Uthängda med nakenbilder - men lagen kan inget göra
Kaliber8 Joulu 2013

Uthängda med nakenbilder - men lagen kan inget göra

Att skicka avklädda bilder till varann är ett fenomen som blivit vanligare i och med sociala medier och chatprogram i telefonerna - ungdomar beskriver det som "något som alla gör". Men vad händer om bilden kommer på villovägar eller plötsligt publiceras offentligt? Kaliber har granskat det rättsliga skyddet för de som hängs ut med nakenbild på nätet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Anna fick nakenbilder spridda på nätet, en avklädd bild på Ebba hamnade på Instagram och en 13-årig flicka i Växjö hängdes ut på Facebook. Alla visste vem som gjort det - ingen kunde straffas.

Idag handlar Kaliber om när privata bilder hamnar på nätet.

– Man har ju killkompisar som går in på KIK, den här sms-appen, bara för att fråga tjejer om nakenbilder, för att det tycker de är kul.

Har du blivit tillfrågad om nakenbilder?
– Ja, många gånger, jag har fått nakenbilder också av killar, det är inte ovanligt, säger 15-åriga Hannah.

På en högstadieskola i en liten stad i Västsverige träffar jag Hannah och Ebba. De är femton år och går i nian. Vi pratar om de bilder de har fått via olika sociala medier och kontakttjänster på nätet - och de frågor de har fått - om att skicka bilder på sig själva - avklädda.

Varför vill killar skicka nakenbilder på sig själva till dig?
– För att få en tillbaka, tror jag, eller för att visa att de är typ stolta över sitt könsorgan, säger Hannah.

Men hur avklätt är det på de här bilderna?
– Alltifrån kalsongbilder, magbilder, vad ska jag säga, helnaket, det är stånd och "vanligt", säger Hannah.

Ebba plockar upp sin telefon och visar applikationen Kik, det är ett program som man kan ladda ned till sin mobil och använda för att skicka och ta emot meddelanden till personer som har lagt upp sin profil där.

– Jag går in på Kik här nu då, och det första man ser är den där chathistoriken, där man ser alla man har skrivit med och här, längst upp till vänster...

Ebba berättar att hon har valt att blockera en del av dem som har tagit kontakt med henne.

– Här har jag blockat alla som har skickat bilder, och frågat om bilder. Jag vet inte riktigt hur många det är, en, två tre...18 stycken...och då har jag ändå rensat en gång också.

Men kan du se vad de har skickat till dig?
– Nej, inte nu, man tog ju bort det det första man gjorde. Det är lite, ”oh, you look so sweet, I want to se more, take some clothes off”, först är de snälla och det är väl det som gör att tjejer skickar bilder till dem också, berättar Ebba.

Varken Ebba eller Hannah har skickat några avklädda bilder på sig själva andra, de säger att de vet vad som kan hända om man gör det. Men de vet samtidigt andra som har skickat avklädda bilder och de beskriver det som ganska vanligt.

– När man tar bilden tänker man kanske inte på konsekvenserna, men när man gjort det så tänker man att han kanske kommer att skicka runt bilden och visa den för andra, det har ju hänt tjejer här på skolan. Och sen tyckte folk att det var hon som gjorde fel, säger Hannah.

Ebba och Hannah berättar att det inte är ovanligt att de får frågan både från kända och okända om att skicka avklädda bilder på sig själv. Jag bestämmer mig för att testa - jag registrerar mig på en av de vanligaste meddelandeapplikationerna och utger mig för att vara en 14-årig tjej - jag har ingen profilbild på min användare, bara ett påhittat namn. En kort stund senare tar en kille kontakt, han utger sig för att vara i 20-års åldern och frågar vad jag gör, och var jag bor - jag svarar och frågar tillbaka. Sedan undrar han om jag har någon bild på mig själv som jag kan skicka till honom. När jag säger nej, vill han skicka en bild på sig - och det kommer en självtagen bild på hans bara överkropp.

Vi fortsätter att skicka några meddelanden fram och tillbaka, han skriver att han vill att jag ska berätta hur jag ser ut, sen frågar han om han får skicka en bild som ska göra mig kåt.

Det plingar till i telefonen igen - och meddelandet innehåller en bild på en erigerad penis.

Idag handlar Kaliber om att skicka avklädda bilder på sig själv till kända och okända via mobilen eller nätet - och vilket rättsligt skydd som finns om bilden publiceras till allmän beskådan på Internet.

Det är en mulen höstdag i slutet av oktober, 15-åriga Ebbas mamma Josefine är hemma för att äta lunch och mata hunden. Och hon minns tillbaka på den där dagen strax innan jul förra året.

– Ebba ringde mig till jobbet på mobilen och var väldigt ledsen och upprörd, hon berättade vad som hänt, då ringde jag polisen och kollade av med dem då hur man gick till väga.

En avklädd bild på hennes dotter Ebba lades ut på Instagram, en bildtjänst på Internet där vem som helst kan starta ett konto och lägga ut bilder. Rubriken där Ebbas bild lades ut pekade ut henne som en av stadens horor.

Ryktet om Instagramlistan spred sig fort på skolan. De elever jag pratar med idag har alla sett bilderna.

– Ja, jag har sett bilden, det var någon som sa att det fanns bilder, säger en kille på skolgården.

Vad tänker du om det som hände de här tjejerna?
– De får skylla sig själva, de skulle ju inte ha skickat bilderna, fortsätter han.

Det var i mitten av december förra året, bara någon vecka innan jullovet, bilderna var på nakna eller avklädda elever på skolan.

– Alltså man känner ju folk som berättar för en och man har Instagram själv och så, jag såg flera av tjejerna, berättar några tjejer jag träffar på skolgården.

Vad tänker ni om det som hände?
– Alltså jag fattar inte vad de tänker med, det finns inte en chans att man kan skicka till en kille utan att han sprider det, fortsätter tjejerna på skolgården.

Ryktet om att nakenbilder på elever på skolan hade lagts ut på nätet hade också nått Ebba. Men hon visste inte då, att hon själv, var en av de uthängda tjejerna.

– När jag fick reda på det satt på hemkunskapen, jag visste redan om att sidan fanns för min klasskamrat hade blivit upplagd där och hon var helt förkrossad och jag lovade att hjälpa henne att ta reda på vem som låg bakom. Och helt plötsligt petar hon mig på axel, och säger Ebba du behöver nog se det här...och så var jag på bilden, jag blev jättearg och ledsen och slog i dörrar, säger Ebba.

Bilden hade Ebba tagit tillsammans med en kompis på skoj och inte skickat vidare. Ebba tror att bilden kom på villovägar genom att en kille på skolan hade lånat hennes mobil och skickat över bilden till sin egen telefon...

– Först blev jag helt iskall och jag visste inte vad jag skulle göra. Vi pratade med rektorn, jag ständigt grät för jag visste inte vad jag skulle göra, jag hade panik. Jag har ju aldrig skickat såna bilder, för jag visste att något sånt här kunde hända.

Ebba beskriver bilden på sig som ganska oskyldig, den förställde henne i joggningbyxor och bh men några av de andra tjejerna på Instagramlistan var mer avklädda - och en av de andra tjejernas föräldrar tog kontakt med polisen. Det blev en anmälan om förtal, som gick vidare till åklagaren men ärendet lades ned eftersom den misstänkte killen inte var straffmyndig.

Även Ebbas mamma Josefine kontaktade polisen.

– Jag ringde polisen för att kolla vad vi kunde göra. Ebba informerade mig att sidan var ju redan borta och nedlagd. Och då fick jag ju till svar från polisen att de kan ingenting göra eftersom då finns inte sidan här utan då finns sidan sparad på en server utomlands.

Vad tänkte du då?
– Nej, vad ska man göra, jag kan ju inte göra en jätteapparat om det ändå inte leder någonstans, säger Ebbas mamma Josefine.

Ebba och hennes mamma Josefine valde att inte göra någon polisanmälan. Svaret från polisen, att det var svårt att göra något, gjorde att de kände att det inte var någon mening. När jag ringer polisen idag och frågar blir svaret ett annat. Gerd Brantlid, enhetschef för polisens kontaktcenter i Västra Götaland, säger att det måste ha blivit något fel.

– Vi får ju in många anmälningar och direktivet är att vi ska skriva en anmälan, vi skulle ha rått den här mamman att anmäla, det var fel att inte göra det och det är jättebeklagligt, säger Gerd Brantlid, enhetschef för polisens kontaktcenter i Västra Götaland, idag.

Det här programmet handlar om att skicka avklädda bilder på sig själv till andra via mobilen eller över nätet, och hur det rättsliga skyddet ser ut om bilden hamnar på villovägar, till exempel läggs ut till allmän beskådan på Internet.

Jag tar kontakt med 15 olika stödcentrum runt om i landet som jobbar med unga brottsoffer, där får jag höra om hot och kränkningar på nätet - och att bilder blir en vanligare del av det här. Jag får höra att bilder ibland tas i intima situationer och sedan används som maktmedel för att hota, eller att bilder som någon skickat frivilligt används för att tvinga till sig fler bilder och också att det finns en skam över att ha skickat en bild, för att man känner sig delaktig och skyldig.

Jag tänkte ju inte på det då, nu efteråt tänker jag "fan vad korkad jag är", men nu finns inget att göra åt det, så säger en 15-årig tjej i Stockholm som jag får kontakt med via ett stödcentrum för unga brottsoffer.

Hon säger att hon gärna vill berätta sin historia för oss men hon vill vara anonym, vi kallar henne Anna.

– Det började med att jag var ”på G” med den här killen, sen så började vi snacka, ringas på kvällarna, sen så skickade vi bilder till varandra, säger Anna.

Anna berättar att hon träffade en kille som hon blev intresserad av, och han verkade intresserad av henne också. De började skicka meddelanden till varandra på mobilen och sen även bilder.

– Då skickar man ju vanliga bilder, ansiktet typ. Sen blev det ju mer och mer, naken, stringtrosor, du vet. Och så sa jag "du också", så man skickade alltid varannan bild, säger Anna.

Går det inte att säga nej?
– Nu gör det ju det så klart men då gick det inte. Han sa på ett sånt sätt att man tänkte okej då...det gick liksom inte att säga nej.

Vad är det man känner i ett sådant läge, om man skulle säga nej?
– Det är ju jag som bestämmer om jag vill skicka eller inte, man sa kanske nej någon gång, då blev han kanske lite småsur, jag var inte erfaren av pojkar då.

För en dryg månad sen, mer än ett halvår efter att Anna sagt upp kontakten med killen, kom det plötsligt ett obehagligt meddelande på Facebook.

– Jag fick hjärtklappning, säger Anna.

Meddelandet på Facebook var från killens nya tjej, hon hade hittat de avklädda bilderna på Anna och hotade att lägga ut dom på Annas Facebooksida på Internet och hon gjorde också verklighet av hotet.

– Man blir ju skitnervös, och ledsen också, man ska inte skicka sådana bilder men alla gör det, fortsätter hon.

Anna ringde direkt till polisen - som tog upp en anmälan om förtal.

– Samtidigt som jag pratade med polisen tog jag bort bilderna, och polisen sa att det här är hemskt, det här ska inte hända. Och att de skulle kontakta mig.

Några veckor senare kom ett brev från åklagaren, om att Annas fall hade lagts ned. I beslutet står det: "Åtal för brottet är inte av särskilda skäl påkallat från allmän synpunkt.".

Lagstiftningen om förtal har höga trösklar. Utgångspunkten är att den som har förtalats själv ska vända sig till domstol, och väcka åtal och kräva straff och skadestånd. Det är en stor skillnad mot de flesta andra brott, om någon till exempel har blivit misshandlad, då är åklagaren skyldig att driva målet - om det finns tillräckliga bevis.

Men när det gäller förtal får åklagaren bara driva fall där det finns särskilda skäl, och den bedömningen görs utifrån ett allmänt samhällsperspektiv. Det kan till exempel handla om att någon pekas ut som kriminell.

– Det är en reglering som säger att vi bara får väcka åtal i särskilda fall, helt enkelt, när det är såpass anstötligt att någon har blivit utsatt att staten behöver träda in och ta sitt ansvar, säger Helene Gestrin.

Helene Gestrin är åklagare i Linköping, hon handlägger ofta förtalsmål, och är också engagerad i debatten om kränkningar på internet.

– Det är ett ställningstagande som riksdagen har gjort gång på gång, egentligen. Man har konstaterat att förtal och förolämpning, det är det staten har sagt att hit men inte längre, här är det inte längre rimligt att staten går in och värnar sina medborgares intressen i den utsträckningen.

15-åriga Annas fall, vars nakenbilder publicerades mot hennes vilja på nätet, men som inte gick vidare var enligt lagen alltså inte tillräckligt allvarligt för att hon skulle få hjälp av samhället.

– Man borde fatta att det här är allvarligt, det är så pinsamt för oss tjejer, även fast polisen tycker att det är en småsak, men det är inte en småsak för oss, säger Anna.

Jag vill veta mer om det här, och börjar leta efter fall som har gått till rättegång och jag hittar några olika domar - som alla har avgjorts det här året och där den som har drabbats är under 18 år.

En av domarna gäller en 13-årig flicka i Växjö. I mitten av maj dök en bild på henne upp på en fejkad Facebooksida. Bilden föreställde 13-åringen i bara trosor - hon hade skickat bilden till en kille - men en annan tjej hade kommit över den och lagt ut den på den fejkade Facebooksidan och det hela gick till rättegång.

– Det blir ju också en fråga om vad man kan utläsa utav en bild egentligen, och jag menar att omständigheterna runtomkring det här fallet gör att de som ser bilden tolkar det hela på ett visst sätt som gör att det är förtal, säger Tommy Sköld, åklagare i Växjö.

Åklagaren Tommy Sköld menar att den bild av flickan som publiceringen förmedlade gjorde att det handlade om förtal: att hon kunde framstå som en person som gärna vek ut. Men tingsrätten i Växjö gjorde en annan bedömning. Åtalet ogillades - den flicka som erkänt att hon lagt ut bilden friades - det var inte förtal.

I domen läser jag "Att enbart publicera en nakenbild på en människa är oftast inte förtal. För att en sådan gärning ska innebära förtal måste något ytterligare läggas till så att en nedsättande uppgift kan anses lämnad."

Det krävs ofta något mer än bara en avklädd bild, antingen att det skrivs något - ett nedsättande omdöme, till exempel att personen på bilden är lösaktig. Eller att bilden publiceras i ett sammanhang som gör att andra som ser bilden ser ned på den som visas. Jag hittar flera fällande domar där personer har dömts för att ha lagt ut lättklädda bilder på före detta flickvänner på sexkontaktsidor, till exempel.

Trosbilden på 13-åringen i Växjö lades inte ut i något sådant sammanhang, utan på Facebook. Men den friande domen i Växjö tingsrätt har överklagats och ska prövas i hovrätten.

– Det är ju för att se, var går gränsen egentligen, för att den här bilden ligger ju ganska nära den undre gränsen som jag ser det men jag tycker fortfarande att det ändå är förtal om man ser till omständigheterna runtomkring, säger Tommy Sköld.

Bland domarna hittar jag ett annat fall. I slutet av sommaren förra året började snacket gå bland ungdomar i Hudiksvall. Tjejer fick höra att nakenbilder på dom fanns med i nåt som kallades för ”Hudikmappen”. Det visade sig handla om en mapp med över hundra bilder på mer eller mindre avklädda tjejer, totalt var ett 30-tal olika tonårsflickor från trakten med i mappen - som också hade lagts ut på nätet. Tomas Eriksson var åklagare i målet.

– Tjejerna upptäckte att folk började viska bakom deras ryggar i skolkorridorerna. Och någon av flickorna berättade att en person hade kommit fram till henne och frågat om hon ville ha sex, och när hon sa nej så blev hon kallad hora. Det här förekom både på stan och på nätet, berättar Tomas Eriksson.

I mitten av juli i år dömdes en 17-årig pojke för att ha förtalat två av flickorna: i domen berättar flickorna hur det började, att de lärt känna killen, att de var intresserade av honom och ville bli ihop och att han skickat nakenbilder på sig till dem och att han ville ha motsvarande tillbaka.

Den ena flickan berättar:

"Jag sa först nej, men sen gav jag med mig, jag ville inte göra honom besviken - och verka tråkig och jag trodde att jag var den enda för honom. "

Åklagaren Tomas Eriksson kunde inte bevisa att det var den 17-årige killen som lagt ut bilderna på nätet, bara att han skickat dem till en kompis och att dom sen har hamnat på nätet.

– Högsta domstolen har slagit fast om man bara visar upp en naken kropp så är inte det att förtala den personen för att alla är vi nakna ibland. Men jag menar att när man visar upp en person naken i ett sammanhang där det framstår att personen vill visa upp sig naken tillsammans med andra nakna och poserar på internet - då menar jag att man sprider en uppgift om personen som är nedsättande, säger Tomas Eriksson.

Till skillnad från i Växjö döms här en 17-årig kille för förtal. Här var det sammanhanget som avgjorde, anser åklagaren Tomas Eriksson. Nakenbilderna på flickorna publicerades tillsammans med en lång rad andra nakenbilder på andra tjejer, den som såg bilderna kunde få uppfattningen att flickorna inte hade något emot att visa upp sig på det sättet.

– Jag tycker att det är ett märkligt rättsläge som vi har nu, sedan Högsta domstolen har bestämt sig för att en avklädd bild i sig inte innehåller några förtalande uppgifter. Jag tycker nog att man ska pröva om man ska väcka åtal i varje fall, säger Tomas Eriksson.

– Jag tycker personligen inte att det är klandervärt att man avbildas naken på bild, om man själv vill det. Men det betyder inte att jag är så naiv att jag tror att den liberala synen på den här saken är normaliserad i samhället. Det räcker att gå till sig själv, och känna - hur skulle min omgivning reagera om nakenbilder på mig började spridas på nätet, skulle allt vara som vanligt då eller skulle det vara på något annat sätt när jag kom till jobbet. Skulle folk prata bakom min rygg? Jag tror att de flesta människor i samhället upplever att om det började sprida nakenbilder på dem på nätet skulle de uppleva det negativt, folk skulle börja prata, säger Tomas Eriksson.

Jag läser vidare i domen och fastar vid skadeståndet. Det står: "tingsrätten finner rättspraxis visa att kränkningsersättningen skulle ha bestämts till 15 000 kronor om flickorna inte hade medverkat till att bilderna på dem hade hamnat i pojkens besittning. Tingsrätten finner skälig kränkningsersättning vara 10 000 kronor... "

Tingsrätten sänker alltså skadeståndet från 15 000 till 10 000 kronor till flickorna, eftersom de själva skickade bilderna till killen.

Jag tar kontakt med rådmannen Ola Hansson men han vill inte kommentera varför skadeståndet sänktes mer än det som står i domen. Men åklagaren Tomas Eriksson är kritisk till att det sänktes.

Jag kan tycka att det är väldigt problematiskt, med hänvisning till att målsägande skulle ha medverkat till sin egen kränkning. De här tjejerna medverkade inte till den här kränkningen. De var helt förvissade om att om de visade upp de här bilderna för gärningsmannen så skulle han inte sprida dem vidare, han hade lovat dem det. De hade ingen anledning att inte tro honom. De här flickorna kan inte på något sätt klandras för det som hände.

Men något eget ansvar måste man väl ändå ha?
– Ja, något ansvar måste man ha och det ansvaret tycker jag sträcker sig till att man inhämtar ett löfte från mottagaren att det här bilderna inte ska spridas vidare, säger Tomas Eriksson.

De höga trösklarna i lagstiftningen om förtal har kritiserats. Nyligen presenterade regeringen ett förslag om att sänka kraven, så att fler som utsatts för förtal ska få samhällets hjälp. Men flera av de åklagare jag pratar med i arbetet med det här programmet tror inte att det kommer att göra någon större skillnad just när det kommer till avklädda bilder eller nakenbilder. En av dem är åklagaren Helene Gestrin i Linköping, som engagerat sig i debatten om nätkränkningar.

– Enbart topless eller nakenbilder på kvinnor eller män, där finns det ett antal rättsfall som säger att uppgiften i sig är inte förtal. Och då hjälper det ju inte att justera åtalsribban så att säga. Är uppgiften överhuvudtaget inte förtal då blir ju inte det aktuellt. Jag har svårt att sätta fingret på exakt hur bildhantering skulle justeras, säger Helene Gestrin.

Är det är ett slag i luften?
– Det vi kommer tillbaka till är att vi inte har något bildskydd på det sättet i svensk lagstiftning nu. En bild på en naken individ är inte skyddad, säger Helene Gestrin.

– Det som inte är tillfredsställande i dagens lagstiftning är spridning av bilder som uppfattas kränkande, det är bara förtalslagstiftningen och den matchar inte, anser Helene Gestrin.

Vi återvänder till 15-åriga Ebba som vi hörde i början av programmet. Hon valde att inte polisanmäla det som hänt henne, den avklädda bilden som lades ut på Instagram.

– Jag har oftast varit jättenoga, men sedan när det här hände - det var ju inte ens meningen, och då känner man bara att det här var ju kört. För de här bilderna försvinner ju inte från Instagram heller. De som är riktigt bra på sådana grejor de kan ju återskapa bilderna, säger Ebba.

Ebba visar sin mobiltelefon igen.

Har du fått några bilder?
– Ja det har jag, en hel del. De flesta har jag tagit bort för jag tycker att det är äckligt, men jag har några kvar.

Vill du visa?
– Ja, det kan jag göra, den här har jag fått från en kille som jag vet vem det är. Eh, det är en snopp...

Och jag tänker på det jag har fått höra tidigare - om en känsla av tvång att skicka bilder på sig själv - men också bilden som maktmedel.

Du har sparat den?
– Jag var arg på honom, jag tycker han är dum i huvudet.

Vad tänker du att du ska göra med den bilden då?
– Bara ha den för att reta honom lite typ, jag hade inte planerat att jag ska skicka den eller så, bara om han gör något mot mig så kan jag visa den och säga - tänk efter nu…

Men det såg ut som du hade flera avklädda bilder i din telefon?
– Men det är mycket av tjejer som jag vet vilka det är, ofta tjejer jag inte tycker om...

Hur har du kommit över de bilderna då?
– Jag umgås med flera killar än tjejer och mina killkompisar litar ganska mycket på mig och det är killkompisar som fått sådana bilder av tjejer och ibland skickar de dem till mig och undrar varför tjejerna har skickat de här bilder, det är ju inte så att killarna vill att jag ska lägga ut bilderna på Instagram eller så.

Men vad ska man ha de här bilderna till då, du har ändå sparat avklädda bilder på både killar och tjejer?
– De här bilderna med tjejerna sparar jag mer för att det är så komiskt, jag brukar sitt och skratta åt det för jag förstår inte varför man skickar såna här bilder överhuvudtaget.

Låter som man lever farligt, man skickar en bild till någon och så kan någon annan ha dem som ett hot?
– Jo, för den som har bilden känner att man har ett övertag, för det har jag ju själv varit med om. Samtidigt tycker jag att man får skylla sig själv, man borde fatta att det kan hamna hos vem som helst, man får ha det i åtanke.

När du själv drabbats nu då, på sätt och vis, du ska inte vara lite schysst och radera de bilder du har fått?
– Alltså jag har raderat en hel del också, men de flesta som är där är sådana personer som har varit taskiga mot mig. Och då känner jag att försöker de något igen, så kan jag liksom visa bilden även om jag inte har planerat att lägga ut bilderna - mer passa dig liksom.

– Jag skickade ju inte min bild så jag känner egentligen inget medlidande för dem, för jag tycker att de förtjänar det. Med tanke på att jag inte skickade min bild själv.

Om man har skickat en bild själv, då förtjänar man det?
– Alltså, förtjänar gör man väl inte, inte att det ska hamna på internet men om man skickar och vet om att det kan hamna hos vem som helst då får man ju lite skylla sig - man får tänka sig för, säger Ebba.

Reporter Jenny Hellström
jenny.hellstrom@sverigesradio.se

Producent Eskil Larsson

Jaksot(590)

Det livsfarliga strypvåldet: ”Rädd att inte vakna upp igen”

Det livsfarliga strypvåldet: ”Rädd att inte vakna upp igen”

Under senare år har strypvåldet ökat. Sara och Svea berättar om vad de utsattes för i sina relationer. Det sexuella strypvåldet var värst säger Svea. Vi varnar för skildringar av sexuellt våld i programmet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Kraftig ökning av strypvåldSara träffar kärleken på nätet. Hon blir snabbt förälskad och beskriver de första tre månaderna som intensiva och lyckliga. Men sedan förändras mannen. Det första slaget kommer efter ett halvår. Våldet blir vardag och mannen ger sig på Sara varje dag.Han tog också stryptag på dig?– Ja, det gjorde han och den här känslan av att kippa efter andan och att det svartnar, att inte få luft, och att du inte är där. Den rädslan också – släcker han mitt liv nu?Många larmar om att strypvåld och strypsex ökar. Just strypvåldet mot kvinnor beskrivs som en stor risk: det kan övergå i dödligt våld. Därför måste det förebyggande arbetet bli bättre och kunskapen höjas hos dem som ska dokumentera och utreda den här typen av brott, anser regeringen.Kaliber har gått igenom drygt 300 domar från de senaste fem åren som handlar om strypvåld och strypsex i nära eller tillfälliga relationer. Förra året var det totalt 86 domar – en ökning med drygt 75 procent jämfört med de tre föregående åren. En siffra som vi redan nu i september är i kapp.– Jag blir tyvärr inte förvånad när jag hör det för jag upplever att vi har rört oss mot en normalisering av strypvåld som är bokstavligt talat livsfarlig och där behöver vi verkligen agera, säger Paulina Brandberg (L), jämställdhetsminister.Bättre dokumentation behövsBrita Zilg är forskare och rättsläkare på Rättsmedicinalverket, den myndighet som i början av mars fick i uppdrag av regeringen att öka kunskaperna om strypvåld. Bland annat finns det brister vid dokumentation i samband med undersökningar på vårdcentraler och sjukhus, vilket kan påverka underlaget i patientjournalen.– De är ofta väldigt överslätande beskrivna och speciellt strypskador kanske för det man ser, resterna efter ett stryptillfälle, det kan vara rätt diskreta skador som väldigt svaga hudavskrapningar och blåmärken på halsen, säger Brita Zilg.För om bevisen inte räcker är risken att förövare går fria – och det är ju också så att personer som döms för fler eller allvarligare brott kan få ett strängare straff. Det är därför dokumentation av strypvåld är så viktig.Även polisen behöver lära sig mer om strypvåld. Bland annat att ställa rätt frågor och leta efter spår. Anna Jinghede Sundwall är doktorand och kriminaltekniker vid polismyndigheten, men just nu arbetar också hon med Rättsmedicinalverkets studie.– Det är ett våldsfenomen som vi har generellt låg kunskap om och det handlar många gånger om svårbevisade brott och vi vet att strypvåld är en riskfaktor, icke dödligt strypvåld är en riskfaktor för senare grövre och faktiskt dödligt våld, så det är angeläget att vi lär oss mer för att förebygga, säger hon.Reporter Lisbeth Hermansson.Lyssna på hela granskningen här eller i appen Sveriges Radio Play. Vi vill varna för skildringar av sexuellt våld i programmet.

23 Syys 202430min

Klimathus i lågor – storbranden på Lindängen

Klimathus i lågor – storbranden på Lindängen

Alex och Esther hamnade mitt i en brand som egentligen inte borde kunna sprida sig. Det handlar om populära modulhus i trä, där elden tar sig in i väggarna mellan lägenheterna. Trots larm får husen fortsätta att byggas. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Hundratals bostadslösa efter bränder i klimathusDen 10 augusti 2023 börjar ett femvåningshus brinna på Lindängen i Malmö.Elden sprider sig snabbt, på bara någon timme har hela vindsvåningen brunnit ner. Räddningstjänsten kämpar med att släcka branden men det är som att elden hela tiden får fyr på nytt.Huset är byggt av moduler i trä och elden letar sig ner i stommen, via hålrummen mellan lägenhetsmodulerna. Det brinner i väggarna.”Det är ett nytt fenomen som jag inte har varit med om, att det kryper så långt ner som till tredje våningen.” Så säger insatsledare Magnus Khölin på räddningstjänsten Syd.Räddningstjänsten får leta efter elden med värmekameror, och skadorna hinner bli så stora att huset måste rivas.Lindbäcks modulhus i trä har brunnit på flera platserKaliber och P4 Malmöhus granskning visar att branden inte är den första. Hus har brunnit och förstörts i både Uppsala och Luleå och hundratals har tvingats lämna sina hem. Det är samma företag, Lindbäcks, som byggt husen.Trots att räddningstjänst och forskare larmat om risken med bränderna sedan 2013 så har företaget fortsätt att bygga hus med hålrum. Tusentals lägenheter finns över hela Sverige. I flera fall har det uppdagats att husen har brister i brandskyddet som åtgärdats. Men man fortsätter bygga, Stefan Lindbäck är VD för Lindbäcks Group:”Jag tror det är lite för naivt att tänka att vi stannar upp med utvecklingen. Däremot så är det viktigt att se till att de lösningar vi gör är robustare än vi gjorde igår”, säger han.Han poängterar också att husen följer Boverkets byggregler. Dessutom har de utvecklat metoden för kontroller av brandtätning så att brister inte ska finnas i nya hus.Nu ändrar Boverket byggreglerna, hålrum där brand kan spridas blir förbjudet. Men reglerna gäller inte för de tusentals bostäder som redan finns.Lyssna på hela granskningen här eller i appen Sveriges Radio Play.Reportrar Elsa Henriksdotter, Kaliber och Dusan Marinkovic, P4 Malmöhus.

16 Syys 202429min

Så gick det: Fler utrymningsvägar på Oceana utreds, spårsändare till skyddade personer stoppade och visselblåsare frias från dataintrång

Så gick det: Fler utrymningsvägar på Oceana utreds, spårsändare till skyddade personer stoppade och visselblåsare frias från dataintrång

Kommer brandskyddet på Lisebergs vattenland Oceana ändras? Hur gick det för den visselblåsande socialsekreteraren Rikard? Och har Skatteverket skärpt sina rutiner när det gäller post till skyddade personer? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Lisebergsbranden och badtornet som blev en dödsfällaNär Lisebergs vattenvärld Oceana, som skulle öppnats nu i sommar, förstördes i en kraftig brand i februari undersökte Kaliber tillsammans med P4 Göteborg hur brandskyddet under byggtid såg ut – och vi kunde visa att de inte fanns några utrymningsvägar i de övre delarna av tornet. Det här var en granskning som publicerades i mars. Nu utreder Liseberg hur Oceana kan bli säkrare vid en ev återuppbyggnad.– Vi jobbar ju med tredjepartsgranskningar, brandskyddsdokumentation. Det är klart att all information ingår ju i den utredningen, också det som de experter ni har pratat med har kommit fram till, säger Lisebergs vd Andreas Andersen.Farlig post – skyddade adresser avslöjas med gps-sändareSäkerheten för Skatteverkets tjänst där de ansvarar för post till dem som har skyddade personuppgifter har skärpts. Det visar Kalibers granskning, där redaktionen för andra gången testat postförmedlingstjänsten genom att skicka spårsändare till personer med skyddade personuppgifter.– Det är ju avgörande för att man inte ska bli röjd. Det känns som att de verkligen lagt resurser på rätt ställe i det här fallet. Det känns jättebra och hoppfullt, säger en av kvinnorna som var med på testet.Den tystade stadenFör ett år sedan avslöjade Kaliber att flera orosanmälningar som polisen skickat till socialtjänsten i nordöstra Göteborg hade försvunnit. Orosanmälningarna gällde en 14-årig kille, vars familj är en del av ett känt släktbaserat kriminellt nätverk i Göteborg. Enligt polisen var det nio orosanmälningar som vare sig hade registrerats eller utretts.Nu har socialsekreteraren som lät blir att registrera anmälningarna dömts till 30 dagsböter för tjänstefel i ett så kallat strafföreläggande.De tystade larmen före polismordetHösten 2023 granskade Kaliber vad socialtjänsten gjort innan det uppmärksammade mordet på polismannen Andreas Danman i Biskopsgården i Göteborg. Då berättade visselblåsaren Rikard, som vi kallade honom, att socialtjänsten agerade alldeles för tamt när det fick in allvarliga orosanmälningar på unga gängkriminella, som hade kapacitet att döda människor.Rikard hade fått sparken för att arbetsgivaren sa att han hade gjort olagliga slagningar i deras datasystem. Själv menade Rikard att han varit för obekväm för arbetsgivaren för att han ifrågasatte hur socialtjänsten hanterade orosanmälningar på unga gängkriminella.Rikard polisanmäldes av arbetsgivaren och åtalades för dataintrång. I april friades han. Göteborgs tingsrätt menade att åklagaren inte lyckats visa att slagningarna inte hade med Rikards arbete att göra.– Det kändes jätteskönt att det blev en friande dom.Lyssna på Kalibers säsongsavslutning, där flera granskningar följs upp. Lyssna här eller i SR Play.

27 Touko 202429min

Andnöd – När luften tar slut | Del 4

Andnöd – När luften tar slut | Del 4

Det kommer ett besked om dödsolyckan men är det hela sanningen? Del 4. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Några dagar efter att Pär Erlandsson dött i samband med ett reparationsarbete i Göteborgs skärgård hittas en anonym lapp på ett skrivbord på dykarskolan.”Det tar lång tid att åtgärda trasig utrustning, man fortsätter att använda utrustning som man vet är dåligt och trasig, utrustning för reservdykare saknas fler gånger”Lappen kommer från en dykelev som gjort praktik på samma företag som Pär Erlandsson dök för: Svensk Sjöentreprenad.Dykare nära att döBara enstaka olyckor och tillbud går att hitta i den offentliga statistiken. Men Per Almbratt har länge misstänkt att det är något som inte stämmer. Han hör mycket från sina gamla elever.– Men det är ord mot ord, säger han.Det är en typ av händelse som återkommer, det bildas en ispropp där luften går in i hjälmen – och luften stryps.– Det är ju självklart livsfarligt. När det går bra, så går det ju bra, men när det inte går bra, så dör man ju, säger Jens Rosendahl som är huvudskyddsombud i dykkoncernen Marcongruppen.Kaliber pratar med över 100 dykare och över hälften vittnar om allvarliga händelser. Flera berättar om när de trott att de skulle dö. Men bara enstaka tillbud går att hitta hos Arbetsmiljöverket.Arbetsgivarorganisationens ordförande Jörn Ryberg säger att man anmäler alla allvarliga incidenter, men att exempelvis luftstopp inte är en allvarlig incident.Kollegorna vill ha svarI slutet av april 2024 kommer ett besked från Statens Haverikommission. De kommer inte att inleda en utredning om Pärs död, de bedömer att dödsfallet orsakats av ett sjukdomsfall.Men Pärs kollegor har farhågor om brister i den utrusningen som han använde – kan Pär ha fått en frysning i andningsluften?– En av oss har dött. Då tycker inte vi inte att det är rimligt att man lämnar den frågan outredd, säger Jens Rosendahl.Del 4 av Kaliber och P4 Göteborgs granskning Andnöd.Reportrar: Ida Nordén och Markus Alfredsson.Producenter: Johan Sundström och Eskil Lundgren.

20 Touko 202432min

Andnöd – Pär | Del 3

Andnöd – Pär | Del 3

Dykaren Pär Erlandsson ska laga en propeller på ett fartyg när han säger i kommunikationen att han inte kan få luft. Sedan tappar de kontakten. Dykarna kräver svar - varför dog deras kollega? Del 3. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. En kall och blåsig kväll– Det är ett par kilometer, skulle jag säga, minst, till närmaste land.Det blåser och det är kallt. På dykbåten står William Brown och går igenom utrustningen som ska användas i en nödsituation. Bara för säkerhets skull.– Det är inte bra. Men man blir van med att det är så det ser ut.Det är två luftflaskor, som vanligt.– Det händer aldrig någonting, det händer aldrig någon olycka. Det har aldrig behövts, säger William.Han blir avbytt av den rutinerade dykaren Pär Erlandsson. En kort tid senare larmas 112. Pär är död.En polisutredning inleds om vållande till annans död. Polisen tar dykutrustning i beslag.Ordförande i arbetsgivarorganisationen Dykentreprenörerna, Jörn Ryberg, menar att han har fått information om att företaget Pär jobbade för hade tagit ett särskilt stort ansvar vid dykoperationen, och haft fler personer i dyklaget än vad som krävs av Arbetsmiljöverket.– Och den information jag fått är att att man har inte hittat något i det tekniska. Och sen blir bara resten spekulation så det vill jag inte göra, säger han.Vill ha svarEfter Pärs död känner många dykare att de fått nog, nu vill de ha förändring. Och de vill veta vad som hände.– Hur hanteras det här nu? Är det en risk varje gång vi går i vattnet? säger dykaren och Pärs kollega Sebastian Flod.När Pär begravs vet varken familjen eller Pärs kollegor varför han dog.– Det hemskaste nu, det är ovetskapen om vad som har hänt, säger Pärs mamma Inger. – Vad var det som hände? Det är ju absolut inget som kan göra att han kommer tillbaka, men då kan man få ett svar. Och förhoppningsvis att det inte händer någon annan, säger Pärs syster Emma.En anonym lappPärs gamla dyklärare Per Almbratt på dykarskolan på Orust är arg efter dödsfallet, han tycker att säkerheten eftersatts i många år.– Jag har sagt det under så många år: det krävs ett dödsfall för att någon sorts förändring ska komma till stånd. Och nu har det skett. Jag vill att nu, om nån gång, så ska branschen förändras. En morgon efter olyckan hittar en av lärarna på skolan en anonym lapp på sitt skrivbord. Någon har skrivit:“Jag kan ha användbar information.” Svensk Sjöentreprenad, företaget i Marcongruppen som Pär Erlandsson jobbade på uppdrag för vid dödsfallet, vill inte ställa upp på intervju med hänvisning till att det pågår en polisutredning om vållande till annans död.

6 Touko 202429min

Andnöd – Farliga pengar | Del 2

Andnöd – Farliga pengar | Del 2

En dykare sitter fast flera meter under ytan. Han skriker av smärta. En räddningsdykare ger sig ner under ytan, men får slut på luft. Fler dykare börjar berätta om räddningsutrustning som inte hjälper. Del 2. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. År 2018 hör Russell Simpson från branschkollegor att det behövs fler anläggningsdykare till arbetet vid Slussen i Stockholm.Han upptäcker snabbt saker som gör honom obekväm. Säkerheten lever inte upp till det han är van vid i Storbritannien. Han reagerar på att den utrustning som finns att tillgå i en nödsituation är luftflaskor att sätta på ryggen - utrustning som han tänker inte kommer räcka långt.Russell dyker ändå. Han och de brittiska kompisarna skämtar om att de höga svenska lönerna är betalning för risken.– It’s kind of danger money, säger han.Larmet går17 september 2018 larmas räddningstjänsten till Slussenbygget. En arbetsdykare har fastnat under vattnet i ett djupt schakt – och han är skadad.Det finns en reservdykare, men han har fått slut på luft och blivit tvungen att lämna sin skadade kollega under ytan.– Antingen var flaskorna inte fulla eller så har han varit väldigt stressad och andats väldigt mycket luft, säger räddningstjänstens dykare Roger Wikström.Roger Wikström dyker ner i schaktet. Vid ytan står räddningsledaren Bengt Tolvers som måste fatta ett avgörande beslut.– Beslutet ligger på mig. Hur jag än gör nu så kan det bli fel. Inte kapa, vad händer då? Dör han då för att han är i så dåligt skick? säger Bengt Tolvers.Del 2 av Kaliber och P4 Göteborgs granskning Andnöd.Reportrar: Ida Nordén och Markus Alfredsson.Producenter: Johan Sundström och Eskil Lundgren.

3 Touko 202429min

Andnöd – Livets hårda skola | Del 1

Andnöd – Livets hårda skola | Del 1

En kollega är död och nu har dykarna bestämt sig - de ska inte längre vara tysta. Kaliber och P4 Göteborg granskar dykarbranschen. Del 1. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Det är 2017 och 27-årige Christoffer Seyer vill byta bana i livet. Valet faller på ett ovanligt yrke; anläggningsdykare. Han ska jobba som hantverkare - under vattnet.– Lite vattencowboy, liksom. Jag tänkte…det här känns som en bra grej.Christoffer påbörjar sin utbildning och får snart komma ut på praktik. Han får en handledare som ska göra ett stort intryck på honom. Det är den hjälpsamma och skämtsamma Pär Erlandsson som ska lotsa honom in i yrket.Oroad för elevernaPå dykarskolan arbetar läraren Per Almbratt som älskar att lära eleverna allt om dykning, men han är också oroad för vad som väntar eleverna ute i verkligheten.– Min bästa och min sämsta dag under hela året, varje år, det är examensdagen. Jag är jätteglad för eleverna som tar sin examen, men sen vet jag att de ska ut till det här. Jag är orolig för dem, att de ska råka ut för någonting, säger han.Christoffer Seyer får jobb i på företaget Svensk Sjöentreprenad, ett bolag i den stora koncernen Marcongruppen.– Det första du får lära dig när du kommer ut är hur du klarar dig själv liksom. Förlita dig på dig själv och ingen annan.Säkerheten viktigastJörn Ryberg grundade den stora dykkoncernen Macrongruppen och har kanske mer än någon annan satt sin prägel på branschen i Sverige.– Det är ju en ansvarsposition. Där just säkerhetsfrågorna, det är ju något som legat mig väldigt, väldigt varmt om hjärtat, hela livet, säger han.År 2020 är Christoffer Seyer med under arbetet med att bygga ut hamnen i Ystad.När han simmat ner till botten av hamnen ska en stor lyftkran som står på kajen skicka ner ett tolv meter långt stålrör. Han tar emot röret under vattnet och sätter det på plats.– Och sen säger det bara smack… Och, ja, det svartnar för mina ögon. När jag vaknar till så ser jag att det sipprar in vatten. Jag får ju någon typ av panikkänsla, liksom vafan, ska hela havet komma in här nu?Luftslangen fastnade i kranen och drog med sig Christoffer. Men han lyckades till slut ta sig upp till ytan.– Det var nära, säger han.Svenskarna hade annan inställning till säkerhetEn annan dykare som arbetade med hamnen i Ystad är Zak Williams från Skottland. Han har jobbat på flera platser runt om i världen, men under pandemin kom han till Sverige.Han märkte snabbt att de svenska dykarna hade en helt annan inställning till säkerheten än vad han var van vid.– De skojade om att de brittiska killarna för att vi ville ha bailout-flaskor. De refererade till oss som bögar och sådana saker, säger Zak Williams.Nödluften, bailouten, som kan rädda liv verkar inte svenskarna tycka behövs, berättar Zak.– Löjligt. Det är ett livsuppehållande system, så det är bättre att ha det än att inte ha det. Att dyka är tillräckligt farligt ändå, säger Zak Williams.Ingen plats för machomupparDykare som arbetade med hamnen i Ystad berättar om flera incidenter för Kaliber. Men Jörn Ryberg, som då styrde koncernen som Christoffer Seyer och Zak Williams jobbade för, säger att han inte känner till någon av händelserna. Han säger att han satt säkerheten först under sin tid i bolaget.– Har det inte hänt incidenter på dessa 42 år då? Jo, det har det. Men varje gång så lär man sig någonting. Skruvar lite. Rättar till processer. Ja, systematiskt arbetsmiljöarbete helt enkelt. Gemensamt ansvar, tänk till före och då händer det inte saker. Ursäkta uttrycket, men machomuppar, det finns det inte plats för. Då kommer de ju inte hem på kvällen, säger Jörn Ryberg.Jörn Ryberg menar att anläggningsdykare är ett säkert jobb, det kan man till och med se på statistiken.Men dykläraren Per Almbratt litar inte på statistiken. Från sina elever hör han om trasiga dräkter, dykare som blivit intrasslade som inte kommer upp, hjälmar som läcker in vatten och dykare som plötsligt inte kan få luft.– Jag har sagt det under så många år: det krävs ett dödsfall för att någon sorts förändring ska komma till stånd.Efter det som hände PärMed åren börjar yrket synas på Christoffers hud. På ena handen har han en tatuering av en lieman och en propeller, på den andra handen har han en dykarhjälm och texten ”close call” - nära ögat. Tatueringarna är minnen från hans erfarenheter under ytan, en påminnelse om hur fort det går.– Jag har nog tyckt att det var lite av en cool grej innan. Men nu tycker jag att fan…det är ju skitdumt. I och med den här situationen med Pär. Del 1 av Kaliber och P4 Göteborgs granskning Andnöd. Reportrar: Ida Nordén och Markus Alfredsson Producenter: Johan Sundström och Eskil Lundgren

29 Huhti 202427min

Anstalten 3: Sexanklagelserna – ”Det värsta som hänt mig”

Anstalten 3: Sexanklagelserna – ”Det värsta som hänt mig”

De som anklagas för att trakassera och mobba försvinner inte från Skänningeanstalten. Och en dag ställs allt på sin spets. Elin misstänks för att ha haft sex med fångarna och kallas till chefen. Del 3/3 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Elin jobbar som timanställd på Skänningeanstalten medan hon utbildar sig till socionom. En dag får hon ett telefonsamtal från sin chef och blir kallad till ett möte. Hon har blivit anklagad för att ha sex med de intagna.– Under mötet är jag i sådan chocktillstånd så jag tänker hinner typ inte tänka alls. Jag svarar bara på automatik på allt hon säger. Det enda jag svarar är: Det stämmer inte, det stämmer inte, det stämmer inte.Ingen utredning görsSammantaget får Elin bemöta 7-8 olika uppgifter. De mer allvarliga går att kontrollera via bilder från kameraövervakning och instämplingar, men inget tyder på att det har gjorts.Efter mötet skriver Elin ett långt mejl med utförliga förklaringar och hon nämner ett tiotal olika namn på andra kriminalvårdare som kan gå i god för henne. Hon mejlar också anstaltschefen Emil Ahlquist och ber om ett möte. Men inget hjälper.– Det är ingen som är intresserad av att höra min version, man känner sig ju väldigt maktlös.Samma vecka blir hon ombedd att lämna tillbaka kläder, namnbricka och tagg. Hennes tid på Skänninge är över.– Det här är det värsta som har hänt mig.Kommenterar inte enskilda fallVi frågar kriminalvårdschefen på Skänningeanstalten, Emil Ahlquist, hur de gör när det gäller misstanke om otillbörliga relationer.– Om det är en otillbörlig relation, så utreder vi den.Men utreder ni alltid misstankar mot tillbörliga relationer på Skänninge?– Ja, vi utreder.Men i Elins fall görs aldrig någon utredning. Emil Ahlquist har ingen förklaring till varför.– Och jag kommenterar inte det specifika fallet.Del 3 i Kalibers serie om Skänningeanstalten; om sexanklagelser, mobbning och utfrysning. Lyssna här eller i SR Play.Reportrar: Frida Grönholm och Ola SandstigProducent: Annika H Eriksson

15 Huhti 202429min

Suosittua kategoriassa Yhteiskunta

olipa-kerran-otsikko
kolme-kaannekohtaa
i-dont-like-mondays
siita-on-vaikea-puhua
sita
aikalisa
poks
rss-ootsa-kuullut-tasta
antin-palautepalvelu
yopuolen-tarinoita-2
kaksi-aitia
mamma-mia
gogin-ja-janin-maailmanhistoria
ootsa-kuullut-tasta-2
rss-murhan-anatomia
murha-joka-tapahtui-2
meidan-pitais-puhua
lahko
terapeuttiville-qa
loukussa