Bristande rutiner på barnahusen när utsatta barn åker hem efter förhör
Kaliber18 Touko 2014

Bristande rutiner på barnahusen när utsatta barn åker hem efter förhör

Runt om i landet öppnar barnahus, som ska hjälpa barn som har utsatts för våld eller övergrepp. Men Kaliber och Barnaministeriet från UR berättar om hur bristande rutiner gör att barn riskerar att skickas ensamma hem från barnahuset - hem till en misstänkt förövare.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

I förra veckan kunde vi berätta om hur barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar riskerar att bli rättslösa när de utsätts för våld eller övergrepp. Idag handlar Kaliber om barnahusen – ett koncept som går ut på att alla myndigheter som berörs när ett barn blir utsatt för våld eller övergrepp samarbetar under ett tak. Barnahusen ska ha barnens bästa i fokus. Men det händer faktiskt att de sviker barnen, ska det visa sig.

-Här hänger man av sig eller?

-Ja om man vill så kan man hänga av sig.

Vi har precis klivit in på barnahuset i Umeå. Malin Sundberg som jobbar här visar runt. I hallen hänger några teckningar. De föreställer streckgubbar, drakar och blommor, de skvallrar om att det här är ett ställe där barn brukar vara.

-Ja, jag vet faktiskt inte vilka barn som har ritat det här. Det är väl helt enkelt barn som har besökt oss här i olika former.

Lite längre fram i korridoren finns en bokhylla med böcker, papper och kritor, och på golvet står ett litet tält där man kan leka medan man väntar. Men det är inte för att måla och leka som barnen kommer hit. Hit kommer barnen för att berätta om det värsta tänkbara - att mamma, pappa eller någon annan har gjort en illa.

-Här är ju då medhörningsrummet. Det får de ju se också. De får ju se alla rum, de får se vilka som sitter här. Här kommer vi sitta uppradade. Åklagare och så där. Så då får de ju se och titta. Ofta att de sätter igång kameran någonstans och så där så de får se på skärmen hur det kommer se ut.

-När använde ni det här senast?

-Det var nu här på förmiddagen.

-Så då satt hela uppställningen här. Alldeles nyss då?

-Ja. Det var två barn som blev förhörda. Ett syskonpar.

-Men alla är borta nu?

-Ja, alla är borta nu. Det verkar ha gått bra.

Barnahusen är ingen myndighet utan kom till som en reaktion på att barn som utsatts för övergrepp for illa under utredningarna. Varken bemötandet eller miljön var anpassad för barn. När det finns misstankar om brott mot barn startar en stor apparat där många myndigheter är inblandade. Så istället för att ett barn ska behöva åka runt till olika myndigheter och berätta samma historia om och om igen, så ska barnet köras till ett hus - ett barnahus. Och där träffa polis, åklagare och rättsmedicin som påbörjar brottsutredningen, socialtjänsten - som ansvarar för att barnet får skydd och hälso- och sjukvården som har hand om barnets fysiska och psykiska hälsa.

Och att starta sådana här barnahus har blivit väldigt populärt.

På bara tio år har vi fått 30 stycken barnahus i Sverige. Förra året var över 160 av Sveriges kommuner anslutna till ett barnahus, och flera hade långt gångna planer på att starta ett. Men är verkligen barnahusen en sådan universallösning som de ofta framhålls som? Arbetar de på det sätt som är bäst för barnet? Sedan det första barnahuset öppnades har det gjorts flera utvärderingar, som visar att barnahusen inte lever upp till det de är tänkta att vara. Rikspolisstyrelsens riktlinjer säger att målet för barnahusen är att ge rättstrygghet, gott bemötande, stöd och skydd. Och det är skyddet, alltså det stöd som barnet kan behöva efter att det berättat för polisen om en förälders övergrepp, som vi har tittat närmare på. Viket ansvar tar barnahusen för det som händer efter besöket? Och vem har ansvaret?

-Vi ville göra en anmälan, mamma hjälpte oss med det, och då gick vi till polisen.

Ronja och hennes bror Jakob, som egentligen heter något annat berättar att de växt upp med hot och våld. De vill vara anonyma och därför har vi låtit ett annat barn ersätta deras röster.

Ronja och Jakobs föräldrar lever separerade och har en minst sagt infekterad relation. Familjesituationen har utretts av socialtjänsten flera gånger. Men Ronja och Jakob tycker att ingen har lyssnat på vad de känner och vill. Efter att ha berättat för ett otal socialsekreterare att de är rädda för sin pappa och inte vill bo med honom, bestämde de sig för att själva gå till polisen och anmäla honom för misshandel.

-Och pratade med en kvinnlig polis där inne. Sen efter en tid så fick vi komma in på barnahus och göra ett förhör på vad det var vi ville anmäla om. Först skulle jag då bli förhörd. Då fick vi sitta inne i ett rum. Jag själv då först med en polis. Det fanns en kamera så att några bakom en vägg kunde se mig och höra mig. Polisen frågade om, ja, händelser och olika brott.

-Vad tänkte ni att det skulle leda till det här att ni gick till polisen och berättade?

-Jag tänkte att det skulle bli ett slut på alla nya människor som hela tiden kommer in i våra liv och pratar med oss och berättar varför de är här, sådana här som reder ut hur barnen har det i hemmet, vi fick väldigt många sådana. Jag ville att det skulle ta slut. Jag ville också att pappa skulle få besöksförbud och inte prata med oss eller någonting. För det är väldigt jobbigt att veta att han kan komma upp på stan och bara säga hej. Jag skulle bli orolig med en gång tror jag om något sådant skulle hända. Jag tänkte också att det skulle vara väldigt skönt att lägga alla de här åren bakom sig. Efter alla de saker han har gjort mot oss. Hotat och varit våldsam.

Men det blev inte riktigt så som Ronja och Jakob ville. Efter förhören ringde polisen direkt till deras pappa och berättade att barnen hade anmält honom, berättar de. Och Ronja och Jakob fick åka hem med mamma, som de bodde hos, som om inget hade hänt. Med många obesvarade frågor i huvudet. Vad skulle hända nu? Skulle pappa också förhöras? Hamnar han i fängelse? Och vad händer när de träffar honom nästa gång? Kommer han att vara arg?

-Sen var vi fria att gå så vi gick ut. Det var inte så fint väder. Det var grått och trist. Jag var väldigt orolig för jag vet att han kan vara väldigt våldsam och kan göra i princip vad som helst när han är arg.

Vi lämnar Ronja och Jakob en stund. Och funderar på vad som kan hända ett barn som just berättat för polisen om våld och övergrepp hemma. Händer det att ett barn kommer på förhör på något av landets barnahus och sedan skickas raka vägen hem till den misstänkta, som just fått ett samtal av polis eller åklagare om att barnet skvallrat för polisen? För att få svar på det frågade vi samordnaren, alltså den person på Barnhuset som ska se till att myndigheterna träffas och pratar med varandra. Vi frågade samordnaren på samtliga barnahus i landet, 30 stycken, hur vanligt det är att barnet får träffa den misstänkte vårdnadshavaren efter förhöret utan att någon ifrån de samverkande myndigheterna följer med. Av de 26 barnahus som svarade säger nästan hälften, 12 stycken, att det händer ibland att barnen kommer hem utan att någon från myndigheterna på barnahuset är med. 4 svarar att det händer ofta, och ytterligare 4 att de inte vet om det händer. Å när vi frågar hur vanligt det är att socialtjänsten – som är de ytterst ansvariga för själva skyddet - följer med barnet hem, så säger bara 3 barnahus att det sker som rutin. Och det här - att barn åker hem själva - är anmärkningsvärt tycker Åsa Landberg som är psykolog och jobbar med våldsutsatta barn.

-Om man tänker sig de barn som faktiskt har blivit misshandlade eller utsatta för brott så är ju risken att det förvärrar deras situation hemma. Dels att de skuldbeläggs på olika sätt. Att de får reda på att de gjort fel som har berättat, att de straffas på olika sätt. Det kan också innebära att de hotas eller får mer stryk när de kommer hem. Och det är naturligtvis så att det kan vara föräldrar som inte gjort någonting. Men, många har ju slagit sina barn. Och frågan är då vad som händer när man kommer hem som barn. Jag tror att i en hel del fall så är föräldrarna arga, besvikna, rädda, undrar vad barnen har sagt. Samtidigt har de ofta fått höra ifrån den som ringt upp och informerat att de varit på förhör att de inte ska pressa barnet, att de inte ska fråga för mycket. Så för en del barn innebär det att de kan ha väldigt arga föräldrar, för andra innebär det att det blir helt tyst när de kommer hem och ingen säger någonting alls fast alla vet att de varit på polisförhör.

Och att man gör så här, skickar hem barnen ensamma, är något som förvånar Hanna Linell, doktorand som forskar kring våldsutsatta barn på institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet.

-Det tyder ju på att våld är normaliserat av oss om jobbar med de här frågorna också på något sätt. Det känns ju som ett svek gentemot våldsutsatta barn. Att man… hur och när är det okej? Jag vet inte. Det känns som att man får ont i magen bara man tänker på att det görs. Och just, vad gör det med ett barn, och ett barns vilja att berätta.

Hanna Linell menar att om inte vuxna gör sitt yttersta för att garantera att barnet inte kommer råka illa ut efter att det tagit mod till sig och berättat om våld och övergrepp riskerar man dels att barnet tystnar, eller tar tillbaka sin berättelse, dels att barnet tappar tron på vuxenvärlden och tron på att situationen faktiskt går att förändra.

Det här ju något som alla vuxna borde fundera på. Vad gör man i stunden när någon berättar någonting för en? Det känns ju väldigt knepigt när en verksamhet som ska jobba i de är ärendena inte heller verkar ha tänkt på det här egentligen.

Vår enkät visar också att nästan hälften av barnahusen som svarade – 12 av 26 - saknar på förhand uppgjorda rutiner för hur barnet ska skyddas efter ett förhör. Och det här stämmer bra överens med Lena Wiströms erfarenheter. Hon är biträdande jurist och arbetar som särskild företrädare, alltså barnets juridiska ombud. Hon tar över vårdnadshavarens ansvar under förundersökningen och är ofta den som skjutsar barnet tillbaka till skolan efter förhöret.

-En gång när jag satt i bilen på väg från ett polisförhör på barnahuset så fick jag ett telefonsamtal. Att du kan inte komma till skolan med barnet för den ena föräldern är här och är jätteaggressiv och upprörd över att barnet är borta. Och vi väntar på att polis och socialtjänst ska komma hit så du får åka en sväng. Så vi ringer när det lugnat ner sig när du kan komma med barnet. Så då fick jag ju bara vända fast vi var nära skolan, och försöka förklara för barnet att vi ska åka någon annanstans en stund och ta en glass och så ska vi åka till skolan sen. Det känns ju väldigt märkligt. Jag vill tillägga det att vi är ju bara jurister. Vi är ju inte alls pedagoger eller socialsekreterare. Vi är inte utbildade för att ta hand om barn. Egentligen är ju inte det vårt jobb men det blir ändå vårt arbete. Och det är ganska svåra frågeställningar många gånger. Man hamnar i konstiga situationer. Ibland kanske hotfulla situationer där man måste improvisera.

-Men hur är det möjligt, tänker jag, att göra en riskbedömning om man inte vet hur situationen blir för barnet när föräldern träffar barnet?

-Det funderar jag ofta på hur de vågar fatta vissa beslut ibland, men de måste ju göra det och de får ju arbeta efter sina rutiner och de är väl utbildade för det får vi hoppas.

Men rutinerna saknas alltså på många ställen, visar vår undersökning. Vi ställde också frågan till barnahusen om de är nöjda med hur rutinerna kring barnets skydd fungerar i praktiken? Och över hälften - 14 av de 26 - svarade nej. De tycker inte att det fungerar. Och samordnarnas egna kommentarer visar att det här är ett problem. Så här skriver några i sina svar:

”Rutiner med hämtning och lämning brister”

”Olika myndigheter arbetar för mycket var för sig utan att ta hänsyn till varandra”

”Vore bra om det fanns ett uppföljningsteam. Ofta blir det helt tyst runt familjen efteråt när myndigheterna ska utreda”

Carl Göran Svedin är professor i barn- och ungdomspsykiatri och har tillsammans med psykolog Åsa Landberg kvalitetsgranskat barnahusen. Resultaten redovisades i en rapport för Rädda Barnen. Där upptäckte de stora skillnader mellan hur olika barnahus jobbar. Idag ska Carl Göran och Åsa föreläsa för personal på Barnhuset i Göteborg. Det är första gången de besöker lokalerna.

Vi plockar fram och visar Carl Göran Svedin enkätsvaren som vi fått ifrån barnahusen.

-Jag tänker att det inte är bra och kanske en av de saker vi varit mest kritiska mot för att om man ska se det ur et barnperspektiv. Det är ju inte barnet som, jag menar det är vuxna som sätter igång hela det här utredningsförfarandet med polisförhör och man kommer till barnahus, man har blivit hämtad kanske på dagis eller skola och sen behöva åka tillbaka utan att veta om mamma och pappa vet något, framför allt om någon av dem är misstänkt, är tycker jag helt felaktigt. Och man bör ha rutiner för hur barnet möter sina föräldrar igen.

-Vilken betydelse har det då?

-Ja man kan ju säga att barnahusen kom till för att minska det man kallar sekundär traumatisering av barn, det vill säga att barn som blivit utsatta för något brott, misshandel eller sexuella övergrepp, ska inte ytterligare traumatiseras via själva utredningen. Det är egentligen grundtanken med barnahus - man ska undvika allting som kan vara jobbigt och försvåra för barnet. Man ska göra det så barnvänligt och smidigt och så lite skrämmande besvärligt för barnet som möjligt. Och då är det här en del som kan vara en väldig plåga för barnet att gå hem då och inte veta – får jag en utskällning när jag kommer hem? Eller vad händer när jag kommer hem och vem vet att jag varit på barnahus och hos polisen och så vidare, säger han.

Psykolog Åsa Landberg:

-Nu när de är på plats har de ju världen chans att se till att det faktiskt blir bättre för barnet, det är ju det som är själva vitsen med ett barnahus. Men man har inte kommit dit än. Samtidigt så tror jag att för många inom socialtjänsten så blir det här en extra belastning. Det blir lite grann som att de får städa upp efter rättsväsendet och när de inte har tid med det, när de inte riktigt har möjlighet att göra det på ett bra sätt så blir de ofta kritiska även mot själva polisanmälan, man tycker inte att det leder någonstans, man tycker kanske att det bara förvärrar i familjen.

-Var det den förklaringen som ni fick till varför ett barn kan åka hem ensam, till exempel?

-Nej, paradoxalt nog inte. Det som det oftast var att de inte hade tänkt på det. De hade inte riktigt satt sig in i barnets situation hur det blir att komma hem ensam, säger Åsa Landberg.

- …och sen får man gå in hit, i det som är undersökningsrum…

Tillbaka till barnahuset i Umeå och samordnaren Malin Sundberg. På barnahuset ser hon till att myndigheterna samverkar, och vid sidan av det arbetet har hon också egen erfarenhet av att göra skyddsbedömningar som socialsekreterare. Hennes uppfattning är att socialtjänsten sällan eller aldrig är med när barnet träffar den misstänkte vårdnadshavaren efter förhöret.

-Jag tänker att det finns ju alltid en risk för repressalier, om det är som barnet berättar och att föräldern inte kan hantera den situationen. Och skulle vi ha verktyg eller metoder för att förhindra det så vore väl det fantastiskt, men jag tänker att det kommer vi aldrig kunna skapa.

-Så du menar det inte spelar någon roll om socialtjänsten har som rutin att följa med barnet hem, till exempel?

-Jo jag tänker att det spelar roll. Jag tänker att allt förebyggande arbete som man kan göra är bra. Sett ur den aspekten är det värdefullt att socialtjänsten finns med. Så jag tänker att det helt klart finns stor utvecklingspotential där.

Hur gick det då för Ronja och Jakob, syskonen som anmälde sin pappa och förhördes på ett barnahus?

-Sen en månad senare så fick vi ett meddelande…

I brevet från advokaten står det att alla som var med är överens om att de varit mycket duktiga, att det de sa var sant och att det var ett mycket olämpligt och dumt beteende de berättat om. Att åklagaren inte väljer att gå vidare beror istället på att en del saker ligger för långt bak i tiden, och att det inte räcker hela vägen för andra. Det ni ska ta med er ”är att ni båda varit modiga och berättat. För många som blir utsatta för brott har det betytt absolut mest inte varit resultatet utan just att de vågat berätta”.

-Det kändes som om den klumpen man hade i magen hade försvunnit men sen kommit tillbaka. Det kändes än en gång som om man inte blev trodd.

-Man mår inte bra och man inte fokusera på det man behöver göra. Utan man går kanske och tänker på ett polisförhör istället för att göra läxorna. Och man börjar tvivla på det man känner. Och man börjar tvivla på sig själv ibland och tänker att nej de har nog rätt. Jag kommer väl ihåg fel. Jag gjorde nog fel. Och sen finns det inget kvar att stå upp för sig själv längre

-Har ni träffats någon gång efteråt?

-Ja det har vi.

-Har han sagt något till dig om att ni gjorde anmälan?

-Nej det har han inte.

De flesta barn som kommer på polisförhör på barnahusen får precis som Ronja och Jakob åka hem igen. Ronja och Jakob bodde ju inte hos sin pappa. Men ibland, när barnen bor med den misstänkte, kommer det fram information i förhöret som gör att barnet omhändertas. Men även då saknas rutiner och barnperspektiv anser Lena Wiström, särskild företrädare.

-Då har de ibland inte alls planerat för det vilket gör att alla står ställda inför en situation som man inte vet hur man ska hantera.

-Hur då? Berätta, vad kan det vara för situation?

-När man inser att man sitter med tre barn i olika åldrar som måste placeras i ett jourhem omedelbart, och så har man inte platser. Då blir det ju att vi hamnar i en situation där vi måste vänta. Och för mig hände det en gång att då fick jag bara i uppdrag att ja då får du sitta med barnen och vänta. Och vi fick åka iväg till en lekplats, jag fick köpa pizza till barnen och lekte några timmar och det var jätte jobbigt för jag kunde ju inte informera och det äldsta barnet var så pass stort att hon undrade vad som försiggick och det blev en jätte jobbig situation för jag fick ju inte säga som det var. Och de var ju inte trygga med mig och vi hade ingen annan personal på plats, för att invänta en adress där jag skulle köra och lämna dem sen på ett jourhem. Det kan jag tycka var väldigt dåligt planerat av socialtjänsten och jag tycker också att det brast i att de inte fanns där för mig och de här barnen. Så därför kan jag inte känna att jag tycker att samverkan har fungerat optimalt någon gång.

Hanna Linell vid institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet:

-Det är ju inte bra att starta upp en verksamhet utan att ha tänkt igenom de här frågorna, alltså vad man ska ha för arbetssätt när det gäller våldsutsatta barn. Det tyder ju troligtvis på att man inte riktigt har tittat på problematiken och lärt sig den från grunden och i och med att det är så många inblandade när det gäller att få till ett bra skydd för barnet och en bra rättsprocess så tyder det väl troligtvis på också att man inte har haft möjlighet att prata igenom det här tillsammans med olika aktörer.

Tillbaka till barnahuset i Umeå. Där är oftast inte ens socialtjänsten med och lyssnar på vad barnet berättar i polisförhöret. Vilket gör att socialtjänsten får göra den delen av skyddsbedömningen baserad på andrahandsinformation, berättar samordnare Malin Sundberg

-Jag tror alla vi som finns i barnahus, både här i Umeå och i hela landet , vi finns ju här med tanken att det här ska bli bra för barnet. Men att få de olika myndigheternas arbetssätt och uppdrag, att få dem att matcha ihop med att också hela tiden möta det här barnet. Det är inte tvärenkelt. Det borde kunna vara tvärenkelt men det är inte det.

Kaliber och Barnaministeriet från UR har idag kunnat berätta att det ofta saknas rutiner för skyddet efter besöket på barnahusen, och att barn som berättat om våld och övergrepp riskerar att skickas ensamma hem i händerna på misstänkta förövare.

Hur kan det få vara på det här sättet? För att reda ut ansvarsfrågan på barnahusen ringde vi upp några av dem. Men det visar sig inte vara helt tydligt var ansvaret egentligen ligger. Regeln är att socialtjänsten i kommunen ansvarar för barnens skydd, men i och med att flera myndigheter är inblandade på barnahusen, som har lika mycket makt och ansvar, så riskerar frågan om hur det blir för barnet när det åker hem bli allas eller ingens ansvar. Elisabet Oskarsson, enhetschef på barnahuset i Kalmar, förklarar det så här:

-På barnahuset är ju vi ansvariga för de rutiner som finns här och vad som sker här. Och sen att vi kan vara en resurs och stöd i vad som händer efter. Men sen är det alltid barnets hemkommun som har ansvaret för själva ärendet.

-Men är inte det här saker som ni borde ha rutiner för och ha tänkt igenom redan innan ni startade?

-Jo. Och det är ju gjort också, men sen så dyker det ju alltid upp nya frågor och utmaningar när det är olika organisationer som ska föras mycket tightare ihop.

Liknande svar får vi även från andra barnahus som vi pratar med. Några efterlyser någon form av övergripande verksamhet, ett nationellt centrum som servar barnahusen med rutiner och riktlinjer. Och det här är något som psykologen Åsa Landberg har önskat sig länge.

-Egentligen är det ganska konstigt. Om man tänker att hela barnahusen är ett svar på att man måste samverka på lokal och regional nivå för att det ska bli bra för barnen, men vi har inte motsvarande på nationell nivå. Där är det alldeles tomt.

Ronja och Jakob besökte barnahuset med hopp om att deras situation skulle förändras. Men eftersom brott inte kunde styrkas lades deras polisanmälan ner. Så nu har de berättat sin historia för ännu några socialsekreterare och träffar sin pappa sporadiskt, säger Ronja.

-Jag vill få folk att öppna ögonen och se att det finns andra människor som behöver hjälp och har det mycket värre. Som inte blir trodda i någonting och kanske får bo med den ena föräldern som kanske slår eller hotas eller ja, mycket värre saker.

Nästa vecka fortsätter vår serie om barnen och rättvisan.

Reporter: Lovisa Haag, UR

Producent: Karl Brodin, UR

Exekutiv producent: Annika H Eriksson, Kaliber

Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Jaksot(590)

Pär körde bil under hjärtinfarkt: ”Det kommer ingen ambulans”

Pär körde bil under hjärtinfarkt: ”Det kommer ingen ambulans”

Pär har haft smärtor i flera timmar. Två gånger har han ringt 112, men ingen ambulans larmas ut. Istället tar han sig hem. Då stannar hans hjärta. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. – Då vänder jag mig över honom. Och ser att han är inte där.Pär ligger utsträckt på trägolvet i vardagsrummet i Billsta utanför Örnsköldsvik. Hans sambo Kristina börjar göra hjärt- och lungräddning på honom.Personer har dött på grund av larmcentralers felbedömningarPärs fall blir ett av de 22 händelser som SOS Alarm har anmält som Lex Maria till Inspektionen av vård och omsorg, IVO, under de senaste tre åren. I majoriteten av fallen så handlar det om att patienternas symtom inte bedömts på ett korrekt sätt av larmcentralen och att ambulanser inte har larmats ut - eller att larmet inte har prioriterats tillräckligt högt. Pär överlever. Men i 14 av 22 fall har patienterna dött. Fredrik Jonsson är chefläkare på SOS Alarm.– För det första är det ju otroligt tragiskt att någon har avlidit på grund av att vi kan ha gjort ett fel beslut, det är ju vidrigt. Men med tanke på volymen samtal och vårdkontakter så är det få skulle jag nog ändå vilja påstå Brister i ambulanssjukvårdenÄven inom ambulanssjukvården leder felbedömningar till att personer avlider. I 36 av de totalt 125 fallen som anmälts av ambulanssjukvårdsgivarna själva - framgår det att patienterna har dött. Och lärdomarna från anmälningarna, som skickats till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, delas inte alltid vidare nationellt. Trots att samma misstag upprepas bland vårdgivare. Något som bland annat ambulansspecialistsjuksköterskan och forskaren Erik Höglund reagerar på. – Det är ju ingen som sammanställer det på det sättet som ni har gjort så att vi kan liksom inte dra några lärdomar på systemnivå: “vad är det som sker?”. Daniel Lilja är avdelningschef på IVO.– Det finns vissa delar som vi nationellt måste dela än mer kunskaper om det som inträffar och de åtgärder som har visat sig vara effektiva. Så det kan man alltid bli bättre på. Har det hänt på ett ställe så ska det inte behöva hända på ett annat egentligen. Reporter: Andreas EricsonProducent: Johan SundströmSlutmix: Paulina Dehlin

10 Maalis 29min

En mammas mardröm – Barnförövarna och återfallen | Del 2

En mammas mardröm – Barnförövarna och återfallen | Del 2

Vad händer när domstolarna antar att Kriminalvårdens behandlingsprogram för sexualbrottsdömda fungerar när de bestämmer vem som får vårdnaden om ett barn? Del 2/2. Vi vill varna för skildringar av sexuella övergrepp mot barn. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I över 20 år har domstolar dömt barnförövare till behandling för sexualbrottslingar – utan bevis på att vården fungerar. – Jag menar på att det är som ett experiment som har fått fortgå utan någon form av ordentlig utvärdering, säger advokat Camilla Orefjärd är specialiserad på barnfrågor.Kaliber har gått igenom hovrättsdomar under femårsperioden 2016-2020 där en förälder är dömd för sexualbrott mot barn eller barnpornografibrott. Det rör sig om 300 dömda barnförövare. Och vi stöter gång på gång på fall där straffet blir skyddstillsyn och behandling istället för fängelse. Sexualbrott mot barn och barnpornografibrottKriminalvårdsbehandlingarna som dömda barnförövare genomgår används senare som ett argument för att få vårdnad och umgänge med barn. Men kan en domstol avgöra hur stor risken är att en dömd barnförövare återfaller i brott, när de ska besluta om barnets bästa?Lyssna på Kalibers serie En mammas mardröm del 2: Barnförövarna och återfallenVi vill varna för skildringar av sexuella övergrepp mot barn.Reportrar: Josephine Freje och Sophia Djiobaridis, Imperiet MediaDelresearch: Klara Broberg, Imperiet MediaLjudmix: Emil DrouggeProducent: Annika H Eriksson, Kaliber

3 Maalis 29min

En mammas mardröm – För “barnets bästa” | Del 1

En mammas mardröm – För “barnets bästa” | Del 1

Om hur svenska domstolar tvingar mammor att lämna sina barn till dömda barnförövare. Del 1/2. Vi vill varna för skildringar av sexuella övergrepp mot barn. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Svenska domstolar ger dömda barnförövare fri tillgång till barn.”Marie” är en av dem som drabbats. Den man hon levde med erkände och dömdes för sexuellt ofredande mot hennes äldre dotter. Efter avtjänat straff, flera år senare, ville han ha vårdnad om Maries och hans gemensamma två barn, som vi kallar Alma och Alvin. Det blir starten på en lång rad polisanmälningar, barnutredningar, orosanmälningar och vårdnadstvister. Det slutar med att Marie tvingas lämna över barnen till den dömde barnförövaren.– Det är det svåraste jag någonsin har gjort, säger Marie, och fortsätter:– Och gör jag inte det här, då riskerar ju jag att bli av med barnen. Sexualbrott mot barn eller barnpornografibrottGranskningen visar på flera fall, där dömda barnförövare får vårdnad om sina barn – efter beslut i domstol. Det kan handla om gemensam eller ensam vårdnad – eller oövervakat umgänge.Inga Tidefors är professor i psykologi och är specialiserad på personer som begår sexualbrott mot barn.– Har man en gång gått över den här gränsen så är ju benägenheten att göra det igen större.När vi går igenom fallen från vår granskning ser vi att domstolarna för olika resonemang då det gäller vårdnadstvister, där den ena föräldern är dömd för sexualbrott mot barn. I några fall räcker det med själva brottet för att bli diskvalificerad som vårdnadshavare. I andra fall, precis som när det gäller Marie, får den dömde barnförövaren ensam vårdnad om sitt barn.Advokat Camilla Orefjärd, sitter i styrelsen för föreningen Lex Tintin, som startades för att få till ett bättre skydd för barn som riskerar att utsättas för någon typ av våld. – Det är ett lotteri. Det beror på vilken domstol, var i landet du befinner dig, det beror på vilken domare du får, vilka nämndemän som sitter där. Och det är ju i sig egentligen väldigt rättsosäkert att man inte på förhand egentligen kan se vart det här barkar, det leder ju till en rättsosäkerhet. Vi vill varna för att programmet innehåller skildringar av sexuella övergrepp mot barn.Serien En mammas mardröm görs av produktionsbolaget Imperiet Media.Reportrar: Josephine Freje och Sophia DjiobaridisDelresearch: Klara BrobergLjudmix: Emil DrouggeProducent: Annika H Eriksson, Kaliber

24 Helmi 29min

The Climate Disaster – United Nations and the Overstatements

The Climate Disaster – United Nations and the Overstatements

Climate change is real, but do the UN agencies and even the Secretary-General himself, really stick to the facts? This is an English version of Kaliber's investigation 'Klimatkatastrofen' from December 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Climate change is real, but is it as bad as it sometimes sounds?According to the IPCC - the scientific authority that all UN member states rely on - there is no doubt that our greenhouse gas emissions have warmed the planet and are negatively impacting the climate, with melting ice, rising sea levels, and an increase in certain extreme weather events.But UN agencies, as well as UN Secretary-General António Guterres, take it much further. We are told that:1.7 million children die every year due to climate change.Women and children are 14 times more likely to die in natural disasters than men.The number of weather disasters has increased fivefold since the 1970s.Families in Samoa are abandoning their homes and moving inland because of climate change.In this special episode of Kaliber, tailored for an international audience, we dig deep into these claims and ask: will the narrative of the apocalypse help us at all?Reporter: Ola SandstigProducer: Annika H ErikssonLegally responsible publisher: Sabina SchatzlContact: kaliber@sr.se

17 Helmi 55min

Batterisamhället – Återvinningen: ”En geopolitisk rävsax” | Del 2

Batterisamhället – Återvinningen: ”En geopolitisk rävsax” | Del 2

Återkommande bränder på återvinningsanläggningar och ett starkt beroende av Kina - när batterierna når sitt slut ingår de i kedja som kan innebära ett geopolitiskt säkerhetsproblem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. – Hade vi vetat vad vi vet i dag hade vi aldrig sysslat med det här. Det kommer att brinna överallt i Sverige i batterihantering, säger Thomas Karlström, vd för en mellanlagringsanläggning i Trollhättan där batterier exploderat och brunnit två gånger på ett år. När uttjänta litiumjonbatterier batterier ska återvinnas krävs försiktighet. Batterierna kan självantända och brinna explosionsartat.– Incidenter har vi ju här i vår anläggning så gott som dagligen, att vi får ett batteri som ger en rökutveckling, säger Roland Karlsson, produktionschef på en återvinningsanläggning i Halmstad. Samtidigt finns en oro över hur Sverige och Europa i dag är beroende av andra länder, framförallt Kina, genom import av råmaterial för att bygga batterier - och export för återvinning.– Rent politiskt, geopolitiskt sett, så sitter Europa i en rävsax, säger Erik Jonsson, Statsgeolog på Sveriges geologiska undersökning, SGU.– Att ha en viss tillverkning av batterier i Europa är faktiskt en säkerhetsfråga för oss. För vi är utsatta idag, säger Kristina Edström, professor vid Uppsala universitet som forskar på batterier. Enligt Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L), skyndas arbetet på för att öka oberoendet, och öka säkerheten vid återvinningsfaser.– Både Sverige och EU kan vara bättre än vad vi har varit. Reportrar: Johanna Torshall Svensson och Jill ErikssonProducent: Johan SundströmProduktionsteknik: Johan HörnqvistSlutmix: Mattias Miselli

10 Helmi 25min

Batterisamhället – Bränderna: ”En massa höga smällar” | Del 1

Batterisamhället – Bränderna: ”En massa höga smällar” | Del 1

Batterierna finns i våra hem, i våra elcyklar och våra bilar. Men de kan självantända och brinna explosionsartat. Cornelia kom hem till sitt hus, som stod i full brand. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Midsommardagen 2018 började Cornelias hoverboard brinna medan den laddades, vilket ledde till att hennes hem förstördes.– Fönster och sådant exploderade liksom. Så det var ju bara massa höga smällar.Sedan branden hemma hos Cornelia 2018 har runt 500 bränder startat där litiumjonbatterier varit inblandade, och bränder på grund av elsparkcyklar och elcyklar ökar mest enligt siffror från Elsäkerhetsverket och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Ökat antal litiumjonbatteribränder– En brand i litiumjonbatterier kan liknas vid brand i brandfarliga vätskor som bensin eller diesel som vi traditionellt är vana vid. Normalt sett så förvarar vi inte en flaska bensin hemma, just för att den är brandfarlig. Men nu har vi plötsligt då stoppat in det här batteriet i vårt hem, säger Jesper Thuning, insatsledare på räddningstjänsten i Stockholm.Förbud och regler angående litiumjonbatterierI Storbritannien, Kanada, Singapore och flera andra länder har ett antal regler och förbud införts när det gäller elsparkcyklar och elcyklar. Detta har skett även i Sverige, till exempel förbud mot att ta med sig hoverboards eller elsparkcyklar på tunnelbanan i Stockholm, och elcykelbatterier får inte längre tas med in på flera arbetsplatser och offentliga lokaler runt om i landet, bland annat i Riksdagen. Men några ytterligare kontroller eller förbud när det gäller elcyklar och elsparkcyklar behövs inte i nuläget, säger Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L).– Fler och fler köper produkter från nätet. Och där har ju man ett enskilt ansvar. Att se till att produkterna har de säkerhetskrav som gäller. Så här är det viktigt att titta efter den här CE -märkningen och se till att den också är korrekt, säger Romina Pourmokhtari.Reportrar: Johanna Torshall Svensson och Jill ErikssonProducent: Johan SundströmProduktionsteknik: Johan HörnqvistSlutmix: Mattias Miselli

10 Helmi 29min

Staffan, turisterna och brotten mot skyddslagen

Staffan, turisterna och brotten mot skyddslagen

Om det ökade hotet mot Sverige, den skärpta lagen ska som ska stoppa terrorbrott och spionage och de som bryter mot lagen: kantarellplockare, motionärer och turister. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Antalet anmälningar om misstänkta brott kopplade till svenska skyddsobjekt har ökat de senaste åren. I snitt anmäls två brott om dagen.Säkerhetspolisen och polisen har gått ute med varningar om att utländska säkerhetstjänster kan anlita personer för att kartlägga svenska anläggningar.– Ett upplägg kan vara att du som någon typ av europeisk medborgare får ett erbjudande om att åka till Sverige. Du får en hyfsad bra betalning för att göra det här uppdraget och du vet kanske inte ens vem det är som har beställt det här, det har du ingen aning om, men du kanske ska åka till ett objekt och bara framkalla en reaktion, säger Per Engström, sektionschef på polisens nationella operativa avdelning NOA.Men när Kaliber tittar närmare på de drygt 400 personerna som under de senaste fem åren dömts för brott mot skyddslagen, visar att hälften gjort sig skyldiga till brott av oaktsamhet – personer som plockat svamp, cyklat inne på olika skjutfält där Försvarsmakten haft verksamhet eller tagit bilder på Drottningholm slott.En av de som dömts är Staffan, som är en av femton personer de senaste fem åren som i domar säger att de missförstod försvarsmaktens skyltning vid örlogsbasen i Karlskrona, och gjorde sig skyldig till att ha paddlat in i ett skyddsobjekt.– Väldigt snart känner jag i alla fall att det här var fel. Det var generalfel. Då hörde man en megafon – ”ni där i kajaken. Vänd om”.Försvarsmakten själva svarar angående sin skyltning av skyddsobjekt att de arbetar för att uppmärkning och avspärrningar ska vara så tydliga som möjligt att följa. Och skriver att det ska vara lätt att göra rätt.

16 Joulu 202429min

Klimatkatastrofen del 2: ”Farligt och vilseledande”

Klimatkatastrofen del 2: ”Farligt och vilseledande”

Stämmer det att väderkatastrofer har blivit fem gånger så många på 50 år och att människor på Samoa flyr sina hem p g a klimatförändringar? Kaliber skärskådar påståenden från FN och generalsekreteraren. Del 2/2. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. FN:s klimatpanel, IPCC, får hjälp av flera tusen forskare i sitt arbete med att sammanställa vetenskapen, och deras rapporter tar sex-sju år att skriva. Men inom FN-systemet finns dussintals andra organ, där många skriver egna rapporter, artiklar och gör olika uttalanden om klimatet. Med skiftande kvalitet.Kaliber kollar några av dessa påståenden för att se vad som är sant – i serien Klimatkatastrofen.Reportern Ola Sandstig tar oss med på en resa till Chamonix, Bryssel och Genève.

2 Joulu 202429min

Suosittua kategoriassa Yhteiskunta

rss-ootsa-kuullut-tasta
kolme-kaannekohtaa
siita-on-vaikea-puhua
aikalisa
olipa-kerran-otsikko
i-dont-like-mondays
sita
poks
antin-palautepalvelu
kaksi-aitia
loukussa
ootsa-kuullut-tasta-2
mamma-mia
yopuolen-tarinoita-2
rss-murhan-anatomia
meidan-pitais-puhua
terapeuttiville-qa
gogin-ja-janin-maailmanhistoria
lahko
rss-haudattu