Svensk polis får inte vika sig för islam

De allra flesta svenskar skulle nog aldrig komma på tanken att bränna en koran. Många tycker säkert det är olämpligt. Men brännandet av koranen har blivit ett lackmustest, ett sätt att se om Sverige har kraft att sätta något bakom de fina orden om yttrandefrihet och sekulär lagstiftning.

Provokatören Rasmus Paludan brände nyligen en koran utanför Turkiets ambassad, vilket fick turk- och arabvärlden att rasa. Muslimer runt om i världen, och yttrandefrihetsskeptiska krafter i Sverige, krävde att Sverige skulle införa blasfemilagar.

Kanske är de nu halvt om halvt redan på plats?

Den åttonde februari valde Polismyndigheten nämligen att avslå en ansökan om demonstrationstillstånd där det skulle brännas en koran. Man hänvisar till en dialog med Säkerhetspolisen, och talar om en “förändrad hotbild mot Sverige” och att en sådan – i sig helt laglig – sammankomst, “bedöms kunna orsaka allvarliga störningar av den nationella säkerheten”.

Vad man än tycker om brännandet av böcker eller skändandet av religiösa symboler, så är Polismyndighetens beslut en stor skandal. Det handlar i det här läget inte om att “respektera religion” eller att skydda någons känslor, utan om att man viker sig för våld och hot orkestrerat av utlänningar och främmande makt.

I Sverige har vi haft utställningar som “Piss Christ” av Andres Serrano där Jesus sänks ned i urin, och “Ecce Homo” av Elisabeth Olsson Wallin där han framställs som homosexuell. Båda dessa ledde till häftig kritik och sårade känslor inom kristenheten, och även ett antal mindre sabotage.

Men aldrig var det tal från myndigheter och politiker om att stoppa dessa utställningar. Tvärtom ställdes Ecce Homo till och med ut i Sveriges riksdag. Något sådant skulle bara kunna motsvaras av att Muhammedkarikatyrer och brända koraner också visades upp i riksdagen, men det känns väl ganska långt borta.

När Polismyndigheten nu ger vika för muslimers krav på särbehandling och ytterligare inskränkningar i svensk yttrandefrihet är det ett allvarligt steg mot pöbelvälde. Den signal som nu skickas till den muslimska världen är att om de bara använder tillräckligt med våld och hot så kommer Sverige göra som de önskar, en bokstavligen livsfarlig väg att vandra!

Det fria Sverige har full förståelse för att människor blir ledsna när något de håller heligt behandlas på ett sätt som de tycker är fel. Men en stat kan inte ge vika för att en intressegrupp känner sig “kränkt” och hotar med våld, utan måste istället stå rakryggad och principfast för de idéer som staten säger sig vila på — i det här fallet yttrande-, mötes- och demonstrationsfriheten.

En svensk stat måste alltid sätta svenskarna först, och aldrig anpassa sig till andra folks föreställningar, vare sig de bosatt sig inom vårt lands gränser eller bor kvar utanför dem. Det kan innebära att internationella relationer kärvar, och det kan tillfälligt öka hotbilden mot vårt land och vårt folk. Men alternativet är en principlös stat som låter sig hunsas av utlänningars nycker, och det är en dödsdans där vi aldrig är den som för.

Det grundläggande problemet är det mångetniska, mångkulturella samhällsexperimentet som i sig kräver extremt hög tolerans grupper emellan, men vars inneboende dynamik på sikt gör toleransen omöjlig. Det är nämligen enkelt att tala om tolerans när du har en väldigt tydlig majoritet och en eller flera små minoriteter. Men när minoriteterna växer sig större kommer också kraven på anpassning efter deras världssyn och livsstil, vilket vi nu ser utspelas framför ögonen på oss genom de muslimer som kräver lagar anpassade efter Sharia.

Sverige måste välja väg. Antingen anpassar vi oss efter islam och bereder oss på att gå ett liknande öde till mötes som Libanon och Kosovo. Eller så konstateras att Sverige är svenskarnas land, och då måste andra folk som lever inom våra gränser respektera vårt sätt att leva och respektera våra lagar, och aldrig någonsin kräva att vi anpassar oss efter dem.

Become a supporter of this podcast: https://www.spreaker.com/podcast/det-fria-sverige--4339034/support.