Förintelsens minne: Hennes namn står ingenstans på gravstenen

Förintelseminnet är varken spikrakt eller fredat. Hynek Pallas funderar genom sin egen släkthistoria över hågkomster som förvittrar och förvanskas.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

På den Nya judiska begravningsplatsen i Prag står min släktgrav. När stenen restes och vem som beställde den, det vet ingen längre. Men ett namn på stenen är iögonfallande – eftersom hon aldrig har funnits.

Min farmor Josefas familj levde under 1900-talets första decennier vid Gamla stans torg i Prag. Till grannarna hörde Franz Kafka. Det var ett för tiden typiskt judiskt hushåll. De sex syskonen drog åt olika håll. Någon var småreligiös, någon annan höll liv i jiddischen trots att språket betraktades som dammig gettokultur. Mest blev de, som så många av Prags judar, alltmer assimilerade.

Farmor Josefa cyklade till Paris. Tog jobb på Philips. Lärde sig franska, cyklade hem.

Syskonskaran skingrades.

De skulle förenas igen av en katastrof.

I många decennier talade ingen om det som hade hänt. Själv växte jag upp med en tystnad som aldrig fick form. Jag tänkte att det var exilen. Att det var så det var att växa upp som invandrare. Det finns ju en mur till landet man lämnar och inte får återvända till.

Men något stämde inte. Mammas släkt fanns ju där i fotografier och i berättelser. Från pappa var det tyst. En tystnad som fortsatte när vi på 1990-talet kunde återvända till det som hade varit Tjeckoslovakien.

Långsamt fick tystnaden konturer. Som under en resa till gettot Theresienstadt med min gymnasieklass 1995. Jag mådde fysiskt dåligt, men visste inte varför.

I Sverige blev Förintelseminnet alltmer centralt och den 27 januari 2001 blev det nationell minnesdag. Men fraserna kändes så allmänna och svepande och tycktes inte gälla det jag såg i Tjeckien.

”Om detta må ni berätta”, sades det.

Men i Tjeckien hade ingen berättat. Och det fortsatte att vara så tyst.

Några år senare dök en amerikansk släkting upp i Prag. Paula Brunner var redan en äldre dam, men också min pappas kusin. Min farmors systerdotter. En kväll i ett översvämningsdrabbat Prag öppnade hon för några timmar historien, och stack hål på tystnaden.

Det skulle dröja ytterligare ett decennium innan den krossades. Av en slump fann jag tre arkivlådor som Paula före sin död hade deponerat på Washingtons Förintelsemuseum. Brevväxlingar och dagböcker från när hennes familj flydde nazisterna 1938.

I breven till släkten i Prag fick farmors syskon äntligen namn och konturer.

Zofie. Alois. Lotte. Eugenia. Hedwig.

Breven gick till 1941. Då fick judar inte skriva mer.

Sen blev det tyst.

Paula återupptog brevväxlingen med min farmor efter kriget.

Försiktiga brev.

I det ”antisionistiska” samhällsklimat med antisemitiska undertoner som fostrades i kommunistregimerna efter 1948 fick minnet av folkmordet som riktat mot just judar vårdas tyst. Det märks på Josefas brev. Den som inte vet vad som drabbat hennes familj kan inte utläsa det.

Med namnen kunde jag bege mig till arkiven och se hur historien om Förintelsen skrevs om framför mina ögon. Fördjupades. Hur mina släktingar, precis som Prags övriga judar under noggrann planering fråntogs sin status som människor. Bestals på allt. Till och med husdjur och strykjärn. Juden skulle ses som mindre värd av sina grannar. Föraktas.

När farmor, hennes syskon, deras familjer och Böhmens övriga judar till sist internerades i gettot Theresienstadt sex mil från Prag var berövandet av deras sista rättigheter en formalitet.

Gettot innebar svält, sjukdom och dödlighet av samma slag som i koncentrationslägren.

Det räckte inte för nazisterna. Lillasyster Lotte och hennes make Robert mördades i dödslägret Malý Trostinec i Belarus. Antingen i de gasbilar som befolkningen viskande kallade för själadräpare, eller med nackskott.

Liksom hennes bror Aloiš som troligtvis mördades i Lettland, kastades de i massgravar redan innan det fanns gaskammare installerade i Auschwitz. Innan det fanns något ”industriellt massmord”. Den ”Förintelse med kulor” som drabbade Alois och Lotte och en miljon andra judar i Belarus, Ukraina och Baltikum hör till Förintelsens hemskaste inslag.

I dag är den mindre känd. Ändå finns här ett rått mördande av människor ansikte mot ansikte som gör att vi inte enbart kan betrakta Förintelsen som industriell. Som någon ”modernitetens baksida”.

På Östfronten kunde nazisterna och deras hantlangare avrätta tiotusentals judar på några dygn. Det fåtal vittnen som överlevde berättade hur judar tvingades gräva upp och bränna kropparna.

Inte ett spår skulle finnas kvar av den utrotade rasen. Ett gigantiskt brott mitt i det pågående folkmordet.

Som ingen dömdes för i efterkrigstidens rättegångar.

Efter kriget ville de få judar som återvände till Prag minnas de mördade.

Inte 27 januari, utan den 8 mars.

Hösten 1943 fördes 17 517 tjeckiska judar från Theresienstadt till Auschwitz. I stället för att genomgå urval placerades de i ett familjeläger.

Levnadsförhållandena var vidriga, men det fanns barnbaracker där de vuxna

undervisade. Barnen dekorerade väggarna och satte upp ”Snövit och de sju dvärgarna”

som musikal. Disneyfilmen hade haft premiär 1938 och förtrollat en generation ungar.

Kvällen den 8 mars 1944 leddes barnen i sjungande kolumner till gaskammaren. Under natten följde det största enskilda mordet på tjecker i historien.

Min tioåriga faster Anna låg samtidigt gömd på ett sjukhus i Prag.

Hon hade sett ”Snövit” fem gånger innan nazisterna förbjöd judar att gå på bio.

Familjelägret skapades med samma baktanke som när nazisterna putsade upp

Theresienstadt inför besök från Röda korset: En Potemkinkuliss för att vilseleda

omvärlden.

Det behövdes inte. Omvärlden var ointresserad.

De tjeckiska judarna fick inte hållas länge med sin minnesdag. Kommunistländernas antisionistiska hållning gick så långt att Förintelsen skylldes på judarna själva. Transportlistorna hemligstämplades eftersom forskning påstods vara ursäkt för ”sionister som ville dölja sitt samarbete med nazisterna”. I Theresienstadt skulle det öppnas ett ”museum över Israels koncentrationsläger”.

Min farfar dog i sviterna av lägren. Farmor blev blind. Deras barn växte upp på barnhem.

Det blev tyst.

Det är viktigt att minnas att Förintelseminnet inte är spikrakt och fredat. Att antisemitismen redan har rubbat och påverkat minnet av folkmordet.

I det stora och i det lilla. När jag till sist hittade stenen på Prags Nya judiska begravningsplats stod den bland välta och överväxta stenar. Vittrande monument över kapade släktträd. De mördade saknade dödsdatum. Alla utom min farmors mamma. Hon tog livet av sig 1941 när hon insåg vad som var på väg att hända.

Jag tittade närmare. Där var de allesammans. Lotte, Alois… Sen hajade jag till.

Zofie, mellansystern som slets ur sin makes famn på perrongen i Auschwitz 1944, saknades. Zofie dödförklarades först 1958. Sen dog hennes man. Sen glömdes hon bort.

På hennes plats hade man skrivit namnet på en person som aldrig har existerat i min släkt. Kanske trodde man att det var så hon hade hetat.

Så snabbt kan hågkomsten av de mördade förvridas och förtvina.

När Förintelsens sista vittnen är borta, vem värnar om deras minne?

Hynek Pallas
författare och kulturskribent