Kaliber13 Loka 2013

"Vi beväpnar våra ungar"

Föräldrar som vill beväpna sina barn, poliser som vädjar om hjälp och en förening för unga avhoppade kriminella mitt i skottelden. Kaliber om årets våldsammaste månad i Göteborg - med nio skottlossningar, två skadade och ett dubbelmord.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Göteborg, onsdagen den 18 september 2013. Det är föräldramöte i stadsdelen Biskopsgården.

– Hur många ungdomar ska vi förlora tills de börjar göra nånting?

– Det är det frågan är?

– Det händer ingenting. Ska vi skaffa oss vapen och skjuta mot de som skjuter mot oss? Hur ska vi agera?

I en liten föreningslokal på Godvädersgatan trängs boende i området. De föräldrar som lyckats få en stol sitter. Andra står längs väggarna och i hallen. De pratar om att beväpna sina barn.

– Den enda sak vi kan göra är att vi beväpnar våra ungar, låt dem försvara sig. Det är bästa sättet. Annars, låt staten komma och göra nånting. Vi lever i det här landet, vi måste ha trygghet.

– Sade du att vi ska beväpna våra barn?

– Men det är enda sättet, förstår du vad jag menar?

– Vi ska samla pengar och köpa vapen.

– Nej, nej. Det här är inte nån bra idé. Så långt ner behöver vi inte gå. Så långt ner behöver vi inte gå.

Vad är det som får föräldrar att vilja ge vapen till sina barn? Hur hamnade vi här?

– Om vi lugnar ner oss.

September är en månad då gängstriderna i Göteborg eskalerar. En månad som börjar med sex skottlossningar inom loppet av åtta dagar. Med två skadade och ett dubbelmord.

Sent igår kväll sköts två män sköts ihjäl i Biskopsgården i Göteborg. Männen, 17 och 28 år gamla, fördes svårt skadade till Sahlgrenska Sjukhuset där de senare avled. (Ekot, 5 sept.)

4 september. Klockan 21:49. Väderilsgatan, Biskopsgården. Två personer skjuts ihjäl med över 35 skott vid en gångbro.

När man kommer över gångbron är det stora klipphällar som sträcker sig upp där någon har skrivit med sprayfärg, Rest in Peace.

– Polisen är överallt men de kan inte hitta dem.

Vid minnesplatsen vid gångvägen, där dubbelmordet ägde rum, står två killar lutade mot ett järnräcke. Ryggarna mot den trafikerade Sommarvädersgatan som ligger nedanför slänten. Det var där nere, från andra sidan gatan, som skotten avlossades. De två killarna kände ett av offren.

– Han var skitsnäll och min bäste vän nästan.

– Kanske de kommer döda oss också, vem vet?

– Tänker du så?

-- Ja, bara jag bor här.

– Vi är rädda faktiskt. När det är typ klockan sju vi är inte ute längre, vi är hemma. Det är farligt område.

Dubbelmordet blir snabbt en riksangelägenhet. Polisen beskriver det som kulmen på ett gängkrig som började med ett annat mord i området, sommaren 2012. Redan dagen efter går de ut och ber om hjälp från polisen i övriga landet. Mängden brott har ökat och Göteborgspolisen har för många gängrelaterade ärendenpå sitt bord. Både Rikskriminalpolisen och Malmöpolisen skickar resurser.

– Igår var det några skottlossningar här också tror jag.

Vart jag än vänder mig i Biskopsgården träffar jag folk som på ett eller annat sätt drabbats av skottlossningarna. En kille i tjugoårsåldern talar samlat om för mig att han varit med och begravt fyra vänner. Den senaste ett av offren i dubbelmordet.

Jag pratar med i flera personer i området som inte vill blir identifierade på något sätt för att de är rädda helt enkelt. Personerna jag träffar berättar hur de börjat ändra sina vardagsrutiner sedan skjutningarna började nu i september. De går hem tidigare från jobbet. Den ena håller utkik över gatan, medan den andra går ut och startar bilen. De säger att alla vet vilka personer som är inblandade i det här, men ingen säger någonting för att de är själva rädda för sina liv. Och det ligger ju i linje med det som polisen säger också när de går ut och vädjar till allmänheten om att få in tips och vittnesmål om vem eller vilka som har legat bakom de här skottlossningarna och dödskjutningarna.

Ännu en skottlossning i Biskopsgården i Göteborg. Det är den fjärde skottlossningen i Göteborg den här veckan och den andra bara idag… (Ekot, 8 sept.)

Bara en knapp kilometer söder om platsen för dubbelmordet ligger två längor med hyreshus mot varandra. Emellan dem en öppen gård med träd, bänkar, bord. Lekplatser med sandlådor och gungor. Här var både ungdomar och vuxna ute på eftermiddagen, små barn lekte, när dagens andra och veckans fjärde skottlossning i Göteborg inträffade. En lägenhet besköts med flera skott. Kulhålen syns i fönsterrutan. När jag ringer på där, dagen efter skottlossningen, är det ingen som öppnar. I fönstret våningen nedanför syns ett kulhål. Det var en olyckshändelse.

– Hej, ledsen att jag stör. Mikael Sjödell heter jag och kommer från Sveriges Radio. Angående skottlossningen. Var det din lägenhet som blev beskjuten, en av dem?

– Ja, precis, den nedre av dem.

– Den nedre av dem. Du skulle inte orka visa var det var någonstans?

– Jo, det kan du väl få se.

Torbjörn släpper in mig. Det är mindre än tjugofyra timmar sedan en kula gick genom ett av fönstren i hans lägenhet. Fyra dagar efter dubbelmordet, en knapp kilometer härifrån. Mindre än åtta timmar efter att en man sköts i benet, två kilometer bort.

– Det kom ju en ung man på moped utanför här och ville väl min granne någonting, antar jag. Han stod först och skrek lite grand upp mot grannen. Så sköt han ett antal skott upp mot huset. Ett av skotten gick in i ett av våra rum.

Torbjörn delar lägenhet med två kompisar. De var bortresta båda två när det hände. Och tur var väl det – skottet gick in i en av kompisarnas sovrum. I fönstret syns två runda kulhål med sprickor åt sidorna. Ett i ytterglaset och ett i innerglaset.

– Kulan har ju gått in snett nerifrån. Den här personen som sköt stod ju ute på gården. Och sen så har den gått in genom fönsterrutan och förmodligen upp i taket. Här ser man lite märken i hörnet där som man väl antar kommer därifrån.

– Det är som svarta gnidmärken, ser det nästan ut som?

– Ja, ungefär så.

– Och det är ju i hörnet precis ovanför sängen.

– Ja, precis.

När skotten avlossades mitt på dagen, vid halv två-tiden, låg Torbjörn i sin säng. Hans rum har också fönster mot gården, där skotten kom ifrån. När det hände slängde han sig ner på golvet och ringde 112.

– Hur många skott hörde du?

– Jag räknade inte exakt, men sex, sju kanske. Nått sånt.

– Har du reagerat på att det varit stökigt eller bråkigt, är det något som du märkt av tidigare eller var det här första gången?

– Nej, jag tycker egentligen inte att det varit så himla stökigt. Och på många sätt så är det nästan idylliskt med barn som leker på gården och så vidare. Naturligtvis så finns det väl här och man har ju bränt bilar och så vidare. Och det har ju förekommit en del grejer under den tiden som jag har bott här, bland annat då den här killen som blev knivmördad för om det är ett eller två år sedan nu, här i närheten också.

Några dagar senare hålls en manifestation mot våldet i Biskopsgården. Det är mest ungdomar, några områdespoliser och representanter från kommunen. Få föräldrar är med. Christer Melvinsson är motorcykelpolis. Den här kvällen eskorterar han manifestationen från motorcykelsadeln.

– Jo, det har jag också funderat på. Det kan ju vara massor med olika orsaker som gör att föräldrarna inte är här. Många av de föräldrar som bor här uppe, de jobbar obekväma tider och det är skiftgång och det är svårt för dem att få tiden att räcka till helt enkelt.

Christer Melvinsson har jobbat på Hisingen i 28 år.

– Jag har ju en egen idé om det här och det är att det är inte de som skjuter som vill att det ska skjutas, utan de delar ut orders till yngre förmågor. Som vi upptäckt ett antal gånger. Kommer farande på moped, den bak har vapen. Skjuter, lämnar platsen. Sedan är det tyst.

– Som nere här på Sommarvädersgatan i glasrutorna?

– Ja, det var ett typexempel.

Biskopsgården och Backa är de områden på Hisingen som är mest utsatta för gängkriminalitet, berättar han. Han har lärt sig att känna igen medlemmarna i de olika grupperingarna.

– Självklart. Och de här var ju småknattar när jag började som polis. Och en del var inte födda ens en gång. Så det är klart jag känner till dem.

– Det är samma människor alltså?

– Ja, ja, ja, det är det.

– Hur stora är de här grupperingarna?

– Ja, det är olika vilket gäng det är. Vi har Backa-gänget och vi har Backa-yngre och vi har Biskopsgänget här uppe då. Och det varierar. Ibland så byter de gäng också. Inte att de går till varandras, men att de byter och kommer upp till andra nivåer.

– Tyngre nivåer?

– Tyngre, ja. Så är det.

– Vad är det för åldrar i de här - du pratar om Backa-gänget och Biskopsgänget, vad pratar vi om?

– Det kan komma ifrån fjorton upp till tjugofem, kan vi prata om där.

Polisens bild av vilka det är som skjuter på varandra är att det handlar om så kallade territoriella gäng. Lösare grupperingar av kriminella bekanta som bor i samma område. Förr var organiserade gäng som Bandidos och Hells Angels med sina undergrupperingar mer dominanta. Men efter att Bandidos blivit utskjutna från stadsdelen Angered av en mer territoriell grupp sommaren 2008 kommer en brytpunkt. De organiserade gängen drar sig tillbaka och de territoriella växer fram allt mer. Den kanske viktigaste skillnaden är enligt polisen att de organiserade gängen har regelverk för vad man får och inte får göra, vad man behöver fråga om lov att få göra. Sånt finns inte i de nya grupperingarna. Därför har de lättare till att gå ut att göra våldsbrott. Och ju mer man skjuter på allmän plats, desto större risk att oskyldiga drabbas.

– Kan det hända igen, fråga vi oss. Javisst. Det är klart det kan hända igen. Det ska vi inte blunda för utan det kan mycket väl vara så. För den gängkriminalitet som vi har i Göteborg idag, kommer vi inte tillrätta med den då tror jag våldet kommer fortsätta, säger Christer Melvinsson.

Och våldet fortsätter. Fem dagar senare.

Klockan är tio här är Ekot. Det har varit en ny skottlossning i Biskopsgården i Göteborg. Larmet kom till polisen vid sjutiden och efter förhör tror polisen att skotten var riktade mot en man som befann sig på platsen. (Ekot, 17 sept.)

17 september. Klockan 18:42. Fyra maskerade män på två mopeder stannar utanför en föreningslokal på Godvädersgatan och avlossar uppemot tolv skott mot en folksamling. Men ingen skadas.

– Och det fortsätter ju smälla och det är massor som drar in sina barn och blir oroliga. Och i adrenalinet så springer jag bara ut och letar efter min dotter alltså.

Christian bor i ett av hyreshusen i närheten av platsen där skotten avlossades. Själv var han på väg till den lilla fristående tvättstugan som vetter mot gatan, precis där det skjuts. Det är mycket folk ute. Ungdomar som hänger, föräldrar som tvättar, barn som leker. En av de som är ute är hans sjuåriga dotter.

– Så jag vet inte ens om jag sprang emot skotten till exempel. Jag vet inte vad jag gjorde i den situationen utan det vara bara att hitta min dotter. Och jag stod där och tittade på folk och skrek ”var är min dotter? Har ni sett min lilla dotter?” och så visade jag med handen, liksom. Jag fick en sån känsla sen att det kanske är som man har sett på filmer från krigsdrabbade länder att dom springer ut till sina barn som ligger skadade där för att de har råkat fått en kula i sig. Det var en sådan känsla jag hade.

Skotten som får Christian att springa efter sin dotter avlossas utanför Neutrala Ungdomsföreningens lokaler. Det är en ideell förening här i Biskopsgården som driver en öppen verksamhet med aktiviteter för ungdomar och har projekt för unga som vill hoppa av gängkriminaliteten. Polisen tror inte att skjutningen var riktad mot föreningen, men går snabbt ut med att det fanns en måltavla bland de som befann sig utomhus. Den personen, vi kan kalla honom för Ali, är däremot anställd av föreningen och jobbar med de avhoppade ungdomarna. Själv säger han att han inte vet varför polisen tror att han skulle vara den gärningsmännen var ute efter.

– Nej, jag vet inte faktiskt var de har fått den uppfattningen ifrån. Jag vet ingenting faktiskt. De påstår mycket.

Ali har ett tungt kriminellt förflutet. Har varit med i tre olika organiserade gäng och har dömts flera gånger för narkotika, misshandel och olika vapenbrott. Det i sig är inget konstigt att ha det här baggaget när man jobbar med avhoppade ungdomar. Men flera boende jag pratar med blev oroliga när det kom fram att han kanske var måltavlan för skjutningen och när det visade sig att han dömts för brott även på senare tid.

– Det är sant, jag blev dömd för två veckor sedan. För grovt vapenbrott och eget bruk narkotikabrott. Det kan jag inte ljuga om. Det är sant. Men detta var nånting som hände för mer än ett år sedan. Det var innan Neutrala [Ungdomsförening, reds. anm.] kom på tal. Och det här med vapenbrott, det var inte ens pistol eller nått, det var ammunition. Fyrtiofem olika patroner och sådant. Och olika magasin.

– Det är ändå ganska tätt inpå. Vi pratar om k-pistmagasin och fyrtiofem patroner. Narkotikabrott – det var GHB, amfetamin, dopning. Det är ju inte direkt småsaker direkt vi pratar om?

– De gjorde tillslag hemma hos mig och det var vad som fanns hemma hos mig. Men ja, det är sant. Men fortfarande, jag var ändå inte anställd. Jag blev anställd en månad efter.

De flesta av brotten som domen bygger på begicks mycket riktigt innan Ali började jobba med ungdomarna på föreningen. Men ett av dem begicks fyra månader in i anställningen. Då blev han tagen av polisen med en kniv i fickan. Själv säger han att det där med kniven var ett missförstånd, att han tagit den från en ungdom som gick och bar på den. Han har klippt banden med kriminaliteten, fortsätter han, och inte tagit några droger sedan han började jobbet med avhopparna.

– Finns det en risk – jag tänker nu när du jobbar med ungdomar – att oavsett om du har slutat eller inte, att det förflutna förföljer dig till de kretsar det finns ungdomar som är utsatta?

– Vad ska jag svara på det? Det finns alltid en risk med det. Men man får kämpa, man får ta ett steg i taget och tänka sig för vad man gör och vad man inte gör och sådant.

– Kan du vara säker på att du inte kommer bli en måltavla?

– Självklart så kan jag inte var säker. Jag kan inte vara säker. Handen på hjärtat, jag kan inte sitta här och snacka skit och säga det till dig. Kan inte vara säker. Nej det kan jag inte. För jag vet ingenting, vad det här handlar om eller någonting, men man vet aldrig som sagt.

Från Neutrala Ungdomsföreningens sida tror man inte att Ali var måltavlan, men för att tillmötesgå folks oro och i väntan på att utredningen av skottlossningen ska bli klar, får Ali tills vidare inte jobba med de unga avhopparna utan med andra mer praktiska sysslor.

Trots att polisen ökat sin närvaro i Biskopsgården under september tar det tolv minuter för den första patrullen att komma till skottplatsen. Det retar upp folk. Den uniformerade närvaron verkar inte ha gett någon ökad trygghetskänsla bland de boende.

Bland ungdomarna här snackas det mycket om att skaffa vapen och skjuta tillbaka eftersom man känner att polisen inte gör nått. En ung kille jag pratar med är uppgiven. Han har varit på plats vid fyra av skottlossningarna, berättar han. Bevittnat dubbelmordet. ”Ska jag behöva se min vän skjutas ihjäl? Sen få höra skotten mot lokalen här, där jag sitter? Jag är bara 17 år”. Han pratar högre och intensivare för varje ord. ”Jag vill ha ett eget vapen så jag kan skjuta tillbaka nästa gång och döda de jävlarna. Varenda en”.

Christian som sprang ut och letade efter sin dotter, kände likadant den där kvällen.

– De kommer hit och skjuter på våra barn, systrar, bröder, pojkar, mammor och pappor. Ser jag någon av dem så dödar jag dem på plats. Kände jag rätt av. Då kände man att nu är det den gamla Christian igen.

– Den gamla Christian, vem är det?

– De gamla Christian det var väl han som hade kraftigt polishat, mot samhället, och stod utanför samhället helt enkelt.

Christians sjuåriga dotter klarade sig bra. Hon hade sprungit hem på egen hand. När Christian själv var i hennes ålder hade det redan börjat gå utför för honom. Först var det oskyldigt – palla äpplen och reta gubben i huset bredvid. Sedan ner på torget och reta andra killar som hängde där, sno nåns keps. Efter det testa hasch. Han minns inte exakt men tror var det nån som snodde en haschkaka från sina föräldrar. Sen kom de på att de kunde sälja det där också och tjäna lite småpengar

– Då var det att man villa ha pengar så man kunde gå på diskotek eller gå på Liseberg, för vi hade samma situation, vi hade inga pengar. Och det var ju absolut inget organiserat, men vi såg ju upp till de äldre och då fick vi också för oss att ”ska vi göra ett gäng?”. Och då var det här i Biskopsgården, de kallade sig Biskopsgårdens Maffia eller nånting. Då kallade vi oss Mini-Biskops Mafia.

Skolan gick inte bra. I andra klass hugger han en klasskompis ni handen med en blyertspenna och bryter av så spetsen fastnar i handen. I fjärde klass hotar han en elev med kniv. Slår en förälder med påk så att hon bryter armen. Blir avstängd och får börja i en specialskola. I sjuan amfetamin och rån. Christian och hans kompisar börjar åka och slåss med folk från andra stadsdelar på kvällarna. Och så rullar det på.

– Mitt första fängelsestraff där fick jag ju för att jag hade varit i stan och så blev min kompis överfallen. Och jag misshandlade han och blev gripen då, sedan blev jag dömd till fängelse för det.

Christian är med i flera olika tunga, organiserade gäng. Under de senaste tio åren har han dömts till totalt fyra års fängelse. Hans senaste fängelsestraff på ett och ett halvt år kom 2011. Då gällde det åtta brott, bland andra narkotikabrott, grovt vapenbrott, våldsamt upplopp och ett förråd med vapen, ammunition och sprängmedel. 2012 åkte han dit för narkotikabrott igen. Och för bara ett par månader sedan, snatteri.

Trots att Christian själv under många år varit en del av den kriminella världen pratar han om det som händer i Biskopsgården och runt om i Göteborg nu som något nytt.

– Jag har alltid sagt ”Nej, nej. Kriminella sköter det. De vill inte skada en vanlig Svensson”. Men idag? Nej, jag tror inte jag kan säga så riktigt. Tyvärr.

Han berättar att det tidigare funnits en kodex bland kriminella att inte skada oskyldiga, folk som står bredvid, men att det verkar vara som bortblåst idag. Det kan vara värt att vara tydlig här: Christians moraliska kompass är inte nödvändigtvis att det är fel att skjuta, utan att skjuta fel personer.

– Man tar ju den personen man vill åt. Vad är det för jävla feghet? Att brassa av massa salvor mot folksamlingar där det är barn, där det är unga. Och när jag springer ut där efter min dotter va? Den känslan har jag aldrig haft nånsin i mitt liv. Kanske man också inser att vad fan, det här är ju inte klokt.

Utanför Christians lägenhet hålls ännu en manifestation mot våldet i biskopsgården.

De flesta av årets fyrtioåtta rapporterade skottlossningar i Göteborg är ouppklarade, precis som så många andra från tidigare år. Under 2013 har så här långt åtta personer skjutits ihjäl. Tjugotre skadats. Personer som blir skadade men överlever väljer oftast att tiga för polisen och istället hämnas på egen hand. Och när det gäller offentliga dödskjutningar är nio stycken under de senaste fem åren fortfarande olösta. När det gäller dubbelmordet den 4 september är polisen fortfarande på dörrknackningsstadiet. Över femhundra dörrar har de knackat på. Tvåhundrafemtio återstår. Efter en dryg månad är de inte framme vid någon form av misstanke mot några gärningsmän.

Trots att polisen höjt närvaron för att öka tryggheten, med förstärkning i utredningsarbetet från Rikskrim och Malmöpolisen, och trots att det i Biskopsgården finns stadsdelsvärdar, kvällsvandrare, nattvandrare och samlingsplats som har extra öppet för samtal med oroliga boende, så fortsätter skottlossningarna. Det skjuts till och med utanför en förening som jobbar med ungdomar som försöker hoppa av kriminaliteten.

– Den enda sak vi kan göra är att vi beväpnar våra ungar, låt dem försvara sig. Det bästa sättet.

Och i slutet av september pratar föräldrar på ett föräldramöte i Biskopsgården om beväpna sina barn. De har fått nog av otrygghet och att inget händer.

– Vi pratar, vi har haft möte, vi har krismöte, folk patrullerar här. Och ingenting. De som vill göra sin sak de kommer göra det ändå.

Också polisen har bjudits in till föräldramötet. Förtroendet för polisens jobb med dubbelmordet och skottlossningarna är lågt. Folk är arga.

– För det verkar som ni inte tar det på allvar?

Områdespolis Hans Jörgen Ostler, svarar på kritiken.

– Absolut gör vi det.

– Ni kommer hit, kör två rundor, ni åker hem.

– Nej, nej, nej, nej. Absolut inte. Vi är här nu, jättemånga poliser som är i Biskopsgården. Men de här unga vuxna och ungdomarna som ställer till med det här problemet, de har bra koll på var vi är. De begår inte de här brotten när vi står här. De väntar tills vi har åkt iväg femhundra meter och sedan begår de brottet. Och då ser vi inte vilka det är. Vi vet ungefär vilka det är som är kapabla och det är inte många individer. Vi pratar om ett femton, trettiotal tal unga vuxna och ungdomar som har kapacitet att begå de här sakerna. Och det är inte rimligt att femton till trettio personer ska kunna sätta en hel stadsdel i skräck och få människor att vara rädda för att gå ut. Därför måste vi gå ihop, berätta om det vi ser för oss, så att vi kan hitta de här personerna och ta dem och sätta dem i fängelse om det är de som är skyldiga.

– Men folk är rädda för sitt liv!

– Exakt, kommer ni skydda oss sen?

– Exakt. Det är ju såhär, de här personerna de är ju farliga. Och jag förstår ju att man är rädd att berätta vad man har sett eller vittna emot de här personerna. Men man kan ringa in anonymt tips, det man vet. Och för att det här ska fungera, för att vi ska få tag i de här, så behöver vi eran hjälp och de som bor i områdets hjälp. Jag kan inte gå ut och ta någon på chans och hoppas att det är han. Det är så tyvärr.

Samlingsplatsen mellan tvättstugan, sopstationen och föreningslokalerna på Godvädersgatan . Lite längre bort en fotbolls- och basketplan. Här träffar jag ofta flera ungdomar som bor i området och som varken jobbar eller går i skolan. Flera kommer fram och berättar sina egna historier: om brutna löften om fastjobb från praktikplatser, om sina prickar för narkotikabrott i belastningsregistret, om hur lätt det är att tjäna, säg, tjugotusen på att sälja droger. Ungdomar kan strafftider, dagsböter och beviskrav för olika typer av brott på sina fem fingrar. Flera har hunnit börja med kriminalitet, åka fast för olika brott, och sluta – innan de ens fyllt tjugo.

– Jag vet inte om de yngre har liksom tagit efter?

Tillbaka hos Christian. Han berättar att han själv ofta låtit yngre i området, som inte haft några egna pengar, hjälpa till och sälja droger och stöldgods.

– Javisst, det kommer låta jävligt hemskt det här nu, men” här, du får hämta billigt om du säljer där, så kan du göra lite pengar och så”. Det är ju lite så.

– Är inte det att väldigt mycket bidra till ungdomars framtidsmöjligheter, eller begränsningar, att låta dem komma in i den världen?

– Jo, det är det. Men, då har också situationen varit såhär att de har ju känt sig totalt övergivna. De har inte fått några alternativ till att tjäna pengar på annat sätt. Utan då ser de, när de står och hänger här på torget, kanske ser nån som gör pengar. Vad fan, de vill också ha en ny jacka. Förstår du? Då har jag känt liksom att ”om du vill?” alltså.

– Kan du motivera för dig själv att göra så med ungdomar för det kanske det är de som fem år senare, eller tio år senare, sitter där du sitter eller går igenom det du har gått igenom och har gjort det du har gjort?

– Det är väl också lite att man… jag kanske inte tänkte så klart just då. Man vill ju ofta hjälpa varandra. Och då ställer man ju upp så gott man kan. Och idag så känner jag ju lite skuld. Jag är ju också en del av att det har blivit så. Jag har också varit med och byggt upp det här samhället, på så sätt.

September månad avslutas med ytterligare två skottlossningar på öppen gata. Oktober börjar inte bättre.

En man 29-årig man skottskadades i ett ben i Angered i går kväll. (Västekot, 6 okt.)

I Göteborg har en man blivit ihjälskjuten under natten. Han hittades i en trappuppgång i Angered. (Ekot, 7 okt.)

Strax efter klockan 19 var det dags för ännu en skottlossning i Göteborg (Västekot, 9 okt.)

– Jag blir faktiskt lite ledsen när jag ser de här yngre grabbarna. Jag menar, se bara på mig. Jag frågade några killar – kolla på mig. Har jag nån jävla dyr bil? Har jag de där miljonerna? Bor jag i nån villa? Åker jag på semester fler gånger varje år? Har jag den där guldlänken? Nej.

Reporter Mikael Sjödell mikael.sjodell@sverigesradio.se

Producent Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se

Kokeile Premiumia

Nauti 14 päivää ilmaiseksi

Tilaa Premium

Jaksot(590)

Anstalten 2: Förnedringen – ”De tänkte på klienterna som djur”

Fler och fler berättar. Kriminalvårdare och intagna uppger att en särskild grupp kriminalvårdare på ett av landets största fängelser systematiskt har misshandlat och förnedrat fångar. Del 2/3. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Fångar trakasseras av kriminalvårdareKriminalvårdarna Joakim, Amanda och Elin är tre av de omkring 30 kriminalvårdare som berättar om en osund kultur på Skänningeanstalten.Det handlar om att interner utsätts för trakasserier, förnedring och övervåld av en grupp kriminalvårdare.– Man kände sig smutsig. Det är därför jag skrev ner allting för att kunna gå därifrån och känna att jag i alla fall försökt göra någonting för att förhindra det eller förbättra det, säger kriminalvårdaren Joakim Rosenberg, och skickar ett brev där han larmar ledningen.Anstaltschefen: Machokultur och sexismKaliber berättar om flera incidenter där intagna har utsatts – för anstaltschefen Emil Ahlquist som reagerar och säger att det inte stämmer överens med deras värdegrund.– Nej, det är inte utifrån den kriminalvård som jag står för överhuvudtaget.Emil Ahlqvist har gjort en kartläggning förra året där han pratat med kriminalvårdare och sett brister i arbetsmiljön.– Brister är, det som har kommit mig till känna tänker jag att det har funnits en kultur, lite machokultur, sexism, trakasserier, mobbing och även utfrysning har det funnits på arbetsplatsen.Han säger att han jobbar med att försöka lösa problemen på anstalten med t ex utbildningsdagar.Lyssna på hela granskningen här eller i SR Play.Reportrar: Ola Sandstig och Frida GrönholmProducent: Annika H Eriksson

9 Huhti 202429min

Anstalten 1: Raseriet – ”Nu dör jag”

Fången Moussa berättar att han utsätts för övervåld och kriminalvårdaren Nadja blir vittne. Larm om våld och trakasserier på en svensk anstalt. Anklagelserna riktas mot en särskild grupp anställda. Del 1/3. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Fången ”Moussa” drabbas av ett krampanfall inne på Skänningeanstalten. Men istället för att hjälpa honom på plats lyfter en grupp kriminalvårdare i den så kallade kontrollgruppen upp Moussa i armarna och tar honom till vaktrummet, där han berättar att han utsätts för övervåld.– Jag tror på riktigt att nu dör jag, nu är det över, berättar han.Två kriminalvårdade blir vittnen.– Och då drar de ner honom och då knäar någon av personalen honom och då skriker han larmchefen då på honom: ”Du sätter dig, du ställer dig inte upp. Nu tar du emot den här hjälpen din jävla idiot”, berättar ”Nadja”.JO-anmäler händelsen på SkänningeanstaltenTvå dagar efter anfallet går Moussa till sjukvården på fängelset för att dokumentera sina skador och berätta hur de har uppkommit. Samtidigt skriver också Moussa en anmälan till JO, Justitieombudsmannen, att han har blivit misshandlad. – Det är folk som sitter där inne nu och det är därför jag valde att göra JO-anmälan. Men jag tänkte, det här måste tas upp, jag tänker inte ge upp.Anstaltschefen Emil Ahlquist säger att han inte kommenterar enskilda ärenden, men vi berättar ändå att kriminalvårdaren Nadja sett vakterna misshandla en intagen. Han känner inte till det.– Ja, jag kan inte svara på det för jag har inte alls hört den bilden.Efter tre månader svarar Kriminalvården på Moussas JO-anmälan. De skriver; det finns inget stöd för att personalen varit för våldsam eller uttalat sig olämpligt. Kriminalvårdschefen bedömer att skadorna i revbenen inte har uppstått av ett knä utan kom till när Moussa sattes ner i stolen som har ett armstöd i trä. Det står att Moussa har varit utåtagerande och det var tvungna att få kontroll över honom. Nadja och hennes kollega får inga frågor om vad de sett.Personal och fångar vittnar om våldDet är fler som berättar om hur de bevittnat kontrollgruppens beteende mot de intagna - både kriminalvårdare och interner. En av dem är kriminalvårdaren Joakim Rosenberg. Han var utlånad till Skänninge under en period och menar att metoderna som används på anstalten skapar situationer som kan leda till stora risker.– Alltså attityden och gängse praxis som jag upplevde där på Skänninge var att i stället för att ja, men det lågaffektiva är det första verktyget vi testar, så är det att: är de hårda och otrevliga, ska vi vara hårdare och tillbaka för att visa att det är vi som bestämmer, det går ju rakt emot all kriminalvård som jag är van vid.Fängelsechefen Emil Ahlquists bild av Skänningeanstalten skiljer sig från det som personal och fångar berättat för Kaliber.– Rent bokstavligt så har min dörr stått öppen sen jag började här utifrån att ta till mig berättelser, vittnesutsagor, någonting som jag kan agera på, säger Emil Ahlquist.Lyssna på hela Kaliber här eller i appen.Reportrar: Ola Sandstig och Frida GrönholmProducent: Annika H Eriksson

8 Huhti 202429min

Misstagen före skredet vid E6

Flera personer är misstänkta för att ha orsakat skredet vid E6 i september 2023. Kaliber om SVT Nyheter Västs granskning om turerna före och efter vägraset, bland annat om kartor som inte stämmer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Robin Moti och hans vän kör på E6:an från Göteborg mot Uddevalla, klockan är halv två på natten den 23 september 2023. Regnet slår hårt mot vindrutan och Robin saktar ner på grund av den dåliga sikten.När de närmar sig Stenungsund försvinner plötsligt vägen framför dem. Robin tvärbromsar, men bilen hinner inte stanna. De kör rakt ner i hålet.E6:an ligger som ett utkastat pussel av asfaltsbitar bland stora gropar som uppstått. Flera myndigheter varnade för rasriskVägen bröts av på flera ställen, på en sträcka av E6:an där runt 20.000 fordon kör dagligen. Istället får bilar, bussar och lastbilar ta andra eller mindre vägar.Intill skredområdet finns en anlagd slänt – som snabbt få uppmärksamhet riktad mot sig.Byggprojektet som skulle bli en företagspark med industri, kontor och lager fick kritik från SGI, Statens Geotekniska Institut, redan tre år tidigare.Även Länsstyrelsen varnade att de kunde komma att stoppa byggplanerna. De anser att det bland annat finns risk för erosion. Planerna ändrades, och bygget fortsatte.Skredet hade kunnat förhindrasElin Schwartz, reporter på SVT Nyheter Väst, har granskat händelserna före och efter skredet i Stenungsund. Bland annat undersökningarna av marken som gjordes inför bygget.– Det gjorde man på flera ställen men inte vid den aktuella slänten som sedan rasade i skredet, säger hon.Ingen visste om vad slänten bestod av, om det fanns bärande berg eller inte. Nu är tre personer misstänka för att ha orsakat skredet, och en undersökning av var marken egentligen bestod av hade kunnat förhindra skredet menar experter.– Skredet hade ju inte uppstått, om man hade vetat det, tror jag, säger Mats Karlsson, forskare i geoteknik på Chalmers.Reporter: Elin Schwartz, SVT Nyheter VästProducent: Johan SundströmSlutmix: Oscar LindholmProgramledare: Annika H Eriksson

1 Huhti 202429min

Lisebergsbranden och badtornet som blev en dödsfälla

Zoran och Edmund städade högst upp i Oceanas torn när det började brinna. Det fanns inga utrymningsvägar där uppe. De var tvungna att springa genom den svarta röken nedåt för att ta sig ut. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. -Jag kände bara en obehaglig rök. Zoran befinner sig i tornet när det börjar välla in svart rök via rutschbanorna. Röken blir tätare och tätare.-Jag sprang ner väldigt snabbt, barfota eftersom jag arbetade där uppe i tofflor.Inte utrymningsvägar på alla våningarHan inser att han inte kan ta sig ut där uppe i tornet – det finns ingen väg ut. Han måste neråt genom röken.-Istället för att springa bort från elden sprang jag mot den.Kaliber och P4 Göteborg granskar säkerheten i miljardbygget Oceana – Lisebergs badtorn som blev en dödsfälla.Följt regelverketHuvudentreprenör för bygget Oceana är NCC. Niklas Sparw är chef för NCC:s svenska byggverksamhet, och tillträdde strax innan branden. Så här säger han om varför det inte fanns utrymningsvägar på våning 4 och 5 under byggtid.– Byggnaden har ju tagits fram utifrån det regelverk som finns och vi har ju jobbat med experter och specialister. Vi får titta på den här utredningen och se om det finns någonting i regelverket som behöver ändras eller något annat helt enkelt.Byggherre är Liseberg. Vd:n Andreas Andersen.– Klart att när man har en roll som min och byggherres ansvar, funderar man på vad man kunde gjort annorlunda. Många tankar kring vår roll och vårt ansvar.Reportrar Elsa Henriksdotter och Thomas Björklund.

25 Maalis 202429min

PRISVINNARE: Regnen som dränkte Sverige – och kommunerna som brast

Hur har översvämningsdrabbade kommuner rustat sig framåt? Reportern vann Olle Bengtzon-priset 2024 för programmet. Priset lyfter fram journalistik som kritiskt granskar samhällsbyggande och stadsplanering. Lyssna igen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Efter ett stort regnoväder i september blev Heby AIFs idrottsplan en sjö. Emelie Eriksson och hennes pappa Mats Eriksson fick använda en båt för att komma fram till klubbstugan.– Jag åkte ner för att kolla om det skulle gå att spela överhuvudtaget. För jag tänkte att det kunde vara lite blött på planen. Men jag trodde aldrig att det skulle vara så här mycket vatten, säger Emelie.Samma morgon som Emelie Eriksson åkte ut till fotbollsplanen, steg Henry Lundström upp för att gå på toaletten. Något fick honom att ta en snabb titt i källaren, innan han gick tillbaka till sängen.– Så tittade jag. Jag såg att det hade regnat mycket så jag tittade ner och då var det 20 centimeter redan på golvet överallt.Kombinerade ledningar ökar risken för översvämningAvloppsledningarna klarade inte av att ta hand om de stora mängder vatten som forsat ner i dem och avloppsvattnet trycktes upp ur ledningarna, ut genom golvbrunnarna i Henrys källare och vidare över golvet.Risken för att liknande källaröversvämningar ska hända är större om ledningarna tar emot både regn- och avloppsvatten, vilket en statlig utredning konstaterade redan 2017. Eva Eriksson ledde utredningen:– Alltså, det är ju ingen prioriterad fråga, den ligger inte högt på dagordningen därför att det är ingen medborgare som efterfrågade det. Du vinner inget val på avloppssystem, säger Eva Eriksson.Allt pekar på att skyfallen och översvämningarna kommer bli fler, men det går att minimera skadorna. Men ingen går säker. – Nästa skyfall. Det kan hamna egentligen var som helst i Sverige. Det här är något som alla måste vara beredda på, säger Gustav Strandberg, klimatforskare på SMHI.

18 Maalis 202429min

Elin förlorade fingrar och ben – fick kämpa för sina proteser

Elin fick sepsis på semestern. Hon var nära att dö. Hon klarade sig men fick amputera ben och fingrar. Madeleine blev påkörd av en bil och tvingades amputera ett svårt skadat ben. Hör om hur de kämpat för att få de proteser de behöver för att få ett bra liv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Tusentals behöver proteserSjukdomar och trafikolyckor med amputationer som följd gör att tusentals människor behöver proteser – armar, fingrar och ben. Men vilken hjälp du får beror på var du bor. Kaliber har granskat protesvården.– Det är sorgligt att det ska behöva vara så och att det finns människor därute som sitter med kassa hjälpmedel, för att de kanske inte ens vet att det finns nånting bättre, säger Elin Rantatalo, som efter att hon drabbades av sepsis för några år sedan tvingades amputera sina ben och fingrar.Hon har kämpat för att få rätt hjälpmedel efter amputationerna.Vården inte lika i regionernaMadeleine Möhlenbrock bor i Göteborg. För två år sedan tvingades hon amputera sitt ena ben, efter att ha blivit påkörd av en bilist när hon promenerade på en trottoar. Hon behöver en hygienprotes så hon kan stå när hon duschar och badar. Madeleine har inte fått det av sin region så hon betalar nu en sådan protes själv.– Jag tycker det är jättedåligt att man inte har samma riktlinjer i hela Sverige för om man förlorar en kroppsdel oavsett om det är sjukdom eller olycka är ju ett trauma i sig - och man vill ju ingenting hellre än att komma tillbaks till sitt tidigare liv i den mån det går.Hör deras berättelser i Kaliber.

11 Maalis 202429min

Rösterna inifrån Sis när gängen tog över – resan från vårdhem till fängelser

När staten tog över ungdomsvården skulle det garantera en bättre behandling. Trettio år senare har de tappat kontrollen. Personal på hemmen har länge varit rädda för att prata öppet om situationen men nu väljer tre anställda på Sis i Göteborg att bryta tystnaden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Livet innanför stängslet på Sis ungdomshem har förändrats kraftigt de senaste åren. Det gäller för både för intagna och anställda. Allt fler unga gängkriminella har tvingat hemmen att höja säkerheten och dra in aktiviteter för ungdomarna.Men det räckte inte. Till slut gick regeringen ut och sa att Sis-hemmen i sin nuvarande form ska läggas ner och ersättas av nya vårdformer.Nu berättar vårdarna Kerstin, Fabian och Stina om hur arbetet förändrades när allt fler unga gängkriminella togs in på hemmen.Togs som gisslanDe vittnar om hur Stina togs som gisslan med ett vapen tillverkat av en hörlur och om de två gängkriminella ungdomarnas kaxiga hälsning till personalen när de rymde. De upplever att deras arbete gått från att vårda de unga till att låsa in dem och förhindra nya rymningar. Att myndigheten inte lyssnar och tar deras svårigheter på allvar.Institutionschefen Catharina Högberg tar till sig av kritiken men menar att hemmet gjort ett bra jobb. Hon medger dock att förutsättningarna behöver bli bättre.Reportrarnas oväntade fynd inne på SisPå hemmet växer en lista fram över föremål som är farliga att ha framme på avdelningen. Det handlar bland annat om brödrostar, cd-skivor och verktyg. Men när Kalibers reportrar besöker ungdomshemmet i Bergsjön gör de en oväntad upptäckt på hemmets innergård: Ett vasst rostigt föremål, som hade kunnat användas som vapen.Medverkar i programmet gör ”Stina”, ”Kerstin” och ”Fabian” som alla jobbar på Nereby och egentligen heter något annat. Medverkar gör också institutionschefen Catharina Högberg.Här kan du läsa hela programmetReportrar: Alice Lundberg och Markus AlfredssonProducenter: Eskil Lundgren och Markus AlfredssonSlutmix: Gustaf VilhelmssonProgramledare: Annika H Eriksson

4 Maalis 202430min

Elöverkänslig del 2: Utdragna tänder och dödliga utgångar

I Kaliber i dag om vad som händer i samhället när alternativa utlåtanden till sjukdomssymptom får fäste och sprids av ett statligt finansierat handikappförbund. Del 2/2. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Karin får tips om en tandläkare– Ja, man mådde ju dåligt. Jag tyckte att jag hade lite stickningar i ansiktet, och sökte hjälp.Det är 2004, och Karin i Borlänge berättar att hon inte kan sluta tänka på stickningarna, och får svårt att sova och koncentrera sig.Men Karin vill inte gå till vårdcentralen, för hon är rädd att de ska tro att hon lider av psykisk ohälsa. Via en person som jobbar med alternativ vård får hon tips Istället får hon tips om att kontakta en tandläkare, säger hon.Det är en privat mottagning, dit bland annat personer som tror att de är elöverkänsliga rekommenderas att vända sig till. Karin bokar en tid och åker dit och skriver under ett avtal där hon samtycker till behandling. Tandläkaren säger att hon har röta i käkbenet. Hon gapar stort samtidigt som tandläkaren plockar fram tången, salivsugen och borren.Karin stålsätter sig. Det knakar när tången fäster kring tanden mot roten. Tanden dras ut. Och sedan nästa. Och sedan fortsätter det.– Ja, jag tittar mig själv i spegeln, och det såg ju fruktansvärt ut. Man var ju helt förstörd, man var helt förstörd. Man var ju där med tungan hela tiden. ”Var är tänderna någonstans?” Det är alldeles tomt.Alla tänder på Karins högra underkäke är nu borta tillsammans med en del av käkbenet och Karin skickas hem.Gett samma behandling till fleraI mer än 30 år har tandläkaren haft sin mottagning, och uppskattar själv att omkring 2.000 patienter kommit och gått genom åren. Flera av dem har sett sig själva som elöverkänsliga eller har haft andra upplevda sjukdomar som det saknas belägg för att de existerar.Vi tittar närmare på ett trettiotal av patienterna. Och hittar två personer som fått samtliga tänder och även käkben bortopererat, precis som den behandling som tandläkaren påbörjat hos Karin.Tandläkaren har tidigare varnats av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN, 2004.2006 blir tandläkaren sedan av med sin legitimation efter att flera journaler granskats. Efter överklagande får tandläkaren tillbaka legitimationen 2008 för att Kammarrätten anser att det finns vissa osäkerheter kring metoderna som gör att de bestämmer sig för att låta tandläkaren behålla legitimationen mot att hon får en prövotid där hon ska förbättra diagnostiken för att säkerställa att befogad behandling utförs.Tandläkaren anmäls igen, fast då långt senare, och då av andra tandläkare.Det leder till att Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, på nytt drar in legitimationen, efter att nya patientfall granskats.Tandläkaren svararSjälv tycker tandläkaren att den kritik som riktats mot henne är felaktig.– Jag vill inte diskutera HSAN:s utlåtande.För en av patienterna som fick samtliga tänder och käkben bortopererade, skulle det börja med en amalgamsanering på grund av upplevd elöverkänslighet. Men det skulle sluta med en tom mun, som nu är en väl dold hemlighet under protes.– Det är svårt att veta egentligen, när det gäller elöverkänslighet, ingen egentligen har väl gått till botten till vad egentligen orsaken är. Jag har ju aldrig gjort några ingrepp som inte patienten har varit med på. Men det finns ingen garanti för någon vård överhuvudtaget och misslyckande sker alltid i all form av vård.Varför drar du ut friska tänder?– Men det beror på hur man definierar friskhet, och som jag säger, jag vill inte diskutera min behandling nu, säger tandläkaren.Tandläkaren som opererat bort käkben på Karin och dragit ut ett stort antal tänder på patienter, bland dem flera personer som upplever sig vara elöverkänsliga, får inte längre utföra behandlingar. Men strax före årsskiftet överklagar hon, hon vill ha tillbaka sin legitimation för att kunna fortsätta sin verksamhet. Förvaltningsrätten slår fast att det bland annat handlat om grov oskicklighet, och beslutet om indragen legitimation står fast.Överdoser av vitaminer– Det är precis som att det blir som att vända på en hand när jag är där. Helén bor i ett rött hus på den uppländska slätten. Hon mår dåligt, går ner i vikt, och tänker att det kan bero på elektromagnetisk strålning. Hennes vårdcentral har inte kunnat hitta något fel på henne, så i sin jakt på att försöka bli fri från sina symptom, söker hon alternativ vård hos en funktionsmedicinsk klinik, berättar hon.– Och jag åker hem och känner hur jag typ lämnar kroppen av mitt dåliga mående. Det känns som att jag dör. Och det tror jag beror på att jag fick så mycket vitaminer och mineraler som var flera hundra och flera tusen gånger starkare än dagsbehovet.Det finns flera vårdgivande personer, tandläkare och läkare i Sverige som ägnar sig åt att bota patienter med upplevd elöverkänslighet – ett tillstånd som vetenskapligt inte existerar. Vi har läst åtskilliga handlingar som beskriver behandlingar med exempelvis stora mängder vitaminer och mineraler. Något som i vissa fall kan vara skadligt. Och diagnoser ställs, som inte är erkända av Socialstyrelsen. Och efter anmälningar som leder till återkallade legitimationer, fortsätter flera av dem att ge råd till patienter, vilket också är tillåtet.De läkare och tandläkare vi granskar, uppger att dom tillsammans har behandlat tusentals patienter.Missar nödvändiga utredningar Finns det en risk för att man skadar patienten?– Det beror väl på vilken behandling det är man ger.Lena Hillert har lång erfarenhet som forskare och överläkare på Arbets- och miljömedicin inom miljörelaterade hälsobesvär. Hon har nyligen gått i pension men fortsätter att hålla föreläsningar i ämnet på Karolinska Institutet i Solna.– Den stora risken, skulle jag säga är att man bidrar till bekräftelse av att det här är orsakssambandet och eventuellt då bidrar till att man missar en nödvändig medicinsk utredning. För det är jättesorgligt när vi ser att man har missat det för att personerna själva har blivit så övertygade om att det är elektromagnetiska fält, så de har inte sökt medicinsk hjälp och fått utredning.Lena Hillert betonar vikten av att den som känner sig sjuk ska söka sig till rätt vårdinrättningar eftersom symptomen kan bero på något som kräver medicinsk vård.– Det är väl det budskap som vi försöker få ut, att man ska alltid när man upplever besvär, få en sedvanlig grundlig medicinsk utredning.Vittnar i mordrättegångTrots att vetenskapen säger att överkänslighet mot elektromagnetisk strålning inte går att bevisa, fortsätter medlemmar i Elöverkänsligas Riksförbund, en organisation med omkring 2.200 medlemmar, att bekräfta människors tro på det, från fall där det rör symptom som stickningar och domningar, till psykisk ohälsa. Även i extrema fall med dödlig utgång.2022 står en pappa åtalad för att ha dödat sitt ena barn och försökt att döda sitt andra. Pappan har länge klagat på hjärtbesvär, stickningar, domningar och smärta. Han har ringt Strålsäkerhetsmyndigheten och berättat om problemen som han upplever gäller både honom och resten av familjen. Och han har också haft kontakt med en person från Elöverkänsligas Riksförbund som bekräftar hans känslor av strålning i lägenheten.Under madrasserna lägger han folie, i lägenheten går han på tå för att undvika det han uppfattar som strålning från lägenheten en våning under.Mordet får stor uppmärksamhet i media, och där sprids också pappans berättelse om upplevd strålning som han berättar om under rättegången. Han säger att han till slut inte sett något annat alternativ än döden för att slippa strålningen.Och under rättegången kallas ett vittne för att styrka pappans försvar om att han begick dåden påverkad av elektromagnetisk strålning. Det är Bengt Håkansson, från Elöverkänsligas Riksförbund.– Jag åkte dit till lägenheten och mätte mikrovågor ifrån mobilmaster.Han åker till lägenheten där mordet skedde och går runt med sin mätare.– Och man tittar ju runt lite, och utsikten var ju fantastisk där uppifrån. Men ingen mast som lös rakt in i lägenheten. Det borde egentligen ha varit väldigt bra, men mätaren visade någonting helt annat.I rättegången berättar Bengt Håkansson om sin slutsats, att det är strålningen i lägenheten som är problemet.– Ja, han borde ha flyttat direkt. Det var ett klart flyttfall.Pappan döms till sluten rättspsykiatrisk vård för mord och mordförsök. I rätten läggs ingen vikt vid Bengt Håkanssons vittnesmål om strålning.Och i utredningen finns ingenting som tyder på att pappan och hans familj utsattes för den starka strålningen som pappan beskrivit.Vi har sökt pappan, men inte fått något svar.Elöverkänsligas Riksförbunds ordförande Marianne Ketti är övertygad om att elektromagnetisk strålning gör både henne och andra människor sjuka, så till den grad att döden kan ses som ett alternativ.I det här fallet med pappan, var det rätt att bekräfta hans uppfattning om att det var strålningen som var orsaken till hans mående?– Jag kan ju inte bekräfta, jag känner inte honom, men det skulle kunna vara så. Det är en fullt möjlig reaktion så att säga, på strålningen. Fast steget är ju långt till att ta sina barns liv, men att ta sitt eget liv. Det har vi fall varje år.Trots att rätten slår fast att det rörde sig om vanföreställningar, ser Marianne Ketti det ändå som troligt att pappan begick dåden på grund av strålning.– Nej, men jag, jag vet ju att jag har ju påringningar från medlemmarna. Ja, nästan dagligen, flera gånger i veckan i alla fall, som mår väldigt dåligt i sin lägenhet. Men jag har inte hört att de har tagit någon annans liv. Men sitt eget liv, för att de inte kan få gehör från grannarna.Arja och Helén blir fria från upplevd elöverkänslighetFör Arja och Helén har den upplevda elöverkänsligheten idag försvunnit sedan flera år tillbaka. När Arja tänker tillbaka på tiden när hon upplevde sig sjuk, kan hon ibland känna att det kanske var livet som kom emellan. Att stressen från att vara mamma med barn, aktiviteter, jobb och annat fick henne att må dåligt. Att det blev för mycket.– Det kan vara hur många olika orsaker som helst. Att det är stressigt, och alltihop. När man är mitt i livet och så där att det blir för mycket. Jag hade svårt att säga nej, så att man hjälper utöver sin egen familj så är man ute ändå, överallt, och ringde på jobbet att de behöver några extra till natten. Ja, vad gör man? Vem ringer man till? Till de som säger ”ja”, så att jag hade väl ingen gräns tillslut. Man märker att man bara kämpar emot så tar man mer på sig jobb för att inte tänka på det.Helén om hur hon mår idag:- Jag jobbar mycket framför datorn. Jag pratar ganska mycket i mobilen. Idag är det inga problem med elen överhuvudtaget. Det är helt annorlunda, det är ett friare liv. Jag mår mycket, mycket bättre fysiskt. Det är en helt annan värld för mig. Jag tror inte att det är elen i sig som är orsaken. Sedan kan ju strålning i sig vara skadligt, mer eller mindre beroende på vad det är. Men jag tror att grundorsaken sitter fysiskt, psykiskt eller andligt.Att Arja och Helén inte längre upplever sig som elöverkänsliga är något som Marianne Ketti, ordförande för Elöverkänsligas riksförbund sedan tio år tillbaka, ställer sig frågande till.- Nej, jag tänker, jag har sagt till många som har ringt till mig, ”jag har blivit frisk”, har de sagt. ”Säg inte så”, säger jag, ”säg att du blivit symptomfri”, säger jag. Det går inte att bota det.Reportrar: Jill Eriksson och Johanna Torshall Svensson.Producenter: Johan Sundström och Viktor Papini.Slutmix: Johan HörnqvistProgramledare: Annika H Eriksson

21 Helmi 202428min

Kaikki yhdessä sovelluksessa

Kuuntele kaikki suosikkipodcastisi ja -äänikirjasi yhdessä paikassa.

Sinulle valikoitua sisältöä

Podme-sovelluksessa kokoat suosikkisi helposti omaan kirjastoosi. Saat meiltä myös kuuntelusuosituksia!

Jatka kuuntelua koska tahansa

Voit jatkaa siitä mihin jäit, myös offline-tilassa.

Premium

9,99 €/kk

Kaikki premium-podcastit
Ei mainoksia
Ei sitoutumista, peruuta koska tahansa

Aloita 14 päivän kokeilu

Premium

13,99 €/kk

Kaikki premium-podcastit
Ei mainoksia
Ei sitoutumista, peruuta koska tahansa
Yksi lisäkäyttäjä

Kokeile 14 päivää maksutta

Suosittua kategoriassa Yhteiskunta

Tarinat ja äänet, joita rakastat kuunnella

Kuuntele kaikki suosikkipodcastisi ja -äänikirjasi

Lue lisää