Alma Hesseldahl och sångkarriären som gick i spillror

De två grannarna hade varit osams länge. Men i september 1816 brast det för dem båda och de slogs i flera timmar med nävar och tillhyggen. Nils dog av sina skador och Ivar dömdes till döden för mord. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. De båda skånska grannarna hamnade i gräl efter att Ivar Haraldsson fått en fönsterruta sönderslagen. Han var säker på att det var Nils Göransson som krossat rutan. En tidig morgon i september 1816 möts de båda männen på en havreåker och börjar slåss i ett långt och utdraget slagsmål, som inte slutar förrän Nils ligger död på marken. Släktforskaren Robert Andersson hittade rättegångsprotokollet och fick hjälp av sin goda vän Anna Emanuelsson att tyda den bitvis svårlästa texten. Anna har tidigare arbetat som forensiker, vilket betyder att hon har analyserat bevismaterial i moderna brottsutredningar, och hon slogs av hur stora likheter det finns mellan brottsutredningar nu och då. Vid den tid då det här utspelade sig följde man rättegångsförfarandet från 1734 års lag, vilket var den första lagen som gällde i hela Sverige och är också grunden till vår lagbok i dag. Det berättar Elsa Trolle Önnerfors som är docent i rättshistoria vid Lunds universitet. Det är stor skillnad i hur brottsutredningar genomfördes då jämfört med nu. Till exempel fanns det inga krav på att ha läst juridik för att få arbeta som och kalla sig advokat förr i tiden. Det fanns ett förslag att skriva in ett krav på juridisk utbildning för rättegångsombud i 1734 års lag. Men det förslaget gick inte igenom då det inte fanns möjlighet till advokater utanför de större städerna. En längre intervju med Elsa Trolle Önnerfors om skillnader och likheter i rättegångsförfarandet förr och nu finns att lyssna till nedan. Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulssonslaktband@sverigesradio.se

14 Joulu 202024min

Livet för Greta förändrades dramatiskt när hon 1779 fick flytta till Kungliga slottet i Stockholm för att bli amma åt kronprins Gustav Adolf. Greta fick hög status till skillnad från de vanliga ammorna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. När Gustav III och drottning Sofia Magdalena äntligen fick ett barn var det självklart att det skulle ha en amma. Kvinnor i de högre skikten ammade vid den här tiden inte sina egna barn. Greta Göransdotter från Stora Tuna i Dalarna blev den som kungahuset valde ut. Under ett drygt år fick Greta leva vid hovet och släktforskaren Malin Gustavsson har funnit många dokument som beskriver Gretas liv på Slottet. Greta blev rikligt belönad av kungaparet och när hon kom hem till sin familj kunde de flytta till en större gård och anställa tjänstefolk. Den vanliga amman var annars en ogift kvinna utan någon ekonomisk eller social trygghet. Att bli amma var ett vanligt sätt för kvinnor som fött utomäktenskapliga barn att betala för att få sina barn omhändertagna. Men för att bli godkänd som amma måste kvinnorna besiktigas. De skulle vara rena, gudfruktiga, fria från sjukdomar och ha mycket mjölk i brösten. Arkivarie Anna Tiberg Knutas på Stockholms Stadsarkiv lotsar runt bland de många handlingar som finns bevarade från barnhus, barnbördshus och Stockholms ammeanskaffningskontor. Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulsson och Malin Aveniusslaktband@sverigesradio.se

7 Joulu 202026min

Vad händer när familjehemligheter avslöjas? Nu startar Gunilla Nordlund en ny serie i P1 och Släktband får en lillasyster. I serien Familjehemligheten möter hon människor som gjort en upptäckt som förändrar allt de trodde de visste om sig själva och sin familj. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. - Det kan vara omskakande nog att hitta hemligheter från länge sedan som kullkastar ens bild av släkten. Men när hemligheterna ligger nära i tid berör de ens egen identitet på ett helt annat sätt. Som när det plötsligt dyker upp en okänd far eller när det avslöjas att mormor hemlighållit sitt ursprung i hela sitt liv, säger Gunilla Nordlund. Medverkar i första avsnittet gör också Peter Sjölund, DNA släktforskare specialiserad på DNA-frågor. Familjehemlighetens hemsidaProgrammet sänds måndagar kl.11.04 Programmet är gjort av Gunilla NordlundProducent Ola Hemströmfamiljehemligheten@sverigesradio.se

18 Heinä 202055s

Som femåring blev Gustav bortauktionerad när hans far inte kunde ta hand om honom. 15 år senare kom pappan hem från Amerika och i samma stund han satte foten på svensk mark föll han död ned. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Programmet sändes första gången i december 2017 När vi idag hör talas om händelser från förr är det lätt att döma och tänka att människor då ibland hanterade situationer helt annorlunda än vad vi skulle göra idag. Men när man som till exempel släktforskare ger sig tid att ta reda på varför en person handlade som hon gjorde kan man i bästa fall förstå henne bättre. Birgitta Kulling i Uppsala visste att hennes farfar Gustav hade haft det svårt som liten, men det var först när hon fann sin fars efterlämnade släktforskning som hon insåg att hennes farfar Gustav hade blivit bortauktionerad och såld till lägstbjudande av sin egen far, när Gustav var bara fem år gammal. Birgitta blev bestört och bestämde sig för att själv släktforska. Gustav föräldrar Carl Conrad Nilsson och han mamma Hedvig var egentligen smålänningar men hade arrenderat en gård nära Färjestaden på Öland. Karl Konrad blev en betrodd man i socknen, han satt i fattigvårdsstyrelsen och han var nämndeman. Men efter ett par år med usla skördar runt 1880 kunde han inte längre betala arrendet och var tvungen att lämna gården. Carl Conrad blev istället förman på en stor gård, och från den positionen skulle han försöka betala av sina arrendeskulder. Familjen hade sedan förut sex pojkar, och 1881 föddes den sjunde, Gustav. Men strax efter att Gustav fötts drabbas familjen av nästa stora sorg när mamma Hedvig blev sjuk. - Hon började hosta och hacka, hon blev orkeslös och blek. Man dristade sig till att kalla på provinsialläkaren, som konstaterade att hon fått lungsot, berättar Birgitta Kulling, och fortsätter. - Lungsot är ju en långsam sjukdom så Hedvig blev sängliggande under lång tid. Hon blev bara sämre och sämre, men det blev ändå några år då Gustav fick ha sin mamma. Han hade hunnit fylla fem år när hon slutligen dog. Bara några dagar efter att Hedvig hade dött drabbar nästa olycka. Carl Conrad har gått i konkurs och det är dags för utmätning av skulderna. - Kronofogden kommer och gör utmätning på möblerna och allt vad de har. Carl Conrad hade haft kommunala uppdrag, men de blev han av med eftersom han gått i konkurs – en social nesa av stora mått. - Man kan ju tänka sig vilken situation Carl Conrad befann sig i – hans älskade hustru död, själv är han helt barskrapad ekonomiskt och därtill med stora skulder, och så har han sju pojkar att försörja. Karl Konrad måste tjäna pengar och ser ingen annan möjlighet än att ta sig till Amerika. En av hans söner får följa med honom dit. De två äldsta har gått ur läroverket och klarar sig redan själva, och tre av barnen tas om hand av en moster till dem. Kvar blir femåringen Gustav, som nu bortauktioneras till lägstbjudande i socknen. Han hamnar hos en familj som har en dotter som är på dagen lika gammal som Gustav är. De är nog snälla mot Gustav, men livet blev ändå inte lätt. - De sista åren av sitt liv brukade Gustav prata med min pappa om hur det hade varit för honom den där tiden, om hur hemskt det var att vara ett hjon som fick sitta längst ner vid bordet. Han berättade om en stor järnnyckel som gick till den kammare uppe på vinden som han fick bo i. - Gustav pratade inte om att han blivit bortauktionerad förrän de sista åren av sitt liv, det var en förborgad hemlighet i familjen att det hade skett. Vi förstod alla att det hade hänt något ledsamt i farfars liv när han var liten, men vi fick aldrig veta vad det var som hade hänt. Han förträngde nog det så mycket han kunde och berättade först de sista åren. Gustavs fosterföräldrar hoppades sannolikt att han skulle växa upp och bli stark, så att han kunde fortsätta som dräng på deras gård. Men Gustav var inget drängämne. Han var liten och spenslig och en riktig drömmare. Hans stora glädje blev att tillsammans med sin fostersyster trava iväg till skolan. - Gustav älskade skolan och sin fröken. Jag har hittat hans betyg och de var fantastiskt fina. De slutade ju skolan vid tolv års ålder och då skulle han ju blivit dräng på fosterfamiljens gård, men det var ingenting Gustav ville, han ville läsa vidare och ta studenten. Dessutom var han liten och klen till växten. - Han hade nog inte blivit någon vidare bra dräng, han passade inte alls till det, säger Birgitta Kulling. Gustavs lärarinna visste ju förstås att pojken hade talang för studier, och Birgitta vill gärna tro att lärarinnan försökte hjälpa honom att läsa vidare. För när den reguljära skolan var klar och Gustav var 12 år, tog Gustav kontakt med sin äldre bror Henrik som numer bodde i Jönköping. Henrik hade blivit en stadgad och ganska välbärgad man, som var gift, drev en framgångsrik tobakshandel och bodde i en fin våning. Henrik bestämde sig för att hjälpa sin lillebror, men det fanns vissa förbehåll. - Gustav fick inte bo hos Henrik och hans hustru, utan i en vindskupa ovanpå tobaksaffären. Henrik betalade terminsavgifterna på läroverket, men Gustav fick jobba i affären varje dag efter skolan. Käre broder Henrik, Jag äger en god hälsa och mår bra. Som jag ser i ditt brev så har du tagit Gustav till dig. Ja, käre Henrik jag vet inte vad det skulle blivit av småpojkarna om det inte hade varit för att du har hjulpit dem. De måtte vara tacksamma emot dig samt far och oss allesammans. Det kan jag nog tro, att det kostar dig mycket pengar. Det visar att du är godhjärtad samt tager försorg om dina bröder. Det här brevet kom till Henrik i september 1893. Det var skrivet av den bror som följde med pappa Carl Conrad till Amerika. Och visst tog Henrik hand om det ekonomiska, men så värst mycket familjeliv bjöd han inte på. Det blev istället en annan familj som kom att innebära trygghet för Gustav. Det bodde en apotekaränka i staden, Ingeborg Karlsson, och hon öppnade sitt hem för Gustav. - De fastnade för varandra, så han blev en slags familjemedlem hos henne. Hon var egentligen en vilt främmande människa, men en kvinna med ett stort och varmt hjärta. På hösten 1901 har Gustav bara en dryg termin kvar till sin studentexamen. Då meddelar plötsligt pappan att han tänker komma hem. För första gången på 15 år ska han och sönerna träffas igen. Han är sjuk sedan en tid tillbaka men skriver hem när han kommit till England. Kära Henrik Signe och GustavJag ämnar mig i nästa vecka vidare till Sverige och jag kommer till Göteborg på Amerikalinjen. Jag träffar Anders där, och sedan vill jag se eder i Jönköping. Jag önskar så att se eder alla! Saknade av er fader Charles C Nilsson Karl Konrad, som numer kallar sig Charles har lånat 100 dollar av sin amerikanske son för att ha råd att åka hem, och den 22 november 1901 skulle han äntligen anlända. Och Gustav gladde sig mycket. - Han har fått höra genom Henrik, som väl var den som hade kontakten med pappan, att pappan äntligen skulle få komma hem efter femton år, säger Birgitta Kulling. - Carl Conrad hade varit sjuk på överfärden, men till sist så kommer han ändå med lastaren Rollo till Göteborgs hamn, men i samma ögonblick som han sätter foten på svensk mark, så faller han död ner. I polisprotokollet har Birgitta sett hur Carl Conrad bars iväg från kajen in till ett skjul av några hamnarbetare, och hur läkare kom och konstaterade att han avlidit. - Så istället för julfirande med familjen så blev det alltså begravning, konstaterar Birgitta Kulling. Hennes sökande efter farfar Gustavs historia började ju med stor ilska över hur hans far kunde lämna bort sin lille pojke till främmande människor. Men när hon nu vet om alla sorger och bedrövligheter som drabbade Carl Conrad, så ser hon lite annorlunda på alltihop. - Jag har försonat mig med honom, vad kunde han ha gjort annorlunda? Mycket vardagsdramatik i polisprotokollen Som vi hörde hittade Birgitta Kulling detaljerade uppgifter om hur det gick till när Gustavs pappa Carl Conrad föll ned död på kajen i Göteborgs hamn. De uppgifterna hittade Birgitta framförallt i polisprotokollet som upprättades på platsen. Just polisprotokoll är en källa som kan ge mycket kunskap om händelser, och då inte bara om brott utan där finns all möjlig vardagsdramatik beskriven. På Landsarkivet i Östersund arbetar Jim Hedlund som arkivpedagog och Carita Rösler som 1:e arkivarie. De har plockat fram flera exempel på sånt man kan hitta i polisens arkiv. Och vi börjar med att titta på några handlingar från Landsfiskalernas - Vi har plockat fram material som till exempel rör fattigvård, och det här är från Rödöns länsmansdistrikts arkiv där vi bland annat har fattigvårdsmål. Här finns nedtecknat om personer som behövt fattigvårds understöd av olika slag ute i socknarna och länsmännen har varit inblandade i att protokollföra varför de behöver understödet, berättar Carita Rösler. Ett exempel som Carita tar fram rör en arbetare som det var mycket svårt att komma till rätta med. - När man går in i de här lite noggrannare så kan man få mycket detaljer om hur de levt, som här där det står att han vandrat omkring i olika socknar i Jämtlands län. Så det är mycket av en livsberättelse i dessa korta brottsstycken. Är det då många släktforskare som hittar till de här handlingarna. Carita skrattar och tror det kanske bara är en promille och dessutom finns inte handlingarna scannade. - Sen tänker man kanske inte på de olika roller som poliserna haft, att det inte bara gällt brott. Förutom det här fattigvårdsmålet har Carita och Jimmy lagt fram många på handlingar som berättar om händelser där polisen varit inkopplad. Där finns protokoll över borgerliga vigslar, handlingar som rör upplåtande av jord inför flottleder, kontroll av gästgiverier och kontroll av vikter och mått hos handlare och affärsidkare runt om i Jämtland. Och där finns också journaler med noggrant förda tabeller över personer som kallats till rådhusrätten för fylleri, förfalskningar, djurplågeri, förskingringar, bedrägerier, kvacksalveri och innehav av hembränt brännvin. Och bland allt detta tar arkivpedagogen Jim Hedlund fram ett maskinskrivet ark. - Det här är en rapport från Östersunds stadsfiskal, poliskonstapel Skoglund, från andra världskriget och en händelse från Östersunds centralstation 1941. De så kallade tysktågen med soldater stannade till här i Östersund på stationen. Ofta drog det till sig nyfiket folk och unga kvinnor, berättar Jim Hedlund. Och i det här fallet uppstår ett litet snöbollskrig mellan soldaterna och de unga kvinnorna. Undertecknad, vilken tisdagen den 16 december 1941 mellan kl 19.00-20.00 uppehöll sig vid järnvägstationen i Östersund för bevakning av "Tysktåg", får härmed omtala följande:Det hade samlats några damer på Strandgatan som stod och tittade på tyskarna. En tysk officer uppmanade och uppeggade några tyska soldater att "gå till anfall" mot damerna med snöbollar, varför en styrka på omkring 10 á 12 man gjorde en framryckning över spåren upp till Strandgatan mot damerna.Posten som bevakade området gjorde inget åt saken. Jag ropade "halt" och mannarna drog sig till tillbaka.Ungefär 15 minuter efter denna händelse vinkade en dam med en papperslapp uppe på Strandgatan och en tysk soldat begav sig springande upp till henne trots mina "halt-rop". Posten gjorde inget något för att förhindra mannen när han sprang upp, men sedan när mannen var på väg ned mot tåget tog posten av honom papperslappen och det var skrivit damens namn och adress.I samma stund fick jag avlösning av konstapel Friman och jag klättrade över staketet och anropade damen som hade lämnat papperslappen och frågade henne vad hon menade med detta.Hon svarade att hon bara ville lämna sin adress i hopp om att sedermera få svar från honom. Jag talade om för henne hur farligt det var att lämna meddelande eller dylikt till utländska soldater. Flickan grät och bad om förlåtelse och lovade att aldrig göra om det, men jag svarade att jag inte kunde bestämma i det fallet utan att det måste gå vidare till Stadsfiskalens kännedom.B SkoglundÖstersund den 17 december 1941 - Min mor berättade om det här fenomenet. Hon sa bland annat att de svenska som vaktade tåget såg ut som en säck potatis jämfört med soldaterna, berättar Jim Hedman. I arkivet finns många fler dokument som rör andra världskriget. Bland annat finns en liggare från Frostvikens landsfiskalsdistrikt som listat de flyktingar som kom över gränsen från Norge mot Jämtland. Där har man prydligt skrivit nedden resandes fullständiga namn som det står, dess nationalitet, födelseort och mycket annat. Jim tar fram och visar några exempel från de ca 17 000 som kom över gränsen här i Jämtland. Den 10 oktober 1944 inkom meddelande från tullen i Vågen att två norska flyktingar inkommit till riket över Vågen.Gingo till fots från Skorovas vid åttatiden på söndagmorgonen, söder om Tunsjön, och till svenska gränsen. Kommo till Vågen vid sextiden den 9 oktober där de blevo omhändertagna av tullpersonalen.Vid förhör meddelade de följande om sig själva och om flykten;Olaus Bolgvåg född 9 december 1899 i Kristiansund, Norge. Har ej för brott varit straffad, Tillhör inget politiskt parti.Einar Oscar Olsson född 23 juni 1918 i Bayonne New York USA samt hemmahörande i Oslo. Har ej varit för brott åtalad eller straffad. Hyser ej kommunistiska eller nazistiska synpunkter. Tillhör inget politiskt parti. Orsak till flykten: Arbetet skulle nedläggas och var då rädd att bli tvångkommenderad på något krigsviktigt företag av tyskarna. I de här handlingarna finns naturligtvis mycket tragik och sorg. En händelse från Hammerdal 1891 har gripit tag i Jim och Karita lite extra. - Det här är ett lite sorgligt ärende, för i en liten by har en bonde som plöjt sin åker fått syn på ett skelett som ligger under några stenar. Polisen tillkallas och det har gjorts en jättefin liten karta som visar ladugårdar och sjöar och kroppen som ligger under röset. Jim läser ur rapporten och där framkommer att den dödade var en, som den tiden uttryckte det, "en kringstrykande zigenare eller så kallad tattare" som blivit mördad. Men ingen saknar den döde, målet lades ned och kroppen lämnades till bårhuset. Jim tänker att det tyvärr var så här det såg ut vid den tiden. Och att det hade blivit helt annat om de sett att han inte var rom. Då hade det kanske blivit mer undersökningar kring dödsfallet. Längre ner på sidan finns ett extra ljudspår från ett tidigare program där Björn Furuhagen, historiker vid Uppsala universitet, berättar om hur polisväsendet i Sverige växte fram. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Viktor Blomberg och Lennart Palmslaktband@sverigesradio.se

3 Helmi 202024min

Gerda flyttade från Sverige som ung. Hennes liv blev dramatiskt när hon ständigt kom i vägen för krig och uppror. Hon var 72 år när hon flydde sista gången på kärra genom ett krigshärjat Tyskland. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Programmet sändes första gången i december 2017 I den traditionella historieskrivningen berättas mycket om krig och uppror. Och nästan alltid ligger fokus på de som bar vapen. Men krigen drabbade också de människor som råkade stå i vägen. Så var det för dagens huvudperson Gerda Andrén vars liv gång på gång kastades över ända när uppror, revolutioner och krig utbröt var hon än bodde i världen. Stellan Ranebo i Kalmar har i hela sitt liv hört släkten berätta om Gerdas dramatiska liv, för Gerda var syster till Stellans mormor och har lämnat efter sig mängder av dokument i form av brev och minnesanteckningar som Stellan använt sig av i sin forskning om Gerda Andrén som födde 1873 på Österlen i Skåne. - Hon var nummer fem av åtta syskon, och det var inte så lätt för en ung kvinna vid den här tiden, vad hon skulle göra med sitt liv, säger Stellan Ranebo. Gerda fick en termin i en flickskola, därefter blev hon hjälpreda åt en av sina bröder, som var folkskollärare utanför Eslöv. Där var hon i sju år. Under den tiden skriver hon ett brev. En dag ville jag besöka min syster Ida i Malmö.Jag gick i god tid till järnvägsstationen. Hittade i första-klass-väntsalen en dagstidning och i den en annons där det stod att "en stockholmer damenkvarett" sökte en altstämma till sin turné i Tyskland. Det var provsjungning samma dag på Stadshotellet i Lund. Jag steg av i Lund och provsjöng, spelade piano och pratade tyska med dom. Och jag fick jobbet.Ett par veckor senare, mot mina föräldrars önskan, så for jag till Tyskland. Då var kvartetten redan där. - Jag tänker att hon hade förberett sig väldigt väl för det jobbet genom att läsa tyska, studera sång och piano. När hon såg den här chansen så förstod jag att hon tog den, säger Stellan Ranebo. Gerda åkte ensam över till Tyskland, för kören hon skulle sjunga med var redan i Stettin. - Det blev storm och frågade kaptenen hur hon skulle göra med sin sjösjuka. Hans förslag var att hon skulle surras vid masten. Vid premiären i Köningsberg sjöng hon solo och fick blommor och champagne av en förtjust åhörare. Där träffade hon också den man som hon skulle gifta sig med, Oswald Kuhlbach. Gerda var 31 år när hon gifte sig Oswald Kuhlbach som tillhörde den balttyska adeln och hade vuxit upp på ett gods i Livland. I samband med bröllopet fick bonddottern från Österlen en glimt av överklasslivet hos sina svärföräldrar. Men där blev hon inte kvar länge. För efter bröllopsresan som gick till Sankt Petersburg for det unga paret till sin första gemensamma bostad i Ukraina. Men här väntade ett helt annat liv. Oswald som var bergsingenjör och hade fått arbete i ett gruvdistrikt i den sydöstra delen av Ukarina. Vid ankomsten visade det sig att deras bostad inte var färdigställd och de fick nöja sig med att bo i en enkel arbetarbarack där våld, sprit och stölder tillhörde vardagen. Men inte nog med det, bara ett år senare, 1905, utbröt ett stort revolutionsförsök mot tsaren. - De fick två oerhört jobbiga år. Gerda fick sitt första barn på sommaren 1905, samtidigt fick hennes man tyfus, och de höll på att stryka med båda två.- Till slut flydde de från upproret hem till Oswalds gods igen, och när de kom till järnvägsstationen blev de omringade av revolutionärer och kriminella. De hade sett att det står en landå, en vagn, från godset och väntade på någon, så de omringade landån och började kasta sten på Gerda och Oswald. - De hörde hur någon ropade ”Döda dem!” men en sten träffade en av hästarna som föll i sken och bröt igenom folkmassan, berättar Stellan Ranebo. De nådde godset, men de närmaste två dygnen satt Gerda påklädd beredd att när som helst fly ut i skogen, för attackerna från revolutionärerna fortsatte. När revolutionsförsöket slagits ned återvände Gerda och Oswald till gruvdistriktet i Ukraina där Oswald nu tjänade så pass bra att de kunde anställa tjänstefolk till den stora lantgården de drev. - De var helt självförsörjande med uppemot fyrtio hästar och massor med jord och odlingar. - De levde ett lyckligt liv. Deras första barn dog visserligen, men de fick ytterligare fyra barn mellan 1906 och 1914, då första världskriget bröt ut. Det kriget drabbade inte paret så dramatiskt, även om deras hästar och livsmedel blev rekvirerade av armén. Men 1917 kom revolutionen och då var de tvungna att fly och lämna all sin fasta egendom. - De flydde ner mot Krim, och kunde bo hos Oswalds bror Edgar, som hade en position inom stadens styrelse. - Den positionen blev Edgars död, för den 3 mars 1918 när familjerna satt samlade i Edgars hus, så bankade det på dörren och berusade matroser från Svartahavsflottan, upprorsmän och revolutionärer, åkte omkring med lastbilar och en dödslista. De lyfte ut Edgar på gården och sköt honom. Stellan Ranebo fortsätter: - Gerdas dotter Sigrid var då 11 år och hon har berättat att barnen fick delta i sökandet efter de döda kropparna efteråt. De hade blivit kastade i havet, och kropparna låg och flöt vid badstränderna. Där hittade de till slut Edgar och kunde ge honom en kristen begravning. Det gick inte att känna igen Edgar på utseendet för han var sönderskjuten, men familjen gick runt bland kropparna och undersökte deras underkläder – Edgars var namnade, på så sätt kunde de känna igen honom. Under dagarna efter dåden kunde vi se anhöriga, familjer och barn, vada omkring på sandbankarna till midjan i vattnet och söka efter sina döda familjefäder eller sönder bland liken. En del av dem som hittades hade inte blivit skjutna utan helt enkelt dränkts när de med sammanbundna händer och fötter kastats överbord. De första åren efter revolutionen hängde familjens överlevnad på Gerdas arbete, eftersom Oswald var en ”förhatlig balttysk”, och var illa ute i de förföljer som pågick. Han var tvungen att hålla en låg profil. Så småningom kunde han dock få ett arbete i en saltgruva. - Gerda gjorde en fantastisk insats under de där åren, säger Stellan Ranebo. När svälten började gripa omkring sig insåg myndigheterna att man inte kunde förbjuda allt vad privat företagsamhet hette, och då grep Gerda tillfället och startade ett litet pensionat i Edgars sju-rumsvilla. Hon skötte allting själv, fram till 1924 - mat, städning, bäddning.- Hon höll på att arbeta ihjäl sig, konstaterar Ranebo. Så småningom fick Oswald på nytt arbete inom gruvnäringen men nu i den ukrainska staden Charkov och med tiden flyttade Gerda efter. Stellan Ranebo har i sin forskning sett att Oswald slet ont i gruvan och dessutom var han sjuk. Han var diabetiker och fick till slut en hjärnblödning och dog 1940. 1941 var Gerda ensam och bodde i Charkov. Hon hade lovat att ta hand om det sexåriga barnbarnet Rudi, när hans föräldrar behövde arbeta borta. - Men då blev hennes barn Valter och Gunhild arresterade av säkerhetspolisen på grund av sitt tyska förflutna, de blev förda till Sibirien respektive Kazakstan. Gerda blev ensam kvar med barnet i Charkov i Ukraina, och när tyskarna ockuperade staden överlevde hon genom att sälja sina ägodelar på svarta marknaden. - För att den lille pojken skulle få mat så kom hon på att hon kunde anmäla till den tyska ockupationsmakten att hennes man varit balt-tysk och att de därför borde ta ansvar för hennes familj. Hon hade klurat ut att de barn som gick i tysk skola fick ett mål lagad mat om dan. - Och så lärde hon pojken att tigga på tyska bland soldaternas soppkök på gården. - Rudi berättade för mig om hur det åkte runt en häst- och vagn varje morgon som samlade ihop kropparna efter dem som svultit och frusit ihjäl under natten. - Men priset för att Gerda anmält sig till tyskarna blev att de tog ifrån henne hennes ryska identitetshandlingar, och det gjorde att hon inte kunde vara kvar i Charkiv när tyskarna drog sig tillbaka. Hon hade absolut blivit arkebuserad som kollaboratör, menar Stellan Ranebo. Tyskarna förde henne och pojken till ett genomgångsläger i Polen för ”arisk rensning”. Där var de i tre månader, och där fick Rudi gå i tysk skola, som det hette. I själva verket var det fråga om en observation under tre månader. Alla som passerade in från Östeuropa skulle genomgå en kontroll så att de var ”ariskt renrasiga”. Allt detta sköttes av en rasbiologisk enhet. Rudi klarade testet och tog ”examen” som ”ariskt renrasig ” i maj 1943. Efter lägertiden fick Gerda hjälp av en brorsson som blivit tvångsförflyttad från Baltikum till Polen. Han lät Gerda och hennes barnbarn bo på hans gård. Men historien skulle upprepa sig. I slutskedet av andra världskriget 1945 måste de fly igen. Den gången flydde de genom hela Nordtyskland med häst och vagn. Då var Gerda 72 år. - När kriget tog slut lyckades min mormor, Gerdas syster, med hjälp av Röda Korset, ta reda på var Gerda och Rudi befann sig, och de fick plats på en av de vita bussarna till Sverige. Hon kom med en av de två extra vita bussar som i november 1945 hämtade upp skandinaviska kvinnor som hamnar på fel sida om fronten under kriget. När Gerda äntligen landade i sitt gamla hemland visste hon ingenting om sina barns öden, men ganska snart fick hon klart för sig att alla levde. Och trots alla umbäranden bestämde hon sig för att ta sig tillbaka till Sovjetunionen. - Hon hade modet att åka tillbaka till Sovjetunionen, många som gjorde det blev ju slaktade av Stalins trupper, kommenterar Stellan Ranebo. Det var nog längtan efter barnen som fick henne att ännu en gång lämna Sverige. - Hon var ju fast i ett öde som inte styrdes av henne själv, konstaterar han. Stellan Ranebo hade under hela sin uppväxt hört historier om Gerda och hennes märkliga liv, men han tyckte inte att historierna riktigt hängde ihop. Genombrottet kom när Sovjetunionen föll samman. Då kom en av Gerdas döttrar med en son och hälsade på. - Så plötsligt fick jag här i Kalmar höra Sigrid, som Gerdas dotter hette, berätta om allt som hänt. - Jag tänkte att detta måste jag ju bara skriva ner, slutar Stellan Ranebo. Flyktingarnas spår i arkiven Den som likt Gerda flyttat till och från Sverige har lämnat ganska mycket spår efter sig i arkiven, men det är långt ifrån säkert att materialet ligger samlat på ett ställe. Av alla förfrågningar som kommer till Riksarkivet så är de allra vanligaste sådana som rör personer som vid någon tidpunkt kommit hit från utlandet. På Riksarkivet i Stockholm förvaras det mesta av handlingar som rör personer som kommit hit före 1970-tal, och Lars Hallberg som är arkivarie är den som har bäst koll på hur de olika akterna är systematiserade. Han har tagit fram handlingar som handlar om några koncentrationslägerfångar som kom efter krigsslutet 1945. Vi tittar på två fall, två unga polska flickor, båda 15 år gamla. Det första som hände dem var att de fick fylla i Inresekort när de passerade gränsen, där de redogör för sina familjeförhållanden. Den första flickan vi tittar på berättar att hon tillsammans med sin mor och syster hållits fången i koncentrationslägret i Ravensbrück, men att hon inte visste något om var fadern fanns. Vid den här tiden fanns ännu inga permanenta uppehållstillstånd att få i Sverige, utan var tredje månad var man tvungen att söka nytt. Därför kan man i arkiven på nära håll följa Kristyna, som den här unga polska flickan hette, under hennes halvår i Sverige. Det tog till exempel inte många veckor innan hon hade fabriksarbete, och varje nytt jobb hon får är noggrant antecknat i hennes dossier. Men där finns också andra uppgifter. Alla personer som kom hit som flyktingar blev till exempel tillfrågade om sin politiska inställning. Svaret från Kristina är ”Ingen”, och det svaret förvånar inte Lars Hallberg.- Nej, det svarar de nästan alltid. Ibland skriver de ”demokratisk” som politisk inställning. Bakgrunden var att svenska myndigheterna vid den här tiden ville undvika politisk aktivitet bland flyktingarna, förklarar Lars Hallberg. Plötsligt dyker det upp ett brev som är daterat i Warsawa 29 december 1976 det vill säga drygt 30 år efter krigsslutet. Det är Kristynas syster som skriver, de behöver ett intyg från Röda Korset om den korta vistelsen i Sverige. Brevet, som är skrivet på engelska, är fullt av tacksägelser. Jag ber vänligast att ni sänder mig dokument som intygar att jag och min syster blev räddade av Svenska Röda korset från Koncentrationslägret Ravensbrück. Detta dokument är av största vikt för min syster. Ännu idag minns vi, trots att vi bara var barn då, det varma välkomnandet vi fick av det svenska folket när vi kom. Vi fick blommor och sötsaker, och särskilt barnen omgavs med oerhört mycket kärlek och värme. Det kommer vi alltid att minnas. Idag är vi vuxna kvinnor och när vi tänker på året 1944 så vill vi tacka er, eftersom vi lever tack vare er.Tack för er hjälp! Kristyna var i Sverige bara ett halvår, hennes dossier är ganska tunn. Lars Hallberg tar fram en som är lite tjockare. Den här unga flickan vil ha främlingspass och ansöker om arbetstillstånd, men får föst inget.Varför Anna, som den här flickan hette, inte får arbetstillstånd vet vi inte, men man kan ju kanske tänka sig att läkarna tyckte att hon borde bli starkare innan hon började arbeta. Anna blev kvar i Sverige och arbetade så småningom på olika fabriker i Dalarna och Västergötland, och när hon tre år efter att hon kommit hit åter söker uppehållstillstånd får vi hela hennes livshistoria. Hon berättar hur hon, när hon var nio år gammal, blev gripen och deporterad till Tyskland där hon sattes i slavarbete i en ammunitionsfabrik. Tolv år gammal hamnade hon i koncentrationslägret Dachau där hon också tillverkade ammunition, och de sista åren i fångenskap tillbringade hon i utrotningslägret Bergen-Belsen. Men exakt när hon flyttades till de olika ställena var lite osäkert. I polisprotokollet formulerar man det så här: Hon kunde icke redogöra för under vilka tider hon vistades i de olika lägren beroende på att hon icke fick någon kännedom om vare sig år eller dagar. Anna ville inte tillbaka till Polen, och på hösten 1951 gifte hon sig med en svensk man och fick ett svenskt efternamn. Men en lagändring som just hade genomdrivits gav henne inte det svenska medborgarskap som hon nog hoppats på, berättar Lars Hallberg. - Hon trodde att hon hade blivit svensk medborgare, och hade hon gift sig ett år tidigare så hade hon blivit det automatiskt. - Men från 1951 så kunde man inte längre gifta sig till ett svenskt medborgarskap, förklarar han. Anna måste söka om medborgarskap och beviljas det, tre år senare. Det tar henne nio år att bli svensk från det att hon först kom -en ganska normal tidsrymd. - Det tog normalt cirka nio-tio år, om man inte var nordbo, då kunde det gå lite snabbare. De personer som likt Anna sökt svenska medborgarskap, finns det väldigt mycket arkivmaterial om, både om sådant som gällt tiden i Sverige och om förhållanden i hemlandet. Där finns uppgifter om föräldrarnas namn och födelsedatum liksom skolgången och eventuella arbeten i hemlandet. Man får veta vilka arbetsgivare personen haft i Sverige och hur personen skött sig där. Hyresvärdar har förhörts och berättar hur personen skött sina hyror, och polisen och kriminalvården var skyldiga att rapportera om eventuella kontakter. - Det kan röra sig om så småsaker, som att någon har cyklat utan reglementsenligt lykta och betalat ett strafföreläggande om 15 kronor, berättar Lars Hallberg. Men det är inte bara öppna källor som det finns skäl att leta i. I det som kallas Hemliga arkivet – dyker alla upp som har ett misstänkt politiskt förflutet. - Det kan vara utredningar eller rapporter från säkerhetspolisen och det handlar nästan alltid om politisk aktivitet. Personen kanske har samarbetat med nazister i Norge under kriget eller är misstänkt för att ha samarbetat med kommunistiska regimer, förklarar Lars Hallberg. Det är inte lätt att hålla reda på alla de olika register och arkiv som kan berätta om invandrare och flyktingar. Reglerna har sett olika ut i olika tider, myndigheter har bytt namn och hanteringen har ändrats många gånger. Men så är det här inte heller arkiv som man själv får lov att leta i hur som helst. - Man kan i praktiken inte leta här själv, utan man lämnar in uppgifter om ett namn och gärna födelsedatum, så letar vi i de olika handlingar som kan vara aktuella, säger Lars Hallberg. Skälen till det är flera, dels är det väldigt många olika register som kan vara aktuella, dels så kan det finnas sekretessbelagda uppgifter i materialet. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Erica Dahlgren och Erika Libeck-Lindahlslaktband@sverigesradio.se

27 Tammi 202024min

Johanna Andersson hoppades att äldste sonen skulle ta hand om henne när hon blev gammal. Han fick köpa familjens hemman billigt men sålde det snabbt vidare och Johanna blev satt på undantag. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Johanna föddes 1838 i den lilla byn Mo i Nordmalingstrakten i Västerbotten. Hon blev tidigt föräldralös och växte upp hos en morbror som lät henne jobba hårt. Som vuxen träffade hon Erik som hon fick tolv barn med. De arbetade hårt för att trygga sin ålderdom och köpte så småningom ett hemman. Där skulle hon sluta sina dagar, men när sonen August sålde hemmanet vidare kom nya människor att bo på gården och hon själv blev hänvisad att leva på "födoråd" dvs på undantag. Den som inte blev omhändertagen av sin familj blev socknens ansvar. Under 1800-talet dignade många socknar under trycket av den stora fattigdom som rådde. Fattigvården löstes på olika sätt i olika delar av landet, berättar Peter Olausson som är historiker vid Karlstads universitet. På vissa platser byggdes fattighus, på andra blev den fattige tvingad att gå runt på "rote" då de fick bo på olika gårdar under begränsad tid. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Karin Grönbergslaktband@sverigesradio.se

20 Tammi 202024min

Valfrid Israelsson fick hjälp av sina syskon att ta sig till Amerika 1912. Men där blev han snart arbetslös och hade dessutom svårt med engelskan. Han vände hem igen och kallades 14-dagarsamerikanen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Läs brevet många gånger så att du kommer ihåg allt vad jag har talat om Ett av Valfrids syskon i Amerika förklarar noggrant hur Valfrid ska ta sig till Amerika på bästa sätt. Frida Larsson i Emmaboda hade ofta hört talas om sin morfars far Valfrid, och när hon hittade gamla brev som Valfrid och hans syskon skrivit till varandra blev bilden av vad som hänt tydligare. Valfrid kom fram lyckligt och väl, men sedan gick det sämre. Utan jobb och pengar tog han sig snart hem till Småland igen, och levde resten av sitt liv i och av föräldrarnas lilla torpstuga. Men amerikaresan lämnade i alla fall ett litet spår, för Valfrid brukade krydda sitt tal med en och annan engelsk glosa som ”Hallo” och ”Goodbye”. Icke på årtionden har något utvandrarefartyg gått direkt från Sverige till Amerika Emigrationsutredningen 1908 Det har tidigare varit relativt okänt, till och med för den stora Emigrationsutredningen, att det under en kort period på 1890-talet fanns direktresor från Skandinavien till Nordamerika. Det säger Kalle Johansson som är arkivarie på Riksarkivet Landsarkivet Göteborg och som har gått igenom arkivmaterial för rederiet. Emigrationsutredningen 1907-1913 Kalle Johansson har skrivit om Scandia-linjen i forskningsantologin Göteborgs-Emigranten 8 (Göteborg 2019). Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Patrik Paulsson och Henrik Martinssonslaktband@sverigesradio.se

13 Tammi 202024min

Elin fick tolv barn med fyra män. Flera gånger lämnade hon bort sina barn till deras fäder när hon träffade en ny man. 1800-tals pappan tog mycket större del i barnens liv än vi tidigare trott. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Elin Nyström föddes 1865 i Åbo och fick sitt första barn när hon var 19 år. När hon träffade den 23 år äldre skepparen Gustav Mattson fick hon ytterligare två barn. Elin och Gustav gifte sig aldrig utan Elin och barnen bodde i en lägenhet för sig själv i staden. När Elin träffade en ny man lämnades barnen till Gustav. Senare kom hon att lämna även den nye mannen och därmed också sina barn. Hon slutade sina år i Stockholm endast 48 år gammal och med minst tolv födslar bakom sig. Tomas Berglund har forskat om hur fäder såg på sitt faderskap under 1800-talet. Han har funnit en omvårdande och omhändertagande far. Det var inte så stor skillnad att vara far eller mor, det viktiga var att man var förälder, säger historieforskaren vid Mittuniversitetet i Sundsvall. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Viktor Åströmslaktband@sverigesradio.se

6 Tammi 202024min