Kaliber25 Touko 2014

De svåraste fallen – om rättsväsendets hantering av barnärenden

Höga beviskrav, ojämlika förutsättningar och bristande barnperspektiv. Kaliber - om rättsväsendets utmaningar när barn blir brottsoffer.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Det rapporteras om det nästan varje vecka, våld och övergrepp mot barn - de kanske svåraste brott som rättsväsendet har att hantera. Och bakom alla rubrikerna drar rättsapparaten igång.

De senaste två veckorna har Kaliber och Barnaministeret från UR handlat om barnen som brottsoffer. Och i det första programmet i vår serie Barnen och rättvisan undersökte vi vilket bemötande barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionshinder får av rättsväsendet när de utsätts för brott, och vi kunde konstatera att majoriteten av åklagarna vi frågade inte tycker att de här barnen har samma rättstrygghet som andra barn. Vi har också berättat om barnahusen, dit barn kommer för att förhöras när de har utsatts för ett misstänkt brott – och vi har sett att rutinerna för skyddet av barnen ibland brister och att barn riskerar att skickas hem ensamma till en misstänkt förövare.

Att brott mot barn är särskilt svåra att utreda, säger såväl poliser som åklagare och domare till oss. Och i dagens program tittar vi närmare på hur de här ärendena hanteras. Hur ser systemet ut när brottsoffret är ett barn? Hur resonerar åklagare och domare som jobbar med de här frågorna. Och så hör vi forskare som menar att det går att stärka barnets roll, utan att äventyra rättsäkerheten.

Och vi börjar i Svea hovrätt

– Då går vi in här i rättssalen…

Det är lunchtid och vi har precis klivit in i en av rättsalarna som blivit ledig efter förmiddagens förhandlingar.

– …och det är så här det kan se ut.

Silvia Ingolfsdottir som är kammaråklagare, visar runt.

– När det gäller brott mot barn, så är ju inte barnet med i rättssalen, utan då spelar man upp förhör som ofta hålls på barnahus, och då dras de här dukarna ner, så får vi se när barnet förhörs. Det är så vi lyssnar på det.

Silvia Ingolfsdottir pekar på en vit skärm i ena änden av salen där de så kallade videoförhören spelas upp. I Sverige är det väldigt ovanligt att barn under 15 år hörs i rätten, även om det finns undantag. För att skydda barnet från obehaget som en rättegång kan innebära, använder man sig istället av förinspelade polisförhör – en metod som inte är helt oproblematisk menar vissa - men det ska vi komma tillbaka till lite senare.

Silvia Ingolsfsdottir är relationsvåldsspecialist, och i perioder har hon arbetat uteslutande med brott mot barn – ärenden som, enligt henne, inte alltid står högt i kurs hos alla kollegor.

– Och det är ju tyvärr så att det inte har tillräckligt hög status inom polis och åklagare att jobb med den här typen av ärenden. Det finns vissa attityder, när jag fick den här tjänsten som relationsvåldsexpert så fick jag, det var faktiskt här i hovrätten, jag mötte en kollega som sa ”är det där verkligen någon typ av brott att hålla på med?” Det finns liksom den jargongen. Det får man ju inte blunda för, det är något man verkligen måste jobba för.

Synen på barnärenden inom kåren är en sak, säger Silvia Ingolfsdottir men arbetet innebär också många andra utmaningar.

– Problemet kan ju vara att det är höga beviskrav och det ska det vara. Men att barn kanske inte alltid uttrycker sig så som vi är vana att man ska uttrycka sig. De har till exempel oerhört svårt för det här med när det har hänt, vilken dag, årstid. Alltså om det har hänt tillbaka i tiden. Inte om det hände förra veckan. Men det är sällan det går så snabbt med en anmälan. I den bästa av världar skulle det vara att de direkt kunde berätta i nära anslutning till händelsen, men tyvärr är det inte så. Då får de svårt att berätta om det på ett, som man säger, trovärdigt och tillförlitligt sätt, att domstolen kan tycka att det är för vagt. Och ett barn som blivit utsatt för sexuella övergrepp och blivit det flera gånger, till exempel flera hundra gånger, det är ju oerhört svårt för dem att berätta exakt vad som hände vid varje tillfälle. Det är ju omöjligt för en vuxen också.

Och Silvia Ingolfsdottir är inte ensam om att se svårigheterna i att utreda barnärenden. I vårt första program om barnen och rättvisan, ställde vi frågor till 32 åklagare som jobbar med barnärenden, en på varje allmän åklagarkammare. Och så här beskriver ett par åklagare utmaningarna med att utreda brott mot barn:

"En del tror att barnutredningar är vilka utredningar som helst. De tar mer tid och borde upphöjas”

”Det är svårare att bevisa att barn utsatts för brott. Hela rättsapparaten bygger på att man ska kunna redogöra som en vuxen. ”

”I hela rättssystemet är barn diskriminerade”

– Jag tror att det är oerhört viktigt att de som ska förstå barn som misstänks ha varit utsatta för någonting, de som ska förhöra barn, att de har ett barnperspektiv, och att rättssystemet också försöker att analysera det de säger utifrån ett barnperspektiv.

Ann-Christine Cederborg är professor vid barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet och har sedan mitten av 1990-talet forskat på metoder för hur man förhör barn som har varit utsatta för brott. Och hon menar att man på många nivåer i rättsapparaten behöver öka sin kunskap om hur barn fungerar, tänker och berättar, för att kunna ge barnet en rättstrygg prövning.

– Det förändrar inte de juridiska förutsättningarna, men det ger ändå barnet en högre status inom rättsväsendet om man förstår barnets dilemman att berätta om någonting har hänt.

Gör man inte det idag då?

– Jag är inte säker på det.

Ann-Christine Cederborg började forska på barns vittnesmål i mitten nittiotalet, och hon säger att det då fanns två tydliga falanger när det gällde synen på barn som vittnen – en som menade att barn alltid talar sanning, och en som menade att barn alltid ljuger. Idag, säger hon, vet vi att det är mycket mer komplicerat än så.

– För det beror ju på så väldigt många olika saker, om barn berättar det de har varit med om eller inte. Bland annat så beror det på vilken chans de får att berätta, hur de blir samtalade med. Sedan kan det också vara så att barn väljer att inte berätta. De kan till exempel vara hotade, rädda. Och till viss del kan jag faktiskt förstå dem. Att berätta svåra saker till en polis – och sen händer det ingenting, och då är ju faran där att det blir värre för dem när de kommer exempelvis hem. Om det finns någon som utnyttjar dem i hemmet.

När ett barn utsatts för brott är barnets egen berättelse om vad som har hänt viktig för rättegångsprocessen. Och många gånger är det det enda rätten har att fatta beslut utifrån. Rättens uppgift blir att bedöma berättelsens trovärdighet och tillförlitlighet. Genom ett antal domar från Högsta domstolen har det utvecklats en rättspraxis för hur man bedömer om ett vittnesmål är trovärdigt och tillförlitligt. Det handlar om vissa kriterier som en berättelse bör uppfylla, som att den ska vara klar och detaljerad, sammanhängande och självupplevd. Och Ann-Christin Cederborg, forskare vid Stockholms universitet, ser problem med de här kriterierna.

– Det jag menar är att de här kriterierna är ju riktlinjer för domstolen, men forskningsgrunden för dem är mera tveksam. Självupplevd, exempelvis, motsägelsefull. Det här beror för mig väldigt mycket på den som tolkar berättelsen. Speciellt det här med självupplevt – hur kan de veta det, de som ska döma? Motsägelsefull – där har jag ju visat att till exempel barn med funktionshinder, att om de får många ledande frågor med ja- och nej-svar så kan de ändra sig från ett ja som blir nej, om man ställer samma fråga igen. Så det beror väldigt mycket på kvaliteten på polisförhöret om man ska kunna uttala sig om det.

Ann-Christin Cederborg menar att det finns en fara om rätten i sina bedömningar utgår allt för statiskt från de här kriterierna och inte lägger någon vikt vid de förutsättningar som barnet hade att berätta om sina upplevelser när det förhördes. Till exempel om frågorna som ställdes under förhöret var anpassade efter barnets utvecklingsnivå eller om barnet kan ha känt sig rädd eller hotat.

– Om man har bestämt sig för att de här kriterierna ska finnas för att det ska betraktas som en tillförlitlig berättelse, och en berättelse då inte bedöms som tillförlitlig därför att det saknas vissa saker, eller man säger till exempel att barnet verkar inte ha upplevt det här på grund av att hon inte gråter, eller någon sådan här formulering, att det verkar inte självupplevt, så blir det ju väldigt besvärande tycker jag. Det blir inte proffsigt. Det är mer som att det blir en checklista snarare än, menar jag, att diskutera – vilka förutsättningar fick barnet att berätta.

Det här är ett iscensatt polisförhör. Det är en barnskådespelare, åttaåriga Ida, vi hör.

– Nu är det ju en inledning på ett förhör där vi har försökt att iscensätta just det här rummet på barnahuset.

Och det här är Sara Landström, docent i rättspsykologi vid Göteborgs universitet. Inspelningarna som vi får lyssna på är en del av ett forskningsprojekt. Vad är det som uppfattas som trovärdigt i barns vittnesmål har forskarna frågat sig och de har också undersökt vad det är som påverkar bedömningen av trovärdigheten hos den som lyssnar. Och det har visat sig att barn som visar mer känslor när de berättar också uppfattas som mer trovärdiga.

– Vi ville titta just på vad får det för betydelse om barnet gråter till exempel.

Här var Ida ganska samlad?

– Här var Ida väldigt samlad. Vi kan ta ett annat klipp där Ida inte är så samlad. Här sitter ju Ida ihop. Istället för att svara på förhörsledarens frågor rakt upp och ner så sätter sig Ida i en position där hon drar upp benen mot kroppen och tittar ner.

I sin forskning har Sara Landström också intresserat sig för videoförhör. För det är så, precis som åklagaren Silvia Ingolfsdottir berättade från Svea hovrätt, att barn under femton år sällan förhörs i rätten. Istället används förinspelade polisförhör för att inte utsätta barnet för en rättegång. Och det är, säger Sara Landström, självklart väldigt viktigt att skydda barn i en rättsprocess. Men kan det också vara så att det förfarandet påverkar rättens uppfattning om barnets trovärdighet?

– När barnet presenteras i rätten så är det ju i ett färdigt format. Det är ett videoinspelat förhör som har hållits i ett tidigare skede. Och kanske inte alltid har de frågor ställts som senare visar sig vara intressanta i utredningen, som kanske var viktiga. Men du har inte samma chans som du har till den tilltalade eller till andra vittnen att kunna ställa de frågorna i rätten. Utan du har att förhålla dig till det här fysiska, det här klara formatet, ett videoförhör. Och det kan ju också vara till barnets nackdel.

I sin forskning har Sara Landström kunnat se att personer som ser och hör ett vittne ”live” också uppfattar det som mer trovärdigt. Det faktum att barnet hörs genom ett videoförhör och den tilltalade hörs direkt i rättsalen leder till en systematisk ojämlikhet säger Sara Landström.

– Det allvarligaste med det är ju att barnet kan missgynnas, att man bedömer barnet som mindre trovärdigt eller tillförlitligt enkom på grund utav hur barnet presenteras. Alltså att om man hade haft en annan närhet till barnet så kanske man inte hade gjort den bedömningen. Men när barnet nu är en bit ifrån, det är på ett inspelat förhör, så ligger det längre ifrån mig som bedömare, till exempel. Så det är den allvarliga sidan av det, att barnet missgynnas av det, helt enkelt, och att det kanske inte leder till en fällande dom. Det skulle ju vara den absoluta nackdelen. I förlängningen skulle det kunna leda till det.

Men Sara Landström menar att obalansen i rätten mellan ett brottsutsatt barn och en misstänkt vuxen förövare skulle kunna jämnas ut om båda parter hörs på samma sätt, till exempel med hjälp av en så kallad videolänk, där båda parter hörs direkt in i rättsalen.

– Då skulle det vara att man till exempel kanske hör barnet via videolänk och hör den tilltalade via videolänk. Alltså att de hörs på precis samma sätt. För då blir det inte den här skillnaden.

Hur ser man då på barnärenden i domstolen, de som måste följa Högsta domstolens kriterier, och de som måste bedöma barnets trovärdighet utifrån det videoinspelade förhöret? Vi söker upp Mari Heidenborg på Solna tingsrätt, hon har jobbat många år med barnärenden.

– Jag heter Marie Heidenborg och är domare. Lagman för Solna tingsrätt.

Det som Mari Heidenborg ser som mest bekymmersamt när det gäller ärenden som rör våld och övergrepp mot barn är att det är så få anmälningar som går hela vägen till fällande dom.

Statistik från Brottsförebyggande rådet (Brå) - visar att förra året anmäldes 540 fall av sexuella övergrepp mot barn, för att ta ett exempel. Av dem ledde en knapp tredjedel - 32 % - till åtal.

När det gäller barnmisshandel ledde 14 % av de nästan 18 000 fall som anmäldes förra året, till att någon åtalades, eller fick ett strafföreläggande. Och domare Marie Heidenborg tror att mörkertalet är stort när det gäller brott mot barn.

– Det är väldigt många anmälningar som, ja dels som aldrig ens blir anmälningar men som sedan läggs ner på ett väldigt tidigt stadium på grund av att man tror att de inte kommer vidare.

Och det är ju just det här som åklagare vi har talat med säger att de ser som ett stort problem, att det är så svårt att komma vidare med utredningar när det är barn som är brottsoffer. I vårt första program ställde vi frågor till 32 åklagare som handlägger barnärenden, en på varje allmän åklagarkammare. Och många av dem säger att barnärenden är det svåraste som de har att jobba med. Några av dem sa att barns utsagor väger väldigt lätt i domstol och att det är svårt att få fram den berättelse som domstolen kräver. Men Marie Heidenborg, hon säger att den stora bristen när det gäller mål som handlar om brott mot barn det är att utredningarna inte alltid är tillräckligt stadiga.

– Ja det vi ska förhålla oss till är att Högsta domstolen har sagt att det räcker väldigt sällan med bara offrets berättelse utan man måste ha någon form av stödbevisning

Och ofta när det är brott mot barn så begås det i hemmet, utan vittnen?

– Ja precis, det är typiskt för den här typen av brott. Brott mot barn är i de flesta fall misshandel eller sexuella övergrepp och sådana brott har väldigt sällan vittnen. Men det finns annan typ av bevisning man kan använda sig av. Bland annat teknisk bevisning, någonting som stöder den här berättelsen och det är också viktigt att man kan följa upp om barnet berättar om olika övergrepp. Barnet ger ju ofta kringinformation om hur det såg ut i rummet kanske eller vad personen hade på sig så att man kan följa upp olika uppgifter så man kan se att jo det här stämmer faktiskt. För sådant ökar trovärdigheten väldigt väldigt mycket. Har man då inte gjort det så är det en brist i utredningen och sådana brister hamnar alltid på åklagaren. Och där är vi ju bundna av vad Högsta domstolen har sagt. Vi kan inte sänka beviskraven bara för att vi vet att barnen har svårare att berätta. Så därför är det viktigare, tycker jag då, att man verkligen från polis och åklagare ser till att satsa på den andra utredningen vid sidan av de här förhören och där är det ibland brister.

Och att det borde satsas mer på de här frågorna som rör barn det håller åklagaren Silvia Ingolfsdottir med om. Inte minst på utbildning – även för domare.

--Vi måste ju bli mycket bättre på, både inom polis, åklagare, domstol och advokater, att utbilda oss om hur barn fungerar, hur de uttrycker sig. Och Polisen har ju kommit långt. Det finns ju speciella barnutredare och vi försöker också gå mycket utbildningar. Jag tror att det vore bra om man införde specialiseringar för domare, att alla domare kanske inte ska ha barnärenden.

Att det krävs en kompentenshöjning just hos domare när är det gäller kunskap om hur barn fungerar. Det är något även andra åklagare sagt till oss.

”Domstolarna har en gammaldags inställning som inte är barnvänlig ”

”Domstolarna behandlar barn som vuxna. Det krävs en kompentenshöjning”

Marie Heidenborg säger att hon inte alls är säker på att mer utbildning eller införande av specialisering på barnärenden för domare skulle förändra läget.

– Ibland sägs det att det är på grund av att vi inte förstår barnen att det är därför som det blir så få fällande domar och det vänder jag mig lite emot för att även om vi har väldigt bra förståelse för att barnen har svårt att berätta och att det är svårt att få fram bra berättelser, även om vi har den kunskapen så måste vi fortfarande iaktta de beviskraven som vi har. Så bättre kunskaper leder inte direkt till fler fällande domar. Även om vi blir bättre på att förstå barn så måste vi fortfarande ha en hög nivå på utredningarna. Det är ju ibland så att man sitter i rätten och tycker att ja, här räcker inte bevisningen. Men det har kanske gått till på det sättet som brottsoffret då berättar om men bevisningen räcker inte. Har man inte tillräcklig bevisning då kan man inte döma.

Tillbaka till Svea Hovrätt och åklagare Silvia Ingolfsdottir.

– På den här skärmen, det är där man ser barnförhöret. Oftast är det åklagaren som har med sig de här förhören och spelar upp dem i sin egen dator som kopplas in i domstolens system, som sköter det. Som åklagare så har man det framför sig på en skärm.

Silvia Ingolfsdottir tycker att metoden med videoförhören i stort sett fungerar bra, att det skulle vara för traumatiserande för barn under 15 år att höras i en rättssal. Men till viss del håller hon med rättspsykologen Sara Landström, som forskat kring videoförhör, att metoden kan medföra begränsningar. Det kan påverka hur den som lyssnar uppfattar barnet, till exempel som mer moget än vad det är.

– Det kan ju vara att man inte riktigt får en känsla för barnet. Jag kan uppleva att framförallt när det gäller våldtäkt mot barn, när målsäganden är 12-13, och oftast är det tjejer som jag har mött, att när de väl hörs om själva händelsen, de pratar ju inte om så mycket annat utan de pratar om en händelse som har varit oerhört traumatiserande, att de kan låta mer vuxna än vad de egentligen är. För sedan när man kommer utanför så pratar de ju som en normal 12–13-åring om någon kille de är kära i eller vilken bio eller film de tycker bäst om. Alltså de är på ett helt annat sätt. Och det kommer ju inte fram, utan det blir bara det här videoförhöret som man spelar upp. Så det kan vara en brist. Och det står ofta i domskälen att man ska iaktta en viss försiktighet när man bedömer de här videoförhören.

Silvia Ingolfsdottir anser att rättsförfarandet i barnärenden skulle kunna bli mer oberoende av videoförhören. Man skulle kunna titta mer på hur det går till i andra länder. Själv har hon bedrivit förundersökning i Chile, en förundersökning som gällde våldtäkt av barn här i Sverige.

– Och där vet jag att där hörs barnet via länk. Man sitter som på barnahuset fast i domstolen. Så att de hörs på plats men de är i ett annat rum. Och det skulle ju kunna vara, om man utvecklar det här i Sverige, att man skulle ha möjlighet att ställa kompletterande frågor till barnet om det skulle dyka upp. Så att det inte blir att man blir så oerhört beroende av de här videoförhören och att man då har lyckats ställa alla frågor. Men jag tror, det diskuteras ju inte ens, men jag tycker att det var en bra lösning på ett sätt. Men då får ju barnet vara så pass moget att det klarar det givetvis.

Kaliber har idag kunnat berätta om de särskilda svårigheter som rättsväsendet möter när de ska utreda och döma i ärenden där brottsoffret är ett barn. En del menar att domstolarnas kriterier för vad som bör känneteckna ett trovärdigt och tillförlitligt vittnesmål, inte är anpassade efter hur barn fungerar när de berättar. Vi har också hört om videoförhören, hur de enligt forskare riskerar att skapa en obalans för barnets vittnesmål jämfört med den som står tilltalad och som närvarar i rätten.

Men något som de flesta vi pratat med är överens om – det är att grunden för en rättslig prövning som är både rättstrygg för barnet och rättssäker för den som är misstänkt för brott – det är att utredningen är så gedigen som möjligt från början. Och för det behövs mer resurser och tid, säger åklagare till oss.

Vi vänder oss till Åklagarmyndighetens högste chef, Riksåklagare Anders Perklev, för att fråga hur han ser på kritiken av utredningarnas kvalitet i barnärenden, kritik som alltså delvis kommer inifrån den egna kåren.

– Det är självklart att man skulle vilja ha resurser för att göra mer. Både egna resurser och utredningsresurser hos polisen. Men som det ser ut i rättsväsendet så har ju både åklagare och polis en uppgift att utreda alla brottstyper och ska täcka hela landet. Och även om vi prioriterar barnärenden så blir det ju alltid en konkurrens om de tillgängliga resurserna. Och det gäller ju på det här området också.

Hur ser du på kritiken från bland annat domarhåll att många utredningar i barnärenden inte håller måttet?

– Jag tycker nog att rättsväsendet generellt har blivit bättre på att hantera barnärenden, men att det naturligtvis finns mycket kvar att göra. Enligt min uppfattning, och det tycker jag att jag har stöd för allmänt i rättsväsendet, så har beviskraven höjts under senare år. Och det är ju riktigt och rätt och bra från rättssäkerhetssynpunkt, men det innebär ju också att det är svårare att få fram fällande domar.

Så du menar att du anser att man gör tillräckligt bra utredningar som det ser ut idag?

– Nej, det kan jag inte säga, utan här måste ju ske en fortgående utveckling och utbildning. Och förbättra samverkan mellan åklagare, polis och med socialtjänsten.

Kan det vara så att barnärenden generellt har en lägre status?

– Jag tror inte just för att det är barnärenden men jag tror att det är viktigt att man håller fokus på de här ärendena och ständigt ser till att de får den prioritering de ska ha. Därför att, jag tror rent allmänt sett så finns det vissa typer av ärenden som liksom prioriterar sig själva. Det är de allra grövsta brotten. Där är rättsapparaten duktig på att se till att man får tillräckligt med resurser och att man kan utreda dem på bästa sätt. Och det gör att man måste hela tiden se till då att inte barnärenden och relationsbrottsärenden och ungdomsärenden blir eftersatta.

Vad kan du göra för att ge åklagarna bättre möjlighet att göra bra utredningar i barnärenden?

– Vi hade ett metodutvecklingsprojekt som avslutades 2012, med slutsatser som håller på att genomföras både hos oss och polisen. Vi har en barnhandbok som uppdateras fortlöpande med vägledning till åklagaren. Vi har ett utvecklingscentrum i Göteborg som har både de här och en del andra brottstyper som fokus, och som utvecklar och följer upp verksamheten, och kontakt med forskningen på området. Man kan säga så här att det finns inget ”good enough” när det gäller den här typen av ärenden.

– Det här tar tid och jag tror väldigt mycket på kommunikation mellan personer i det rättsliga systemet och andra kunskapsfält alltså beteendevetenskapen exempelvis.

Ann Christine Cederborg, professor vid Stockholms universitet, säger att mycket fortfarande återstår för att stärka barnets roll i rättsapparaten, men att hon ser optimistiskt på framtiden.

– I det tror jag att det finns en potential för utveckling, att kunna analysera barnperspektivet i de här ärendena precis som barnkonventionen förväntar sig vilket inte förändrar att det måste finnas bevis och inte minsta tvivel. Utan det är mer ett förhållningssätt till barn som jag hoppas vara med och påverka.

Reportrar: Anna Maria Höglund och Hanna Larsson
Producent: Karl Brodin
Exekutiv producent: Sofia Boo
kaliber@sverigesradio.se

Kokeile Premiumia

Nauti 14 päivää ilmaiseksi

Tilaa Premium

Jaksot(590)

Anstalten 2: Förnedringen – ”De tänkte på klienterna som djur”

Fler och fler berättar. Kriminalvårdare och intagna uppger att en särskild grupp kriminalvårdare på ett av landets största fängelser systematiskt har misshandlat och förnedrat fångar. Del 2/3. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Fångar trakasseras av kriminalvårdareKriminalvårdarna Joakim, Amanda och Elin är tre av de omkring 30 kriminalvårdare som berättar om en osund kultur på Skänningeanstalten.Det handlar om att interner utsätts för trakasserier, förnedring och övervåld av en grupp kriminalvårdare.– Man kände sig smutsig. Det är därför jag skrev ner allting för att kunna gå därifrån och känna att jag i alla fall försökt göra någonting för att förhindra det eller förbättra det, säger kriminalvårdaren Joakim Rosenberg, och skickar ett brev där han larmar ledningen.Anstaltschefen: Machokultur och sexismKaliber berättar om flera incidenter där intagna har utsatts – för anstaltschefen Emil Ahlquist som reagerar och säger att det inte stämmer överens med deras värdegrund.– Nej, det är inte utifrån den kriminalvård som jag står för överhuvudtaget.Emil Ahlqvist har gjort en kartläggning förra året där han pratat med kriminalvårdare och sett brister i arbetsmiljön.– Brister är, det som har kommit mig till känna tänker jag att det har funnits en kultur, lite machokultur, sexism, trakasserier, mobbing och även utfrysning har det funnits på arbetsplatsen.Han säger att han jobbar med att försöka lösa problemen på anstalten med t ex utbildningsdagar.Lyssna på hela granskningen här eller i SR Play.Reportrar: Ola Sandstig och Frida GrönholmProducent: Annika H Eriksson

9 Huhti 202429min

Anstalten 1: Raseriet – ”Nu dör jag”

Fången Moussa berättar att han utsätts för övervåld och kriminalvårdaren Nadja blir vittne. Larm om våld och trakasserier på en svensk anstalt. Anklagelserna riktas mot en särskild grupp anställda. Del 1/3. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Fången ”Moussa” drabbas av ett krampanfall inne på Skänningeanstalten. Men istället för att hjälpa honom på plats lyfter en grupp kriminalvårdare i den så kallade kontrollgruppen upp Moussa i armarna och tar honom till vaktrummet, där han berättar att han utsätts för övervåld.– Jag tror på riktigt att nu dör jag, nu är det över, berättar han.Två kriminalvårdade blir vittnen.– Och då drar de ner honom och då knäar någon av personalen honom och då skriker han larmchefen då på honom: ”Du sätter dig, du ställer dig inte upp. Nu tar du emot den här hjälpen din jävla idiot”, berättar ”Nadja”.JO-anmäler händelsen på SkänningeanstaltenTvå dagar efter anfallet går Moussa till sjukvården på fängelset för att dokumentera sina skador och berätta hur de har uppkommit. Samtidigt skriver också Moussa en anmälan till JO, Justitieombudsmannen, att han har blivit misshandlad. – Det är folk som sitter där inne nu och det är därför jag valde att göra JO-anmälan. Men jag tänkte, det här måste tas upp, jag tänker inte ge upp.Anstaltschefen Emil Ahlquist säger att han inte kommenterar enskilda ärenden, men vi berättar ändå att kriminalvårdaren Nadja sett vakterna misshandla en intagen. Han känner inte till det.– Ja, jag kan inte svara på det för jag har inte alls hört den bilden.Efter tre månader svarar Kriminalvården på Moussas JO-anmälan. De skriver; det finns inget stöd för att personalen varit för våldsam eller uttalat sig olämpligt. Kriminalvårdschefen bedömer att skadorna i revbenen inte har uppstått av ett knä utan kom till när Moussa sattes ner i stolen som har ett armstöd i trä. Det står att Moussa har varit utåtagerande och det var tvungna att få kontroll över honom. Nadja och hennes kollega får inga frågor om vad de sett.Personal och fångar vittnar om våldDet är fler som berättar om hur de bevittnat kontrollgruppens beteende mot de intagna - både kriminalvårdare och interner. En av dem är kriminalvårdaren Joakim Rosenberg. Han var utlånad till Skänninge under en period och menar att metoderna som används på anstalten skapar situationer som kan leda till stora risker.– Alltså attityden och gängse praxis som jag upplevde där på Skänninge var att i stället för att ja, men det lågaffektiva är det första verktyget vi testar, så är det att: är de hårda och otrevliga, ska vi vara hårdare och tillbaka för att visa att det är vi som bestämmer, det går ju rakt emot all kriminalvård som jag är van vid.Fängelsechefen Emil Ahlquists bild av Skänningeanstalten skiljer sig från det som personal och fångar berättat för Kaliber.– Rent bokstavligt så har min dörr stått öppen sen jag började här utifrån att ta till mig berättelser, vittnesutsagor, någonting som jag kan agera på, säger Emil Ahlquist.Lyssna på hela Kaliber här eller i appen.Reportrar: Ola Sandstig och Frida GrönholmProducent: Annika H Eriksson

8 Huhti 202429min

Misstagen före skredet vid E6

Flera personer är misstänkta för att ha orsakat skredet vid E6 i september 2023. Kaliber om SVT Nyheter Västs granskning om turerna före och efter vägraset, bland annat om kartor som inte stämmer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Robin Moti och hans vän kör på E6:an från Göteborg mot Uddevalla, klockan är halv två på natten den 23 september 2023. Regnet slår hårt mot vindrutan och Robin saktar ner på grund av den dåliga sikten.När de närmar sig Stenungsund försvinner plötsligt vägen framför dem. Robin tvärbromsar, men bilen hinner inte stanna. De kör rakt ner i hålet.E6:an ligger som ett utkastat pussel av asfaltsbitar bland stora gropar som uppstått. Flera myndigheter varnade för rasriskVägen bröts av på flera ställen, på en sträcka av E6:an där runt 20.000 fordon kör dagligen. Istället får bilar, bussar och lastbilar ta andra eller mindre vägar.Intill skredområdet finns en anlagd slänt – som snabbt få uppmärksamhet riktad mot sig.Byggprojektet som skulle bli en företagspark med industri, kontor och lager fick kritik från SGI, Statens Geotekniska Institut, redan tre år tidigare.Även Länsstyrelsen varnade att de kunde komma att stoppa byggplanerna. De anser att det bland annat finns risk för erosion. Planerna ändrades, och bygget fortsatte.Skredet hade kunnat förhindrasElin Schwartz, reporter på SVT Nyheter Väst, har granskat händelserna före och efter skredet i Stenungsund. Bland annat undersökningarna av marken som gjordes inför bygget.– Det gjorde man på flera ställen men inte vid den aktuella slänten som sedan rasade i skredet, säger hon.Ingen visste om vad slänten bestod av, om det fanns bärande berg eller inte. Nu är tre personer misstänka för att ha orsakat skredet, och en undersökning av var marken egentligen bestod av hade kunnat förhindra skredet menar experter.– Skredet hade ju inte uppstått, om man hade vetat det, tror jag, säger Mats Karlsson, forskare i geoteknik på Chalmers.Reporter: Elin Schwartz, SVT Nyheter VästProducent: Johan SundströmSlutmix: Oscar LindholmProgramledare: Annika H Eriksson

1 Huhti 202429min

Lisebergsbranden och badtornet som blev en dödsfälla

Zoran och Edmund städade högst upp i Oceanas torn när det började brinna. Det fanns inga utrymningsvägar där uppe. De var tvungna att springa genom den svarta röken nedåt för att ta sig ut. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. -Jag kände bara en obehaglig rök. Zoran befinner sig i tornet när det börjar välla in svart rök via rutschbanorna. Röken blir tätare och tätare.-Jag sprang ner väldigt snabbt, barfota eftersom jag arbetade där uppe i tofflor.Inte utrymningsvägar på alla våningarHan inser att han inte kan ta sig ut där uppe i tornet – det finns ingen väg ut. Han måste neråt genom röken.-Istället för att springa bort från elden sprang jag mot den.Kaliber och P4 Göteborg granskar säkerheten i miljardbygget Oceana – Lisebergs badtorn som blev en dödsfälla.Följt regelverketHuvudentreprenör för bygget Oceana är NCC. Niklas Sparw är chef för NCC:s svenska byggverksamhet, och tillträdde strax innan branden. Så här säger han om varför det inte fanns utrymningsvägar på våning 4 och 5 under byggtid.– Byggnaden har ju tagits fram utifrån det regelverk som finns och vi har ju jobbat med experter och specialister. Vi får titta på den här utredningen och se om det finns någonting i regelverket som behöver ändras eller något annat helt enkelt.Byggherre är Liseberg. Vd:n Andreas Andersen.– Klart att när man har en roll som min och byggherres ansvar, funderar man på vad man kunde gjort annorlunda. Många tankar kring vår roll och vårt ansvar.Reportrar Elsa Henriksdotter och Thomas Björklund.

25 Maalis 202429min

PRISVINNARE: Regnen som dränkte Sverige – och kommunerna som brast

Hur har översvämningsdrabbade kommuner rustat sig framåt? Reportern vann Olle Bengtzon-priset 2024 för programmet. Priset lyfter fram journalistik som kritiskt granskar samhällsbyggande och stadsplanering. Lyssna igen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Efter ett stort regnoväder i september blev Heby AIFs idrottsplan en sjö. Emelie Eriksson och hennes pappa Mats Eriksson fick använda en båt för att komma fram till klubbstugan.– Jag åkte ner för att kolla om det skulle gå att spela överhuvudtaget. För jag tänkte att det kunde vara lite blött på planen. Men jag trodde aldrig att det skulle vara så här mycket vatten, säger Emelie.Samma morgon som Emelie Eriksson åkte ut till fotbollsplanen, steg Henry Lundström upp för att gå på toaletten. Något fick honom att ta en snabb titt i källaren, innan han gick tillbaka till sängen.– Så tittade jag. Jag såg att det hade regnat mycket så jag tittade ner och då var det 20 centimeter redan på golvet överallt.Kombinerade ledningar ökar risken för översvämningAvloppsledningarna klarade inte av att ta hand om de stora mängder vatten som forsat ner i dem och avloppsvattnet trycktes upp ur ledningarna, ut genom golvbrunnarna i Henrys källare och vidare över golvet.Risken för att liknande källaröversvämningar ska hända är större om ledningarna tar emot både regn- och avloppsvatten, vilket en statlig utredning konstaterade redan 2017. Eva Eriksson ledde utredningen:– Alltså, det är ju ingen prioriterad fråga, den ligger inte högt på dagordningen därför att det är ingen medborgare som efterfrågade det. Du vinner inget val på avloppssystem, säger Eva Eriksson.Allt pekar på att skyfallen och översvämningarna kommer bli fler, men det går att minimera skadorna. Men ingen går säker. – Nästa skyfall. Det kan hamna egentligen var som helst i Sverige. Det här är något som alla måste vara beredda på, säger Gustav Strandberg, klimatforskare på SMHI.

18 Maalis 202429min

Elin förlorade fingrar och ben – fick kämpa för sina proteser

Elin fick sepsis på semestern. Hon var nära att dö. Hon klarade sig men fick amputera ben och fingrar. Madeleine blev påkörd av en bil och tvingades amputera ett svårt skadat ben. Hör om hur de kämpat för att få de proteser de behöver för att få ett bra liv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Tusentals behöver proteserSjukdomar och trafikolyckor med amputationer som följd gör att tusentals människor behöver proteser – armar, fingrar och ben. Men vilken hjälp du får beror på var du bor. Kaliber har granskat protesvården.– Det är sorgligt att det ska behöva vara så och att det finns människor därute som sitter med kassa hjälpmedel, för att de kanske inte ens vet att det finns nånting bättre, säger Elin Rantatalo, som efter att hon drabbades av sepsis för några år sedan tvingades amputera sina ben och fingrar.Hon har kämpat för att få rätt hjälpmedel efter amputationerna.Vården inte lika i regionernaMadeleine Möhlenbrock bor i Göteborg. För två år sedan tvingades hon amputera sitt ena ben, efter att ha blivit påkörd av en bilist när hon promenerade på en trottoar. Hon behöver en hygienprotes så hon kan stå när hon duschar och badar. Madeleine har inte fått det av sin region så hon betalar nu en sådan protes själv.– Jag tycker det är jättedåligt att man inte har samma riktlinjer i hela Sverige för om man förlorar en kroppsdel oavsett om det är sjukdom eller olycka är ju ett trauma i sig - och man vill ju ingenting hellre än att komma tillbaks till sitt tidigare liv i den mån det går.Hör deras berättelser i Kaliber.

11 Maalis 202429min

Rösterna inifrån Sis när gängen tog över – resan från vårdhem till fängelser

När staten tog över ungdomsvården skulle det garantera en bättre behandling. Trettio år senare har de tappat kontrollen. Personal på hemmen har länge varit rädda för att prata öppet om situationen men nu väljer tre anställda på Sis i Göteborg att bryta tystnaden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Livet innanför stängslet på Sis ungdomshem har förändrats kraftigt de senaste åren. Det gäller för både för intagna och anställda. Allt fler unga gängkriminella har tvingat hemmen att höja säkerheten och dra in aktiviteter för ungdomarna.Men det räckte inte. Till slut gick regeringen ut och sa att Sis-hemmen i sin nuvarande form ska läggas ner och ersättas av nya vårdformer.Nu berättar vårdarna Kerstin, Fabian och Stina om hur arbetet förändrades när allt fler unga gängkriminella togs in på hemmen.Togs som gisslanDe vittnar om hur Stina togs som gisslan med ett vapen tillverkat av en hörlur och om de två gängkriminella ungdomarnas kaxiga hälsning till personalen när de rymde. De upplever att deras arbete gått från att vårda de unga till att låsa in dem och förhindra nya rymningar. Att myndigheten inte lyssnar och tar deras svårigheter på allvar.Institutionschefen Catharina Högberg tar till sig av kritiken men menar att hemmet gjort ett bra jobb. Hon medger dock att förutsättningarna behöver bli bättre.Reportrarnas oväntade fynd inne på SisPå hemmet växer en lista fram över föremål som är farliga att ha framme på avdelningen. Det handlar bland annat om brödrostar, cd-skivor och verktyg. Men när Kalibers reportrar besöker ungdomshemmet i Bergsjön gör de en oväntad upptäckt på hemmets innergård: Ett vasst rostigt föremål, som hade kunnat användas som vapen.Medverkar i programmet gör ”Stina”, ”Kerstin” och ”Fabian” som alla jobbar på Nereby och egentligen heter något annat. Medverkar gör också institutionschefen Catharina Högberg.Här kan du läsa hela programmetReportrar: Alice Lundberg och Markus AlfredssonProducenter: Eskil Lundgren och Markus AlfredssonSlutmix: Gustaf VilhelmssonProgramledare: Annika H Eriksson

4 Maalis 202430min

Elöverkänslig del 2: Utdragna tänder och dödliga utgångar

I Kaliber i dag om vad som händer i samhället när alternativa utlåtanden till sjukdomssymptom får fäste och sprids av ett statligt finansierat handikappförbund. Del 2/2. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Karin får tips om en tandläkare– Ja, man mådde ju dåligt. Jag tyckte att jag hade lite stickningar i ansiktet, och sökte hjälp.Det är 2004, och Karin i Borlänge berättar att hon inte kan sluta tänka på stickningarna, och får svårt att sova och koncentrera sig.Men Karin vill inte gå till vårdcentralen, för hon är rädd att de ska tro att hon lider av psykisk ohälsa. Via en person som jobbar med alternativ vård får hon tips Istället får hon tips om att kontakta en tandläkare, säger hon.Det är en privat mottagning, dit bland annat personer som tror att de är elöverkänsliga rekommenderas att vända sig till. Karin bokar en tid och åker dit och skriver under ett avtal där hon samtycker till behandling. Tandläkaren säger att hon har röta i käkbenet. Hon gapar stort samtidigt som tandläkaren plockar fram tången, salivsugen och borren.Karin stålsätter sig. Det knakar när tången fäster kring tanden mot roten. Tanden dras ut. Och sedan nästa. Och sedan fortsätter det.– Ja, jag tittar mig själv i spegeln, och det såg ju fruktansvärt ut. Man var ju helt förstörd, man var helt förstörd. Man var ju där med tungan hela tiden. ”Var är tänderna någonstans?” Det är alldeles tomt.Alla tänder på Karins högra underkäke är nu borta tillsammans med en del av käkbenet och Karin skickas hem.Gett samma behandling till fleraI mer än 30 år har tandläkaren haft sin mottagning, och uppskattar själv att omkring 2.000 patienter kommit och gått genom åren. Flera av dem har sett sig själva som elöverkänsliga eller har haft andra upplevda sjukdomar som det saknas belägg för att de existerar.Vi tittar närmare på ett trettiotal av patienterna. Och hittar två personer som fått samtliga tänder och även käkben bortopererat, precis som den behandling som tandläkaren påbörjat hos Karin.Tandläkaren har tidigare varnats av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN, 2004.2006 blir tandläkaren sedan av med sin legitimation efter att flera journaler granskats. Efter överklagande får tandläkaren tillbaka legitimationen 2008 för att Kammarrätten anser att det finns vissa osäkerheter kring metoderna som gör att de bestämmer sig för att låta tandläkaren behålla legitimationen mot att hon får en prövotid där hon ska förbättra diagnostiken för att säkerställa att befogad behandling utförs.Tandläkaren anmäls igen, fast då långt senare, och då av andra tandläkare.Det leder till att Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, på nytt drar in legitimationen, efter att nya patientfall granskats.Tandläkaren svararSjälv tycker tandläkaren att den kritik som riktats mot henne är felaktig.– Jag vill inte diskutera HSAN:s utlåtande.För en av patienterna som fick samtliga tänder och käkben bortopererade, skulle det börja med en amalgamsanering på grund av upplevd elöverkänslighet. Men det skulle sluta med en tom mun, som nu är en väl dold hemlighet under protes.– Det är svårt att veta egentligen, när det gäller elöverkänslighet, ingen egentligen har väl gått till botten till vad egentligen orsaken är. Jag har ju aldrig gjort några ingrepp som inte patienten har varit med på. Men det finns ingen garanti för någon vård överhuvudtaget och misslyckande sker alltid i all form av vård.Varför drar du ut friska tänder?– Men det beror på hur man definierar friskhet, och som jag säger, jag vill inte diskutera min behandling nu, säger tandläkaren.Tandläkaren som opererat bort käkben på Karin och dragit ut ett stort antal tänder på patienter, bland dem flera personer som upplever sig vara elöverkänsliga, får inte längre utföra behandlingar. Men strax före årsskiftet överklagar hon, hon vill ha tillbaka sin legitimation för att kunna fortsätta sin verksamhet. Förvaltningsrätten slår fast att det bland annat handlat om grov oskicklighet, och beslutet om indragen legitimation står fast.Överdoser av vitaminer– Det är precis som att det blir som att vända på en hand när jag är där. Helén bor i ett rött hus på den uppländska slätten. Hon mår dåligt, går ner i vikt, och tänker att det kan bero på elektromagnetisk strålning. Hennes vårdcentral har inte kunnat hitta något fel på henne, så i sin jakt på att försöka bli fri från sina symptom, söker hon alternativ vård hos en funktionsmedicinsk klinik, berättar hon.– Och jag åker hem och känner hur jag typ lämnar kroppen av mitt dåliga mående. Det känns som att jag dör. Och det tror jag beror på att jag fick så mycket vitaminer och mineraler som var flera hundra och flera tusen gånger starkare än dagsbehovet.Det finns flera vårdgivande personer, tandläkare och läkare i Sverige som ägnar sig åt att bota patienter med upplevd elöverkänslighet – ett tillstånd som vetenskapligt inte existerar. Vi har läst åtskilliga handlingar som beskriver behandlingar med exempelvis stora mängder vitaminer och mineraler. Något som i vissa fall kan vara skadligt. Och diagnoser ställs, som inte är erkända av Socialstyrelsen. Och efter anmälningar som leder till återkallade legitimationer, fortsätter flera av dem att ge råd till patienter, vilket också är tillåtet.De läkare och tandläkare vi granskar, uppger att dom tillsammans har behandlat tusentals patienter.Missar nödvändiga utredningar Finns det en risk för att man skadar patienten?– Det beror väl på vilken behandling det är man ger.Lena Hillert har lång erfarenhet som forskare och överläkare på Arbets- och miljömedicin inom miljörelaterade hälsobesvär. Hon har nyligen gått i pension men fortsätter att hålla föreläsningar i ämnet på Karolinska Institutet i Solna.– Den stora risken, skulle jag säga är att man bidrar till bekräftelse av att det här är orsakssambandet och eventuellt då bidrar till att man missar en nödvändig medicinsk utredning. För det är jättesorgligt när vi ser att man har missat det för att personerna själva har blivit så övertygade om att det är elektromagnetiska fält, så de har inte sökt medicinsk hjälp och fått utredning.Lena Hillert betonar vikten av att den som känner sig sjuk ska söka sig till rätt vårdinrättningar eftersom symptomen kan bero på något som kräver medicinsk vård.– Det är väl det budskap som vi försöker få ut, att man ska alltid när man upplever besvär, få en sedvanlig grundlig medicinsk utredning.Vittnar i mordrättegångTrots att vetenskapen säger att överkänslighet mot elektromagnetisk strålning inte går att bevisa, fortsätter medlemmar i Elöverkänsligas Riksförbund, en organisation med omkring 2.200 medlemmar, att bekräfta människors tro på det, från fall där det rör symptom som stickningar och domningar, till psykisk ohälsa. Även i extrema fall med dödlig utgång.2022 står en pappa åtalad för att ha dödat sitt ena barn och försökt att döda sitt andra. Pappan har länge klagat på hjärtbesvär, stickningar, domningar och smärta. Han har ringt Strålsäkerhetsmyndigheten och berättat om problemen som han upplever gäller både honom och resten av familjen. Och han har också haft kontakt med en person från Elöverkänsligas Riksförbund som bekräftar hans känslor av strålning i lägenheten.Under madrasserna lägger han folie, i lägenheten går han på tå för att undvika det han uppfattar som strålning från lägenheten en våning under.Mordet får stor uppmärksamhet i media, och där sprids också pappans berättelse om upplevd strålning som han berättar om under rättegången. Han säger att han till slut inte sett något annat alternativ än döden för att slippa strålningen.Och under rättegången kallas ett vittne för att styrka pappans försvar om att han begick dåden påverkad av elektromagnetisk strålning. Det är Bengt Håkansson, från Elöverkänsligas Riksförbund.– Jag åkte dit till lägenheten och mätte mikrovågor ifrån mobilmaster.Han åker till lägenheten där mordet skedde och går runt med sin mätare.– Och man tittar ju runt lite, och utsikten var ju fantastisk där uppifrån. Men ingen mast som lös rakt in i lägenheten. Det borde egentligen ha varit väldigt bra, men mätaren visade någonting helt annat.I rättegången berättar Bengt Håkansson om sin slutsats, att det är strålningen i lägenheten som är problemet.– Ja, han borde ha flyttat direkt. Det var ett klart flyttfall.Pappan döms till sluten rättspsykiatrisk vård för mord och mordförsök. I rätten läggs ingen vikt vid Bengt Håkanssons vittnesmål om strålning.Och i utredningen finns ingenting som tyder på att pappan och hans familj utsattes för den starka strålningen som pappan beskrivit.Vi har sökt pappan, men inte fått något svar.Elöverkänsligas Riksförbunds ordförande Marianne Ketti är övertygad om att elektromagnetisk strålning gör både henne och andra människor sjuka, så till den grad att döden kan ses som ett alternativ.I det här fallet med pappan, var det rätt att bekräfta hans uppfattning om att det var strålningen som var orsaken till hans mående?– Jag kan ju inte bekräfta, jag känner inte honom, men det skulle kunna vara så. Det är en fullt möjlig reaktion så att säga, på strålningen. Fast steget är ju långt till att ta sina barns liv, men att ta sitt eget liv. Det har vi fall varje år.Trots att rätten slår fast att det rörde sig om vanföreställningar, ser Marianne Ketti det ändå som troligt att pappan begick dåden på grund av strålning.– Nej, men jag, jag vet ju att jag har ju påringningar från medlemmarna. Ja, nästan dagligen, flera gånger i veckan i alla fall, som mår väldigt dåligt i sin lägenhet. Men jag har inte hört att de har tagit någon annans liv. Men sitt eget liv, för att de inte kan få gehör från grannarna.Arja och Helén blir fria från upplevd elöverkänslighetFör Arja och Helén har den upplevda elöverkänsligheten idag försvunnit sedan flera år tillbaka. När Arja tänker tillbaka på tiden när hon upplevde sig sjuk, kan hon ibland känna att det kanske var livet som kom emellan. Att stressen från att vara mamma med barn, aktiviteter, jobb och annat fick henne att må dåligt. Att det blev för mycket.– Det kan vara hur många olika orsaker som helst. Att det är stressigt, och alltihop. När man är mitt i livet och så där att det blir för mycket. Jag hade svårt att säga nej, så att man hjälper utöver sin egen familj så är man ute ändå, överallt, och ringde på jobbet att de behöver några extra till natten. Ja, vad gör man? Vem ringer man till? Till de som säger ”ja”, så att jag hade väl ingen gräns tillslut. Man märker att man bara kämpar emot så tar man mer på sig jobb för att inte tänka på det.Helén om hur hon mår idag:- Jag jobbar mycket framför datorn. Jag pratar ganska mycket i mobilen. Idag är det inga problem med elen överhuvudtaget. Det är helt annorlunda, det är ett friare liv. Jag mår mycket, mycket bättre fysiskt. Det är en helt annan värld för mig. Jag tror inte att det är elen i sig som är orsaken. Sedan kan ju strålning i sig vara skadligt, mer eller mindre beroende på vad det är. Men jag tror att grundorsaken sitter fysiskt, psykiskt eller andligt.Att Arja och Helén inte längre upplever sig som elöverkänsliga är något som Marianne Ketti, ordförande för Elöverkänsligas riksförbund sedan tio år tillbaka, ställer sig frågande till.- Nej, jag tänker, jag har sagt till många som har ringt till mig, ”jag har blivit frisk”, har de sagt. ”Säg inte så”, säger jag, ”säg att du blivit symptomfri”, säger jag. Det går inte att bota det.Reportrar: Jill Eriksson och Johanna Torshall Svensson.Producenter: Johan Sundström och Viktor Papini.Slutmix: Johan HörnqvistProgramledare: Annika H Eriksson

21 Helmi 202428min

Kaikki yhdessä sovelluksessa

Kuuntele kaikki suosikkipodcastisi ja -äänikirjasi yhdessä paikassa.

Sinulle valikoitua sisältöä

Podme-sovelluksessa kokoat suosikkisi helposti omaan kirjastoosi. Saat meiltä myös kuuntelusuosituksia!

Jatka kuuntelua koska tahansa

Voit jatkaa siitä mihin jäit, myös offline-tilassa.

Premium

9,99 €/kk

Kaikki premium-podcastit
Ei mainoksia
Ei sitoutumista, peruuta koska tahansa

Aloita 14 päivän kokeilu

Premium

13,99 €/kk

Kaikki premium-podcastit
Ei mainoksia
Ei sitoutumista, peruuta koska tahansa
Yksi lisäkäyttäjä

Kokeile 14 päivää maksutta

Suosittua kategoriassa Yhteiskunta

Tarinat ja äänet, joita rakastat kuunnella

Kuuntele kaikki suosikkipodcastisi ja -äänikirjasi

Lue lisää