Svart ekologi, det nya gröna: En väg ur den antropocentriska bubblan?

Den traditionella synen på naturen är naiv och romantisk, menar ekofilosofer som förespråkar svart ekologi. Författaren och kritikern Dan Jönsson utforskar idéerna och efterlyser hopp om räddning.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Om ni har sett Werner Herzogs dokumentärfilm ”Grizzly Man” så minns ni säkert scenen där Herzog sitter med hörlurar och lyssnar, uppenbart skärrad, på ljudinspelningen av hur äventyraren och björnmannen Tim Treadwell och hans flickvän blir överfallna och uppätna av en grizzlybjörn. Filmen skildrar hur Treadwell under de tretton år han levde med grizzlybjörnar i Alaska blev alltmer fientlig till den mänskliga civilisationen, folk som kände honom beskriver det som att han i grund och botten ville bli en björn, och i scenen där Herzog lyssnar på inspelningarna av hans död, detta andäktiga, tysta centrum i filmen, förstår vi hur drömmen på ett makabert sätt går i uppfyllelse. Makabert – men logiskt: i Herzogs ögon är Treadwell en modig men romantisk fantast som inbillar sig att hans kärlek till björnarna är besvarad och att den på något vis ska göra honom till en del av naturen. Men, säger Herzog, i naturens ögon är människan fullkomligt likgiltig. Enda sättet att bli en del av den är som just ett av alla led i näringskedjan.

För den svarta ekologin är den gröna idyllisk och naiv, den prackar på naturen en falsk moral.

Och det blir vi ju alla förr eller senare. Rättare sagt: vi är det hela tiden. Redan i livet är våra kroppar som bekant fulla av bakterier och virus, parasiter och mitokondrier som när sig av vårt blod och våra utsöndringar. Och som vi i vår tur är beroende av. Det låter som självklarheter när man säger det, men det är det knappast. Treadwells tragedi är tvärtom, kan man säga, den yttersta konsekvensen av en förhärskande natursyn som drar en skarp gräns mellan människa och natur, och där naturen står för allt som den mänskliga civilisationen inte är: självreglerande, måttfull och harmonisk. Med andra ord sinnebilden för ett oförstört paradisiskt urtillstånd som vi människor har fjärmat oss från genom vår civilisation och som man inbillar sig på något vis kunna ”gå tillbaka” till. Men varje sådant försök att ta sig tillbaka över civilisationsgränsen kan som Herzog ser det bara sluta på ett sätt när vi möter naturen sådan den verkligen är. Kaotisk, våldsam och totalt livsfarlig.

Antropocen – alltså idén att människans inverkan på jorden är så avgörande att den har gett upphov till en ny geologisk epok

Lite grovt skulle de här olika synsätten kunna sammanfatta skillnaden mellan det som kallas ”grön” och ”svart” ekologi. För den traditionella, gröna ekologin, som idag genomsyrar allt från populärkultur till administrativt kretsloppstänkande och politiska hållbarhetsvisioner, framstår naturen lite som en mänsklig superkropp det är vår uppgift att ta hand om ungefär som vi sköter våra egna kroppar; naturens kropp kan bli sjuk men om vi släpper ut lite mindre rök frisknar den till och får lättare att andas. Den gröna ekologin noterar sjuka träd, oljeskadade fåglar och döda fiskar, den värnar om valar och rödlistade insekter men, säger den svarta ekologin: har den någon medkänsla med våra virus? Har den någon blick för den natur som inte är grön och god och grann, för isvidderna och havsdjupen, för tarmfloran och cancercellerna, för geologins mörker och rymdens svarta oändlighet? För den svarta ekologin är den gröna idyllisk och naiv, den prackar på naturen en falsk moral och ser bara det som är i ögonhöjd, det oändligt smala ekologiska segment där vi själva råkar hålla till. Den är antropocentrisk, och därmed förljugen.

Den svarta ekologin vill vända på kikaren. Den amerikanske ekofilosofen Timothy Morton, en av rörelsens ledande teoretiker, argumenterar i sin bok ”Dark Ecology” för en natursyn som på allvar försöker ta in vad vetenskapen säger. För Morton är begreppet antropocen – alltså idén att människans inverkan på jorden är så avgörande att den har gett upphov till en ny geologisk epok – det som kan tvinga människan ut ur den antropocentriska bubblan. Insikten om klimatförändringarna har redan fått oss att börja se inlandsisarna som en del av ekosystemen, och medan tiden för tvåprocentsmålet rinner ut, och medan det långsamt börjar gå upp för oss att vi befinner oss mitt i en ekologisk förintelse där 50 procent av världens djurliv har försvunnit på 40 år, enligt Världsnaturfonden – jag måste upprepa den siffran: hälften av alla djur på jorden har alltså försvunnit på bara 40 år – så stiger känslan av uppgivenhet inför vad vi egentligen kan göra åt saken. Antropocen, förklarar Morton, tvingar oss att se oss själva utifrån, hur vi verkar och ingår i ett sammanhang från det oändligt lilla till det obegripligt stora. Och det är perspektiv som skapar förvirring och obehag. När jag till exempel startar motorn till min bil är jag medveten om att jag därmed bidrar till växthuseffekten. Men jag är samtidigt lika medveten om att det rent statistiskt inte har någon som helst betydelse om just jag startar motorn eller låter bli.

Visst är det bra med solceller; problemet är att de låter oss fortsätta skapa tillväxt och förödelse.

Denna giftiga, paradoxala kombination av insikt och vanmakt är själva kärnan i den svarta ekologin. Dess grundstämning är i sin essens melankolisk, rentav depressiv. Antropocen, skriver Morton, tvingar oss till nya perspektiv inte bara i rummet, utan också i tiden. Den gröna ekologin har låtit oss leva kvar i vår mänskliga tidsbubbla fast geologins och astronomins enorma tidsrymder är välkända sedan länge, och tidsuppfattningen hos sniglar och kampfiskar var något som den tyske forskaren Jakob von Uexküll resonerade kring redan på trettiotalet. Men antropocen tvingar oss att se oss själva samtidigt som bakterievärdar, individer och samhällen – och som art, vilket skapar en helt annan tidshorisont. Vi ser att mänsklig tid och geologisk tid är sammantvinnade.

Den gröna ekologin må vara naiv och romantisk, men den bär i alla fall på ett hopp om räddning och en uppmaning till handling.

Följaktligen förklarar Morton att när han skriver ”nu” eller ”nutid” menar han de senaste tolvtusen åren, ungefär. Antropocen är ingenting som uppstod med industrialismen eller atombomben – det är konsekvensen av en utveckling som påbörjades när den förste jordbrukaren satte sin plog i jorden. Den neolitiska revolutionen drev igång en process som vi människor gärna vill se som en historia om utveckling och framsteg men som sedd ur den svarta ekologins artperspektiv snarare visar sig som en sorts biologisk algoritm. Morton kallar den för ”agrilogistics”, alltså en agrar logik som inbegriper vissa beteenden och tankemönster vi fortfarande sitter fast i. Industrialismen var bara en tempohöjning i processen, och dagens storskaliga planer för att dämma upp klimatförändringarna blir bara ytterligare bränsle på den agrilogistiska brasan. Visst är det bra med solceller; problemet är att de låter oss fortsätta skapa tillväxt och förödelse. Plastflaskorna vi pantar blir råvaror i en global kretsloppsindustri som får katastrofen att rulla vidare.

Deprimerande, var ordet. Och nej tyvärr, jag vet inte vad vi ska göra. Jag tror inte Timothy Morton vet det heller. Den gröna ekologin må vara naiv och romantisk, men den bär i alla fall på ett hopp om räddning och en uppmaning till handling som den svarta ekologin med sina hisnande perspektiv egentligen bara har ett cyniskt leende till övers för. Morton talar yvigt men vagt om det han kallar ”ecognosis”, ekologisk insikt, och om samexistens mellan arterna, men vad det innebär i hård praktik och hur det skulle kunna bryta den tolvtusenåriga algoritmen står skrivet i stjärnorna, snarare får jag en känsla av att det handlar om att hålla hårt i hatten och göra det bästa av katastrofen. Ingen insikt jag vill ge i julklapp till mina barn precis, men dessvärre är jag rädd att det ligger något i den. Om vi smyger tyst och springer fort kanske vi klarar oss. Björnen sover, än så länge.

Dan Jönsson, författare och kritiker

Litteratur: "Dark Ecology", Timothy Morton, Columbia University Press (2016)

Aiolos – tidskrift för litteratur, teori och estetik. Nr 56, 2017: Svart Ekologi. Erik van Ooijen och Håkan Trygger (red).