#934 – Lyckans Molekyler

Hej kära läsare

Då var det äntligen dags för årets första coachbrev. Hur känner du som läsare inför att Veckans Anders har blivit mer ett månadsbrev, och att LifeTalk Podden kommer varannan vecka? Är det lagom eller tyckte du att det var bättre när brevet kom varje vecka? Hör gärna av dig med feedback …

Nu är det förresten inte ens en vecka kvar till vår kursdag hemma hos oss nu på lördag den 24 jan. För dig som i sista stund skulle vilja göra denna lördag till något speciellt som hjälper dig både för året och livet, så har vi ett par platser kvar.

Är det för dig så anmäler du dig genom att skicka ett mail till karin@lifevision.se. Mer information hittar du HÄR!

Ditt liv är ett Mästerverk,

Anders Haglund

Nothing found.

Veckans citat ”Om du släpper ditt ego – dina tankar om hur viktig du är –
och helt enkelt är du, bara du, vem du än är,
då kommer du att hitta nyckeln till ditt himmelrike här på jorden.
För du kommer att inse att du inte är den du trodde att du var.
Du är något större. Något bättre. Något väldigt fint.”

- Sydney Banks

Lyckans Molekyler

Det är fascinerande hur många skickliga, intelligenta och drivna människor som tror att de måste få ordning på sitt liv innan de får tillåtelse att må bra. De vill vara lyckliga, men ofta säger de det utan att riktigt ha stannat upp och tittat på vad de egentligen menar med det. För mig är det tydligt att mycket av det vi gör i våra liv – våra val, vår stress, vår otålighet, vår längtan efter nästa ”kick” – på något sätt bottnar i föreställningen om att det finns ett tillstånd där framme där det äntligen ska kännas bra på riktigt.

Bara jag blir lite friare.
Lite tryggare.
Lite mer färdig.
Sen …

För en dag ska jag äntligen få till mina omständigheter så bra att jag har tillåtelse att också må bra. Dessutom lever vi i ett samhälle där vi har blivit väldigt skickliga på att skapa kortsiktig njutning, men betydligt sämre på att förstå långsiktigt välmående. För om man tittar på hur vi människor faktiskt fungerar, rent biologiskt och vetenskapligt, blir skillnaden ganska tydlig.

För där är dopamin är vad som ger oss den där härliga känslan av kicken. För det är ett signalsystem som aktiveras när något verkar lovande, när det finns en möjlighet, när nästa steg kanske leder till något bättre. Evolutionärt sett är det briljant. Utan dopamin hade vi inte rest oss från lägerelden, inte letat efter mat eller sökt en partner. Inte tagit några av de risker som i längden gör livet rikare.

Men dopamin är inte ett system för tillfredsställelse. Det är ett system för sökande. Det triggas mer av förväntan än av uppfyllelse, mer av löftet om något än av känslan av att vara framme. I dag kan vi ”hacka” det där evolutionära system genom att helt enkelt ta upp telefonen. En ny notis. Något oväntat. En ny bild, ett nytt klipp, en ny tanke. Det kräver inget mod, inget engagemang, ingen faktisk rörelse i rätt riktning, men hjärnan får ändå signalen att något viktigt kanske är på väg att hända. Och det är just därför det är så otroligt lätt att fastna i.

Så vi fortsätter sökandet. Inte nödvändigtvis för att det känns bra, utan för att det känns som att det snart kommer något bättre. En liten oskyldig scroll neråt är ju allt som står mellan oss och dopamin påslaget som vi tror är lyckan. Det här är inte ett tecken på svag karaktär eller bristande disciplin. Det är ett nervsystem som gör exakt det det är designat för, hopplöst föråldrat och på efterkälken i en nutida miljö där stimulin aldrig verkar ta slut.

Välmående, eller det många egentligen menar när de säger lycka, har en helt annan kvalitet. Det är inte kickbaserat utan liknar mer en stabil grund än en framjagad topp. Neurokemiskt finns här andra system i spel, bland annat serotonin, som är kopplat till känslan av tillfredsställelse, trygghet och social förankring. Den där känslan som jag brukar beskriva som ”det blir inte bättre, det blir bara annorlunda”.

Det bästa av allt är att man inte blir beroende av välmående på samma sätt som man kan bli beroende av kickar. Det är sällan någon vaknar på morgonen och desperat jagar ett jämnt välmående och ett grundläggande lugn. Men när ett system som är tänkt att endast vara tillfälligt aktiverat – nämligen dopaminsystemet – och det hålls igång stora delar av dagen, då blir det svårare att uppleva just den där lugnare bakgrunden. Inte för att den försvinner, utan för att den överskuggas ditt intellektuella ”tänk”. Lite som ljuv flöjtmusik som finns där i bakgrunden men som överröstas av storbandets bombastiska kakafoni.

När vi via våra tankar tolkar världen som ständigt pågående, oavslutad, potentiellt krävande, ja då hålls dessutom kortisolnivåerna uppe. Problemet är nu att kortisol dämpar både serotonin och dopamin. Så efter doomscrollandet så känner vi oss alltmer tröga, svårstartade och håglösa. Trots minimalt med aktivitet har vi ändå svårt att komma till ro eller somna sedan. De flesta känner igen den här skillnaden intuitivt.

För en dag fylld av fysisk aktivitet, dagsljus, riktiga samtal och ett naturligt tempo, då är det som att kroppen somnar av sig själv. En kväll fylld av skärmar, intryck, mejl och ständiga små beslut, och hjärnan fortsätter arbeta långt efter att man lagt sig. Inte för att man tänker fel, utan för att hela systemet fortfarande är i sök- och beredskapsläge.

Det intressanta här är inte att det här inte är ett argument för att göra mer rätt eller skärpa sig. Det är snarare en inbjudan jag vill ge dig att se något som ofta är dolt. Många människor tror att de saknar motivation, disciplin eller mening, när det de egentligen upplever är ett nervsystem som aldrig riktigt får landa. Men i samma ögonblick som man förstår skillnaden mellan det som är till för att driva oss framåt och det som är till för att bära oss över tid, då förändras relationen till båda. Dopamin får bli det det är tänkt att vara: tändvätska, inte grundvärme. Stress blir ett tillfälligt verktyg när vi behöver en boost, inte ett permanent jobb.

När vi väl ser det blir det som att komma hem. Vår inre bartender gör mer av serotonin som ger ett grundat välmående. Använder bara dopamin som en belöning för väl utfört arbete snarare än för att man ostrukturerat har distraherat sig. Och kanske är det just där, när vi slutar använda system som är gjorda för korta toppar som om de vore till för vardagslivet, som något i oss naturligt faller på plats. Inte för att vi har gjort allting rätt, utan för att vi har sett något sant om vår sanna natur där i tystnaden bakom vår alldeles egna tankebluff. Kanske tittar du då upp från skärmen som du läser det här på. Tar en titt inåt istället för utåt, och går och gör något du tycker vore vettigt för just dig …

Veckans Boktips Köp BokenLose Your Mind

av Josh Pais

Blev fascinerad av författarens bakgrund där pappans kontakt med Einstein blandas med mammans artisteri och hollywood. Tycker ju ofta att det är just i en persons skärningspunkt som man hittar magi. Det här är inget undantag. Riktigt bra skriven och lätt att läsa är den här boken både underhållande och tankeväckande. Du kommer vara glad att du tog dig tid att läsa den.

Lyssna på Coachbrevet DelaDela gärna med dig av nyhetsbrevet via Facebook, Twitter eller e-post genom att klicka på ikonerna.Copyright©

Innehållet i detta veckobrev får kopieras och distribueras för icke kommersiella skäl, så länge som författarens namn och kontaktinformation medföljer. Copyrighten upprätthålles av din personliga ärlighet och integritet.

Prenumerera

Varje vecka skickar jag ut ett gratis coachbrev. I det delar jag med mig av tankar och idéer som jag tror kan hjälpa dig att få ut ännu mer av livet. Skulle du vilja ha det direkt till din inkorg så kan du anmäla dig här.

E-post Förnamn Efternamn