Allt svårare få människor att vittna
Kaliber21 Syys 2014

Allt svårare få människor att vittna

Över trettio personer såg på när en man misshandlades framför sin 1½-åriga son på en bro i Malmö. Över trettio personer såg, men ingen ville berätta för polisen vad de hade sett. I Kaliber berättar polisen om hur de - i fall efter fall - tvingas lägga ner utredningar, eftersom vittnen inte längre vågar träda fram. Kaliber - om vittnena som tystnat.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Christian von Malmborg är polis i Malmö. Han berättar om ett uppmärksammat misshandelsfall på en gångbro i Kroksbäck i Malmö.

- Vi kom därifrån med polisbilen. På cykelvägen här. Och kör fram och ställer oss här på bron, säger Christian von Malmborg

- Och bron som vi ser här framför oss, tio meter bort. På den befinner det sig, uppskattningsvis 30-40 personer. Sen så ser man hur cykelbanan går in här emellan bostadshusen och det är fullt av människor hela vägen in. Sammanlagt som är här i området runt platsen är ett par hundra människor sammanlagt, fortsätter han.

Och många av dem såg vad som hände. En av dem bor i ett höghus som ligger precis intill bron.

- Ja, här är din balkong? Inglasad.

- Ja, du ser härnere…

- Men du stod här då?

- Jag stod här, ja.

- Men hur märkte du att det var nåt på gång?

- Jag hörde det, upprivna röster, förhöjda röster kan man väl säga.

- Och hur skulle du beskriva situationen?

- Det kom folk från det hållet och det kom folk från det hållet. Springandes. En del var bara åskådare och en del blandade sig i det. Det var någon som försökte sära på dem också. Jag såg att de höll upp ett tag, sen var de igång igen.

- Men var det ett allvarligt slagsmål?

- Ja när de försökte slänga honom över bron, så var det allvarligt.

- Men du såg det?

- Ja, ja.

Vi har hört om det flera gånger. Om vittnen och brottsoffer som inte vill berätta om vad de sett, eller vad de har varit med om.

Det handlar om dödsskjutningar i Biskopsgården i Göteborg, om folk som hotas när dom ska vittna mot MC-gäng och om misshandel och mord i Malmö. Människor som inte vågar vittna.

I Kaliber idag ska du få höra om nerlagda förundersökningar och inställda rättegångar som beror på att vittnen eller brottsoffer inte berättar. Det handlar om vittnen som tystnat.

Det är i september förra året. Yusupha Sallah är från Gambia och har nyligen flyttat till Sverige. Här har han fått jobb som svetsare. Han är på väg till lekplatsen med sin son som är ett och ett halvt år gammal.

- I say that we go to the playground. Because the mom go shopping. So I was home with him. So I say we go to the playground, säger han.

Men på väg till lekplatsen - mitt på en gångbro - kommer det fram en kille och sparkar bort sonens leksak - och knuffar omkull honom. När Yusupha protesterar blir han omringad av killen och flera kvinnor.

- Yeah. They surrounded me. The man in front and hitting in my face, and I tried to defend myself and get away from them.”

De slår mig i ansiktet. Jag försöker försvara mig, berättar Yusupha Sallah. Samtidigt, säger han, försöker han hålla koll på vart hans son har tagit vägen.

- He started to cry. And I hear his voice and calling me and I´m between these women who was grabbing my jacket. The youngest sister is kicking, and the man is trying to hit as much as he can.

Jag hör att min son gråter, men dom forsätter bara att slå, berättar Yusupha Sallah.

- So after a few minutes more men comes. They start to hit. But for so long I am defending myself. I just wanna get away from them. Because I am having my focus on my son. How can I get him?”

Fler personer ansluter och börjar också slå Yusupha Sallah. Gångbron som knyter ihop höghuskvarteren med ett grönområde, fylls med folk. De strömmar från alla håll - från det närliggande höghuset och från fotbollsplanen som ligger alldeles bredvid.

Yusupha Sallah är helt omringad. Hur han än försöker värja sig får han ta emot både slag och sparkar. Mitt i folkmassan står hans son och ser på när hans pappa blir misshandlad.

- I couldn´t see anything. I tried to defend my face. My everything but hit is coming. If I protect my face I got a kick in my back, my legs. From everywhere. I can hear my son crying in this public of so many people.

Männen lyfter upp Yusupha Sallah och försöker fösa honom över broräcket. Fem meter ner dundrar stadsbussar och bilar förbi.

- Many men lift me up and put me up in the metals. I grabbed the metal, and they tried to push and hitting my hands. Hitting my face and tried to get me away to leave the metal. At this moment I was thinking was that I wanna see my son and I do all that I can to get back to the other side of the bridge.”

När jag hänger på utsidan av metallräcket börjar de slå på mina händer så att jag ska tappa greppet. Men mitt fokus är att få se min son. Så till slut lyckas jag häva mig över på rätt sida, säger Yusupha Sallah.

Ungefär då kommer rugbyspelaren Helle Gorm von Spreckelsen cyklande. Han är på väg hem från en träning.

- Yes I was biking and when I arrived close to the bridge I could see there was a lot of noise going around, people were running and I was looking and wonder what was happening. So I looked closer. I guy was laying on the ground and some other people were kicking him, Helle Gorm von Spreckelsen.

Jag såg att det var en man som låg på marken och att det var flera personer som slog honom, säger han.

- It was a severe beating. He was bleeding from his eyebrows. He was bleeding from his mouth. Eyes swollen. It looked bad. But no one intervening.

Det var en allvarlig misshandel. Mannen blödde från sina ögonbryn och från sin mun. Hans ögon var svullna. Det såg illa ut. Och ingen gjorde något för att stoppa bråket, säger Helle Gorm von Spreckelsen.

Till slut slutar männen att slå och polisen anländer till platsen. Christian von Malmborg och hans kollega är de två första poliserna på plats. Men de har det svårt att förstå vad som har hänt.

- Det är alltså ingen som vill prata med oss. Många går när vi kommer. Många tittar bort när vi tittar på dem. De säger jag vill inte prata, jag vill inte prata. Det har ju blivit ett problem generellt att människor inte vågar vittna.

- Det är en stor frustration, fortsätter Christian von Malmborg, jag ser ju framför mig 30-40 potentiella vittnen, varav hälften kanske till och med per namn kan säga vilka det är som har utfört det och ingen vill träda fram och säga det.

- Vad betyder det för polisen att det är så här?

- Det innebär tyvärr väldigt ofta att brotten inte går att klara upp. Det blir ju i förlängningen blir otryggare i området för att folk inte vågar ställa upp. Då kan man misshandla varandra, man kan råna varandra på gatan. Man kan bete sig utan att polisen kan göra något åt det.

Christian von Malmborg visar var på bron Yusupha Sallah blev hängande.

- Så det är en fallhöjd på fem meter om han hade tappat taget. Så du ser det är ganska högt. Han har ju blivit så misshandlad först så att han har tuppat av. Och efter det har han blivit hängande här och det är ganska starkt att ta sig upp igen. Han hade lätt kunnat avlida om han hade fallit ner här. Det är rakt ner i asfalt. Trots slag på händerna här i räcket så lyckades han häva sig upp igen och komma på rätt sida.

- De slog på hans händer?

- Ja, när han hängde här så slog de på hans händer.

Dagen efter misshandeln hamnar utredningen hos förundersökningsledaren Thomas Bull.

-Det jag fick på morgonen när jag kom det var ju att en man som hade kommit med sin son över en bro vid Kroksbäck hade blivit attackerad.

Den överlämning Thomas Bull får från de poliser som varit på plats gör honom förvånad.

- Jag reagerade så klart över ärendet som i sig var väldigt grovt. Men att, vad ska man säga, akten var väldigt tunn. Alltså det var väldigt få förhör med där.

Och med tanke på att när man tittade i promemoriorna och såg att det varit så mycket folk på platsen så var jag väldigt förvånad över att det var så lite förhör med, säger Thomas Bull.

Polisens utredning går trögt. Trots stora resurser hittar man ingen som vill berätta tillräckligt om vad som hänt på bron.

- Man har bevittnat detta, men man ställer inte upp. Och sen finns så klart aspekten att man inte litar på polisen.

Utredningen pågår i flera veckor. Polisen går ut i medierna och vädjar till allmänheten om hjälp. Men man får i det här läget inte in några avgörande tips. Thomas Bull är uppgiven. Han säger att det blivit allt vanligare att folk inte vill ställa upp och vittna.

- Ja, i grova brott, om man vet om att det varit mycket folk på platsen, så kan man lätt se en tendens där att folk ställer inte upp direkt och vittnar. Just det här området, Kroksbäck, i samband med just den här händelsen, då hade vi även problem med, vad ska jag säga, gängkriminalitet vi hade skjutningar i området i alla fall med omnejd. Och det var samma problematik där med vittnen som inte ställde upp, fortsätter han.

Men handlar det här om enstaka fall? Är det bara i Malmö det händer?

Vi ville veta hur det ser ut i övriga landet. Därför tog vi kontakt med drygt hundra polisutredare i dom större städerna - Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala. De om några borde ju veta. Drygt 60 procent har svarat på våra frågor.

Vi frågade om de någon gång de senaste två åren varit med om att en utredning lagts ned på grund av att målsägande eller vittnen inte vill prata med polisen.

Åtta av tio polisutredare svarar ja på den frågan. Och av dom uppger nio av tio att det är ganska vanligt eller att det händer då och då. En majoritet säger dessutom att situationen har förändrats under senare år. De flesta av dom säger att det blivit värre.

Så här säger några av dom som har svarat:

“Det har blivit vanligare att "vanliga" personer inte vill prata med polisen eftersom dom vill undvika eventuella problem.”

“Nästan alla kräver att få vara anonyma. De är rädda. Detta är mycket vanligt idag.”

“Det är svårare att få "vanligt folk" att vittna. Förut var det besvärligt eller omöjligt i gängmiljöer men detta har spridit sig. “

“För många ungdomar är det viktigare att inte "gola" än att rättvisa skipas. Det kan upplevas som att i vissa ungdomskulturer är det otänkbart att "gola" på andra. De riskerar replisarier om de "skvallrar" till polisen.”

En av dem som svarat på enkäten är Anders Nilsson, polisutredare i Malmö. Han har flera gånger tvingats lägga ner utredningar eftersom ingen velat berätta vad dom har sett.

- Det har varit allt från personrån och stölder och annat, och det har varit något misshandelsfall också där vittnena säger att man inte har sett något, men det är uppenbart så att om man har varit på platsen har man inte kunnat undvika att ha sett någonting. Det är besvärande tycker jag.

- Jag kan ju inte tvinga någon att berätta, jag kan uppmana dem att berätta att det är viktigt att berätta det som har hänt. Men jag tycker det borde vara en självklarhet att är man på en plats där ett brott begås så skulle det vara naturligt del att säga att jag såg detta och vill berätta hur det gick till för nästa gång kan det vara jag själv som drabbas, säger Anders Nilsson.

Poliserna i Kalibers enkät berättar om en ovilja hos vittnena att prata om det dom har sett: “Man vill inte lägga sig i”. Men vissa utredningar drabbas också av att vittnen hotas till tystnad.

Just nu utreds ett mord som skedde i somras på en skolgård i Malmö. Samtidigt som fotbollslaget Malmö FF kämpar för att kvala in till Champions League på Malmö stadion några kilometer bort urartar ett bråk mellan några ungdomar. Bråket slutar med att en 17-åring huggs till döds. Men polisen har svårt att få dom ungdomar som var på plats att berätta.

- Någon eller några har påverkat våra möjligheter att ta reda på hur det gick till när en ung människa faktiskt dödas, säger åklagaren Magnus Pettersson som leder förundersökningen.

- Vi kunde konstatera att två personer på platsen hade hotat dom övriga som var på platsen att inte berätta. Jag förstår att de unga människor som varit där och som har sett och hört detta har blivit rädda, ordentligt rädda.

Magnus Pettersson har ändå goda förhoppningar att lösa mordet. Just nu sitter en 16-åring häktad misstänkt, men än så länge är inget åtal väckt.

- När det gäller den typen av brott, just våldsbrott, så är det många gånger en kombination av teknisk utredning och vittnesiakttagelser och berättelser från människor som varit på platsen och som kanske är drabbade och utav det lägger vi ett pussel. Och får vi inte berättelser så saknar vi pusselbitar och saknas det för många pusselbitar så får vi inte ihop ett scenario och då kan inte jag som åklagare driva det vidare och då är jag tvungen att lägga ner det.

Kalibers granskning visar alltså att åtta av tio utredare som vi har frågat tvingats lägga ner utredningar på grund av att vittnen eller målsägande inte vill medverka.

Men även i dom fall där det finns vittnen som väljer att träda fram händer det att ärendena drabbas när dom når domstolarna.

Kaliber bad domstolsverket att ta fram siffror på hur många rättegångsförhandlingar i Sverige som ställs in för att vittnen inte dyker upp. Det kan såklart handla om att vittnet varit sjuk eller fått andra förhinder, men också om att dom inte vill, törs eller för att dom hotats till tystnad.

Siffrorna från domstolsverket visar att antalet inställda rättegångar nästan fördubblats sen 2009.

Då - ställdes 421 förhandlingar in på grund av att vittnen inte dök upp. Förra året - 2013 -var den siffran 736. Och trenden håller i sig första halvan av 2014.

Enligt poliser som svarat på vår enkät så är det ytterst ovanligt att vittnen råkar illa ut. Men ibland gör dom det.

Ett fall handlar om en man som hade misshandlats i Malmö. Men när han är på väg för att vittna i tingsrätten händer något.

- Det var alltså målsäganden som hade stått vid en busshållplats här i stan, han skulle ta bussen i god tid och komma till tingsrätten. Då dyker det upp två stycken, berättar åkalagren i fallet, Bo Albrektsson.

- Som jag har förstått det vill de bara ha bekräftat att han är han och sedan så smäller det, så någon av de här avlossar då ett eller flera skott mot honom. Och det här tar i båda benen på honom. Och det blir larmat ambulans och så vidare...

Mannen som alltså var på väg till tingsrätten för att vittna blir nerskjuten vid en busshållplats. Rättegången får ställas in och först flera månader senare återupptas förhandlingarna. Det slutar med att den misstänkte mannen frias i hovrätten.

Under september 2013 står utredningen kring misshandeln av Yusupha Sallah på bron i Kroksbäck still.

Polisen ger sig ut till området och knackar dörr i det stora lägenhetshuset som vetter ut mot bron - det hus vars balkonger och fönster enligt förundersökningen var fulla med åskådare när Yusupha Sallah misshandlades framför sin son. Men det var få som ville prata med polisen. Kaliber återvänder till platsen och höghuset. Vi vill veta varför så många valde att inte berätta vad de såg.

Vi får komma in till en man, som bor på sjätte våningen. Trots att hans balkong är överröst med växter har han fri utsikt över gångbron där misshandeln skedde. Han var en av få som pratade med polisen om vad han hade sett.

- Det var mycket folk. Det kom folk från det hållet och det kom folk springandes, berättar mannen.

- Just att det var så många som såg och ingen ville berätta vad de hade sett för polisen. Vad tänker du om det?

- Jag förstår dom. De är väl rädda, här är ju gäng som härjar. De väl rädda för repressalier.

- Vad tror du ska till för att folk ska våga? Du vågade ju prata med polisen.

- Ja, du. Mycket kan ju vara att, en hel del att många kommer från andra länder där polisen inte är så väl sedd. Det är rädsla för det. Sen är det rädsla för gängen, med att de ska hämnas och så vidare.

- Är det mycket sådant? Hämndaktioner?

- Ja, det tror jag.

Ett par trappor ner berättar en tjej om hur det fungerar i området.

- Det är många invandrare här. Det är mer ett grupptänk och ett släkttänk. Man är rädd att om man skvallrar om någon får man hela släkten emot sig. Här är mer social kultur. Om du bråkar med en person så bråkar du inte bara med den personen, du bråkar med hela dennes släkt och farbröder och deras söner. Så då kanske de är rädda. Det tror jag kan vara en anledning. Det beror på vilka som är inblandade i bråket. Är det en person i området som har lite inflytande så kanske dom inte vågar prata.

- Skulle du våga berätta för polisen?

- Anonymt, ja. Men jag hade inte velat stå där och säga mitt namn och så, för jag vet inte vad konsekvenserna kan bli. Det vill man inte riskera. Man vet inte vad som kan hända, säger hon.

- Vad tycker du om att det ser ut så, att ingen vågar berätta för polisen vad som har hänt om det har skett en misshandel?

- Alltså det är inte bra alls. Om det har hänt något kriminellt måste man ändå lösa det. Så att det inte upprepas, man måste tänka långsiktigt, man kan inte bara tänka på sig själv. Men ibland händer det lite grejer här, och om de då misstänker att jag har snackat så kanske de går och bränner upp min bil. De kommer ändå att förstöra för en så som de tycker att man har förstört för dom, alltså att dom kan få straff av lagen.

Vi fortsätter ner i trapphuset och ringer på nästa dörr. En man öppnar dörren och vi presenterar oss. Mannen känner väl till det som hände på bron. Men säger att det är få här som vill prata med polisen.

- Det är ingen som vågar.

- Varför inte då?

- Polisen skyddar inte de som vittnar.

- Hur har du märkt det?

- Klart, folk säger varför ska jag bli inblandad när jag inte får skydd. Polisen ställer inte upp, inte för någonting.

- Och du då, om du hade sett något hade du berättat?

- Jag kanske skulle våga. Jag tror jag skulle våga. Men jag skulle inte gå och säga att det är jag som har berättat eller så. Men jag skulle hjälpa till, anonymt. Det skulle säkert kunna gå.

- Men det kan man ju inte göra.

- Då är det så. Det skulle jag inte göra.

- Du skulle inte göra det? Varför då?

- För att det är ingen som skyddar mig sen. Jag kan inte gå mot tio- femton stycken för att visa att jag är stor och stark. Jag skulle inte göra det.

Just möjligheten att vittna anonymt är något som har diskuterats länge. I länder som Norge och Danmark har hotade vittnen möjlighet att vara anonyma.

Men frågan är kontroversiell. Trovärdigheten hos ett anonymt vittne är svårare att bedöma - och hur ska en åtalad kunna försvara sig mot någon som han inte vet vem det är?

Kritikerna menar att det inte är rättssäkert. Anders Nilsson, polisutredaren i Malmö, säger att det finns mycket annat som kan göras för att bättre skydda vittnen.

- Vi måste se till att folk som ska vittna känner en trygghet. och att det inte är något obehagligt i det utan att… det finns ju fall där vittnet och den misstänkte går in genom samma dörr och sitter i samma korridor. Det känns kanske inte så bra för det vittnet. Vi kanske skulle kunna titta på det lite mer och kanske ge mer stöttning, att det finns mer människor till hands vid rättegången som tar hand om vittnen och målsägande och andra. Vi måste kunna ha större möjlighet att hjälpa vittnena än vad vi gör idag, och vi gör redan det idag. Men jag tror vi kan göra mer, resonerar Anders Nilsson.

I fallet där Yusuppah Sallah misshandlades framför sin son lyckas polisen till slut övertyga en person att träda fram och namnge en av dom misstänkta.

Det leder till att Malmö tingsrätt kan döma en 21-årig man till två års fängelse för grov misshandel.

I domen står det att cirka 10 till 15 personer mellan 20 och 30 år misshandlat Yusupha Sallah i tre till fem minuter. Mannen nekar till att överhuvudtaget att ha varit på platsen och överklagar domen till hovrätten.

Åklagaren som driver fallet heter Neela Frisell. Så här säger hon inför hovrättsförhandlingen i Malmö:

- Det har varit svårt hela vägen med vittnesiakttagelser, och det är ganska tydligt under förhandlingen även här i hovrätten.

- Man kan höra här att handlar om ett tiotal personer inblandade i misshandeln. Hur kommer det sig att bara en person är åtalad?

- Det är ju bara en person som har namngetts för oss. Den personen är åtalad för att ha utfört gärningen tillsammans med andra gärningsmän då icke identifierade sådana.

- Så nio av tio kommer att gå fria?

- Svar ja. Det är ju effekten av att vi inte fått in några vittnesmål i den delen.

- Vad tänker du om det, att så många går fria?

- Det är olyckligt i ett större perspektiv att folk inte vågar att ställa upp och vittna och kanske i andra fall inte anmäler brott, och det är allvarligt, inte bara för rättsväsendet, utan för hela samhället.

Rugbyspelaren Helle Grom von Spreckelsen var en av få som var med och vittnade. Han kunde inte peka ut gärningsmannen vid den fotokonfrontation som gjordes. Men han säger att han tycker det är viktigt att ta samhällsansvar. Något han lärt sig inom idrotten:

- I think that people should intervene. I think that people should stand more up not just to whitness a beating but other things that can takes civil courage. If you see somebody missbehave it could be after a football match people kick at a trashcan for an example. Tell ’em not to.

Folk borde gripa in oftare och visa civilkurage. Om du till exempel ser någon sparka på en soptunna. Säg åt dom att inte göra det. Om vi stoppar folk från att göra de små sakerna så kan vi undvika att de stora sakerna händer, säger Helle Gorm von Spreckelsen.

- Because it starts there, the small things. If you stop people doing the those small things wrong, the big things never happen.

I måndags den 15 september föll domen i hovrätten och en av dem som misshandlade Yusupha Sallah dömdes till fängelse. Men resten av dem som deltog i misshandeln har gått fria.

Hemma hos Yusupha Sallah och hans familj sitter hans son på vardagsrumsgolvet och leker med några leksaksbilar. De bor nu på en skyddad adress. Flytten till Sverige blev inte riktigt som de tänkt sig. De känner sig inte trygga utomhus längre samtidigt har misshandeln påverkat deras son mycket.

- Min son litar inte på andra människor längre. Eftersom dom som attackerade mig var araber så har han jättesvårt för dom. Ser han arabiska barn kastar han sina leksaksbilar på dem, berättar Yusuppah Sallah.

- Han har blivit aggressiv och vill skada dem. Men alla araber är ju inte onda. Men för ett barn så blir det här annorlunda. Han har ju sett vad de gjorde mot mig. Och känner nog att de alla är likadana. Så nu gäller det för oss att få honom att förstå att alla är inte onda. Vi är alla lika.

Kaliber är slut. Men nästa vecka – söndagen den 28 september - fortsätter vår granskning av vittnen som tystnat.

Reportrar: Mikael Funke och Alexander Vickhoff

Producent: Annika H Eriksson

Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Jaksot(500)

Pär körde bil under hjärtinfarkt: ”Det kommer ingen ambulans”

Pär körde bil under hjärtinfarkt: ”Det kommer ingen ambulans”

Pär har haft smärtor i flera timmar. Två gånger har han ringt 112, men ingen ambulans larmas ut. Istället tar han sig hem. Då stannar hans hjärta. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Då vänder jag mig över honom. Och ser att han är inte där.Pär ligger utsträckt på trägolvet i vardagsrummet i Billsta utanför Örnsköldsvik. Hans sambo Kristina börjar göra hjärt- och lungräddning på honom.Personer har dött på grund av larmcentralers felbedömningarPärs fall blir ett av de 22 händelser som SOS Alarm har anmält som Lex Maria till Inspektionen av vård och omsorg, IVO, under de senaste tre åren. I majoriteten av fallen så handlar det om att patienternas symtom inte bedömts på ett korrekt sätt av larmcentralen och att ambulanser inte har larmats ut - eller att larmet inte har prioriterats tillräckligt högt. Pär överlever. Men i 14 av 22 fall har patienterna dött. Fredrik Jonsson är chefläkare på SOS Alarm.– För det första är det ju otroligt tragiskt att någon har avlidit på grund av att vi kan ha gjort ett fel beslut, det är ju vidrigt. Men med tanke på volymen samtal och vårdkontakter så är det få skulle jag nog ändå vilja påstå Brister i ambulanssjukvårdenÄven inom ambulanssjukvården leder felbedömningar till att personer avlider. I 36 av de totalt 125 fallen som anmälts av ambulanssjukvårdsgivarna själva - framgår det att patienterna har dött. Och lärdomarna från anmälningarna, som skickats till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, delas inte alltid vidare nationellt. Trots att samma misstag upprepas bland vårdgivare. Något som bland annat ambulansspecialistsjuksköterskan och forskaren Erik Höglund reagerar på. – Det är ju ingen som sammanställer det på det sättet som ni har gjort så att vi kan liksom inte dra några lärdomar på systemnivå: “vad är det som sker?”. Daniel Lilja är avdelningschef på IVO.– Det finns vissa delar som vi nationellt måste dela än mer kunskaper om det som inträffar och de åtgärder som har visat sig vara effektiva. Så det kan man alltid bli bättre på. Har det hänt på ett ställe så ska det inte behöva hända på ett annat egentligen. Reporter: Andreas EricsonProducent: Johan SundströmSlutmix: Paulina Dehlin

10 Maalis 29min

En mammas mardröm – Barnförövarna och återfallen | Del 2

En mammas mardröm – Barnförövarna och återfallen | Del 2

Vad händer när domstolarna antar att Kriminalvårdens behandlingsprogram för sexualbrottsdömda fungerar när de bestämmer vem som får vårdnaden om ett barn? Del 2/2. Vi vill varna för skildringar av sexuella övergrepp mot barn. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I över 20 år har domstolar dömt barnförövare till behandling för sexualbrottslingar – utan bevis på att vården fungerar. – Jag menar på att det är som ett experiment som har fått fortgå utan någon form av ordentlig utvärdering, säger advokat Camilla Orefjärd är specialiserad på barnfrågor.Kaliber har gått igenom hovrättsdomar under femårsperioden 2016-2020 där en förälder är dömd för sexualbrott mot barn eller barnpornografibrott. Det rör sig om 300 dömda barnförövare. Och vi stöter gång på gång på fall där straffet blir skyddstillsyn och behandling istället för fängelse. Sexualbrott mot barn och barnpornografibrottKriminalvårdsbehandlingarna som dömda barnförövare genomgår används senare som ett argument för att få vårdnad och umgänge med barn. Men kan en domstol avgöra hur stor risken är att en dömd barnförövare återfaller i brott, när de ska besluta om barnets bästa?Lyssna på Kalibers serie En mammas mardröm del 2: Barnförövarna och återfallenVi vill varna för skildringar av sexuella övergrepp mot barn.Reportrar: Josephine Freje och Sophia Djiobaridis, Imperiet MediaDelresearch: Klara Broberg, Imperiet MediaLjudmix: Emil DrouggeProducent: Annika H Eriksson, Kaliber

3 Maalis 29min

En mammas mardröm – För “barnets bästa” | Del 1

En mammas mardröm – För “barnets bästa” | Del 1

Om hur svenska domstolar tvingar mammor att lämna sina barn till dömda barnförövare. Del 1/2. Vi vill varna för skildringar av sexuella övergrepp mot barn. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Svenska domstolar ger dömda barnförövare fri tillgång till barn.”Marie” är en av dem som drabbats. Den man hon levde med erkände och dömdes för sexuellt ofredande mot hennes äldre dotter. Efter avtjänat straff, flera år senare, ville han ha vårdnad om Maries och hans gemensamma två barn, som vi kallar Alma och Alvin. Det blir starten på en lång rad polisanmälningar, barnutredningar, orosanmälningar och vårdnadstvister. Det slutar med att Marie tvingas lämna över barnen till den dömde barnförövaren.– Det är det svåraste jag någonsin har gjort, säger Marie, och fortsätter:– Och gör jag inte det här, då riskerar ju jag att bli av med barnen. Sexualbrott mot barn eller barnpornografibrottGranskningen visar på flera fall, där dömda barnförövare får vårdnad om sina barn – efter beslut i domstol. Det kan handla om gemensam eller ensam vårdnad – eller oövervakat umgänge.Inga Tidefors är professor i psykologi och är specialiserad på personer som begår sexualbrott mot barn.– Har man en gång gått över den här gränsen så är ju benägenheten att göra det igen större.När vi går igenom fallen från vår granskning ser vi att domstolarna för olika resonemang då det gäller vårdnadstvister, där den ena föräldern är dömd för sexualbrott mot barn. I några fall räcker det med själva brottet för att bli diskvalificerad som vårdnadshavare. I andra fall, precis som när det gäller Marie, får den dömde barnförövaren ensam vårdnad om sitt barn.Advokat Camilla Orefjärd, sitter i styrelsen för föreningen Lex Tintin, som startades för att få till ett bättre skydd för barn som riskerar att utsättas för någon typ av våld. – Det är ett lotteri. Det beror på vilken domstol, var i landet du befinner dig, det beror på vilken domare du får, vilka nämndemän som sitter där. Och det är ju i sig egentligen väldigt rättsosäkert att man inte på förhand egentligen kan se vart det här barkar, det leder ju till en rättsosäkerhet. Vi vill varna för att programmet innehåller skildringar av sexuella övergrepp mot barn.Serien En mammas mardröm görs av produktionsbolaget Imperiet Media.Reportrar: Josephine Freje och Sophia DjiobaridisDelresearch: Klara BrobergLjudmix: Emil DrouggeProducent: Annika H Eriksson, Kaliber

24 Helmi 29min

The Climate Disaster – United Nations and the Overstatements

The Climate Disaster – United Nations and the Overstatements

Climate change is real, but do the UN agencies and even the Secretary-General himself, really stick to the facts? This is an English version of Kaliber's investigation 'Klimatkatastrofen' from December 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Climate change is real, but is it as bad as it sometimes sounds?According to the IPCC - the scientific authority that all UN member states rely on - there is no doubt that our greenhouse gas emissions have warmed the planet and are negatively impacting the climate, with melting ice, rising sea levels, and an increase in certain extreme weather events.But UN agencies, as well as UN Secretary-General António Guterres, take it much further. We are told that:1.7 million children die every year due to climate change.Women and children are 14 times more likely to die in natural disasters than men.The number of weather disasters has increased fivefold since the 1970s.Families in Samoa are abandoning their homes and moving inland because of climate change.In this special episode of Kaliber, tailored for an international audience, we dig deep into these claims and ask: will the narrative of the apocalypse help us at all?Reporter: Ola SandstigProducer: Annika H ErikssonLegally responsible publisher: Sabina SchatzlContact: kaliber@sr.se

17 Helmi 55min

Batterisamhället – Återvinningen: ”En geopolitisk rävsax” | Del 2

Batterisamhället – Återvinningen: ”En geopolitisk rävsax” | Del 2

Återkommande bränder på återvinningsanläggningar och ett starkt beroende av Kina - när batterierna når sitt slut ingår de i kedja som kan innebära ett geopolitiskt säkerhetsproblem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Hade vi vetat vad vi vet i dag hade vi aldrig sysslat med det här. Det kommer att brinna överallt i Sverige i batterihantering, säger Thomas Karlström, vd för en mellanlagringsanläggning i Trollhättan där batterier exploderat och brunnit två gånger på ett år. När uttjänta litiumjonbatterier batterier ska återvinnas krävs försiktighet. Batterierna kan självantända och brinna explosionsartat.– Incidenter har vi ju här i vår anläggning så gott som dagligen, att vi får ett batteri som ger en rökutveckling, säger Roland Karlsson, produktionschef på en återvinningsanläggning i Halmstad. Samtidigt finns en oro över hur Sverige och Europa i dag är beroende av andra länder, framförallt Kina, genom import av råmaterial för att bygga batterier - och export för återvinning.– Rent politiskt, geopolitiskt sett, så sitter Europa i en rävsax, säger Erik Jonsson, Statsgeolog på Sveriges geologiska undersökning, SGU.– Att ha en viss tillverkning av batterier i Europa är faktiskt en säkerhetsfråga för oss. För vi är utsatta idag, säger Kristina Edström, professor vid Uppsala universitet som forskar på batterier. Enligt Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L), skyndas arbetet på för att öka oberoendet, och öka säkerheten vid återvinningsfaser.– Både Sverige och EU kan vara bättre än vad vi har varit. Reportrar: Johanna Torshall Svensson och Jill ErikssonProducent: Johan SundströmProduktionsteknik: Johan HörnqvistSlutmix: Mattias Miselli

10 Helmi 25min

Batterisamhället – Bränderna: ”En massa höga smällar” | Del 1

Batterisamhället – Bränderna: ”En massa höga smällar” | Del 1

Batterierna finns i våra hem, i våra elcyklar och våra bilar. Men de kan självantända och brinna explosionsartat. Cornelia kom hem till sitt hus, som stod i full brand. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Midsommardagen 2018 började Cornelias hoverboard brinna medan den laddades, vilket ledde till att hennes hem förstördes.– Fönster och sådant exploderade liksom. Så det var ju bara massa höga smällar.Sedan branden hemma hos Cornelia 2018 har runt 500 bränder startat där litiumjonbatterier varit inblandade, och bränder på grund av elsparkcyklar och elcyklar ökar mest enligt siffror från Elsäkerhetsverket och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Ökat antal litiumjonbatteribränder– En brand i litiumjonbatterier kan liknas vid brand i brandfarliga vätskor som bensin eller diesel som vi traditionellt är vana vid. Normalt sett så förvarar vi inte en flaska bensin hemma, just för att den är brandfarlig. Men nu har vi plötsligt då stoppat in det här batteriet i vårt hem, säger Jesper Thuning, insatsledare på räddningstjänsten i Stockholm.Förbud och regler angående litiumjonbatterierI Storbritannien, Kanada, Singapore och flera andra länder har ett antal regler och förbud införts när det gäller elsparkcyklar och elcyklar. Detta har skett även i Sverige, till exempel förbud mot att ta med sig hoverboards eller elsparkcyklar på tunnelbanan i Stockholm, och elcykelbatterier får inte längre tas med in på flera arbetsplatser och offentliga lokaler runt om i landet, bland annat i Riksdagen. Men några ytterligare kontroller eller förbud när det gäller elcyklar och elsparkcyklar behövs inte i nuläget, säger Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L).– Fler och fler köper produkter från nätet. Och där har ju man ett enskilt ansvar. Att se till att produkterna har de säkerhetskrav som gäller. Så här är det viktigt att titta efter den här CE -märkningen och se till att den också är korrekt, säger Romina Pourmokhtari.Reportrar: Johanna Torshall Svensson och Jill ErikssonProducent: Johan SundströmProduktionsteknik: Johan HörnqvistSlutmix: Mattias Miselli

10 Helmi 29min

Staffan, turisterna och brotten mot skyddslagen

Staffan, turisterna och brotten mot skyddslagen

Om det ökade hotet mot Sverige, den skärpta lagen ska som ska stoppa terrorbrott och spionage och de som bryter mot lagen: kantarellplockare, motionärer och turister. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Antalet anmälningar om misstänkta brott kopplade till svenska skyddsobjekt har ökat de senaste åren. I snitt anmäls två brott om dagen.Säkerhetspolisen och polisen har gått ute med varningar om att utländska säkerhetstjänster kan anlita personer för att kartlägga svenska anläggningar.– Ett upplägg kan vara att du som någon typ av europeisk medborgare får ett erbjudande om att åka till Sverige. Du får en hyfsad bra betalning för att göra det här uppdraget och du vet kanske inte ens vem det är som har beställt det här, det har du ingen aning om, men du kanske ska åka till ett objekt och bara framkalla en reaktion, säger Per Engström, sektionschef på polisens nationella operativa avdelning NOA.Men när Kaliber tittar närmare på de drygt 400 personerna som under de senaste fem åren dömts för brott mot skyddslagen, visar att hälften gjort sig skyldiga till brott av oaktsamhet – personer som plockat svamp, cyklat inne på olika skjutfält där Försvarsmakten haft verksamhet eller tagit bilder på Drottningholm slott.En av de som dömts är Staffan, som är en av femton personer de senaste fem åren som i domar säger att de missförstod försvarsmaktens skyltning vid örlogsbasen i Karlskrona, och gjorde sig skyldig till att ha paddlat in i ett skyddsobjekt.– Väldigt snart känner jag i alla fall att det här var fel. Det var generalfel. Då hörde man en megafon – ”ni där i kajaken. Vänd om”.Försvarsmakten själva svarar angående sin skyltning av skyddsobjekt att de arbetar för att uppmärkning och avspärrningar ska vara så tydliga som möjligt att följa. Och skriver att det ska vara lätt att göra rätt.

16 Joulu 202429min

Klimatkatastrofen del 2: ”Farligt och vilseledande”

Klimatkatastrofen del 2: ”Farligt och vilseledande”

Stämmer det att väderkatastrofer har blivit fem gånger så många på 50 år och att människor på Samoa flyr sina hem p g a klimatförändringar? Kaliber skärskådar påståenden från FN och generalsekreteraren. Del 2/2. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. FN:s klimatpanel, IPCC, får hjälp av flera tusen forskare i sitt arbete med att sammanställa vetenskapen, och deras rapporter tar sex-sju år att skriva. Men inom FN-systemet finns dussintals andra organ, där många skriver egna rapporter, artiklar och gör olika uttalanden om klimatet. Med skiftande kvalitet.Kaliber kollar några av dessa påståenden för att se vad som är sant – i serien Klimatkatastrofen.Reportern Ola Sandstig tar oss med på en resa till Chamonix, Bryssel och Genève.

2 Joulu 202429min

Suosittua kategoriassa Yhteiskunta

olipa-kerran-otsikko
i-dont-like-mondays
sita
siita-on-vaikea-puhua
rss-ootsa-kuullut-tasta
kaksi-aitia
ootsa-kuullut-tasta-2
poks
kolme-kaannekohtaa
aikalisa
antin-palautepalvelu
rss-murhan-anatomia
viisaat-naiset
yopuolen-tarinoita-2
mamma-mia
terapeuttiville-qa
free-opa
gogin-ja-janin-maailmanhistoria
rss-palmujen-varjoissa
rss-haudattu