Brandkatastrofen som blivit turistmagnet

Det var en ojämn kamp mot lågorna i Sveriges största skogsbrand i modern tid. Det som började med en gnista i den intensiva sommarhettan blev snabbt ett eldhav som tvingade människor och djur att fly i panik. Kalibers nyhetsdokumentär handlar om brandmän som letar i skogen, helikoptrar som inte får tillstånd att hjälpa till, och de som förlorat sina gårdar och nu blir utstirrade och fotograferade av brandturister.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Per Sevelin står ute i hagen och bygger ett vindskydd till sina får. Omringad av sönderbrända träd sitter hans fru Emma på en liten kulle med händerna på sin sjumånaders mage. I bakgrunden leker döttrarna Cornelia och Madicken med familjens hund.

I mobilen har han bilder av hur gården såg ut förr. Då fanns det både stall och garage här. Och ett sädesmagasin som familjen tänkte göra om till gäststuga. Det enda som finns kvar nu är boningshuset. Det står fortfarande kvar, trots att det brunnit i äppelträdet precis utanför fönstret.

- Det här var en ladugård tidigare. Nu är det inte så mycket kvar mer än stenbyggnad av det. Det har stått åtta kor här en gång i tiden. Nu är det bara lite sten kvar. Sten och plåtbitar, säger Per Sevelin. Hans ögon är vattniga av tårar. Handen darrar när han pekar runt i det som nu bara är en hög av stenar och krossade tegelpannor.

- Här ser man ju kedjorna där korna stod en gång i tiden. Och även självbevattnande drickshoar. Det är som en spökruin, säger han.

Hur känns det att gå här?
- Det känns inte så bra.

Är det jobbigt?
- Ja, det är det. Väldigt tråkigt att det skulle behöva gå så långt. Att de inte fick stopp på branden tidigare. Att barnen skulle behöva uppleva ngt sånt här, säger Per Sevelin

Den 31:a juli är en av de varmaste somrarna på länge. Glassförsäljningen har slått rekord och stränderna är överfulla av badgäster. Det dagen då allt startar.

Klockan 13.29 ringer en skogsarbetare in till SOS och berättar det brinner vid ett kalhygge, i ett område på ungefär 30 gånger 30 meter. Bara minuter senare har brandmännen hoppat i sina dräkter och åker i full fart med skrikande sirener. Exakt hur branden startar är inte fastslaget, men det mesta tyder på att det är en gnista från en skogsmaskin som blir starten på den största svenska skogsbranden i modern tid.

Brandingenjören Fredrik Eriksson var först på plats. Idag, sju veckor efter branden liknar området mer ett månlandskap än en skog. Träd och stenar har förvittrat och kvar är bara kol och stenbitar.

- Här ser man stenskärvor som bara ramlat av den stora stenen här, säger Fredrik Eriksson samtidigt som han gräver med handen i resterna, säger Fredrik Eriksson.

När Fredrik Eriksson kommer hit för första gången har det brunnit i ungefär en timme. Det är egentligen bara 25 minuters restid hit. Men Fredrik och hans kollegor lyckas först inte hitta rätt. De irrar runt ett bra tag och medan tiden tickar börjar Fredrik leta själv. När han till slut lyckas hitta larmaren och elden, har området på 30 gånger 30 meter blivit uppemot 500 meter gånger 1 kilometer.

- Det var här borta som larmaren mötte upp. Vi sprang upp längs vägen här. Och när vi kommer runt hörnet så ser vi då att det ryker kraftigt från den här glesa delen av skogen. Det ryker över vägen och så ser vi då att det har börjat brinna i den här stora rishögen. Och att branden har spridit sig vidare upp i skogen. Det var väldigt höga lågor då. Det var upp mot trädtopparna, säger brandingenjören Fredrik Eriksson.

GPS:erna visade fel väg

Trots att vägen har funnits på Lantmäteriets kartor i över 10 år, hittar brandkåren alltså inte hit. Det ska nämligen visa sig att brandmännen har samma slags gps:er som finns i vanliga personbilar, och att vägen hit inte existerar i dom. Brandkårens gps:er visar därför in dem på fel väg och en resa på 25 minuter blir istället en timme enligt dokumentation som Kaliber tagit del av.

- Det är förstås olyckligt men fullt naturligt med tanke på att det kartmaterialet som finns inte är uppdaterat med de här nybrutna vägarna. Och det är ju svårt att hitta på de här vägarna också. Men det är klart. Varje minut är viktig. Det är inte så svårt att inse att ju snabbare man är på plats, ju bättre är det. Det bästa hade ju varit bäst att vara på plats när det var 30 gånger 30 meter. Då hade man kunnat hantera det på ett helt annat sätt, säger Fredrik Eriksson.

Nu blir det bråttom. De första kritiska minuterna har gått förlorade och det brinner överallt. Men Fredrik Eriksson har inte tid att fundera. Han kallar på den första brandbilen och börjar genast arbetet med att försöka omringa branden med så kallade begränsningslinjer.

- Vid de begränsningslinjerna, där ska vi inte släppa förbi branden. Man lägger brandslang, drar ut så man har strålrör och vatten. Och sen när branden kommer så försöker man helt enkelt dämpa ner den så att den inte sprider sig. Men när vi har de här förhållandena så tar sig branden bara upp i träden och hoppar över huvudet. Eller så har man gnistor som flyger förbi och så börjar det glödbränder som sen blir flammande bränder på andra sidan vägen på grund av det. Så det var väldigt, väldigt svårt, säger Fredrik Eriksson.

Terrängen gör det svårt att ta sig fram med vägfordon och Fredrik gör allt för att hålla nerverna i styr. Men så tänds hoppet när en militärhelikopter passerar. Den är på väg mot Luleå och har nyss släckt en annan skogsbrand söderut.

- På eftermiddagen där så kommer det en helikopter och landar på en mosse alldeles bredvid där branden började. Och kom ut till en av våra deltidsbrandmän och sa att ’Det ser stort ut här. Behöver ni hjälp?’. Och det behövde vi ju förstås.

Men hoppet släcks lika fort. Efter ett par telefonsamtal får Fredrik Eriksson veta att helikopterteamet har jobbat för länge och inte har tillstånd att hjälpa till. Helikoptern tvingas flyga hem till Luleå.

- Det var ju väldigt frustrerande. Det var ju en väldigt glad nyhet att det fanns en helikopter på plats. Så det var ju väldigt frustrerande att vi inte kunde få någon hjälp av den, säger Fredrik Eriksson.

Branden har nu spridit sig en bra bit över till grannkommunen Sala. Det har redan kommit viss förstärkning därifrån, men inte tillräckligt.

Svårt att få grepp på situationen

Några mil bort ligger Sala. På en brandövningsplats står fyra brandmän och lyfter en stor plint av trä och bildäck. Idag, sju veckor efter att branden startade, är det betydligt lugnare tempo här. Jan Lindberg som arbetar på räddningstjänsten i Sala minns fortfarande den där första kvällen, då brandmännen i grannkommunen begärde förstärkning. Det var Jan Lindberg som tog över ansvaret redan första kvällen.

- Jag åker ut ditt på plats och möter Fredrik Eriksson då som var räddningsledare där ute på plats. Jag gör en orientering runt området så gott det går där då. Det gäller ju hela tiden att försöka tänka taktiskt och fördela de resurser man har på bästa sätt. Och försöka få ett bra grepp om hur branden sprider sig och hur det ser ut i den riktningen då, berättar Jag Lindberg.

Han fortsätter arbetet med att försöka omringa elden. Till sin hjälp har han brandmän från både Västerås, Virsbo och Sala. Dag två får man dessutom förstärkning av en militärhelikopter som hjälper till att vattenbomba. Dag tre får man förstärkning av fyra helikoptrar och ett 70-tal brandmän sätts in. Nu börjar man få koll på hur branden sprider sig. Och den fjärde dagen ser släckningsarbetet till och med positivt ut.

- I det läget kändes det nog som att vi hade, för stunden tillräckligt med resurser. Vi hade ju kontroll på branden söderut och till vissa delar. Men däremot var den ju inte under kontroll. Det vi sa då under helgen, det var ju att vi hade den inte under kontroll men vi var försiktigt optimistiska. Och vi hade ju en förhoppning där att det här skulle gå att klara av. Men så kom ju måndagen.

På brandens femte dag, måndagen den 4:e augusti som i dag fått öknamnet svarta måndagen, vänder vinden. I kombination med torkan och värmen sprids elden som en flodvåg.

- Det var ju den här extrema värmen. Vi hade ju alltså över 30 grader varmt. Och vi hade en fuktighet på under 30 procent, och där har man en magisk gräns. Och när man har såna förhållanden, då blir det nästan som krut i backen. Överallt där det slår ner gnistor och glöd så tänder det. Och här fick vi ju gnistregn på många håll och vi hade sträckor på upp till 1,8 km där gnistor slog ner och tände, säger Jan Lindberg.

De tvingas fly flr sina liov och köra genom elden

Den femte dagen drar elden fram så snabbt att inget kan stoppa den. Räddningsledningen beordrar polisen att omedelbart börja evakuera folk som bor i närheten. Drygt tusen personer får veta att de ska packa med det viktigaste och lämna sina hus inom ett par minuter. Paniken är total. Men det är inte alla som får någon varning.

- Jag var på jobbet var jag. Jag armerar och gjuter trappor och balkonger. Kom hem vid tre-tiden ungefär, säger Per Sevelin i Stabäck. Den här dagen är han hemma lite tidigare från jobbet för att sälja en motorcykel som han haft ute i en annons på nätet.

- Medan de var här så vart det mörkare och mörkare. Dels utav rök. Det var ju som på kvällen, riktigt mörkt. När vi stod här uppe på gården så såg vi först ner i hagen här. Sen en minut senare, då såg vi inte ens till stallet. Och det började även regna glöd i luften, så de hade ganska bråttom härifrån när de hade köpt hojen, berättar Per Sevelin. Han springer ner till hagen för att titta till sina hästar. Röken är så tjock att han knappt kan se framför sig.

-Direkt när jag kom därifrån, då sprang jag in och sa till Emma: ”Jag åker upp och kollar om jag kan se ifrån Ängelsberg, nere vi åmynningen hur nära det är.” Men jag kom bara upp till våra postlådor. Det är cirka 700 meter härifrån. Då stod det en bil med varningsblinkers och ropade att det brinner 200 meter härifrån, åt Norbergshållet till. Så då tvärvände jag ju och åkte full fart ner. Och sprang in och hämtade familjen. Och medan jag sprang in så kände man strålningsvärmen från höger sett, bakom vårat sädesmagasin, berättar Per Sevelin.

Inne i köket står Pers fru Emma Helmersson och lagar pytt i panna. Vid köksbordet sitter dottern Madicken och i vardagsrummet Cornelia.

- Han inspringandes och sa att det brinner uppe på vägen så vi måste åka nu. Tog med mig lilla tjejen som satt vid bordet och skulle äta, berättar Emma Helmersson.

Ute på gården hänger barnens badkläder på tork. Under en stor ek svajar en gunga och i gräset ligger en omkullvält barncykel. Men familjen hinner inte ta med sig någonting. Bara hunden Kira kommer med.

- Vi sprang ut här och ner för våran lilla grusgång som vi har här. Och då bar ju jag på lilla tjejen. Det gjorde egentligen ganska ont att springa på det där barfota, men jag tänkte inte så mycket på det då. Sen gick det väldigt fort, berättar Emma Helmersson.

- De kastade sig bara in i bilen så fort det gick. Vad ska vi göra sa jag när jag såg att det brann framför oss. Men hon sa bara kör. Så jag körde bara. Men man såg egentligen ingenting. Hade helljuset på men det hjälpte inte. Även fast man åkt vägen hur många gånger som helst så visste man inte vart man var. Kunde ha varit var som helst.

Ni såg bara rök alltså?

- Ja, rök och eld. Och barnen gallskrek bak i bilen.

Medan familjen Sevelin kör för sina liv, fortsätter branden att sprida sig. Det är inte alla som hinner undan. Bara ett par kilometer bort blir en ung timmerförare omringad. Han har inte en chans att undkomma elden som slukar allt i sin väg. Han hittas senare vid väg 668, eller Dödens väg som den ska komma att kallas. Idag finns inte mycket kvar här mer än svarta fält och döda träd. Hur kan det komma sig att det fanns dom som aldrig fick en varning den där dagen?

- Alltså det gick så väldigt väldigt fort. Alla vart ju överraskade av det. Man hann inte ens varna en del, säger Agneta Kumlin.

Agneta Kumlin är närpolischef i Sala. Hon var även ansvarig för evakueringsgruppen i Västmanland under branden.

- Det är lite, om man tänker sig själv när folk berättar. Helt plötsligt var det bara där. Lika fort så gick det ju faktiskt även för räddningstjänsten, för polisen, för alla. Och då att hinna med det budskapet, kan ju ibland vara nästan omöjligt, berättar Agneta Kumlin.

- Det var ju människor överallt. Det var människor som både var nyfikna givetvis och människor som ville ha koll på läget. Behöver jag åka och sånt. Ingen visste, för man såg ju inte där man stod var det var. Och ingen hade något riktigt övergrepp på det och då tänkte man: Herre gud, hur stort ska det här bli. Vad ska det bli utav det?

Det är räddningstjänsten som beordrar om evakuering och polisens uppgift att registrera och se till att folk lämnar områden. Men Agneta Kumlin beskriver en kaosartad situation där polisen har svårt att veta vilka som ska evakueras och var linjer ska dras.

- Att få ordning på om folk var hemma eller inte. Om de hade lämnat frivilligt eller om kommunen hade flyttat på folk, eller om polisen hade evakuerat, det håller vi på med än i dag och har inte fått fullständig kontroll på. Och det är ju polisens uppgift egentligen att registrera de evakuerade, säger Agneta Kumlin.

Under svarta måndagen fortsätter branden att sprida sig norrut. Nu sprids skräck för att branden ska nå även Norberg och att en hel tätort ska försvinna i lågorna. Löpsedlar och nyhetssändningar fylls av vittnesmål från branden och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap slår fast att det är den största svenska skogsbranden i modern tid. Den sjätte dagen, under tisdagen, bedöms läget så allvarligt att staten går in. Tidigare har de kommunala räddningstjänsterna haft ansvaret. Men nu tillsätts en ny stabslednings för att leda och samordna arbetet.

Spänd väntan på vattenbombningsplanen

Räddningstjänsten som har över 200 personer som bekämpar branden begär nu förstärkning från hela Sverige. Samtidigt väntar man på vattenbombningsplan från Frankrike och Italien. Skogsvirke för hundratals miljoner har redan brunnit upp och situationen för polisen som står vid spärrplatserna fortsätter att vara kaosartad.

- Jag kan tänka mig så här att det var flera poliser som stod vid spärrplatser som inte kom härifrån, det var mörkt, man såg branden, man visste inte riktigt var gränsen går, man hittar inte och sen så börjar de fundera: Ska jag själv flytta på mig till slut? Så det finns ju mänskliga förklaringar på det men i den där mänskliga förklaringen så tycker jag ändå att vi ska försöka hitta en rutin som fungerar lite bättre. Och det där ska ju bli intressant, för man håller på att ta fram en ny katastrofregistrering och förhoppningsvis ska man titta på branden. Vad missades och vilka gånger är det svårt? säger Agneta Kumlin.

I Kaliber har vi berättat om värdefulla minutrar som gick förlorade. Om brandkåren som inte fick kontroll på branden och om polisen som inte hade koll på evakuerade. Men när samhället misslyckas, händer nåt annat. Folk börjar ta saker i egna händer.

I Västerfärnebo bor Elisabet Pettersson. Tillsammans med sin familj driver de en stor gård där de föder upp boskap som sedan skickas till slakterier. Elisabet visar sin favoritko. Trots att de inte döper korna kan man inte undvika att få en relation till vissa, berättar Elisabet.

Redan den första helgen märker Elisabet hur röken sprider sig. Hon stannar till och med hemma från ett bröllop för att hon inte vågar lämna djuren. Och det är fler som är oroliga. Elisabet pratar med flera grannar som redan börjat ordna för att få sina djur därifrån.

- Då visar det sig också att vi behöver börja evakuera redan på måndag eftermiddag. Nu evakuerade vi totalt 1200 djur ungefär. Både får och nöt då. Och då började vi mobilisera. Och det är det såhär när man är på landsbygden att man ringer till någon som känner en annan, som har en sak som vi behöver. Så det blir ju en telefonkedja helt enkelt. Och en väldig kunskapsbank, berättar Elisabet Pettersson.

Det är nu som folk börjar gå ihop. Hundratals frivilliga samlar in verktyg, kläder och lagar mat, både för att hjälpa räddningstjänsten och de som behöver evakueras.

- Det är ju fantastiskt hur man ser hur en landsbygd kan gå ihop när det verkligen gäller. Då är alla på samma nivå och man hjälps åt. Man struntar i vad som hänt längre tillbaks och runtomkring. Alla bara samlas och jobbar. Och det tycker jag man måste ta till sig och ta med sig för framtiden. Se det här som en resurs och ta till vara den. Man kanske bygger upp någon form av landsvärn som man hade längre tillbaks. Vi har rustat ner så länge i så många år.

Brandens sjätte dag skriker brandmännen efter all hjälp dom kan få. Men det blir inte bättre av att vattenbombningsplanen som man väntar på från Italien blir försenade. När de väl kommer fram på brandens sjunde dag blir de dessutom stående på en flygplats under större delen av dagen. De kan inte flyga över brandområdet på grund av dålig sikt.

Senare under kvällen lyfter planen i alla fall och börjar släppa vatten över området. De kommande dagarna släpper planen sammanlagt 10 miljoner liter vatten. Läget förbättras något men branden är fortfarande inte under kontroll. Under helgen förväntas vinden förvärra arbetet. Och på brandens tionde dag kallar man till presskonferens.

- Vi kommer att sättas på prov i eftermiddag. Jag är helt övertygad om det. Den värsta delen av dygnet är framför oss. Jag är hoppfull. Jag tror inte att vi ska behöva se ett genombrott. Men om det blir, så gör vi allt som vi överhuvudtaget kan med alla resurser vi har för att slå tillbaks det, säger Lars-Göran Uddholm under presskonferensen.

Brandmännen fortsätter att bekämpa elden under helgen. Vindarna gör det svårt att få kontroll i det extremt torra vädret. Men så på måndagen, brandens tolfte dag, kommer det som alla längtat efter. Regnet.

Redan samma dag bedöms läget vara under kontroll. När insatsen avslutas en månad senare, har nästan 14 000 hektar brunnit, ett område lika stort som tre fjärdedelar av hela Stockholm.

26 byggnader står i ruiner och skogsägare har förlorat skog för närmare en halv miljard. Nu börjar myndigheternas granskning av sig själva. Det är ett omfattande arbete som pågår än idag. Men frågan alla ställer sig är om branden hade behövt bli så stor som den blev.

Det kommunala räddningstjänstera är ju inte dimensionerade för att släcka jättestora skogsbränder. Vi är dimensionerade för det man kallar vardagsolyckor, i vårat fall trafikolyckor, lägenhetsbränder och andra begränsade händelser. Det finns ingen svensk räddningstjänst som är dimensionerad för riktigt stora olyckor utan då handlar det om att söka samarbete och ta hjälp av andra, säger brandingenjören Fredrik Eriksson.

- Hade man sett och förstått omfattningen av den här branden och förstått vilka proportioner det skulle få så hade man naturligtvis försökt att dra på med ännu mer resurser ännu tidigare. Det kan man väl säga. Men det var ju ingen som förstod hur stort och allvarligt det här skulle bli, säger insatsledaren Jan Lindberg. Han tycker att man gjorde så gott man kunde under förutsättningarna, men är ändå självkritisk.

En annan som är självkritisk är Salas närpolischef Agneta Kumlin.

- Det som jag tycker att man kan göra bättre till nästa gång. Det är att snabbare få igång det som vi fick igång. För när vi väl fick igång arbetet där, då är jag själv imponerad över det arbete som vi gjorde. Det tog i alla fall tills på onsdagen och i vissa fall på torsdagen innan alla som vi ville ha där insåg att de skulle vara där mycket mer, säger Agneta Kumlin.

- Mitt i alla elände och tragiska som har hänt så hoppas jag ju och tror att det ska leda till mycket positivt. Och det är ju viktigt att det gör det. Det finns någon nytta med det i alla fall. Det är väl så man får se det, tillägger Jan Lindberg.

Borta i Västerfärnebo visar Elisabet Pettersson runt på gården. Nu är alla djuren tillbaka och just här har det inte brunnit. Hon berättar att vardagen sakta börjat återvända till det normala för lantbrukarna. Men det finns ett problem – turisterna.

- Jag har ju svårt att förstå det för jag kan ju se det här varje dag. Jag kan se skog och natur varenda dag. Jag förstår att det finns ett intresse. Men jag tycker det är hemskt om man ska åka upp där det är avspärrat, där man faktiskt inte får vistas. Man har väldigt mycket konsekvenser av det här. Man vet inte hur det blir i framtiden med sin skog. Man vet inte hur det blir, det som har brunnit upp. Man vet att man har en försäkring men, det är så otroligt mycket som måste ordnas nu rent praktiskt. Och att då ha folk som gör intrång, det är inte okej. Jag tycker man ska lämna folk i fred, för de har nog ändå, säger Elisabet Pettersson.

Längs väg 668 vid Stabäck flockas pensionärer och barnfamiljer. Här står de med termosar på biltaken, kameror i handen och gräver bland resterna. Faktum är att trycket blivit så stort att man tvingas ha ett vaktbolag som patrullerar längs vägen och Länsstyrelsen överväger nu att öppna ett turistcentrum bara ett stenkast bort.

En annan som är kritisk till turisterna är närpolischefen Agneta Kumlin igen. Hon tycker det har gått för långt.

- Det finns människor där nu som har flyttat hem. Och dom känner ju sig som att dom är på zoo säger dom. Folk kliver in på deras tomter och tar foto på dom, fast dom är ute själva och sånt. Tar ingen hänsyn alls. Och det är ju en lite svart baksida tycker jag av det här, säger Agneta Kumlin.

I Stabäck röjer Per Sevelin röjer fortfarande bland resterna av sin gård. Eftersom allt inte var försäkrat får han göra det mesta själv. Det är ett tungt jobb och det blir inte lättare när folk kliver ur sina bilar för att titta på förödelsen.

- Det stannar ju bilar hela tiden. Fast det är stoppförbud, så stannar de och tar kort. Kliver även ut och går in i skogen har jag sett vid flera tillfällen. Jag såg till och med en barnfamilj här i lördags. Stannade med husbil och hela familjen gick ut och gick in, berättar Per Sevelin.

- De stannar ju gärna vid sommarstugan där uppe. Grannen har berättat att de till och med har gått in på tomten och grävt i brandrester och rotat runt. Och det känns ju jättetråkigt att det inte ska kunna visas lite respekt för oss som faktiskt bor kvar här nu, tillägger Emma Helmersson.

Nu ligger parets största fokus på att försöka se framåt och gå vidare. För hur går man egentligen vidare från något sånt här?

- Försöka tänka att det växer upp igen och att det kommer bli grönt och fint. Och försöka bygga upp så mycket som möjligt, säger Per Sevelin.

Michael Verdicchio

michael.verdicchio@sr.se