Fickparkering: Hur kan bilen inte få plats när hela världen är full av asfalt?

Essäisten odlar en experimentell onytta, som kräver en öppen livshållning stick i stäv med tidens krav. Vem vill ägna sig åt detta? Jo, alla du lyssnar på här i OBS. Dan Jönsson förklarar varför. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ni ska nu få höra en essä. En essä är en text, eller i detta fall en ljudfil som produceras för en kulturell offentlighet, där den som alla produkter utgör en vara på en marknad. Marknaden för just den här essän är visserligen ytterst begränsad; utbud och efterfrågan möts vid ett på förhand fastställt pris om 6630 kronor F-skatt, eller omräknat i vanlig lön när skatten är dragen drygt 3000 kronor. Omfånget på denna essä är i talad tid cirka nio minuter, eller mätt i text 7000 tecken, vilket motsvarar mellan tre och fyra ordinära boksidor. För detta resultat krävs i genomsnitt fyra till fem dagars arbete, bestående av läsande, funderande och skrivande. När essäprodukten avsatts på marknaden väntas den hålla sin upphovsman vid liv under ungefär lika lång tid som den tog att producera. Detta bara som en varudeklaration. När jag gick i högstadiet hade jag en klasskompis som brukade säga med glimten i ögat att när han blev vuxen skulle han bli tänkare. Han blev controller. Det är inte riktigt samma sak, men såvitt jag vet är han nöjd. Själv blev jag alltså essäist – det är inte riktigt samma sak det heller. Essä är ett franskt ord som betyder försök; en essäist är alltså en som försöker något. En försökare – men också en försöksperson, eftersom essäisten ofta använder sig själv och sitt eget liv som preparat i sina försök. Essäisten skiljer sig från tänkaren på en avgörande punkt: där tänkaren förväntas utöva sitt tänkande på ett sätt som kommer fram till något, som leder till en slutsats, så förblir essäisten fånge i det oavslutade. Mer exakt: det resultat som essäisten i sitt tänkande kommer fram till är just essän. Själva försöket. hela den litterära essägenren – uppstår ur ett misslyckande, ur den rastlöshet och de fantasier som infinner sig i ensamheten och sysslolösheten Med andra ord: som essäist blir man aldrig nöjd. Aldrig färdig; varje essä är ett misslyckande som måste följas av ett nytt försök. Som Samuel Beckett skrev: ”Try again. Fail again. Fail better.” Det är därför inte underligt om essäistiken i allmänhet ses som en onyttig, rentav onödig sysselsättning – inte bara för att den alltså knappt utgör mer än en krusning på bruttonationalproduktens yta (den bidrar som sagt nätt och jämt till att hålla sin upphovsman vid liv, vad det nu ska vara bra för), men framför allt för att den verkar förutsätta en onyttig livsstil, en antiekonomisk, närmast antisocial letargi och tillbakadragenhet som går stick i stäv med tidens krav. Och medan tänkaren eller matematikern kan rättfärdiga sin tillbakadragenhet och sin skenbara overksamhet med de uppnådda eller bara förväntade resultaten, så har essäisten ingen motsvarande moralisk legitimitet att visa upp. Men därmed finns heller inga förpliktelser. Just denna öppna livshållning, denna experimentella onytta är det som essäisten odlar. När litteraturforskaren Emma Eldelin ska hitta en titel till sin inspirerande bok om essägenren plockar hon upp ett originellt citat av Cora Sandel: ”att slå dank med virtuositet”. Precis: det handlar alltså inte om någon loj och allmänt sorglös overksamhet, utan om en koncentrerad form av sysslolöshet där det att göra ingenting skapar utrymme för en viss självmedveten uppmärksamhet. Michel de Montaigne, den franske renässansförfattaren som på 1500-talet myntade själva begreppet essä, kan fortfarande stå som modell för denna livsfilosofi. Vid 38 års ålder lämnade han en hektisk ämbetsmannakarriär och drog sig tillbaka till sitt slott där han tillbringade resten av livet i sitt tornbibliotek, sysselsatt med ingenting utom författandet av de öppna, reflekterande texter som han kallade sina ”Försök”. Sina ”Essais”. I oavkortad utgåva fyller Montaignes essäer tre tjocka volymer, och i en av de första skriver han ”Om sysslolöshet”: hur han från början haft avsikten att låta den vara sitt eget ändamål – tanken med att dra sig tillbaka var att låta själen ”stanna upp och vila i sig själv” – men hur han efter en tid märker hur den börjar plågas av rastlöshet: ”att den tvärtom beter sig som en förrymd häst och/…/framföder åt mig så många chimärer och inbillade monster, de ena efter de andra, utan sammanhang och utan mening, att jag för att i lugn och ro begrunda deras fånighet och besynnerlighet har börjat föra bok över dem, med en förhoppning om att med tiden få själen att själv skämmas över dem.” Montaignes idé var alltså inte att dra sig tillbaka för att skriva. Tvärtom, hans skrivande – och med det, kan man säga, hela den litterära essägenren – uppstår ur ett misslyckande, ur den rastlöshet och de fantasier som infinner sig i ensamheten och sysslolösheten, och som skrivandet försöker besvärja och bringa under kontroll. Den engelska essäisten Jenny Diski plockar upp tankegången i sin bok ”Den motvilliga resenären”, som i original just har den mycket montaigneska titeln ”On Trying to Keep Still”, ”Om att försöka hålla sig i stillhet”. Jenny Diski beskriver ett försök att dra sig tillbaka till en enslig stuga i norra England, där lugnet snart rubbas av olika neurotiska tvångsföreställningar: varför har hon tagit sig ut i naturen om hon ändå bara ska sitta inomhus och uggla? Borde hon inte åtminstone ta en promenad ibland? Det hela utmynnar i en essäbok, som bland annat skildrar en resa till Nya Zeeland. Ännu ett misslyckande, alltså. Och förstås: samtidigt inte. För både Montaigne och Diski är essän någonting som uppstår ur en havererad ordning, en förlorad kontroll. Den kraft som då visar sig är en subversiv kraft. Den amerikanske litteraturhistorikern John Snyder har talat om essäns ursprungsgest som en akt av frigörelse. Att dra sig tillbaka från det sociala livet är inte bara en rörelse bort från världen – det är också ett sätt att skapa distans till makten, en passiv motståndshandling som essän blir det logiska uttrycket för, med sin frihet från genrekonventioner och nyttoförpliktelser. Essän som livshållning ställer sig på ett demonstrativt sätt i motsättning till det rådande ekonomiska systemet med dess påbud om lönearbete, konsumtion och ekonomisk tillväxt. Kanske är den det närmaste man idag kan komma det ideal som Karl Marx beskrev när han försökte föreställa sig livet i det framtida kommunistiska samhället, där människan skulle kunna ”jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, valla boskap på kvällen och skriva kritik efter kvällsmaten”. för den som idag vill ta den essäistiska utopin på allvar går det helt enkelt inte att komma runt idén om en allmän basinkomst. En utopi, javisst. Historiskt får man konstatera att essäistiken har varit de förmögnas tidsfördriv. Många av de författare som ingår i dess kanon – som Cicero, Montaigne och Virginia Woolf – har varit ekonomiskt oberoende. Andra har fått ägna sig åt essäistiken på lediga stunder; engelsmannen Charles Lamb, exempelvis, försörjde sig hela sitt liv som bokhållare. Controller, skulle det väl heta idag. Om det på dagens marknad för essäprodukter finns något utrymme för fackliga frågor är väl tveksamt, men för den som idag vill ta den essäistiska utopin på allvar går det helt enkelt inte att komma runt idén om en allmän basinkomst. Som Paul Lafargue skrev i ”Rätten till lättja” måste den arbetande människans frigörelse ytterst vara en fråga om att få rätt till den subversivt produktiva overksamhet som är ”konstens och de ädla dygdernas moder”. Essäister i alla länder: försök! Dan Jönsson, essäist Litteratur Emma Eldelin: Att slå dank med virtuositet – reträtten, sysslolösheten och essän. Ellerströms, 2018.

22 Touko 201810min

Arkadien är ett landskap i Grekland. Men också någonting mer. Latinforskaren Anna Blennow ger sig ut på jakt efter platsen, tillståndet och utopin Arkadien. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vi ser – på avstånd – en oljemålning med pastoralt motiv. Några herdar har samlats i skuggan av ett träd, kring ett förvittrande gravmonument. De försöker tyda den latinska inskriften: Et in Arcadia ego. Vad händer här? Vad är det här för plats? Vänta, där kommer någon vi kan fråga. – Ursäkta, var ligger Arkadien? – Det beror på vem du frågar. – Vem är du? – Jag är döden. Jag finns också i Arkadien. Landskapet Arkadien är beläget i det bergiga inlandet av den grekiska halvön Peloponnesos. Denna plats med sin vilda natur ansågs under antiken vara guden Pans hemvist. Den grekiske författaren Polybios, själv född i Arkadien, har påpekat att invånarna där hade särskild talang för musik och sång. Men ändå verkar det inte vara i Grekland som Arkadien ligger. Ty inte bara döden, utan också vitt skilda personligheter som Johann Wolfgang von Goethe och Fritiof Andersson finns i Arkadien. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, I Nicolas Poussins 1600-talsmålning – den som vi just nu betraktar – syns de typiska ingredienserna i ett arkadiskt landskap: herdar i antikiserande dräkt med diktens lagerkransar kring pannan. Nymfer, fauner och flockar av får och getter syns visserligen inte på bilden, men väntar runt hörnet. Livet verkar lätt i Arkadien. Det verkar inte finnas ett moln på himlen. Men var är vi? Vissa hävdar att Arkadien uppfanns på trettiotalet före vår tideräkning. Det var då den romerske poeten Vergilius författade sina tio pastorala poem, de så kallade Eklogerna. Redan i den första dikten definieras platsen: Tityrus, du ligger utsträckt i skuggan under ett bokträd, där du spelar skogens sång på ett tunt litet vasstrå – jag har lämnat mitt fädernesland och de ljuvliga fälten jag har flytt mitt land, men Tityrus, där i skuggan, lär du skogen sakta besjunga din Amaryllis. Den som talar är Meliboeus, en fattig romersk herde som förlorat sin mark. Vergilius herdar befinner sig alltså i Italien. Ändå visar det sig att deras hemvist kallas Arkadien. Och herdarnas liv är enkelt, men ändå utsökt. Kärlek och äpplen, skogsgudar och sång. Framför allt sång. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, och spelar på en pipa en låt av gryningsluft. Men de mörka hoten mot det enkla livet väntar strax bortom skogsbrynet. Den vackre herden Daphnis, älskad av både kvinnor och män, dör och blir besjungen. Meliboeus har blivit av med sina ägor i det romerska inbördeskrigets efterföljd, medan Tityrus besök i Rom har gett honom friheten åter genom den gudomlige kejsar Augustus. Vergilius egen samtid blandar sig in i versens skogar. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress. Men med tiden ska till och med själva döden komma att stryka på foten. Renässanspoeternas Arkadien blir till kärlekens landskap snarare än diktens. Författare som Torquato Tasso och Jacopo Sannazaro använder de antika pusselbitarna för att planlägga en utopisk, sorglös tillvaro, och den behagliga gläntan i skogen genererar erotik snarare än poesi. Landskapet är en idyllisk kuliss. Fåren har blivit lamm och går i sidenband. Arkadien blir samtidens och verklighetens antites, ett drömspel dit dåtidens bildningsaristokrati kunde ta sin tillflykt. Att vara medborgare i Arkadien innebar inte längre bara att vara diktare och herde, utan snarare att vara i exil från någonting annat. Och Arkadiens ständigt föränderliga geografi kunde nu placeras till och med mitt inne i staden. Den litterära akademin Arcadia instiftades i Rom i slutet av 1600-talet, och hade drottning Christina som sin musa. Valet av beskyddarinna var högst arkadiskt: drottningen var såväl landsflyktig som poetiskt orienterad. Verksamheten kretsade kring diktning och språkets renhet, och de som upptogs i den arkadiska kretsen fick ett eget herde- eller herdinnenamn. Ja: även kvinnor var välkomna i den arkadiska akademin, så länge de kunde dikta. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress. Auch ich in Arkadien! utropade Goethe i sin italienska resedagbok. Också jag får vara i Arkadien! Dödens hotande närvaro ersätts med individens jag, som återföds i närkontakt med den klassiska marken. Och i Italien upplever en rad författare detsamma under det reseintensiva 1800-talet, från Madame de Staël till Lord Byron. Arkadien var inte längre bara verklighetsflykt. Det var inkörsporten till ett återvunnet paradis och ett nytt liv, och dess soldränkta entré, prydd av vinrankor och flankerad av citronträd, fanns strax söder om Alperna. Och återigen måste vi fråga oss: Är Arkadien en plats eller ett tillstånd? Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Göran Printz-Påhlson skrev en gång att poesin är den enda litterära genre som saknar en geografisk plats. Poesins värld är den inre. Tid och rum finns inte där. Med ett undantag: den pastorala poesin och dess Arkadien. Men platsen är ändå inte plats – den är en utopi, en metafor, en förlorad värld. Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Dikten och berättelsen om platsen blir hemkomsten. Och ofta smälter generella bildningsideal samman med den individuella, självbiografiska upplevelsen. Författaren Vilhelm Ekelunds alldeles egna Arkadien låg i Skåne. Där var han uppvuxen, i trakten av Stehag. Det skånska landskapet var för honom vägen till tanke och dikt. I essän ”Nordiskt Arkadien” vandrar han vid Kullaberg i nordvästra Skåne, medan havet stormar nedanför i klart solsken, ”samma ljusa storm som strålar och susar i rytmerna af sången som jag läser, i Pindaros’ sång”. Den eufori som den grekiska poesin väckte hos honom planterades i landskapets och havets dramatik i ett dubbelt medborgarskap mellan ordlöst ursprung och inlärd bildning. En poet som på samma sätt väver samman plats, minne och bildning är Jesper Svenbro. I sina senaste diktsamlingar har han förankrat sina arkadiska bopålar djupt i den skånska myllan. Och hela det klassiska entouraget har han med sig. Sapfo tar bussen från Landskrona i diktsamlingen ”Ekeby trafikförening”, och i ”Namnet på Sapfos dotter” från 2017 blir Svenbros egen studietid spelplats för en utopisk värld där antikens Grekland flyter samman med skånskt 1960-tal i de ”examensuppgifter” författaren uppmanas genomföra. De idealiserade studierna blir för Svenbro den arkadiska startmotor som skapar dikt och som löser de poetiska problemen. Arkadien börjar få tydligare konturer. Det är en plats och ett tillstånd. Arkadien är den plats där dikten blir till, och där vi blir till. Den magiska glänta där tiden upphör och vi plockar versrader från den blommande marken. En tillflykt, men också en flygplats för minnet och tanken, där vi kan försonas med förlusten. Men såväl frånvaron som den intensiva, behagliga närvaron är bara början på den röda matta som rullas ut framför våra ögon: Välkommen! Detta är vägen till poesin. Anna Blennow, latinforskare och skribent Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien. Inspelad i Milano i oktober 1937. Litteratur Vilhelm Ekelund, Antikt ideal / Båge och Lyra, Liber Förlag 1983. Jonas Ellerström, Vilhelm Ekelund: Landskap och tanke, Bokförlaget h:ström 2017. Göran Printz-Påhlson, När jag var prins utav Arkadien. Essäer och intervjuer om poesi och plats, Bonniers 1995. Stefano Fogelberg Rota, Poesins drottning. Christina av Sverige och de italienska akademierna, Nordic Academic Press 2008. Iacopo Sannazaro, Arcadia, 1504. Jesper Svenbro, Ekeby trafikförening, Albert Bonniers förlag 2015. Jesper Svenbro, Namnet på Sapfos dotter. Enskilt arbete läsåret 2015–2016, Albert Bonniers förlag 2017. Torquato Tasso, Aminta – ett herdedrama [1573], svensk översättning av Ingvar Björkeson, Natur & Kultur 2011. http://www.accademiadellarcadia.it Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien

21 Touko 201811min

Barlasten är den extra last som behövs för att ett fartyg ska flyta stabilt. Men den gömmer också oanade berättelser och arkeologiska sensationer, konstaterar skutseglaren och kritikern Tor Billgren. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det blåser hårt från väst och regalskeppet Kronans befälhavare bestämmer sig för att göra en skarp gir åt styrbord, och vända genom vind. Det är den 1 juni 1676, och den svenska flottan ska precis anfalla den dansk-nederländska utanför Ölands södra udde. Kronan är ett av de största fartygen i världen och en gir är en komplicerad manöver som kräver noggrann koordination av alla segel och tampar. När rorgängaren får order om att lägga styrbords roder, är förberedelserna inte klara. Den enorma segelytan pressar ner fartyget mot babord. Kanonportarna är öppna och vattnet strömmar in. Kantringen tilltar. Krutförrådet i fören antänds och fartyget exploderar. I en känd målning ett tiotal år efter katastrofen kastas segel, manskap, mastbitar och bråte högt upp i luften som i ett vulkanutbrott. 800 besättningsmän omkommer, inklusive flottans överbefälhavare. Danskarna vinner slaget. Den främsta anledningen till att Kronan förliste, var den illa förberedda giren. Men en bidragande orsak var att fartyget var ovanligt instabilt. Och det berodde på att man månaden innan hade lastat ur stora mängder barlast ur fartyget. Skeppet lättade med nästan två decimeter. 1991 utbröt en koleraepidemi i Peru. Smittan kom förmodligen med ett fartyg som pumpat in förorenat barlastvatten i Bangladesh... Barlast är den extra last som behövs för att tynga ner ett fartyg så att det ligger stabilt i vattnet. Under de stora segelfartygens dagar brukade den uppgå till en fjärdedel av skeppets tyngd. För ett fartyg som Kronan innebar det över femhundra ton. Oftast användes sten och grus. Det var viktigt att barlasten var flyttbar, eftersom mängden berodde på mycket last fartyget hade. Var lastrummen tomma behövdes mer, och när det var fullastat, måste delar av barlasten lämpas överbord. Allt för att uppnå stabilitet. På 1800-talet började man använda vattentankar istället, som fylldes med vatten från havet. Besättningarna slapp därmed att kånka på stenar i hamnarna. Men det fortsatte inträffa olyckor. I juni 1915 kapsejsade passagerarångaren Eastland i Chicagofloden, på grund av felaktigt hanterade barlasttankar. 844 människor omkom. Ett annat exempel är det berömda fyrmastade barkskeppet Pamir som förliste i Nordatlanten i september 1957. Lastningen av spannmål i sista hamnen, Buenos Aires, hade skett slarvigt, och även barlasttankarna användes som lastutrymme. På sin seglats mot Hamburg överraskades Pamir av en orkan och fick slagsida och sjönk. 82 av de 86 ombord omkom. Hade barlasttankarna kunnat användas som de skulle, och alltså inte varit fulla av spannmål, hade det kunnat sluta annorlunda. Barlastens egentliga mening och väsen glider undan. Den är flyktig till sin natur. Men det är inte bara oförsiktigt hanterad barlast som kan leda till död och katastrofer – även barlasten i sig. 1991 utbröt en koleraepidemi i Peru. Smittan kom förmodligen med ett fartyg som pumpat in förorenat barlastvatten i Bangladesh och pumpat ut det nära Perus kust. Kolerabakterier kontaminerade skaldjur, som i sin tur smittade människor. Epidemin spreds till andra länder i Latinamerika och skördade tolvtusen liv. Det kan även uppstå problem när småfiskar och andra organismer följer med barlastvattnet. Ett exempel är vandrarmusslan, som via barlasttankar har spritt sig från Kaspiska havet till bland annat de stora sjöarna i nordöstra USA. Rovdjuren som vanligen livnär sig på de här musslorna i Europa och Ryssland, finns inte i Nordamerika i samma utsträckning, vilket gör att de sprider sig okontrollerat i sin nya miljö, och konkurrerar ut inhemska arter. De orsakar skador i miljardklassen varje år, till exempel genom att klogga igen dammluckor i vattenkraftverk. Barlast är alltså något helt nödvändigt för ett fartygs stabilitet, och hanterad på fel sätt kan den vara livsfarlig. Trots detta är den en form av mellankategori på flera sätt. När jag söker efter barlast i mina många böcker om fartyg och marinhistoria hittar jag mycket lite. I praktverket ”Nautiskt bildlexikon”, där varje liten fartygsdetalj gås igenom med största noggrannhet, hittar jag bara en hänvisning. Det syns några stenar i botten av ett skepp i en av fartygsskisserna. Bilden ger ingen som helst förståelse för barlastens stora betydelse, ingen som helst känsla för de hundratals ton stenar som det handlade om. I det vardagliga talet är det också svårt att få grepp om barlasten. När den används metaforiskt är det oftast i negativa sammanhang, och på ett felaktigt sätt. Den används för att beskriva en belastning, motsvarande en kvarnsten runt halsen, ett besvärligt bagage eller komprometterande erfarenheter. Barlastens egentliga mening och väsen glider undan. Den är flyktig till sin natur. På stenarnas tid var den en del av fartyget, men bara ibland. Den togs ombord och lastades av efter behov. När man började använda vatten, blev barlasten bokstavligen flyktig. Barlasten kan berätta historier om hur människan har rört sig över jordklotet, men den kan också ge unika inblickar i en förfluten vardag. Även inom arkeologin är barlasten en mellankategori. Eftersom den består av obearbetade massor, och inte artefakter, har den traditionellt hamnat utanför ämnesfältet. Arkeologiprofessorn Mats Burström har dock upptäckt en fantastisk potential i de där stenmassorna som hämtats på en kontinent och tippats ut på en annan. Spår av mänsklig närvaro, kultur, teknik och historia. Hans bok ”Barlast” är full av fantastiska exempel. Kring 1930 hittades ett märkligt föremål i sydvästra Australien: ett stenåldersredskap av flinta. Att det inte var tillverkat av den lokala ursprungsbefolkningen kunde konstateras efter geologisk undersökning. Slutsatsen blev att redskapet kommit dit som barlast – flinta hämtad från Themsens mynning, och dumpad när fartyget nådde Australien. När Evert Taube i ”Balladen om Ernst Georg Johansson” sjunger att kajerna i Buenos Aires är lagda med sten från Bohuslän menar han att ilandburna barlaststenar från svenska fartyg tagits till vara som gatsten. Barlasten kan berätta historier om hur människan har rört sig över jordklotet, men den kan också ge unika inblickar i en förfluten vardag. Mats Burström berättar om tvåtusen år gamla tegelstenar som har hittats i Fort Vancouver i nordvästra USA. De har konstaterats komma från romerska byggnader i Storbritannien, och hamnat i USA som barlast. På en av bilderna i Burströms bok kan man se några avtryck av en kattass på en sådan tegelsten. På en annan bild syns en oval och slät sten med ett elefanthuvud inristat. Den hittades av dykare 1992 i ett engelskt 1500-talsskepp som förlist utanför Bahamas. Huvudet har tydliga likheter med elefantmasker kända från Västafrika, och eftersom det sjunkna fartyget var ett slavskepp, är sannolikheten stor att bilden har ristats dit av en person som förts ut ur Afrika för att säljas som slav. Omfånget är hisnande. På den ena bilden: berättelsen om en liten katt på ett romerskt tegelbruk vid vår tideräknings början. På den andra: ett meddelande från en kidnappad person, som tvingats ner i ett fartyg och hållen där under vidrigast tänkbara former under flera månader. Från vardag till grymt lidande, verklig historia som binder samman länder och tider med varandra. Och allt detta i den ofta bortglömda mellankategori vi kallar barlast. Tor Billgren, kulturjournalist Litteratur Mats Burström: Barlast – Massor med historia. Nordic Academic Press, 2017.

17 Touko 201810min

Tillfälliga hus utan grund som skal utanpå kroppen. Skjul som skyler en stund innan de faller samman. Av samtidens skräp sätts kojan samman, konstaterar Katarina Wikars. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Tänk om det fanns en tidskrift likt Gods och gårdar att bläddra i som hette Skjul och kojor. Som inte var så inriktad på möblering och renovering och marknadsvärden utan mer ett montage utan sprintar och spikar, nitar och noter. Där bräderna stack ut lite här och där och man inte visste om hela bygget var på väg upp och ner. Som någon bara hade passerat förbi i hastigheten och lämnat över till nästa att ta vid. En sten framför dörren istället för en nyckel i låset. Stig in och förvandlas. Först bringa lite reda i det ofärdiga: Kojan har ingen grund och ingen tröskel, ingen vind och ingen källare, den är ett glest provisorium som också gör naturen synlig. Ekorrar på taket, mullvadar under golvet håller oss vakna, barndomens i träd, de ensliga och hemliga, de konstiga och konstnärliga och de byggda av böcker. Anteckningar om naturen, kojan och några andra saker heter så hopsamlade essäer av den franske filosofen Gilles A. Tiberghien. ”Att kretsa kring temat genom upprepade språng är det enda sättet att tänka som är naturligt för mig” Hans metod är sökandet och plockandet, här och där, nu och då, under åratal. Textens instabilitet synkar med själva kojan, bräcklig, provisorisk, en språkkoja som både skyddar och exponerar. Så är det tänkt. ”Att kretsa kring temat genom upprepade språng är det enda sättet att tänka som är naturligt för mig”, skrev Wittgenstein. Och ”Slå följe med mig genom detta instabila bibliotek”, som det står i kojboken. "Utöka det med dina egna drömmeriers böcker och kommentarer. Använd det som finns till hands." Gamle Thoreau ställde ut möblera i naturen när han städade. De välbekanta tingen ser betydligt intressantare ut utomhus än inomhus. När vinden blåser genom dem. Själva Urkojan är ju Thoreaus vid Walden. Hela den amerikanska mytologin från pionjärtiden om rörelse och hus som är förbättrade kojor. Lätta att sälja. Lätta att bygga och lätta att överge. Kojan är djupt rotad i den amerikanska kulturen, kan man lära i Kojboken. Vi kommer snart att flytta vidare. Kanske det inte finns ett bra ord på svenska för det här provisoriska huset. Eller också så får vi utöka kojans konnotationer till den byggda boxen utan grund. Det är då jag kommer att tänka på ordet skjul. "Inuti i sitt huvud bär människan ett skjul" Man hör på ordet att det lutar skevt. Rum i undantagstillstånd, skriver konstnären och arkitekten Patrik Qvist i sin bok om Skjul, rum som ingen gör anspråk på. Det var det han ville undersöka i sin inventering av befintliga skjul som han ägnade en sex-sju år åt, byggde egna, målade och fotograferade och bjöd in andra att fylla dem med människor och ord. "Inuti i sitt huvud bär människan ett skjul", skrev författaren Jonas Brun i boken. Hjärnan och skjulet är lika genomsläppliga. Jag är uppfödda på sagan om Vargen och de Tre små grisarna. En liten lat gris bygger ett hus av halm, en annan liten lat ett hus av vass men Bror Duktig bygger sitt av tegelstenar. Vargen blåser ner de första två små grisarnas kojor i en enda utandning och äter sen upp dem men Bror Duktigs stenhus rår han inte på. Vad är sensmoralen i den sagan? En ordningsam och flitig gris lever längre än en som plockar ihop ett hus av vad den hittar. Där finns trygghet innanför solida väggar säger sagan men livet lär att förr eller senare rasar allt. Kommer krisen. Inflationen. Döden. Vinden. Det permanenta visar sig vara ett provisorium. Minns Kurosawas film Dodes Ka-den om människor som bor i skjul invid rälsen i Tokyo. Den gamle mannen säger till pojken: Det är bara västerlänningar som bygger hus av sten, japaner vet att det kommer jordbävningar. Om ens boning är av sten är inte orden då också tunga och orörliga, tankarna fasta i formen? Och om huset är av glas ska du inte kasta sten säger ordspråket för då kraschar du fasaden, ramen och blir sittande i ett regn av skärvor. Kojan däremot skiljer knappt på ute och inne. En gammal väninna berättade om ett litet hus på ett tak som hon hyrt på en grekisk ö, med en hasp istället för en nyckel i dörren. Där var jag lycklig, sa hon. Arkitekturens ursprung var att fläta ett hus. Kojan ett skal, en kropp som hårdnat. På konstmuseet Hamburger Bahnhof i Berlin såg jag en gång ett litet vitt boxhus. Den israeliske konstnären Absalon ville bygga urbana kojor likt ett skal utanpå kroppen. Sex stycken i olika metropoler runt om i världen skulle det bli. Han hade byggt sitt första lilla träskjul i öknen efter att ha deserterat från israeliska armen vid tjugo, sen pluggade han på konstskola i Paris, dog före trettio. Så boxhusen blev bara klara i tankarna. De var vita för att inte distrahera ögat, uppbyggda efter basbehoven äta, sova, duscha. De skulle vara hans utspridda boplatser, och hans hemland skulle vara emellan dem. Kanske påminde de om arkitekten Le Corbusier som hela livet planerat bostadsmaskiner och som slutade i Le Cabanon, den lilla hyddan, på franska Rivieran, i ett rum på 3,66 x 3,66 meter, baserat på måtten hos en 183 cm lång människogestalt utifrån vardagliga aktiviteter. "Att vara utan fast bostad är inte detsamma som att vara urban global nomad" Samtidens skräp sätts samman på nytt. Ett evigt återbruk, att bygga koja med hjälp av bräder från en annan koja. Det är vanskligt att romantisera kojan för många är de som ofrivilligt bor i kojor i stans parker och utkanter. "Att vara utan fast bostad är inte detsamma som att vara urban global nomad", lyder analysen av uteliggarnas kojor i kojboken. Skjulen utan tillstånd, de lösa strukturerna som inte var avsedda att bli kvar har stelnat. "Sedan tar jag isär allt, och återför bitarna till de platser där jag hittade dem.” Kojan och skjulet måste ständigt omprövas på nytt, platsen i gränslandet mellan det avslutade och ännu inte påbörjade, som skyler en stund. Den japanske poeten Kamo no Chomei skrev ”Anteckningar om min eremitkoja på 1200-talet”. Om människornas bostäder och deras invånare som tävlar i obeständighet: ”Jag samlar ihop trä som kan återanvändas, och gör bruk av det för att skapa någonting i ett visst ögonblick, sedan tar jag isär allt, och återför bitarna till de platser där jag hittade dem.” Katarina Wikars "Anteckningar om naturen, kojan och några andra saker" av Gilles A Tiberghien ; OEI editör 2018, översättning Jonas (J) Magnusson "Skjul" av Patrik Qvist, Ptroleum 2011

16 Touko 20189min

Nyandligheten är tillbaka med besked. New age har blivit Now age. Men den kvinnligt präglade rörelsen passar alltför väl in i rådande samhällssystem, konstaterar Elin Grelsson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Fullbokade spådamer i centrala Stockholm, kristaller som inredningsdetalj, inhyrda tarotläsare på fester. Numera går trendiga feminister på shamanska fullmåneceremonier och ägnar sig åt reikihealing. Nyandlighet, mystik och ockultism har blivit trendigt igen, driven av en ny generation av främst kvinnor. Våra mammor var kanske en del av New Age-rörelsen under 1990-talet, en våg av nyandlighet som innebar att begrepp som aura och healing etablerades i Sverige, samtidigt som så kallade alternativmedicinska metoder som homeopati växte sig starkare och yoga blev en vanligare träningsform. Möjligen var mödrarna också med på 1960- och 70-talen då den moderna, nyandliga miljön grundlades i och med hippierörelsen. Dess intresse för att blanda österländsk och västerländsk ockultism genom inslag av allt från astrologi och tarotkort till meditation är grunden till det vi vanligtvis förknippar med det något luddiga begreppet New Age idag.Inte sällan har New Age-feminismen i praktiken blivit en essentialistiskt inriktad särartsfeminism där kvinnans gudomlighet är kopplad till förmågan att bära och föda barnBegreppet New Age är dock passé och dagens rörelse något annat, om man får tro journalisten och författaren Ruby Warrington. Den nyandliga trend som sveper över västvärlden idag definierar hon i stället som Now Age. Warrington är den tidigare redaktören för The Sunday Times modemagasin som idag ägnar sig helhjärtat åt Now Age-rörelsen. I boken ”Material Girl Mystical World”, som utkom 2017, berättar hon om sin resa från stressad karriärkvinna med en inneboende tomhet till att – som hon själv uttrycker det – hitta sin egen inre gudinna.Now Age är, enligt Warrington, till skillnad från den tidigare New Age-rörelsen ”en modern uppdatering av nyandlighet som inte ser en motsättning mellan en spirituell världsbild och intresse för mode”. Warrington refererar något hånfullt till New Age-kvinnorna som ”klädda i lila kaftaner, med utvuxet armhår och frånkopplade det moderna samhället” medan Now Age-anhängarna är trendiga, uppdaterade city-kvinnor med intresse för sociala medier. Det är personer som har framgångsrika karriärer bakom sig, karriärer som de nu helt eller delvis lämnat till förmån för så kallade ”spirituella resor” och ”djupare värden i livet”.För det är kvinnorna som framförallt ägnar sig åt den nyandliga trenden, något som den har gemensamt med sin föregångare. I religionshistorikern Olav Hammers bok ”På spaning efter helheten: New Age – en ny folktro?” från 1997 konstaterar han att kurser i olika New Age-relaterade fenomen främst besöks av kvinnor och förteckningarna över nyandligt orienterade terapeuter består av betydligt fler kvinnor än män. En viktig del i nyandligheten har varit just att lyfta fram det kvinnliga. New age var ett sätt att återvända till gudinnedyrkan, att i opposition till de patriarkala, abrahamitiska religionerna lyfta fram så kallade ”kvinnliga värden” och understryka den kvinnliga kopplingen till naturen. Inte sällan har New Age-feminismen i praktiken blivit en essentialistiskt inriktad särartsfeminism där kvinnans gudomlighet är kopplad till förmågan att bära och föda barn och där det efterfrågas ett upphöjande av vad man ser som naturgivna, kvinnliga egenskaper såsom omvårdnad och intuitivt tänkande.I Now Age är den feministiska analysen något uppdaterad. Det talas fortfarande om ”kvinnliga egenskaper”, men exempelvis Ruby Warrington menar att även män bör utveckla dessa och att det snarare handlar om att låta nedvärderade kvinnligt kodade egenskaper bli de förhärskande i världen. ”Det handlar inte om jämställdhet mellan biologiska män och kvinnor, utan ett helt nytt feminint paradigm”, påpekar hon och konstaterar att ”Åt helvete med det patriarkala systemet som har bestämt att allt som har med spådom och intuition att göra inte har någon bäring i den riktiga världen”. Här finns en tro på kvinnan som god i sig själv och framförallt en självuppfyllande profetia om vilka som förväntas intressera sig för nyandlighet. Spådom ses som kvinnligt, att tänka logiskt och rationellt ses som patriarkalt. Alltså är det kvinnor som i första hand välkomnas och söker sig till mystiken och andligheten....en delvis genomförd återförtrollning: en återförtrollning som sker på det avförtrollade, rationella samhällets premisser.Precis som i New Age hänvisar Now Age-rörelsen till förföljelsen av häxor, de kvinnor som århundraden tidigare utmanade makten. I Silvia Federicis samtida feministiska klassiker ”Caliban and the witch” från 2004, återfinns en del liknande tankegångar som hos Warrington; häxan som utmanare av den härskande klassen och dess paradigm, maktens behov av att kontrollera kvinnan och hennes kropp.Men det finns en stor och avgörande skillnad mellan Warrington och Federici. Federici påpekar att anledningen till att tron på magi – i lagom doser – tillåts idag är att den inte längre utmanar någon maktordning. Vi är så pass disciplinerade i samhället att ett visst utrymme för ockultism och magiskt tänkande inte kommer att störa vårt sociala beteende. Eller som Federici uttrycker det: ”Även den mest hängivna konsumenten av astrologiska diagram kommer fortfarande att titta på klockan för att vara i tid till arbetet.” Den tyske sociologen Max Weber pekade på hur tron på en gudomlig ordning i det moderna samhället övergick till en tro på bara ordning, där världen miste sin förtrollning och förklaringar på religiösa grunder underkändes. Såväl New Age som Now Age är vad Weber skulle kalla för en delvis genomförd återförtrollning: en återförtrollning som sker på det avförtrollade, rationella samhällets premisser.För Now Age omkullkastar ingen samhällsordning eller ifrågasätter kapitalismen, snarare har andlighet och förtrollning kapitaliserats. I Warringtons bok hymlas det definitivt inte med det och det problematiseras inte heller. Här återfinns kapitel med tips på hudvårdsmärken som välsignats av shamaner och kristaller som accessoar. Yoga, retreats och alternativa terapiformer har blivit stora industrier och nyandlighetens trendighet har fått människor med tillräckligt god ekonomi att lägga tusentals kronor på sina inre resor. Andlighet har blivit en produkt som konsumeras precis som andra varor.Samtidigt kan jag inte låta bli att glädjas över att mitt tonårsnördiga intresse för astrologi och mina skamfyllda tarotreadings plötsligt blivit allmänt accepterat, ja rentav trendigt. Min mystik-fascinerade ungdomshäxa i sitt rökelsefyllda flickrum har fått ett slags upprättelse, som jag delar med många andra kvinnor. Ändå läser jag Ruby Warringtons bok med en växande längtan efter den fula, otrendiga, ja rentav otrevliga häxan som lägger mer tid på att ifrågasätta makten än att hitta sina egna chakran. Hon som sätter något på spel, hos sig själv liksom i samhället. Eller som ett av plakaten i protesterna mot Polens hårdare abortlagar under våren 2018 löd: ”vi är barnbarnen till häxorna som ni aldrig lyckades bränna”.Elin Grelsson, författare Litteratur:Clarissa Pinkola Estés: Kvinnor som slår följe med vargarna. Wahlström & Widstrand, 1998 (originalutg. 1992).Silvia Federici: Caliban and the Witch: Women, the Body and Primitive Accumulation. Autonomedia, 2004.Olav Hammer: På spaning efter helheten: New Age – en ny folktro? Dejavu, 2004.Laurie Penny: Witch Kids of Instagram. The Baffler, 2017-12-13.Ruby Warrington: Material Girl, Mystical World: The Now Age Guide for Chic Seekers and Modern Mystics. Thorsons, 2017.”Att spå sig har blivit trendigt”, inslag i Godmorgon, världen! i Sveriges Radio P1 av Moa Larsson. 2018-01-06

14 Touko 20189min

Är sökhistorik den nya memoaren? Boel Gerell reflekterar över det undflyende jaget, som kanske har fått en ny innebörd i vår samtid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det finns inga bilder av min far som barn. Eller – om de finns – har jag aldrig sett dem. Som barnhemsbarn i trettiotalets Värmland blev han förmodligen sällan eller aldrig fotograferad. Ingen dröjde vid hans ansikte i förväntan inför möjligheterna som låg slumrande i de ännu ofärdiga dragen. Ingen jämförde hans utseende med sitt eget och letade efter likheter. Och jag vill inte länge se mig själv som produkten av ett arv, utan som resultatet av ett kontinuerligt och ständigt pågående arbete. Mitt arbete. På köpet har jag själv inga referenser till någon farmor eller farfar med egenskaper som liknar mina. När jag var yngre bekymrade det mig att jag visste så lite om mitt förflutna, som om hälften av mig saknade distinkta konturer och när jag betraktade mitt ansikte i spegeln kände jag ett främlingskap inför somliga av dragen jag såg. De på den tiden mycket skarpa kindbenen, var kom de ifrån? Det raka, blanka håret som inte lät sig böjas eller kuvas ens av den kraftigaste locktång. Ivern som ibland fick mig att snubbla över orden, allt det som tillsammans med andra drag, egenheter och impulser utgjorde mitt jag. Var kom allt från egentligen, vilka var de där människorna som hade gett mig sitt genetiska material men ingenting mer? Numera har jag accepterat mitt hårs obändighet och anpassat min frisyr efter villkoren. Jag har hittat sätt att kanalisera ivern in i projekt som gett resultat hellre än flackande förvirring. Och jag vill inte länge se mig själv som produkten av ett arv, utan som resultatet av ett kontinuerligt och ständigt pågående arbete. Mitt arbete. Som om jag på allvar hade möjligheten att välja. Det har jag förstås inte, inte fullt ut. Men för att vi som människor överhuvudtaget ska kunna förmå oss att komma vidare måste vi lära oss att bortse från saker och ting och ta fasta på annat. Just denna förmåga till selektivt minne och prioriteringar skiljer människan från djuren och utgör det mest grundläggande kriteriet för en fri vilja, menar filosofen och kognitionsforskaren Peter Gärdenfors. I den föredömligt tillgängliga och pedagogiskt utformade boken ”Den svåra konsten att se sig själv” börjar han från början, med den rent bokstavliga självbilden, spegeln. En självklarhet i vår moderna tid men för inte så länge sedan en dyrbarhet för de få och utvalda, medan vanligt folk fick nöja sig med att söka efter sina anletsdrag i reflektionen av en blank metall eller ett stilla vatten. Med fotografiet kom revolutionen, när tiden med ens kunde hejdas och frysas i ett evigt uppsträckt nu att svepa i silkespapper och bevara för eftervärlden. Fortfarande inte för alla, men för allt flera i takt med att tekniken blev snabbare, kamerorna billigare och motiven allt rörligare. En rörlighet som gick in i själva samhällskroppen och människor förblev inte med nödvändighet trädgårdsmästarens pojke, handlarens tös eller för den delen – oäktingen – i ett helt liv. Möjligheter gavs till förvandling, utbildning och självförverkligande i ett svenskt folkhem där ett barnhemsbarn från Värmland mycket väl kunde bli docent i Lund. Ett nytt jag i alla fall på ytan, en ny roll att spela och nya spelregler och ändå någonstans längst inne – förmodligen – densamme. Det är så jag tänker i alla fall, att förvandlingen aldrig är fullt ut genomgripande. Att något alltid blir kvar av barnet som söker efter bekräftelse och får den – eller inte får den. Att det är där det börjar och att många av oss inte kommer så värst mycket längre än så. I Peter Gärdenfors bok lyfts språket fram som ett redskap för att skriva fram det egna jaget. Rent konkret i dagboksberättelser som i vårt moderna samhälle ersatts av bloggar och statusuppdateringar i sociala medier. Digitala torg där vi saluför våra jag och våra tjänster som möjliga uppdragstagare och potentiella partners. Att sälja och synliggöra sig själv är inte längre en skam utan en nödvändighet och en hel vetenskap görs av konsten att koka ner sina tillgångar till rätt antal rader, flankerade av en bild som i en enda sugande blick gör hela vår existens rättvisa. Resultatet blir gärna en radikal förenkling, så skarpt skuren att den närmar sig lögnen. Eller för att uttrycka saken på ett modernt vis: det är ”alternativa fakta”. Och det kan tyckas falskt och förflackat men är egentligen inget nytt. Livslögnen är en universell företeelse, skapad för att göra tillvaron mer hanterlig. Softade porträtt och verbala skönmålningar har i alla tider använts för att göra parter mer attraktiva på marknaden. Det nya är egentligen i vilken utsträckning allt vi häver ur oss samlas och bevaras. Instinkten att söka efter likheter och gemensamma drag hos dem vi möter är djupt rotad i den evolutionära processen. Bara på dem som står oss nära tycker vi oss fullt ut kunna lita, när det kniper. Kvar efter ett liv blir inte bara fysiska rum och faktisk kvarlåtenskap utan också ett antal digitala utrymmen som måste städas ur och stängas. I de fall den döda inte lämnat några nycklar efter sig riskerar livet att fortsätta på nätet, som om ingenting har hänt. Födelsedagar firas, minnen reproduceras och avlägsna vänner hör då och då av sig och föreslår en träff. För det var ju så länge sedan. Långt under den publika salongen sträcker sig rottrådar från våra liv på nätet. Besökta sidor, privata funderingar och preferenser vi för länge sedan förträngt lever kvar i ett slingrande nätverk av sökningar som förmodligen säger långt mer om oss än vi vill veta.  Marknaden är fri och det är lätt att tänka att allt är möjligt. Och det är det kanske, för somliga, men inte för alla. För många är klättringen upp ur klassamhällets djupaste brunn än brantare än den någonsin var i sextiotalets Sverige. Ofta räcker det med lite, en svag brytning, fel kläder eller ett namn som skaver för att en pust av det smittande utanförskapet blixtsnabbt ska få oss att rygga tillbaka. Instinkten att söka efter likheter och gemensamma drag hos dem vi möter är djupt rotad i den evolutionära processen. Bara på dem som står oss nära tycker vi oss fullt ut kunna lita, när det kniper. Fernissan kring djurets råaste och mest grundläggande överlevnadsinstinkt är tunn som en foundation och driften att i första hand försäkra sig om det egna släktets fortlevnad överskuggar i många fall överjagets vilja till tolerans och inkludering. När djuret får råda blir det främmande ett hot mot gruppen, en osäkerhetsfaktor besten i oss i värsta fall är beredd att göra sig av med. Kanske är det något av den rädslan det föräldralösa barnet bär med sig genom livet, att inte självklart höra till, att vara med på nåder. Om vi nu är djur. Men det är vi väl inte? ”De farligaste orden i varje språk är vi och dom” skriver Peter Gärdenfors och hänvisar till den fria viljan som motgift mot de primitiva drifterna. För den tänkande människan borde det stå klart att mångfald på sikt gagnar gruppen och i förlängningen den egna individen. Att också rädslan för det främmande är något som förenar oss och gör oss till dem vi är; människor. ”Jag tänker, alltså är jag” som den franske filosofen René Descartes slog fast redan på 1600-talet. Och jag tänker på flickan som i juli 2011 tryckte sig mot den bara stenen i en klippskreva på norska Utöya. Genom glipan i terrängen såg hon massmördarens ben närma sig, dröja och fortsätta vidare. Med fingertoppar domnade av skräck famlade hon efter mobilen och… Ja vad gjorde hon? Ringde hon sina föräldrar eller kanske polisen? Nej. Hon uppdaterade sin Facebooksida, en enda rad som omfattade hela miraklet. ”Jag lever”. Eller för att använda Descartes modell. ”Jag uppdaterar, alltså är jag”. Boel Gerell, författare och kulturskribent   (essän sändes första gången 2017)   Litteratur Peter Gärdenfors: Den svåra konsten att se sig själv. Natur & kultur, 2017.

9 Touko 201810min

Alla har en unik historia att berätta, men för att berätta om ett liv så krävs något mer. Martin Engberg funderar på hur man kan få ihop sitt jag och sina opålitliga minnen till en verklig berättelse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Hallå, är det författaren? Jo, jag undrar. Hur mycket tar du för tretti år?” I Erik Beckmans ”Fågeln som pianist” ringer någon med ett erbjudande: ”Jo, jag har levt ett långt liv. Det mesta var väl som dom flesta har det. Men tretti år var som ingen annan haft det”. Nu vill personen i fråga få dessa trettio år omvandlade till litteratur. När författaren tvekar blir den som ringer upprörd: ”Du är ju författare, det står i telefonkatalogen.” Jag läser och kommenterar ibland ofärdiga manus. Emellanåt är det en biografisk eller självbiografisk text. Vilket brukar göra mig vänligt sinnad, eftersom jag vet att jag – oavsett hur texten är skriven – kommer att kunna ta med mig något från den. En detalj ur en vardag långt innan jag själv föddes, en bit levandegjord historia eller ett utsnitt ur en annan människas liv. Hellre en dåligt skriven biografisk text framför en dåligt skriven skönlitterär. Alltid lär jag mig något. Sedan är det inte alltid det går att se hur den biografiska texten ska kunna bli bok. En erfarenhet, eller en avgörande livshändelse, förvandlas inte automatiskt till litteratur bara för att den nedtecknas. Utan en litterär form finns det ingen berättelse. På det sättet har personen som ringer till författaren i Erik Beckmans anekdot begripit något. Livsberättelserna som är alldeles unika, extraordinära, på samma sätt som alla liv är unika och extraordinära, behöver en särskild hantering för att komma tillrätta på boksidan. Och det är ju författaren jobb, att omvandla ett stoff till litteratur. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? När Erik Beckmans författare säger till den som ringer att: ”jag tror att du skulle göra det mycket bättre själv” svarar personen: ”Jag? Vad fan ska vi då ha författare till?” En relevant fråga, kan tyckas. Själv minns jag mycket dåligt. Och det jag ändå kommer ihåg presenterar sig aldrig i ett vettigt narrativ. Jag skulle vara en usel tecknare av det egna livsporträttet. Minnet i sig är ju också bevittnat opålitligt. Vi minns sällan saker på samma sätt även om vi har varit med om samma händelse. Och ändå är minnet själva fundamentet för hur vi uppfattar oss själva. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? Men om minnet inte är perfekt och absolut, ställer det frågor om hur biografin hanterar det som hänt för att göra det till litteratur och ändå, ja, sant. Språket i Agneta Pleijels självbiografiska duo ”Spådomen” och ”Doften av en man” är både rakt och mer mättat än vad lättheten i texten kanske ger sken av. Böckerna är dessutom skrivna med en medvetenhet om turerna i minnets dans med jaget. Författaren kallar ”Spådomen” för en berättelse om flickan ”som en gång var hon.” Ett grepp som möjliggör för författaren att kliva fram och tillbaka mellan då och nu. Mellan den hon var och den jag blivit. Ibland till och med i samma stycke, som här i ”Doften av en man: ”Hon tycker sig vara ofattbart privilegierad och fylls av en närmast havsliknande känsla av tacksamhet. Allt inuti blir mjukt, lent och lätt. Jag upplevde det som kallas för a peak experince. Jag har senare läst om det.” Mitt i stycket byter författaren från hon till jag. På det sättet kan Pleijel inordna minnet i en berättelse och samtidigt visa på denna berättelses tillfälliga karaktär. Dess subjektivitet. Jag är fortfarande jag och samtidigt en annan, jag är både hon och jag, säger texten, men om jag berättat detta vid en annan tidpunkt, hade det kanske varit en annan berättelse. Om en annan hon. Greppet synliggör hur det biografiska mindre vilar på minnena i sig, och mer på hur minnena återberättas. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? Peter Englund gjorde, i George Perecs efterföljd, ett experiment för några år sedan och separerade minnet från livsberättelsen. I ”Jag kommer ihåg” radar han upp 654 minnesfragment i en lös associativ ordning. Här saknas fogar och rekonstruktioner av förlopp. Kanske är det en historikers gåva till en framtida arkeologi: Se här, ett antal typminnen för någon av manligt kön som levde på den här platsen, under den här tiden, omgiven av dessa föremål. Englunds fragment väcker intressanta frågor om skiljelinjen mellan biografi och minne. Som här: ”Jag kommer ihåg att julgranspumlor gick sönder i mängder av små, sylvassa skärvor och att änglahår var väldigt brandfarligt.” Änglahåret antänds antagligen på samma sätt idag som på 70-talet, och visserligen må kvaliteten på julgranskulor ha förändrats, men borde inte ett minne – för att kunna kallas ”biografiskt” – innehålla en personlig skärva erfarenhet? Knytas till det jag som är en konsekvens av minnet och att det åberopas? Ens för att kunna kallas minne? Samtidigt finns det tydligen en efterfrågan på dessa erinringar. Englunds bok var från början ett bloggprojekt som drog till sig läsarnas uppmärksamhet och iver att jämföra. Senare har även boken: ”Jag minns : svenska folket berättar om sitt 1900-tal” utkommit, där Englund tillsammans med Madelaine Levy är redaktörer för ”läsarminnen”, som fungerar på ett liknande sätt som Englunds egna fragment. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? För hur skulle vi kunna leva utan minnen?  Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? ”Jag har, så att säga förlorat mig själv”, står det i Jenny Tunedals diktsamling Rosor Skador. Orden kommer från Auguste D, som var Alois Alzheimers patient. Läkaren som gett namn åt demenssjukdomen med samma namn Många påstår att de inte räds döden eftersom döden är ett upphörande av allt, även rädsla. Men Tunedals dikter, som är en undersökning av demens, och en mor med demens, sätter ord på erfarenheten att vara med om sin egen upplösning utan att kunna greppa erfarenheten – eftersom det inte finns något minne att fästa den i. Demens är en självbiografi ett jag inte kan skriva. Kan du föreställa dig att gå förlorad Kan du föreställa dig att sakna All betydelse Betydelsen av dig själv Kan du föreställa dig vreden   Kan du föreställa dig rädslan I deras ögon I dina Kan du föreställa dig gränsen   Är det en avgrund Ja Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? Och eftersom vi är individer med utsträckning både i tid och rum, behövs det en berättelse att inordna minnena i, även om det är en splittrad och ofullständig berättelse. Den dementes förändring är trots allt ställd i förhållande till ett före. Och kronologin bestäms av döden. Eller som Pleijel skriver i ”Spådomen” i en formulering som framhåller ett genomgående tema i böckerna – ett jags sökande efter kärlek – samtidigt som det skulle kunna vara det självbiografiska urcredot: ”Jag skulle vilja förstå vad som hände. Och i vilken ordning. […] Vilka var vi? Vad är kärlek? Nog måste väl lite kärlek stanna kvar om den en gång har funnits.” Vi har ju som sagt alla, på något sätt, haft det såsom ”ingen annan haft det”, som det heter i ”Fågeln som pianist”. Beckmans påpekande är riktigt: Den som ringer vet antagligen bäst själv hur den egna biografin ska formuleras. Men den som ringer har också rätt: den biografiska sanningen är avhängig ett litterärt handlag. Ett dilemma för alla oerfarna författare som önskar bli levnadstecknare. Men som sagt – själv har jag dåligt minne och skulle inte (i alla fall inte ännu) kunna minnas så litterärt pregnant som Agneta Pleijel. Så om du har en riktigt bra story, ring mig. Vi ska nog komma överens om ett pris. Martin Engberg, författare

8 Touko 20189min

Intet, ingenstans, icke-varat. I djupet av vår existens finns denna frånvaro. Psykoanalytikern och filosofen Johan Eriksson ser det kan utgöra ett allvarligt hot mot våra jag. Men också en möjlighet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vi kommer från Ingenstans. Från den tomma rymden. Vi känner det. I djupet av vår existens känner vi att vi egentligen inte hör hemma här – i livet, i världen, i varat. Vi lockades in i den här existensformen. Vi förfördes av dom som redan var förförda, dom troende. Dom som kallar sig våra föräldrar gav oss vårt namn och deras omsorger etablerade attraktionspunkter runt vilka de riktningslösa energierna, trycket från Ingenstans, började organiseras. En plats inmutades. Ett rum växte fram. Energierna banades och antog formen av det som dom troende kallar begär, drifter, affekter, viljor. En värld började etableras. Saker och ting började angå oss. Vi formades till människor som tycker, tänker, känner och värderar. Vi formades till människor som gillar träslöjd och skäms för sina trasiga täckjackor; människor som håller tummarna för att Djurgården ska vinna allsvenskan och som bråkar med försäkringsbolag, gör upp planer inför midsommar, oroar sig för klimatkrisen, detonerar hemmagjorda bomber på offentliga platser och svär över bredbandsuppkopplingen. Det mänskliga livets håll-i-gång blev vår verklighet, den verkliga verkligheten. Det är plötsligt lite läskigt att gå och lägga sig på kvällarna, att släcka ljuset och sluta ögonen. Släppa taget. Den existentiella oskulden har gått förlorad. Men ibland, kanske när vi precis ska till att trycka in portkoden eller lägga keso på en skiva mörkt bröd (grannens väckarklocka hörs genom väggen), då känner vi det – att vi kommer från Ingenstans, att rottrådarna finns kvar. För ett ögonblick släpper förankringen i världen. Kontinuiteten i levandet avbryts tvärt. Vi famlar, faller. Fasan är namnlös. Förtvivlan är dödstyst. Vi känner: detta är en försmak av den katastrof som kallas för galenskap. Det är så här det är att ”tappa det”. I bästa fall hittar vi snabbt tillbaka. Telefonen ringer. Radionyheterna pockar på uppmärksamhet. Vi är hemma igen, i den verkliga verkligheten, i livets håll-i-gång. Men långt där nere bevaras minnet av det snabba återbesöket. Det är plötsligt lite läskigt att gå och lägga sig på kvällarna, att släcka ljuset och sluta ögonen. Släppa taget. Den existentiella oskulden har gått förlorad. Vi har introducerats till vad det egentligen innebär att vara människa. Vi har introducerats till det skrämmande faktum att vår blinda förtrogenhet med oss själva och vårt liv vilar på att vi lyckas tränga bort minnet av vår egentliga härstamning. Som barn retades vi genom att fråga våra föräldrar var vi var någonstans innan vi föddes. På ytan är detta en oskyldig lek. Men alla bär vi på spåren av den prenatala tomhet varifrån vi kommer. För vissa är dessa spår så levande, bortträngningen är så skör, att de hela tiden måste anstränga sig, och då inte bara gällande olika typer av strävanden inom ramen för det mänskliga livet (där måste alla människor anstränga sig), utan anstränga sig för att överhuvudtaget ha ett liv och en värld inom vilken strävanden kan projekteras och realiseras. Dessa människor är dom ontologiskt otrygga, dom existentiellt hemlösa, dom som saknar en vilande bas för erfarenhetslivet. Dom lever sina liv jagade av en känsla av att livet och existensen i sig är en lögn. Dom lever på ett känslomässigt plan med en misstänksamhetens blick riktad mot den verklighet inom vilken den stora massans håll-i-gång utspelar sig. Världen blir en kuslig plats att befinna sig på. För dessa människor blir det ansträngande att överhuvudtaget vara människa. Dom upplever sig inte sällan som ”som-om-människor”. Levandet faller sig liksom inte naturligt. Dom har relationer som om dom hade relationer; dom skaffar barn och gör karriär som om dom skaffade barn och gjorde karriär; dom älskar och skrattar som om dom älskade och skrattade; dom gråter och är deprimerade som om dom grät och var deprimerade. Om du frågar dom ”vem är du egentligen?” så ser du paniken i deras ögon. Att vara är för människan att göra anspråk på att vara. I relation till människan är det därför alltid möjligt att kunna ställa ironiska frågor av karaktären ”finns det någon bland alla levande som verkligen lever?”, Dock kan man fråga sig om inte dessa människor bör betraktas som privilegierade vittnen till ett grundläggande existentiellt villkor som gäller oss alla. I grunden är vi alla som-om-människor, de flesta av oss vet bara inte om det – åtminstone inte förrän existerandet påminner oss. Att vara människa är att vara som-om-människa. Vi kommer från Ingenstans. Intet är den fond mot bakgrund av vilken vi träder fram. Det vi kallar för medvetande, psyke, det personliga varandet avtecknar sig mot bakgrund av Intets närvaro. Det är därför vi inte helt och fullt är förmögna att vara oss själva. Vi är inte identiska med oss själva i egenskap av, låt säga, arga, lyckliga, levande, välbeställda, medelklass, föräldrar, män, kvinnor, och så vidare. Intets närvaro är själva sprickan i vår existens som gör att vi på ett eller annat sätt alltid måste förhålla oss till oss själva: vi kan inte bara vara (arga, lyckliga, levande, välbeställda och så vidare), utan hur det är att vara (arga, lyckliga, levande, välbeställda) är alltid en aktuell fråga för oss – implicit eller explicit. Att vara är för människan att göra anspråk på att vara. I relation till människan är det därför alltid möjligt att kunna ställa ironiska frågor av karaktären ”finns det någon bland alla levande som verkligen lever?”, ”finns det verkligen någon riktig filosof bland alla filosofer?”, ”finns det någon riktig man bland alla män?”, ”finns det någon riktig människa bland alla människor?”. Logiskt tycks detta vara meningslösa frågor. Alla människor är väl riktiga människor? Ändå hör vi att det faktiskt frågas någonting här. Livets overklighet är alltid en risk för oss. Misstanken finns alltid där: är jag verkligen arg, levande, troende, svensk, man, kär, engagerad, och så vidare? I de stunder då vår egentliga härstamning gör sig påmind och vår självklara förankring i livets håll-i-gång för ett ögonblick släpper så konfronteras vi med det faktum att vi i egenskap av mänskliga personer på ett djupt plan är främmande inför alla världsliga identifikationer. Ändå kan vi alla, åtminstone i minimal mening, fortfarande säga ”jag”. Det är därför vi kan bli galna: jag kan förlora allt, inklusive mitt själv. Om det inte vore så – om det liksom inte ingick i den mänskliga personvaron att kunna bli främmande inför existensen som helhet, inklusive sin egen existens – så skulle vi inte kunna förundras över existensen, förhålla oss till den. Därmed skulle det saknas utrymme för frågor av typen ”varför?”, det vill säga frågor efter orsaker, skäl, grunder. Att vi kommer ifrån Ingenstans, att vi inte har någon naturlig plats i existensen, och att vi i djupet av vår existens känner av detta faktum, är alltså ett villkor, inte bara för att vi ska kunna bli galna, utan också för att vi ska kunna bedriva någonting sådant som vetenskap eller filosofi Johan Eriksson, psykoanalytiker, psykoterapeut, filosof

7 Touko 201810min