Sverige behöver vinterkräksjukan

Det var David Qviström som gav Sverige vinterkräksjuka ja, ordet vinterkräksjuka alltså, som han introducerade i svenskan. Här funderar han på varför vi skapar nya ord och förändrar språket.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Ord föds ur ett behov. Ting eller beteenden som skapats genom mobilen eller annan teknisk utveckling behöver benämnas. Ytterligare andra ord skapar vi av retoriska skäl, för att uttrycka en värdering. Ett exempel är ”mansplaining”, vilket i nästa svengelska led väl blir ”att mansplejna”, något som ni vid det här laget har förstått att hela denna essä går ut på.

Vet ni vad hamburgare numera heter på gotländska? ”Kytvarpe”. Köttvarpa. Eftersom gotlänningar naturligtvis begriper det genuint fastländska ”hamburgare” så är praktisk nytta inte drivkraften bakom nyskapelsen, utan viljan till en identitetsmarkör, om än med glimten i ögat. Språket bär signaler som talar om vilka vi är eller vill vara. Det finns till och med värdeladdade ord som inom en grupp eller subkultur fungerar som ett bekräftande kitt, men som slinter fullständigt utanför kretsen – tänk er rappkulturens vokabulär med ”bitch” och ”ho” och n-ordet i ett familjemysprogram på TV så förstår ni vad jag menar.

Men så skapar vi också en hel del nya ord mest på kul. Ibland gränsar lekfullheten till poesi när nyorden likt vardagsmetaforer försöker att fånga något tidstypiskt i ett snabbt målande penseldrag. Hur stort genomslag de får beror på deras inneboende finurlighet eller träffsäkerhet. Om de berör eller får oss att dra på munnen så minns vi dem bättre.

Men vad är egentligen nyttan med en massa nya ord? Varför måste språket överhuvudtaget förändras? Vore det inte smartare om vokabulär och grammatik var något statiskt och beständigt, som färgskalan på en målares paljett, även om konstnärers motiv förändras över tid? I så fall skulle alltid den äldsta och den yngsta generationen friktionsfritt kunna förstå varandra. I så fall skulle vi utan problem kunna tillägna oss dokument på många hundra år gammal svenska utan att missförstå. Så är det ju inte. Grammatiska krångligheter tenderar att förenklas, ord kommer till, eller faller bort, eller skiftar i betydelse.

Så varför laga en språkmaskin som fungerar? Från och till stöter du på representanter för den välmenande kår av självutnämnda språkpoliser som gärna rider ut på käpphästar för att tillrättavisa andra om språkets absoluta rätt och fel, och de är alla mycket bättre på grammatik än dig. (Mm, det där gjorde jag med flit.) Lingvister brukar invända att språkutveckling snarare drivs av vad som är ändamålsenligt och enkelt, men däremot inte av estetik.

Och så en sak till: vi människor kommunicerar med varandra också för att det är roligt. Genom åren har språkforskare undersökt om schimpanser kan tala. Svaret är att de nog kan det, med teckenspråk på en mycket enkel, behovsstyrd nivå, men att de däremot faktiskt inte har någon större lust. Bakom människans kommunikationsvilja däremot finns en lekfullhet som ständigt vill överraska och fånga den som lyssnar. Denna vår vilja att beröra och roa kräver nya ord.

Ett par gånger har jag själv på lite olika vis varit med om att lansera nya ord. Det första var som reporter på Expressen för 16 år sedan. Mitt uppdrag var att ta reda på vad det var för märklig åkomma som grasserade, och som gjorde att folk plötsligt spydde hejdlöst under något dygn för att sedan lika snabbt tillfriskna. Läkaren på Smittskyddsinstitutet sa att ett svenskt namn för åkomman saknades, men hon hade snappat upp en populär benämning på engelska. Den översatte jag till det rätt brutala ”vinterkräksjuka”. Ordet slog an och spred sig. Några år senare skrev en läsare in till Dagens Nyheters språkspalt och undrade vem det var som ”hade kontaminerat det svenska språket” med det ”förfärliga” ordet vinterkräksjuka, och tidningen svarade på torrast möjliga vis att det var jag.

Gudarna ska veta att jag gärna hade bidragit med ett vackrare ord för ett tillstånd av skönare natur. Men om något kan det ändå duga som exempel: kräksjuka benämner något vi inte hade ord för tidigare, och det på ett målande vis som beskriver sjukdomstillståndet på ett sätt som fångar vår uppmärksamhet. Lösnummersäljande tabloider, kommersiellt beroende just av att fånga vår uppmärksamhet, är stundtals mästerliga i att skapa nya ord – tänk bara på hur löpsedeln med ”nakenchock” eller ”ryssvärme” faktiskt fångar vår blick. Exemplet vinterkräksjuka fascinerar mig på ytterligare ett vis. Det sattes på pränt första gången i februari 2001 och kom in på nyordslistan året därpå. Äldre än så är det alltså inte. Ord och uttryck som ”livspussel”, eller ”googla”, eller ”stalka”, eller att ”vara på tårna”, har inte heller många år på nacken, men nog känns det som att de har funnits mycket längre?

I juni 2010 skrev jag en artikel i Kyrkans Tidning som blev en länk till att popularisera ordet ”hen”, ett könsneutralt pronomen som dittills mest hade hört hemma inom queerteorin. Artikeln plockades upp av TT och blev snabbt en snackis. Ett studieförbund hade antagit en ny intern antidiskrimineringspolicy som stadgade att en person som inte kunde eller ville identifiera sig som han eller hon skulle benämnas hen på arbetsplatsen, också när personen själv inte var närvarande – fullt begripligt sett till ambitionen att ingen skulle uppleva sig som kränkt på jobbet, men sett mot hur språkutveckling brukar fungera möjligen mer utmanande.

I boken ”Laddade ord” ställer sig författarna, lingvisterna Lars Melin och Mikael Parkman, kritiska till föreställningen att språket i sig formar samhället och påverkar maktrelationer. Tre fjärdedelar av världens språk har exempelvis könsneutrala personliga pronomen utan att de patriarkala strukturerna därmed är borta. Ord är inte magiska just på det viset, och att använda ”korrekta” ord innebär inte att också tänkandet blir mer tolerant.

När värderingar ändå driver språket att utvecklas, som här viljan att öppna grammatiken för personer som inte kan eller vill kalla sig han eller hon, då sker det knappast genom enskilda påbud. Säg att jag, David, är så infernaliskt uppfylld av mig själv att jag inte kan förlika mig med att bli omnämnd med vare sig han, hon, hen, den eller det, utan anser att just min individualitet kräver ett pronomen vikt enbart för mig, förslagsvis hum, objektsform humom. Det skulle ni inte ställa upp på, eller hur?

Ingen och samtidigt alla äger ju språket. Språket är den lekplats där vi träffas och umgås, den är arenan där vi utkämpar våra strider och lunden där vi bekräftar varandras kärlek. Nya ord blir till genom lusten att fortsätta samtala. Men då måste vi vara överens om ordens innebörd och nytta, annars överlever de inte. Som med vinterkräksjukan. Uppenbarligen var det ett ord svenskan behövde.

David Qviström, författare och journalist