. Jorden är rödbrun och fet och tomater, lök, aubergine, pumpa och bönor samsas om utrymmet. Inte bara utsikten från kullen där hon bor utan också själva odlingen är mycket vacker. Marken hon brukar ligger på de branta sluttningarna i Karagwe i nordvästra Tanzania. Allt växer mycket snabbt, en del av grödorna på hennes mark kan bara trivas i tropiskt klimat och doften av multnande växter och jord är mycket starkare, men bortsett från det påminner mycket i Pasikazia Rwesherekas odling om min egen trädgård. Vi undviker båda att lämna jorden bar. Kompost och gödsel från egna djur är en viktig del i förbättringen av jorden och träd, buskar och grönsaker samsas för ett bra mikroklimat. Där marken sluttar har vi terrasserat för att undvika att jorden rinner iväg med häftiga regn. Matjordens undergång är människans undergång. Pasikazia Rweshereka hade mycket problem med jordflykt förr. Det var innan hon började bruka enligt principen agroforestry, eller skogsjordbruk som det kallas på svenska, där växter av olika storlek samodlas och man försöker hålla jorden ständigt täckt. Jord. Jord som i jorden vår planet och jord som i den substans där växter kan slå rot. Det finns något både vackert och klokt i att det är samma ord vi använder för dessa två. Utan jord, eller mer exakt, utan matjord, kan jorden inte längre vara vårt hem. Matjorden är det tunna översta lagret där maskar, bakterier, svampar och andra nedbrytare får marken att leva. Namnet Adam, den första människan, är kopplat till hebreiskans ord för jord och ”homo” kan härledas till ”humus”, latin för levande jord. Av jord är vi komna. Matjordens undergång är människans undergång. När de första bilderna av jorden utifrån rymden kom bidrog de till att få många att förstå hur sårbar den är och därmed också hur skör vår tillvaro. Jag tänker att en vanlig genomskärningsbild av jordlagren egentligen borde kunna ha samma effekt om vi bara förstår dess innebörd. Vår överlevnad hänger på bara några decimeter! När jag började odla min trädgård för snart tjugo år sedan var jag inte intresserad av jord. Odlingsböcker jag läste framhöll vikten av att gödsla, kalka, strö ut aska, luckra och lägga ett täcke av gräs men jag petade bara ner fröerna, rensade bort ogräs och hoppades på det bästa. Råden att inte gå för mycket på jorden för att inte förstöra strukturen tog jag inte heller på allvar. Kan man köra med jättemaskiner på åkrarna så borde man väl kunna gå omkring lite mellan morotsraderna? De första åren var inte mina skördar något att hurra för. Så jag började fjäska. Täcka med gräsklipp och tång, hålla mig till gångarna, sprida kompost. Och jag slutade vända runt på mullen för att undvika att störa den underjordiska organisation som råder. I en enda tesked jord kan man hitta upp till en miljard levande organismer och svamparnas mycel breder ut sig överallt och hjälper växterna ta upp mineraler i jorden. Det är ett sinnrikt samarbete. I utbyte får de kolhydrater. Jag började respektera jorden och jag började ifrågasätta hur det är möjligt att behandla den som man gör i det industriella jordbruket. Sanningen är att priset för de stora skördarna är högt. I boken ”Den stora ätstörningen” beskriver författaren, bonden och jordbruksexperten Gunnar Rundgren hur konstgödsel förgiftar både naturen och oss och leder till förlust av biologisk mångfald. Men industrijordbrukets misshandel av jorden handlar också om hur den sköts rent mekaniskt. Plöjning skär sönder jorden och dess invånare, de dör av sol och torka eller blir till mat åt fåglar. Matjorden släpper ifrån sig koldioxid till luften och blir mindre näringsrik och sämre på att hålla vatten. Och matjordslagren på vår jord inte bara utarmas utan blåser bort på stora öppna fält där vinden får fri fart utan att lugnas av träd; det rinner ner i diken, åar och älvar och pressas samman och förstörs av gigantiska maskiner. Vi förskingrar och dödar. Det tar mellan 60 och 1500 år för en centimeter matjord att återskapas. En centimeter! I den goda jorden hämtar djupa rötter näring från mineraler och lämnar organiskt material i jorden. Maskar, svampar och bakterier får jorden att leva och växa. Har det översta lagret i stället skadats fortskrider förödelsen ofta tills jorden har försvunnit helt. Där virvlade torr jord bort med vind som drog fram över de stora fälten. För några år sedan började ”land grabbing” uppmärksammas. Stora jordbruksföretag köpte upp mark i tredje världen för effektiv odling och export till den rika världen. Men vi pratar häpnadsväckande lite om detta att matjordarna håller på att spridas för vinden och rinna bort med regnen. Kanske för att det när det handlar om land grabbing finns någon slags ond och girig part att skylla på. Erosion ser vi bara som en olycklig bieffekt av att vi alla behöver mat och den storyn passar den gängse mediedramaturgin mycket sämre. Pasikazia Rwesherekas mark är på knappt en hektar. Det är bara tre gånger så mycket som min trädgård. Under min resa i Tanzania ser jag jordbruksmaskiner endast en gång, på en före detta ministers mark. Där virvlade torr jord bort med vind som drog fram över de stora fälten. Det påminde mig om Västgötaslätten där jag också ofta sett vinden göra sorgliga föreställningar med uppvänd jord som dansare. Storleken på jordlotterna i Tanzania gör det svårt att effektivisera jordbruket och det riskerar att hålla kvar enskilda i fattigdom och hindra utveckling för landet som helhet – alltför många människor måste ägna sig åt matproduktion. Samtidigt finns fördelar med att odlandet aldrig anpassats efter stora maskiners behov av öppna ytor, där jorden försvinner. Med små lotter som alla praktiserar skogsjordbruk kan det skapas ett mosaikjordbruk där träd bidrar till att hålla jorden på plats och matar den. I Sverige är vi effektiva men stordriften gör det i stället svårt att få till hållbarhet, miljöhänsyn och omsorg om jorden, grunden för att något ska kunna växa. Det kortsiktigt rationella och effektiva ställs mot det långsiktigt hållbara; den skönhet och myllrande mångfald Pasikazia Rweshereka skapar på den lilla plätt hon anförtrotts att förvalta mot de storskaliga, industriella odlingsöknar vi med konstgjord andning upprätthåller på våra åkrar; ur jordens horisont: närande mot tärande. Kanske kan matjordens död bli nästa stora fråga, nu när vi redan medvetandegjorts om klimatförändringar, land grabbing, bidöd och vattenbrist? För det här är allvar. Erosion och jordförstöring har under årtusenden bidragit till flera tidigare civilisationers fall. Bördiga halvmånen i Mellanöstern, ett av de områden där jordbruket en gång uppstod, gör sig idag inte förtjänt av sitt namn eftersom stora delar gjorts ofruktsamma av erosion och försaltning. Idag är merparten av jordbruksmarken i världen stadd i olika grad av förfall. Att odla i näringslösningar är inte någon långsiktig lösning, hur gärna vi än vill tro det. Det är dyrt och energikrävande. Om vi vill att också framtida generationer ska ha något att äta måste vi helt enkelt sluta knapra på jordens tunna hud och i stället börja vårda den. De öppna fälten måste bort och träden återges sina platser i odlingslandskapen. Kanske kan vi – på samma sätt vi efterfrågar närodlade och kravmärkta varor – också kräva att de är jordvänliga? Eva-Lotta Hultén, journalist och författare Essän sändes för första gången 2017.

26 Helmi 20189min

Aron Jonason brukar kallas Göteborgsvitsens fader. Författaren, psykoanalytikern och Göteborgsbon Ulf Karl Olov Nilsson tar hjälp av honom och Sigmund Freud för att försöka förstå alla goa skämt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Året var 1905 och unionskrisen mellan Sverige och Norge alltmer akut. Konung Oscar II:e var på sommarnöjet i Marstrand och muttrade indignerat för sin hovfotograf tillika Göteborgsvitsens fader Aron Jonason: ”Vad har egentligen det norska stortinget uträttat?” Varpå Jonason replikerade: ”Stort inget!” Ytterligare en annan sommar, som ofta i havsbandet med kryssaren Drott, frågar Konungen Jonason vad det är för fågel som flyger förbi och Jonason svarar: – Ers Majestät, det är den mest musikaliska fågeln som finns. – Vad menar Jonason? – Jo, det är en Mozart (mås-art) Varpå konungen säger: – Idag är Ni vitsig så att de blixtrar om et. Varpå Jonason svarar med sin mest famösa oneliner: – Ja, blixtrar den ene så åskar den andre! Vad kan vi säga om dessa klassiska ur-göteborgsvitsar? Är de överhuvudtaget roliga längre? Vilka är egentligen de speciella kännetecknen för Göteborgsvitsen? Ja, alltså förutom givna figurer som Kålle och Ada, lustiga dialektala utfyllnadsord som ”änna”, den förstärkande prefixet ”gôr”, vokativet ”dô”. Jo, vi bör nämna åtminstone några saker, dels att Göteborgsvitsen har en faiblesse för det ord- och ljudbaserade skämtet. Antingen klangvitsen, den som bara vrider lite på hur orden låter, den vi ibland med låneord kallar kalauer eller calembour och som i vitsteorin anses ha lägst status. Men också den mer avancerade ordvitsen, där ordens flertydighet används för att avslöja eller profitera på eller avdramatisera eller infiltrera en konflikt. Jonason måste ha varit ett under av självdisciplin och han bör ha tänkt ungefär så här: Nästa gång kungen använder ordet ”kommunist” drar jag till med anagrammet ”kumminost”; Vi lägger också märke till att den Göteborgska vitsen ska födas, eller åtminstone ska se ut att födas, i ögonblicket. Göteborgsskämtaren kan förefalla street smart, slängd i käften, kan tjôta alltså. Men vad gäller Aron Jonason, göteborgshumorns storwitzir, så var flertalet av hans kvickheter sannolikt inte improviserade i vanlig mening utan listigt förberedda och liksom lagda på is. I hans 111 efterlämnade anteckningsböcker finner man många av de ordvitsar han kom att använda under åren. Förmodligen skrev han upp dem och räknade kallsinnigt med att kunna leverera när rätt tillfälle gavs. Jonasons kvickheter var vare sig känslomässigt intuitiva eller kognitiva konstruktioner, utan bestod av ett till hälften inövat lager av skämt som kunde låta sig bli funna i det plötsliga infallet eller under den perfekta omständigheten. De vilade där i det förmedvetnas humorlaboratorium i väntan på att plockas fram, deviser, rim, anekdoter, ordlekar. Jonason måste ha varit ett under av självdisciplin och han bör ha tänkt ungefär så här: Nästa gång kungen använder ordet ”kommunist” drar jag till med anagrammet ”kumminost”; nästa gång Direktör Dickson nämner yrket ”barnmorska” så klurar jag ut något kul om ”morska barn”; nästa gång vem-som-helst nämner ordet ”brottsmål” så säger jag nåt vitsigt om ”målbrott”, osv, osv. Den ”vitt- och vitsbekante” Jonason arbetade ständigt. Han var landskaps- och porträtt- och hovfotograf och Oscar II:s sidekick på punchsverandorna på Marstrand, men mycket mer än så. Jonason skrev spex, dikter, visor, tablåer, vittra tal, kupletter och krönikor i Göteborgs Posten och veckotidningar och muntrationskalendrar såsom Kapten Puff, Tomtebissen, Söndags Nisse och femton andra. Han var också en utpräglad sällskapsmänniska och syntes överallt på Göteborgssocietetens banketter, invigningsfester, kongresser, utställningar, soaréer, välgörenhetstillställningar, silverbröllop, jubiléer, och så vidare – ”överallt skulle Aron vara med och illustrera fästligheten med en visa eller en mera högstämd dikt.” Jonason svarade: ”Ers majestät, som jude håller jag naturligtvis på det gamla testamentet.” Den mest ambitiösa bok om Göteborgsvitsen som finns, vågar jag hävda, är Cecilia Grönberg och Jonas (J) Magnussons ”Witz-bomber och foto-sken”, utgiven 2010. I 992 extremt tätt satta sidor och med utgångspunkt i Aron Jonasson som ett slags centrifugalpunkt tar sig Grönberg och Magnusson an – ja, vadå egentligen? Faktum är att detta lika teoretiskt avancerade som slapstickartade verk växer över alla bräddar. Boken är både för lång och tät för att läsa på något normalt vederhäftigt sätt och jag använder den för ett slags bläddrandets nedslag bland vitsteori och fotografihistoria, göteborgiana, Aron Jonasons egna tekniskt fulländade fotografier från sekelskiftet, närläsande extremt lärda essäer där inte ens den mest kuriösa minimala humorgenre blir bortglömd. Allt interfolierat med en oändlig mängd mer eller mindre begripliga göteborgska kvickheter, som de här: Någon frågade Aron en gång, varför heter det Sveriges rikes lag och inte lika gärna Sveriges fattiges lag. Varpå han blixtsnabbt svarade: – Därför att nöden inte har någon lag. En sommar diskuterades en testamentstvist livligt i pressen. Frågan gällde vilket av två testamenten som gällde, det äldre eller ett nyskrivet. Konungen vände sig som vanligt till sin rolighetsminister. ”Nå, vad säger du Aron?” Och Jonason svarade: ”Ers majestät, som jude håller jag naturligtvis på det gamla testamentet.” Generationen efter Jonason blev en annan man – liksom Jonason också han med judiskt påbrå – upptagen av vitsens funktion, men på ett mer arkivistiskt och teoretiskt sätt, nämligen Sigmund Freud. Freuds vitsvolym ”Vitsen och dess förhållande till det omedvetna” består av en gedigen samling framför allt judiska skämt, där han för övrigt framhåller att det endast är det judiska folket som kan vitsa fyndigt om sig självt; när någon annan gör det blir det bara råa skämt. Samma sak gäller givetvis för vilken annan utsatt grupp eller person som helst. Men till skillnad från drömmen, som ju är en ensam och narcissistisk verksamhet, är vitsen en högst social produkt Freud skrev sin vitsbok 1905, enligt honom själv mer som ett sidospår, rentav en lustfylld distraktion. Men en bok som kom att utgöra den avslutande delen i ett slags trilogi om det normala och allmänmänskliga livets psykologiska uttryck, där de andra volymerna var ”Drömtydning” och ”Vardagslivets psykopatologi” i vilken Freud diskuterar felhandlingen och glömskan. Vitsen använder sig av ljudlikheten, menar Freud, för att kringå den psykiska censuren; mitt i det tillåtna och självklara kan vi få syn på en hemlig text. Vitsen tar fasta på meningen i nonsens; den är regressiv och återfinner och återvinner barnets lustupplevelse i ord och ljud. Liksom drömmen, felhandlingen och det neurotiska symptomen är vitsen en kompromiss mellan impulsen och försvaret mot den. Vitsen medlar och styrs av en ekonomisk princip: ”Vitsen är en betungad skälm, som betjänar två herrar samtidigt, det medvetna och det omedvetna.” Men till skillnad från drömmen, som ju är en ensam och narcissistisk verksamhet, är vitsen en högst social produkt som enligt Freud behöver minst tre personer för att fullbordas, den vitsande, den som vitsen riktas till och iakttagaren. Skrattet fungerar som en social rikoschett och en bra ny vits sprider sig som en löpeld. Plötsligt är den på allas läppar. Varför vitsas det då så flitigt i Göteborg? Är det det ständigt sjugradiga regnet, ett behov av bekräftelse, ett speciellt förhållande till det sociala, en kulturellt förankrad vana sätt att leta efter dubbeltydigheter i ord eller alltihop på en gång? Ja, klart är att det vitsas en hel del i Göteborg fortfarande. Om än kanske inte riktigt lika mycket som Albert Engström beskriver det efter en utflykt till Marstrand år 1900 där han skriver så här om badgästerna: ”Somliga voro feta, andra magra eller normala. De simmade witzande omkring. Endast då de döko witzade de icke.” Ulf Karl Olov Nilsson, författare och psykoanalytiker Litteratur Jonas J Magnusson och Cecilia Grönberg: Witz-bomber och foto-sken, Glänta produktion, 2009.

21 Helmi 201811min

Det talas mycket om basinkomst eller medborgarlön i dessa dagar. Och kanske måste hela begreppet "arbete" omdefinieras? Tänk bort lön och produktionskrav, föreslår Elin Grelsson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.På 1930-talet förutspådde ekonomen John Maynard Keynes att automatisering skulle leda till att vi vid seklets slut bara skulle behöva arbeta 15 timmar i veckan. I stället arbetar vi mer än någonsin. Arbete, arbetslöshet och vikten av att lönearbeta har dominerat politik och samhälle i flera decennier. I en artikel i The Guardian från början av 2018 konstaterar journalisten och historikern Andy Beckett att arbetet dominerar dagens värld. För de flesta människor är det omöjligt att föreställa sig ett samhälle utan arbete och jobben genomsyrar vår vardag och våra liv.vad kommer arbete att vara i en värld där hälften av dagens sysslor blivit obsoleta?Många författare och skribenter har de senaste decennierna diskuterat arbetets roll i det moderna samhället. I Storbritannien kom journalisten Joanna Biggs 2016 ut med boken ”All Day Long: A Portrait of Britain at Work”. Här intervjuas ett stort antal människor om deras arbeten, från förskolelärare till politiker. Biggs konstaterar att ”arbete är det som ger våra liv mening när religion, partipolitik och samhälle faller bort”. I Sverige har sociologen Roland Paulsen i böckerna ”Arbetssamhället – hur arbetet överlevde teknologin” och ”Vi bara lyder” nagelfarit och kritiskt diskuterat ett samhälle där arbetet blivit ett självändamål och inte ens arbetsförmedlarna tror på vad de gör längre. Många teoretiker har skrivit om arbetets dominerande roll i dagens samhälle, men också hur det ofrånkomligen kommer att förändras.För inom 20 år kommer hälften av de svenska jobben vara automatiserade, konstaterade Stiftelsen för strategisk forskning i en rapport 2014. Automatiseringen berör alla branscher, såväl vård- som byggsektorn. I januari 2017 visade konsultbolaget McKinsey på liknande siffror globalt. Tekniken finns redan och har redan alltmer introducerats inom olika sektorer. Det väcker frågor om hur vi ska organisera ett samhälle som idag är helt ekonomiskt och materiellt kopplat till lönearbetet. Basinkomst, även kallad medborgarlön, det vill säga en låg men regelbundet utbetalad summa från staten till samtliga medborgare utan krav på motprestation är ett vanligt förslag. Det har lyfts fram av en progressiv vänster, såväl som ledande ekonomer och forskare vid Chalmers. Pilotprojekt förekommer i bland annat Finland, där 2000 personer får basinkomst under en period för att studera hur det påverkar sysselsättning.Lönearbete i den moderna industrin innebär, för Weil, att 'varje människa lever i ständig hets, pådriven av främmande viljor och samtidigt fryser själen, våndas i sin övergivenhet'.Men bortsett från det ekonomiska och materiella; vad kommer arbete att vara i en värld där hälften av dagens sysslor blivit obsoleta? Hur ska vi ställa om från en kultur där arbete genomsyrar våra liv och också våra identiteter, där arbete – som Andy Beckett uttrycker det – dominerar våra samhällen? Hur skulle den omställningen kunna se ut? Kanske är svaret att återupptäcka och återerövra definitionen av arbetet som frikopplad från lön och produktion. I poeten David Väyrynens debutbok ”Marken” från 2017 återfinns något så omodernt och samtidigt idag radikalt som arbete för människans och det gemensammas skull.Som i dikten Samfälligheten: ”Jag arbetar, emedan jag genom arbetet förstår att jag utför någonting meningsfullt och samtidigt erkänner att människan är ett samarbetande djur… I arbetet blir vi upptagna i den gemenskap som syftar till att vara till nytta för alla.”Eller i dikten Den gamla byfinska bondepraktikan där det konstateras att:Det ska man inte glömma, att det är ju också jobboch alltid får man nåt, kanske bättre än lön,bara sitta hos nån gamling och språka över kaffe.Det är det som är frihet, det är så man får tänka. Filosofen och mystikern Simone Weil formulerade någonting liknande när hon, efter att under en period ha arbetat i fabrik, konstaterade att fabriksarbete ligger nära ”gräslighetens yttersta gräns”. Lönearbete i den moderna industrin innebär, för Weil, att ”varje människa lever i ständig hets, pådriven av främmande viljor och samtidigt fryser själen, våndas i sin övergivenhet”. Mot detta ställer hon det arbete som är sprunget ur människans vilja att arbeta och genom arbetet bli medveten om sig själv, världen och naturen. Hon gör heller ingen hierarkisk uppdelning mellan det intellektuella arbetet och kroppsarbetet. Precis som konsten och vetenskapen är kroppsarbete en viss art av kontakt med verkligheten, sanningen, skönheten och den eviga visdomen, slår Weil fast. En positiv syn på arbetet, som går att spåra tillbaka till bland andra Martin Luther, som menade att det är i arbetet som människan förverkligar sig själv och sina djupaste funktioner som människa; att vara till hjälp för andra och till skapelsen. Dagens lönearbeten ligger ofta långt bort ifrån den definitionen.Men kanske är det inte arbetsbegreppet som ska försvinna ur våra relationer utan löner och produktionskrav som ska sluta vara en självklar del av arbetet?Redan idag finns det däremot en uppsjö av arbeten, som ändå inte riktigt räknas som arbete eftersom de varken bidrar till landets BNP eller det egna ekonomiska välståndet. Ideellt arbete och föreningsliv, hemarbete och inte minst den omsorg och vård av närstående, det vill säga det emotionella arbete som många feminister lyft fram som kvinnligt kodade oavlönade sysslor. Att projektleda familjens vardag, lyssna på hur någon mår och vårda sina vänskapsrelationer. Om vi i definitionen av arbete i stället för lön och produktivitet fokuserade på det vi gör som är till gagn för andra människor, samhället och naturen skulle ett helt nytt arbetsliv öppna sig.Idag finns en ibland uttryckt skepsis mot begrepp som ”arbeta på relationen”, eftersom det konnoterar lönearbetet och dess ofta tydligt uppsatta mål. Men kanske är det inte arbetsbegreppet som ska försvinna ur våra relationer utan löner och produktionskrav som ska sluta vara en självklar del av arbetet? Även det tankearbete och den fria konstutövning som idag indelas i skarpa linjer mellan hobbyverksamhet och arbete som ger ekonomisk avkastning skulle luckras upp. Att skriva, måla, läsa och tänka är att arbeta, oavsett om det resulterar i en konstutställning, romansvit, OBS-essä eller inte.Kritiker till basinkomst menar att lönen krävs som incitament för att människor inte ska bli lata eller välja bort kollektiv samvaro. Men om mycket av det som idag pressas in i våra få timmar av fritid; hushållsarbete, föreningsverksamhet, omsorg om familj och vänner, ideella åtaganden och liknande, räknades in i definitionen av arbete trots bristen på ekonomiska incitament skulle väldigt få uppfattas som lata eller asociala. De allra flesta skulle i stället ha tid och möjlighet att fördjupa det arbete som det innebär att, som Väyrynens dikt uttrycker det, språka med en gamling eller för den delen städa och bygga om i sitt eget hem. Vi bör ta Simone Weil på orden och se att det i det arbete som vi själva valt och definierat finns meningsfullhet, utveckling, värme och gemenskap.Elin Grelsson, författare och skribent Källor:Andy Beckett: Post work – the radical ideal of a world without jobs. The Guardian, 2018-01-19Joanna Biggs: All Day Long. Britain at work. Serpent’s Tail, 2015.Peter Fleming: The Death of Homo Economicus: Work, Debt and the Myth of Endless Accumulation. Pluto Press, 2017David Graeber: On the Phenomenon of Bullshit Jobs: A Work Rant. Strike Magazine, nr 3 2013Roland Paulsen: Arbetssamhället – hur arbetet överlevde teknologin. Gleerups, 2010.Roland Paulsen: Vi bara lyder: en berättelse om Arbetsförmedlingen. Atlas förlag, 2015.Guy Standing: En färdplan för prekariatet. Daidalos, 2014.David Väyrynen: Marken. Teg Publishing, 2017.Simone Weil: Personen och det heliga. Artos, 1994.Vartannat jobb automatiseras inom 20 år – utmaningar för Sverige. Stiftelsen för strategisk forskning, 2014A future that works: automation, emplyment and productivity. McKinsey Global Institute, 2017

19 Helmi 20189min

Svenskarna går mest på museum i EU. Och det låter väl bra? Fast kanske inte för den enskilde besökaren. Eller i alla fall inte för Mattias Berg, som söker en speciell kontakt med tingen från förr. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag kan inte låta bli att tänka tanken. Att det finns en grundläggande motsättning mellan museibesöket och besökarna. Att jag därför känner mig lite kluven till det faktum att Sverige är bäst i hela EU-klassen på att gå på museum. För det är ju inte bara så att besöket kan förstöras av att få stå och köa i timmar, som på de stora internationella museerna eller någon enstaka gång även här hemma. Av att en hord i taget slussas fram till Mona Lisa eller Rosettastenen. Hela denna gradvisa verfremdung. ... skynda förbi människodockor med döda ögon, höra det dröjande knarret av trägolvet långt efter att jag själv rört mig vidare. Nej, riktigt stora museiupplevelser, åtminstone för mig, uppstår ofta i avskildhet. I enskild dialog med föremålet. En särskild sorts kontakt som visserligen kan få resten av världen att sjunka undan, men också lätt försvinner vid alltför mycket liv och rörelse runt omkring. Min egen lilla sköra museibubbla. Jo, jag hör hur det låter - världsfrånvänt, kanske elitistiskt. Svenskarnas topposition i EU-statistiken sägs också snarast bero på motsatsen. På våra pedagogiska och demokratiska traditioner: att vi bokstavligen skolas in i att gå på museum, under lektionstid. En kulturinstitution utan tillräckligt många besökare löper förstås också risken att förtvina, både ekonomiskt och innehållsligt. Ändå vidhåller jag att museibesökets innersta kärna är den individuella upplevelsen. För egen del ofta en sällsam blandning av svindel, vördnad och skräck. Att stå där och stirra in i de teatralt upplysta montrarna och se tingen liksom stirra tillbaka ur historien. Vandra genom ödsliga avdelningar där inte enbart belysningen utan på något sätt även föremålen själva tänds och släcks utom vår kontroll, skynda förbi människodockor med döda ögon, höra det dröjande knarret av trägolvet långt efter att jag själv rört mig vidare. Föremålens egen magi. Montrarnas små mirakel, bortom kunskapsförmedling och pedagogiska satsningar. I antologin "Philosophy and Museums" från 2016 skriver den skotska filosofen Beth Lord om den här känslan, som på engelska kan kallas Sense of Wonder och på svenska kanske "Förundran". Den är också besläktad med begreppet Det sublima: någonting som överskrider vad vi människor kan sätta ord på. Beth Lord beskriver i sin essä hur det under 1800-talet skedde en uppdelning mellan konstmuseer och andra museer - där vi på de förra antogs beundra föremålen, de stora mästarnas verk, medan vi på de senare mest skulle lära oss om dem. "Därför kan konstverk förbli helt ogenomträngliga medan naturhistoriska föremål, som vi egentligen har en självklar relation till, är överlastade av information och pedagogik. På museet tvingas naturen inte enbart lära oss evolution, genetik och biologi - utan också moral. Särskilt om hur illa vi människor behandlar naturen", skriver Lord. han hånade de förmögna män som skaffade sig egna samlingar enbart för att uppnå den där kuriösa känslan, deras "idiotiska nyfikenhet inför gamla maskätna tofflor". Men på senare tid även natur- och kulturhistoriska museer försökt framkalla den här sublima känslan, med hjälp av diverse sceniska grepp. Grunden till allt detta finns ju också i upplysningstidens wunderkammer, kuriosakabinettet, där saker och ting blandades lite hur som helst och det enskilda föremålets egen lyster var det centrala. Tanken var att därigenom frammana själva kunskapsinhämtandet, få igång både förnuft och känsla med en blixtliknande gnista. I sin essä menar dock Beth Lord att detta wunder eller wonder ofta används alltför okritiskt på dagens museer. Hon beskriver hur 1600-talsfilosofen Descartes visserligen menade att den här känslan kunde stimulera intellektet och locka till mer kunskap om ett visst föremål - men att den i övermått snarare riskerade att inte bara förlama intellektet utan hela kroppen. I värsta fall få oss att helt förstelna, som statyer, framför montern. Spinoza gick under samma sekel ännu längre i sin kritik. Enligt honom var känslan av förundran ofta rakt motsatt verkligt kunskapsinhämtande. Framför allt ryckte det föremålet ut ur sitt sammanhang, gjorde det singulärt och meningslöst, som ett slumpmässigt mirakel. Den samtida franske filosofen Nicolas Malebranche ifrågasatte till och med hela kuriosakabinettet som idé. Beth Lord citerar med viss förtjusning hur han hånade de förmögna män som skaffade sig egna samlingar enbart för att uppnå den där kuriösa känslan, deras "idiotiska nyfikenhet inför gamla maskätna tofflor". Kanske känner jag mig lite träffad. Hur som helst går jag till Vasamuseet för att än en gång försätta mig i det där tillståndet - men inte med hjälp av några maskätna gamla tofflor, utan ett praktfullt regalskepp från innan både Malebranche och Spinoza ens var födda. Där själva anledningen till att det är så välhållet just att det inte blev maskätet i Östersjöns alltför kalla och osalta vatten. det gråbrunmurkna skeppet tycks sjuda av liv. Om jag blundar kan jag nästan höra det väsa svagt. Det här är också Sveriges mest besökta museum, juvelen i kronan i den svenska EU-statistiken, ett gigantiskt kuriosakabinett med ett enda objekt: själva skeppet. Och det absolut tydligaste svenska exemplet på museologins Sense of wonder. Anblicken är lika bedövande som alltid. Vasa liknar efter sina drygt 300 år under ytan mer en jättelik val än ett örlogsfartyg, det gråbrunmurkna skeppet tycks sjuda av liv. Om jag blundar kan jag nästan höra det väsa svagt. Och visst finns det massor av extramaterial runt omkring. En tidstrogen modell av fartyget i färg, som det såg ut när det begav sig, vissa av föremålen i närbild, miniutställningar om livet ombord och om kvinnornas förbisedda roll även i den här historien. Dessutom guider och visningar på mängder av olika språk. Men hade inte fartyget självt talat så universellt till oss, utan omskrivningar eller kunskapskrav, oavsett språklig och geografisk hemvist, hade nog varken jag eller de flesta andra av besökarna stått här så trollbundna. Liksom frusna i våra rörelser, kanske förstelnade - just som Descartes varnade oss. På förmiddagen en vanlig tisdag i januari är vi inte heller särskilt många härinne. Jag ställer mig omväxlande så nära att synen slirar mot skrovet och så långt bort att blicken nästan kan omfatta skeppet. Börja se hela den där scenen för mitt inre: rösterna, människorna, förväntningarna. Det osänkbara fartygets jungfrufärd. 1600-talets Titanic. När skolklasserna kommer, smiter jag in på lunchrestaurangen. Beställer dagens rätt och känner mig om inte förvandlad så åtminstone förundrad. Kanske lite världsfrånvänd, möjligen en smula elitistisk - men framför allt upplyft, ovanför ytan. Precis som hela skeppet Vasa. Ja, det är ett riktigt museologiskt mirakel. Till och med Spinoza hade nog ryckts med. Mattias Berg, medarbetare på kulturredaktionen

15 Helmi 201810min

Katarina Wikars faller genom ett maskhål i tiden och hittar tunnlar i skogen som leder till 1986, och lär av litteraturen att de döda bara blir synliga under speciella ljusförhållanden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En gång i ungdomen stal jag en bok på biblioteket. Den var tunn och gul och handlade om linjär tid och cyklisk tid och om tiden som punkt. Så jag försökte flytta livet till andra tidsuppfattningar. Om jag är alldeles stilla kommer allting förr eller senare förbi mig då i alla fall? Finns det onda avsnitt i tiden som jorden ibland passerar genom? Den tyska Netflix-serien "Dark" utspelar sig 2019 i ett mindre samhälle i kärnkraftverkets skugga. Alla familjer verkar ha bott här i generationer, vilket är centralt för handlingen för när barn går in i tunneln i skogen har de en tendens att försvinna – för att komma upp1986 på samma ställe. De går tillbaka till sin skola där alla har axelvaddar och pastellfärgade kläder. Det är ju egentligen deras ännu inte födda barn. Det tar ett tag att klura ut att de via några maskhål i tidsväven har fallit igenom några decennier - och kan så möta sina egna föräldrar som unga. Det finns några blinda fläckar i "Dark" för undrar inte människorna 1953 eller 1986 varför det springer omkring förvirrade människor med konstiga bärbara telefoner på åkrarna som heter nästan samma sak som de själva? Det är ju egentligen deras ännu inte födda barn. Det är en sorts tysk "Twin Peaks", som åtminstone anstränger sig för att bringa rätsida på tidsresorna. Det är som om det vore själva meningen med byn, om man faller genom maskhålet och kommer 33 år eller 66 år tillbaka kan man alltid träffa mamma eller mormor som ung i samma hus. Jag har en så klar bild från sjuttiotalet av den gamle välklädde mannen vid åkerkanten. I filmatiseringen av Vilhelms Mobergs roman "Din stund på jorden" återvänder den gamle Amerika-emigranten till sin barndoms karga bygd i Småland, där hans yngre jag fortfarande är kvar och brottas i leran med sin bror som ännu inte vet att han snart ska dö. Den gamle mannen träder in på barndomens arena, blir den tyste iakttagaren i kanten. I Jean Rhys novell "Jag bodde här en gång" används samma grepp. En väldigt gammal kvinna närmar sig några barn på en veranda någonstans i Karibien. Jag bodde här en gång, säger hon men de ser bara rakt genom henne. Bryr sig inte. För de kan inte se henne. Och det är då hon förstår. Som att inte vilja sova i ett rum där någon har legat och dött för att detta döende allt jämt fortsätter att utspela sig därinne. Hur kan ett berättande som utgår från en plats få de olika tidsskikten att samverka, vävas ihop, vända sig ut och in, rusa igenom varandra? En fransk markis och en filmare rör sig genom Vinterpalatset i Sankt Petersburg och samtidigt genom 300 år av rysk historia. Kameran sveper förbi Katarina den stora och nutida museiintendenter genom hundratals salar för att stanna upp på tsarfamiljens sista bal. Det är strax innan första världskriget och den kommande revolutionen ska sätta punkt för den epoken. Filmen "Den ryska arken" av Aleksandr Sokurov rör sig alltså mellan olika tider i samma byggnad, i Vinterpalatset, som om de genom skjutdörrar i vårt medvetande faktiskt existerar sida vid sida, pågår samtidigt i olika rum. "Denna plötsliga rusning av tid". Filmen är kanske mest känd för att den är gjord i en enda tagning, och så för den enastående slutscenen där balens 3000 gäster makligt rör sig som en flodvåg mot utgången. Och som åskådare har vi också facit på hand, vet att den här balen är den allra sista, att dessa människor skrider mot sitt ovillkorliga slut. När uppstår då de här tidsförskjutningarna på en plats eller inne i en människa, existerar de hela tiden parallellt? "Denna plötsliga rusning av tid". Marguerite Duras ser sitt unga ansikte i spegeln i början av romanen "Älskaren". Hur hon redan vid arton, vid femton fick det ansikte som förebådade det som alkoholen och begäret senare i livet skulle ge henne: "När jag var femton fanns lusten i mitt ansikte och jag kände ännu inte till lusten". Man kan som läsare se hur tiden liksom rusar fram över ansiktet, gör något med det vars konsekvenser först framtiden rymmer. Och vem har inte bakom sitt eget ansikte skymtat sin mors, sett hur det ligger där, lurar, väntar på att komma fram, ta över. Den danska författaren Josephine Klougart skriver i sin debutroman "En av oss sover" om att se sin mormors ansikte i sin mors, och i sin mors detta tredje: "man känner igen det, men tycker ändå att det är ett okänt ansikte. Ett otäckt ansikte är det, det är det, detta tredje. // Som alltså bara kan vara mitt eget, det måste vara så, mitt." De man länge tror är de onda andarna istället är de levande I romanen "Austerlitz" av W. G. Sebald finns en mening som en gång för alla förändrade min blick: "att de döda blir synliga under vissa ljusförhållanden". Att vi delar utrymme med alla de som tidigare har levt på platsen. Men att det bara under vissa benådade ögonblick, under vissa ljusförhållanden blir möjligt att se: De andra. De döda. Som bara fortsätter med sitt strax intill. Och kanske också det motsatta. En mor och hennes två barn lever i ett hus som hemsöks av spöken. Först mot slutet av skräckfilmen "The others" av Alejandro Amenábar visar det sig att de i själva verket är de döda, och att de man länge tror är de onda andarna istället är de levande: ett medium och husets nya ägare som försöker driva ut de gamla spökena. Dvs. mamman och barnen. Perspektivet vänds ut och in, och man inser att de döda också bara blir medvetna om de levande ”under speciella ljusförhållanden”. Istället för att berättelsen rör sig i rummet som en roadmovie, ut på vägarna igen, rör den sig i tiden men står samtidigt stilla och försöker se genom lagren av konventioner. Det kan lätt anta spiritistiska övertoner det här tänkandet men när de här tidsförskjutningarna fungerar kan en dörr öppnas i medvetandet mot något större, mer svårförståeligt men samtidigt hissnande som utgår från platsen och låter dig falla ner i maskhålen i tiden genom omärkliga parallella glidningar. I romanen "Hemman" av Magnus Dahlström kan man mot slutet läsa när hela trakten liksom försvinner i ett slukhål, imploderar följande: ”En särskilt mättad tid som räknade alla händelser samtidigt och med lika värde, utan kronologisk ordning. Bakåt och framåt, på en och samma gång. Allt verkade inkapslat.” Det mesta sker i utkanten av synfältet men när? Det är ett isolerat samhälle på 50-talet där gårdar gått i arv i generationer Dahlström skriver fram, även om det mesta nu börjar växa igen. Varje gren av släkten allt klenare. Några utsocknes rör sig i åkerkanten, sätter igång skeendet. Från en okänd plats inne i människorna stiger nedärvda, obrukade delar fram, tar över. Något kan ha hänt för hundra år sedan, dränkta barn, kvävda. Tiden har liksom hakat upp sig. Det är alltid två minuter till färjans avgång. Någon har slarvat och inte fullföljt processen, nu blir det vårt ansvar, säger orakelkvinnan som ärvt övernaturliga gåvor. Det tar många omläsningar att bena upp Hemmans hela persongalleris förehavanden eller underlåtelser. Det mesta sker i utkanten av synfältet men när? Det är de frågorna som det nog inte finns svar på: Vem det är som talar från en annan plats i rummet, nej, jag menar tiden. Hur gör man för att höra de gamla ljuden från det rum där man befinner sig? Det finns en brant trappa, där plötsligt några barn från en annan tid fortfarande ibland tumlar ner. Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen

14 Helmi 201810min