Bältningarna på BUP - Kaliber granskar barnpsykiatrin del 1

Barn bältades och låstes in på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Stockholm. Avslöjandet fick chefer att avgå och löften gavs om att de många bristerna skulle upphöra. Men blev det bättre?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

"En vacker tjej, lugn. Som försökte titta bort. Hon hade någonting i blicken. Nånting hemskt som hade hänt henne. Någon som hade gjort henne illa. Fruktansvärt illa."

"Det här är ju också en klassisk patient. Det här ju en väldigt begåvad flicka. Och det slutade ju på det värsta möjliga sätt som finns."

När Amanda var 13 år började hon skära sig själv. Hennes mamma hade svårt att förstå varför.

- Det här är hennes rum. Och det som var här var att plocka undan… rakblad… alltså jag gick och tittade, gick och snokade, under sängen…

- Här med knivarna, jag försökte gömma dom, men det gick inte. Jag menar man måste ju ha knivar. Jag har inte ens kvar den här skrapan med rakblad till spisen. Det kunde man ju inte ha kvar.

Amandas mamma minns ett av alla självmordsförsöken. Då hade Amanda svalt sömntabletter.

- Hon la sig bredvid mig, för hon sov väldigt ofta bredvid mig i sängen. Och så säger hon “jag älskar dig”. “Jag älskar dig också”, och jag var ganska trött. Hon hade svårt att somna, hon hade sömnproblem det hade ju också med hennes dåliga mående och depression att göra. Så jag somnade väl till men jag kände att hon höll på att skaka och rycka hela tiden. Och då sa hon att hon hade tagit tabletter och då ringde jag ambulansen. Det är också kaosartat att se sitt barn och hur borta hon var. Det är förfärligt att se sitt barn i en sådan situation. Det är förfärligt också att ens barn inte vill leva.

Amanda läggs in på Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken, BUP, i Stockholm. Hon är då 14 år. På kliniken finns en akutmottagning och två vårdavdelningar med cirka tio vårdplatser på varje. Amanda får flytta in på avdelningen Nord i ett av de orangea husen med utsikt över Årstaviken. Amandas mamma visste inget om att personal - bara några månader tidigare - i juni 2013 - slagit larm till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, om vanvård och missförhållanden på kliniken.

Det handlade bland annat om hur kliniken använde tvångsåtgärder, såsom bältesläggning och avskiljning. Personalen som larmade menade att barn i för stor utsträckning spändes fast i bältessängar, att de allt för ofta gavs tunga läkemedel mot psykoser. Och att de isolerades ensamma i en källarlokal.

- Vad jag kommer ihåg? Jag kommer ihåg att det var en IVO-anmälan någon gång i juni.

Per-Olof Björck är verksamhetschef på BUP Stockholm har det yttersta ansvaret för vården på kliniken. När anmälan kom hade han inte börjat arbeta där än.

- Det som jag tyckte var mest alarmerande var det patientfokus som den beskrev. Det tyckte jag pekade på en vård att så ska det inte gå till.

IVO påbörjade en omfattande utredning och när myndigheten presenterade sin rapport var kritiken svidande. Framförallt reagerade myndigheten på hur kliniken använt olika tvångsåtgärder. Till exempel isoleringen av patienter som gjordes utan att det rapporterades eller att beslut togs om avskiljning. I beslutet riktade man allvarlig kritik mot kliniken och krävde att de otillåtna tvångsåtgärderna skulle upphöra.

IVOs kritik var så pass allvarlig att de två högsta cheferna på kliniken - dagen efter - lämnade in sina avskedsansökningar. Ett kristeam tillsattes. Och nu skulle bristerna rättas till. Personalen skulle utbildas i - hur och när - det är tillåtet att använda tvångsåtgärder. Till IVO föreslog kliniken en rad åtgärder. Bland annat skulle isoleringslokalen i källaren stängas.

- Det var första gången vi kom i kontakt med psykiatrin på det här sättet. Och vad vet man. Ingenting egentligen. De första veckorna var kanske lite lugnt och det var lite samtal och det fanns en skola man kunde gå till och det var nytt för oss båda. Och det var samtal som skulle kunna hjälpa.

Amandas mamma tar ledigt från jobbet och får också bo i ett rum på kliniken. Amanda får gå i den intilliggande skolan. Hon är konstnärlig och på skolan kan hon syssla mycket med det hon tycker om. Att sjunga och att ta bilder. Hon har också en blogg om fotografi på nätet.

Hej hej jag tänkte göra… jag fick en kommentar som undrade hur jag hade gjort - redigeringen på en bild tidigare som är lite mainstream och sånt där som jag inte använder i vanliga fall men som kan vara lite fint då och då. Nu jag bara leker lite i Photoshop.

I flera videoklipp lär hon ut hur man gör sina bilder bättre i Photoshop.

Det kanske inte är en av de bästa bilderna men.

Amandas mamma och storebror visar bloggen:

- Här har vi även hennes fotoblogg.

- Det här är en av de bästa bilderna. Här är hennes självporträtt. Och det här var saker som hon gjorde när hon var 12-13 år.

På kliniken dröjer det inte länge innan Amanda börjar skära sig själv igen. Det framgår av Socialförvaltningens journalanteckningar. Hon gör också flera självmordsförsök.

Amanda åker in och ut från BUP. Ett tag placeras hon på ett behandlingshem för att få hjälp med sitt självskadebeteende. Men hon trivs inte - och i maj förra året - 2014 - är hon tillbaka på kliniken.

- Sen så var det flera intagna där. Några hade varit intagna tidigare och några var mer avancerade i sitt destruktiva beteende än vad min dotter var, och man lär av varandra.

Hur många andra patienter fanns det där då?

- Det var alltid fullt. Så det blev ganska kaotiskt där ett tag när de krossade glas och blomkrukor. Tillhyggen, överhuvudtaget för att skada sig själva så där började faktiskt det här med bältningarna.

Kaliber har träffat flera i personalen på kliniken. Det är en läkare och två skötare - som har god insyn i vården - de vill berätta om hur barn och unga vanvårdas, att det inte alls har skett nån förbättring på kliniken sen skandalen 2013. De är rädda för att råka illa ut. Vi har därför bytt ut deras röster. Så här säger läkaren om den stämning som rådde i personalgruppen när Amanda lades in på kliniken i maj förra året.

- Det fanns inget tydligt och klart ledarskap. Det var för många chefer som var för osäkra. Och då gick det alltså inte att bedriva en professionell vård. Vi i personalen som har jobbat länge inom BUP är ju helt förtvivlade över den situation som är. Över den vanvård som faktiskt delvis bedrivs.

Personalen Kaliber har pratar med berättar att många bland de anställda hade blivit oengagerade. Så pass mycket att de ibland struntade i läkarnas ordinationer. Så här säger de två skötarna om stämningen på kliniken:

- Det blir små kotterier. Informella ledare i personalgruppen, lite tongivande figurer. Det kan bli fel.

Vad gör de då?

- Ja, man kan gå emot läkarordination. De har en egen uppfattning vad som är bäst för patienten.

- Personalen är trött och lite ångestfylld. Det är inget roligt att gå till jobbet. Många som har slutat. Våra kunniga arbetskamrater det är jättemånga som har slutat.

Bältningarna

På kliniken finns det tre rum med bältessängar. På väggarna hänger tyg för att dämpa ljuden. Själva sängen är som en undersökningsbrits med bälten. Bältena spänns fast runt benen, händerna och runt magen. Bältning är något vårdpersonalen får göra, men bara i lägen där någon riskerar att komma till skada. Vi har fått höra att man på kliniken inte följer de lagar som måste följas när man använder den här typen av tvångsåtgärder.

Då i början av sommaren förra året var de flesta inne på avdelningen tjejer med självskadebeteende. Men enligt den personal som vi har pratat med lyckades man inte hantera deras utåtagerande.

Deras lösning - när tjejerna skar sig - blev att spänna fast dem i bältessängar. Ofta var de först tvungna att brotta ner tjejerna.

- Det är bältningar i princip dagligen.

- Oftare och oftare blev det.

- Ibland flera gånger om dagen.

När det händer något och personalen trycker igång larmet kommer det personal springade från andra avdelningar. Skötarna förklarar att det ofta blir kaotiskt och ibland är man tvungen att bälta flera patienter samtidigt.

- Du trycker på larmet. Då kommer folk, den kan komma två, fyra, sex utifrån plus våra egna.

Amandas mamma gick alltid undan när bältningarna skedde. Hon ville inte se.

- Jag vet när jag har varit på avdelningen och det bara rusar in larmet går. Det bara rusar in människor. Bara det är ju traumatiskt.

- Läkaren vi har kontakt med berättar att situationen höll på att bli okontrollerbar.

- Det eskalerade. Med tvångsåtgärder med bältesläggning med tvångsmedicineringar och Amanda blev bälteslagd ohyggligt många gånger på en kort period. Det spred sig så det var väldigt många andra som också blev bälteslagda och det anlades mordbränder till och med. Det bara steg.

- Vid något tillfälle var det väktare som kom. Bara det att se den här väktaren med svarta handskar på mitt barn. Medan de andra springer runt. Ungdomarna. Och personalen mäktar ju inte med heller. Det är inte okej.

Men hur påverkades hon av att bli bältad tror du?

- Hon berättade ju också. Dels fysiskt kunde hon visa mig hur tilltufsad hon var. Hon hade ju blåmärken överallt. Men också att känna att nu har jag misslyckats igen. Och övergrepp vad gör de emot mig?

En av skötarna har varit med och bältat Amanda flera gånger.

- Och märker man då att det här skenar iväg och man får dra fram sängen. Det skriks, och hög ångest och så flickan inte är kontaktbar. Fram med sängen och sen upp. Det är skrik och sparkar och man får hålla i sig så att man inte blir skadad själv och att inte kollegor blir skadade och framförallt att inte patienten blir skadad.

Men hur många gånger har du varit med och bälteslagt henne?

- Oj. Det har jag tappat räkningen på faktiskt.

Enligt verksamhetschefen Per-Olof Björck har det funnits en otrygghet hos personalen, mycket på grund av att det är så många som har slutat. Men också på grund av den hårda kritiken som tidigare kom från IVO.

- Organisationen blev inte trygg av det som hände. Det fanns en utbredd rädsla att man inte fick hålla i patienterna, man får inte ingripa överhuvudtaget för då blir man anmäld.

Men de var rädda för att göra tvångsåtgärder efter det som hade varit. Men ändå så ökade det, antalet? Jag tror att bältningarna ökade för det var det man kunde göra och det var det man kunde besluta om. Det är en skadad organisation du pratar om.

Bup bryter mot lagen

Enligt lagen får bältningar bara göras om det finns en stor risk att patienten skadar sig själv eller någon annan person allvarligt. Men ofta så finns inte den här risken när bältningarna görs, enligt den personal som vi har pratat med.

- Man har ingen kontroll riktigt. Det är en ganska fruktansvärd känsla när man står där och man vet nu har Amanda egentligen bara ångest. Vi kunde inte hantera det här bättre än att bara lägga henne i bälte. Det är ju inte så att hon har agerat ut och slagit någon. Vid något tillfälle har hon gjort det också och försökt skada sig själv, men inte alla gånger.

Så många gånger var de här bältningarna omotiverade?

- Ja, i ett slags preventivt syfte. Det är mot reglerna och då står man där och tänker. Blev det här rätt nu? Vad är det jag deltar i?

Det skötaren beskriver är mot reglerna. Men att man inte följde de lagar som reglerar tvångsåtgärder var ju det kliniken fick kritik för i IVOs rapport. De här bristerna skulle ju ha rättats till. Verksamhetschefen Per-Olof Björck ser allvarligt på det personalen berättar.

- Då tycker jag att de som ser det ska skriva en avvikelse till vårt avvikelsesystem så att det kommer till allmän kännedom om att det är så. Berätta det här för det här är oegentligheter.

Vad tänker du om att de berättar att det händer?

- Vad jag tänker om det? Jag säger ju det att det är ju fel om man gör så.

Så vad ska du göra åt det då?

- Jag kan inte göra någonting förrän jag får reda på det.

Du får ju reda på det nu.

- Ja, och då har det hänt. Då tar man upp det och säger att så får inte ske.

Men hur allvarligt är det?

- Ja, det är allvar. Så ska inte ske, säger jag ju.

Bestraffning

Enligt personalen vi pratat med var det många anställda som var trötta på tjejerna som skar sig. De säger att tjejerna ibland bältades eller isolerades som ett slags straff. Värst var det för Amanda som enligt läkaren väckte starka känslor hos vissa i personalen.

- Det hatet man kunde visa, man tyckte att hon manipulerade, förstörde, att man inte brydde sig om överläkarnas ordinationer om hur hon skulle övervaka henne så att säga för att det skulle kunna hända någonting, säger läkaren.

- Å det här du säger om bestraffning… man ruttnar på ett läge, man tröttnar och tänker att hon kan gott ha det nu liksom, säger en av skötarna.

- Och då var det sjuksköterskor till exempel som vägrade att gå in när flickan hade rispat sig skulle övervakas för att det fanns en risk att hon skulle rispa upp sina sår. Vägrade gå in och göra det vilket gör att hon drar upp sina sår och förlorar en massa blod.

Då struntade man att ta hand om henne?

- Ja visst gjorde man det och man följde inte ordinationer som hade gjorts av läkare.

En annan form av bestraffning är ju att ge en massa mediciner vilket också skedde. Hon stod ju på jättemycket mediciner.

När personalen är för stressad, inte har tillräcklig kompetens och saknar stöd från ledningen är det lätt hänt att man börjar använda tvångsåtgärder. I värsta fall lyckas man inte bryta mönstret. Det menar Håkan Jarbin som är chefsöverläkare på BUP i Halland, och styrelseledamot i Svenska Föreningen för Barn- och ungdomspsykiatri.

Han säger att om tvångsåtgärderna dessutom börjar användas som straff måste ledningen ta sitt ansvar.

- Straff är inte grunden till en bra behandling. När det blir straff så tänker jag att det är personal som är överansträngd och kan för lite de vet inte hur de ska göra, då blir man förbannad när det inte går som man vill, och när man inte vet vad man ska göra då blir det primitivt och man ställs mot väggen och man har en för svår uppgift och det är det helt enkelt ledningen som måste skärpa sig och se till att det finns förutsättningar för att bedriva den vård som man fått i uppdrag att bedriva.

Enligt Håkan Jarbin är det alltså en ledningsfråga. Men vad säger den ansvariga verksamhetschefen på kliniken Per-Olof Björck om uppgifterna om att patienter straffas?

- Så ska inte ske. Och det är klart att om det sker är det första… det man skulle göra är ju att prata med personalen och se över så att säga. Det handlar kanske om personalens trygghet i gruppen och hur man hanterar och hur man upplever sin arbetssituation och så. Det ska man inte ta ut över patienterna. Det är ju helt förbjudet.

2014 blev ett dystert rekordår

Men hur mycket tvång används egentligen på kliniken? Kaliber har begärt ut statistik från över antalet beslut om fastspänning. Den visar att förra året 2014 - då Amanda bältades så många gånger - var ett rekordår. Då togs 105 beslut om bältesläggning. Det är fler än vad som gjordes under 2011, 2012 och 2013 tillsammans. 2015 kommer att bli ett nytt rekordår. Redan nu i september hade man gjort fler bältningar - 116 stycken - än vad som gjordes rekordåret 2014.

Vi får tag i en intern sammanställning över hur många beslut som tagits om fastspänning när det gäller Amanda. Den visar att hon på bara tre och en halv månad 2014 bältas 44 gånger. Det är nästan hälften av alla bältningar som gjordes på kliniken under hela det året.

Hur är det rimligt att det blir så många bältningar på en och samma patient?

- Det kan jag inte kommentera, säger Per-Olof Björck

Varför inte det?

- Jag kan inte kommentera ett enskilt fall. Bältningar borde man undvika, det har jag sagt. Det låter ju orimligt för vem som helst som lyssnar.

Eftersamtalen genomförs inte som de ska

En av de viktigaste metoderna som skulle minska antalet bältningar är så kallade eftersamtal. Då personalen och patienten tillsammans - efter att det har lugnat ner sig - pratar igenom händelseförloppet. Vad var det som hände? Hur kan vi göra annorlunda nästa gång? I klinikens egna riktlinjer står det att samtalen ska göras efter varje bältning. Personalen vi har pratat med tycker att samtalen är viktiga. Problemet är att de sällan hålls.

- Jag som läkare har aldrig varit med, säger läkaren.

- 3 gånger av 10 kanske vi håller de här men det är när det är lugnt, säger en av skötarna.

- Man hinner inte göra det för man det andra gänget kommer. Man måste hem. Eller något annat. Man glömmer bort det, säger den andre av skötarna.

- När det är kaotiskt då är det sådant här som fallerar. Det blir ju en ond spiral av allting, säger läkaren.

Verksamhetschefen Per-Olof Björck säger att de inte för någon statistik över hur ofta samtalen sker.

- Jag har ingen koll på det. Man gör det ibland. Ja, det är sådant vi jobbar med att få till det.

Ni ska göra det men ni gör inte det, hur kan det få vara så?

- Vi ska göra det, men vi gör det inte.

Men du säger att det ska göras eftersamtal.

- Ja. Det är min ståndpunkt som verksamhetschef. Sen gäller det också att det ska utföras. Det är ju personal som ska utföra det och så ska de göra det.

Men vadå, de struntar i det?

- Det har jag ingen aning om, det kan jag inte uttala mig om. Om det glöms bort ibland eller inte.

Men är inte det en verksamhetschefs ansvar att se till att sådana här saker fungerar och särskilt sådant som ska göras?

- Jo det är mitt ansvar att göra det och det är mitt ansvar att driva det. Men sen att genomföra det på kort tid det är inte så lätt alla gånger idag. Det är mitt mål att det ska ske. Öka på. Det ska bli bättre och bättre.

Flyttas till vuxenpsykiatrin

Tillbaka till Amanda. I slutet av oktober förra året har personalen fortfarande inte lyckats lösa problemen på avdelningen, enligt våra källor. På BUP tar man beslut om att flytta Amanda till PIVA - den vuxenpsykiatriska intensivvårdsavdelningen som ligger i Huddinge, det framgår av hennes journal hos Socialförvaltningen. På PIVA vårdas vuxna med psykoser, manier och missbruksproblem.

Från avdelningen kontaktar Amanda IVO för att göra en anmälan. Hon säger till IVO att det har varit fel med alla bältningar på BUP och att hon känner sig rädd inne på vuxenavdelningen. Hennes storebror och hennes mamma åker ofta dit och hälsar på.

- Framförallt blev hon helt neddrogad. Helt. Så det kanske inte var så mycket bältningar för att hon var så drogad, säger mamman.

- Ja, hon var slö i skallen. Hon stod och skakade. Hon hade massor med tics på grund av biverkningarna av de droger hon hade i kroppen. Hon var störd på något sätt. Hon var inte Amanda längre. Hon var någonting annat. Det var hemskt att se, säger storebrodern.

Isolering

Efter fem månader skrivs Amanda ut från PIVA. Men det dröjer inte länge förrän hon är tillbaka på BUP-kliniken. Det var i våras, i april. På kliniken har man återigen öppnat källarlokalen - trots kritiken som man tidigare fått av IVO.

- Det här är en bra yta, säger verksanhetschef Per-Olof Björck. Den fungerar väldigt bra och dokumenterar man sina beslut så är det inga problem.

Men varför öppnades den då?

- För att vi behöver avskiljningsmöjlighet. Den ingår i vårdmöjligheten.

Amanda isoleras i den återöppnade källarlokalen. När en patient isoleras heter tvångsåtgärden avskiljning och får pågå i max åtta timmar, eftersom det är ett så stort ingrepp i patientens fri- och rättigheter.

I Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd för psykiatrisk tvångsvård står det att avskiljning endast får användas i undantagssituationer. Det står också att avskiljning bara i sällsynta fall får ske längre än åtta timmar. Om det gör det måste en läkare ta ett nytt beslut var åttonde timme. Uppgår tiden till mer än några dagar så ska handla om extrema fall, enligt föreskriften. Amanda blir kvar i källaren i över tre veckor.

- Hon blev ju jätteledsen. Eller hur? Säger Amandas mamma. Ja hon var väldigt ledsen.

Hur stor del av den här tiden var hon isolerad då?

- Hela tiden.

- Från det att hon kom, hon var två nätter på akuten, för att de inte visste var de skulle ha henne. Och sen blir hon placerad där i källaren, och där var hon i tre och en halv vecka.

Efter skandalen 2013 riktade IVO allvarlig kritik mot kliniken för att läkare inte tog beslut om avskiljning. Våra källor uppger att det flera gånger sedan dess har hänt att det här besluten inte tas.

- Det har inte varit någon överläkare som har gjort någon bedömning inom åtta timmar. Då är det olaga frihetsberövande man sysslar med, säger läkaren.

Verksamhetschefen Per-Olof Björck medger att det kan vara så:

- Det kan vara någon gång då bakjouren funderat om man ska väcka patienten om det är mitt i natten.

Men då har man ju brutit mot lagen?

- Om det har hänt så har man gjort det ja.

En varningssignal som inte hörsammades

Under veckorna i isoleringen i källaren börjar Amanda berätta att hon varit med om något hemskt. I Socialförvaltningens journalanteckning från den åttonde maj står det att Amanda har berättat att hon utsatts för en gruppvåldtäkt.

Trots att man på BUP nu känner till att hon kan ha varit utsatt för övergrepp så fortsätter bältningarna nere i källarlokalerna. I journalanteckningen framgår det att under vistelsen på 23 dagar bältas hon 13 gånger. Det borde inte ha skett enligt läkaren.

- Har man varit med om en sån oerhört traumatisk upplevelse så…. Det är en sån situation som påminner mycket om en bältesläggning. Du är ju fastspänd ligger helt blottad kan man ju säga. Om man har varit med om en sån sak där man inte har en chans därför att en person som är mycket starkare lägger sig ovanpå en och genomför en våldtäkt så måste det vara en ohygglig upplevelse.

- Naturligtvis om man har upplevelser av fasthållning som är traumatiska så är det ännu värre, säger verksamhetschef Per-Olof Björck. Självklart. Men ändå sker det på kliniken, för jag har ju kunnat se det i journalanteckningarna från socialförvaltningen. Att det har skett. Jag kan inte svara på ett enskilt fall. Och eftersom jag inte vet om det så är det svårt att kommentera.

Personalens ansvar

Men vad har personalen själva för ansvar över vården som getts till Amanda?

Enligt läkaren var ansträngningarna stora för att få cheferna att reagera.

- Därför pratade jag med dem som var ansvariga för vården och pläderade för att det måste finnas ett annat sätt att bemöta det här på. Jag tycker att jag gjorde vad jag kunde. Absolut. Det gjorde jag.

Men varför sa ni inte ifrån när hon blev bältad så många gånger?

- Det finns ett team runt henne. De borde, de är ansvariga i fallet. Inte vi. De borde ha reagerat och sagt ifrån, säger den ene skötaren.

- Det är klart att det svider lite, säger den andre skötaren. Sen kan jag som vanlig personal säga att äsch jag hade inte det yttersta ansvaret men man är ju delaktig i det.

Hur ser du på det?

- Det är ingen skön känsla. Det är ingen skön känsla.

Den 21 maj i år skrivs Amanda ut från BUP. Hon flyttar in på ett behandlingshem.

Inte så lång tid efter blir hennes mamma uppringd när hon är på jobbet av föreståndaren på hemmet. Hon vill att de ska träffas.

- På vägen hem då jag gick hem, berättar Amandas mamma. Då tänkte jag, är hon död? Nej, hon kan inte vara död. Alltså du vet, tusen tankar.

Men när hon kommer hem, så förstår hon vad som hänt.

- Och då ser jag dom på gatan. Och då ser jag prästen. Och då fattar jag. Då fattar jag att hon är död.

Amanda spelar keyboard

Jag har när hon sjunger, säger Amandas mamma. Jag har den på min telefon.

Amandas mamma visar ett videoklipp på sin telefon. Videon är från nyårsafton. Amanda sitter i vardagsrummet och spelar på sin keyboard.

- Så får det inte gå till. Så här har det varit, och det här är inte det enda ärendet, det finns fler, säger den ene skötaren.

- Vi borde ha bättrat oss för länge sen, säger den andre skötaren.

Nu i september kom svaret på Amandas anmälan som hon gjorde till IVO. Myndigheten kommer inte utreda hennes ärende. De skriver: “Det har kommit till IVO:s kännedom att anmälaren har avlidit. Ärendet ska därför avskrivas.”

Reporter: Mikael Funke

Research: Emilia Mellberg

Producent: Andreas Lindahl

Kontakt: kaliber@sverigesradio.se