De försvunna barnen
Kaliber17 Maalis 2013

De försvunna barnen

Över tusen barn har försvunnit under de senaste fem åren i Sverige. Det handlar om ensamkommande flyktingbarn som gått under jord och lever på drift, någonstans i Sverige. Kaliber tar reda på vart de tar vägen och hur några av dem lever - och vem som egentligen tar ansvar för barnen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

– Här nere på rum nummer sju på nedanvåningen här bodde den senaste killen som avvek.

Ismail 15 år, Mohammed 16 år och Amina 14 år - är tre av drygt tusen ensamkommande flyktingbarn som under de senaste fem åren kommit till Sverige - för att sen bara försvinna. Detta är inga svenska barn. Då hade dom förmodligen hittats.

Nej, dom här barnen har sökt sig till Sverige - utan sina föräldrar - på flykt från krig och förföljelse. Nu är många av dem på flykt igen - gömda och glömda av det svenska samhället.

I Kaliber idag försöker vi få svar på frågan: vart tar de här barnen vägen? Och vem är det som ska ta ansvar för dom?

– Och i rummet bredvid flyttade det precis in en kille igår. Det kan tänkas att den här killen avviker under helgen eller på måndag.

Inne i det rum som verksamhetschef Betim Jahiri visar på Beddinge transitboende utanför Trelleborg står det ett par badtofflor bredvid den bäddade sängen. På dörren in till toaletten hänger en tröja och på väggen en ensam teckning med orangea streck.

– Det är ju ganska så tomt det är ju ett tecken på att här försvinner folk ganska tidigt, de hinner inte etablera sig mer än hänga upp ett par shorts och handdukar.

I ett gammalt mysigt vitt pensionat med knarrande trappor och avskavd färg finns Beddinge transitboende som drivs i Malmö stads regi. Här bor just nu 18 ensamkommande tonårskillar.

Hit kommer ständigt nya ensamkommande barn som behöver en plats i väntan på att få sina asylskäl prövade av Migrationsverket. Men många försvinner också härifrån. Minst 2-3 varje månad, säger Betim Jahiri. Och den senaste tiden har dom börjat försvinna i allt snabbare takt.

Dom kommer hit en fredag och placeras här på Beddinge. Vid ett flertal tillfällen har man kommit ner till rummen på måndag morgon och märkt att personen i fråga inte är där utan har avvikit eftersom man har ju förberett ungdomarna på att på måndag måste du söka asyl. Det är den senaste utvecklingen och det är jättekonstigt. Vi lär varken känna dom eller får veta varför dom avviker.
Var vet ni då om vart de tar vägen?
– Ja, ingenting egentligen. De kan hamna överallt egentligen och vi kan bara spekulera. Det ryktas om svartarbete i Malmö, smuggling, människohandel att dom ingår i nån större härva.

När ett barn avviker från boendet finns det tydliga rutiner för vad man ska göra...ansvarig socialsekretare informeras och inom 24 timmar anmäls försvinnandet till polisen. Betim Jahiri säger också att de anställda på boendet försöker ge polisen ett så tydligt signalement som man kan.

--Vårt ansvar tar ju lite slut där när vi gjort en polisanmälan och försökt vara behjälpliga om det skulle behövas eller dyka upp igen.
Hur ofta kommer dom tillbaka?
– Ingen har kommit tillbaka till det här boendet som jag vet.


Kaliber har låtit Migrationsverket ta fram siffror över hur många ensamkommande flyktingbarn som försvunnit dom senaste åren. Och dom visar att över tusen barn har försvunnit sedan 2008. Några av dem är inte äldre än sex-sju år. Siffrorna visar också att antalet försvinnanden har blivit fler. 2011 försvann 163 barn. En siffra som nästan fördubblades under 2012 då 317 barn försvann.
En del av dom återvänder frivilligt efter ett tag, men dom allra flesta är fortfarande borta.

Gränspolisen i Skåne har som uppgift att hitta dom barn som försvinner. Bakom en hög anmälningar om försvunna barn sitter gränspolisens chef Kristina Hallander Spångberg och biträdande chefen Leif Fransson. De är uppgivna.

– Det finns i princip inget att göra. I vissa av ärendena finns inte ens något signalement på barnen. Ingen identitet. Inga uppgifter om anhöriga. Och transitboendet har inga uppgifter om dom. Så vi har inget att arbeta med.

– Jag kan ju bara ta ett exempel från en anmälan här. Signalement då. Personalen på boendet kunde inte ge något signalement. Men Abri är från Marocko och talar arabiska.... Här har vi en: Mohammed är cirka 180 cm lång. Bar en beige jacka när han lämnade boendet. Har snaggat hår.
Och det är det enda ni har?
– Ja precis, och då kan man själv föreställa sig hur lätt det är att hitta en Mohammed som är 180 cm lång i Sverige. Och då blir det tyvärr så att ärendet hamnar rätt långt ner i prioriteringen. Det vill säga vi gör ingenting.
Och vad vet ni om var de här barnen är idag?
– Vi vet ingenting om var de är idag.


Varken polisen eller personalen på transitboendena vet alltså vart barnen tar vägen. Men hur är det möjligt att barn i Sverige idag kan försvinna spårlöst? Och var är de?

Stockholmståget ska snart åka norrut och dom sista passagerare hoppar på. Vi är ute och letar efter dom som försvunnit. Vi har hört att det är hit en del av barnen söker sig. Till Malmö centralstation.

Just den här morgonen hittar vi inga av de försvunna barnen. Men det var hit 17-åriga Sajad kom när han lämnade sitt transitboende.

– Det var jättekallt. Och människorna bara kollade på mig, jag kände mig som en tiggare.

Den 24:e februari förra året hade 17-åriga Sajad varit i Sverige i fem månader och precis fått besked om att han inte skulle få stanna.

– Jag blev mycket trött av livet, jag hade inget hopp att leva vidare.
Vad tänkte du då?
– Jag kom på att ta livet av mig.

Men livet ville annorlunda. Av en kompis på boendet får Sajad veta att han kan gömma sig i 18 månader. Lyckas han med det har han rätt att söka asyl igen i Sverige.

– Så sa han till mig att det finns en regel som säger att man kan gömma sig i 18 månader och sen kan man söka asyl igen.

Mitt i natten den 24 februari medan de andra på transitboendet ligger och sover packar Sajad sin väska med det han äger - lite kläder och två böcker. Den första tiden lever han på gatan men efter ett tag får han hjälp av Asylgruppen – ett löst sammansatt nätverk som hjälper asylsökande och papperslösa.

Vi är på väg till den lägenhet som Asylgruppen har ordnat åt Sajad och några andra killar, som lever gömda. Lägenhetsinnehavaren har flyttat och lägenheten gapar tom. Här kan killarna bo under den tre månader långa uppsägningstiden.

På golvet i ett stort tomt vardagsrum sitter fyra andra afghanska pojkar och stirrar in i en liten laptop. På skärmen visas en Bollywoodfilm.

Så det är här du bor?

– Ja, jag bor här.


Sajad vill inte gärna berätta om varför han flydde från Afghanistan. Minnena är för smärtsamma.
Nu försöker han istället fokusera på hur han ska klara sig under de resterande sex månaderna som han måste hålla sig gömd.

Var sover du?

– Jag sover i andra rummet.

Vill du visa?

– Ja.

Här var det mörkt.

– Ja, det finns ingen lampa.

Hur skulle du vilja beskriva ditt rum?

– Tomt. Ingen tv, ingen matta. Ingen bra lampa.

Kala väggar, tomt rum med en säng i ett hörn och en hög med kläder – det här är allt du äger?

– Jag har tre t-shirts, två jeans och en jacka.

Och lite böcker – hur kan du läsa utan lampa?

– Jag går till det andra rummet.

”Mördare utan ansikte” Henning Mankell – vad har du mer för böcker?

– Anne Franks dagbok.


Sajad är ett så kallat Dublinärende. Enligt Dublinförordningen har man inte rätt att stanna i Sverige om man registrerats som flykting i ett annat EU-land tidigare. Reglerna säger att man då ska avvisas från Sverige till det land som man varit i först. I Sajads fall är det landet Danmark.

I Danmark, varför gav de dig avslag där?

– Det har de inte förklarat, men jag tänker att det blir mer och mer flyktingar i Danmark och att de blir trötta på flyktingar. Det finns ingen plats kanske.


När myndigheterna inte längre tar ansvar för de här barnen är det alltså ideella krafter som får ta vid. För Sajad har hjälpen från Asylgruppen betytt att han fått någonstans att bo, han får lite fickpengar varje vecka och hans kontaktperson sköter kontakterna med skolan där han går och lär sig svenska.

Hur lång tid av de här 18 månaderna har gått nu?

– Det har gått nästan ett år.

Så du har sex månader kvar – hur känns det att det har gått så lång tid ändå?

– Det känns bra, jag hoppas att jag en dag kan söka asyl här i Sverige.


--Jag har slutat skolan och nu ska jag till hem. För nu efter skolan har jag inte så mycket att göra. Jag kanske pluggar lite hemma. Och sen... ja, det är fredag och alla är med kompisar och alla är ute, men jag... jag känner mig lite orolig och jag ibland jag blir rädd.

Det är fredag och vi träffar ett av dom andra ensamkommande barnen som försvunnit. Arash har precis slutat skolan. Han går på naturprogrammet och drömmer om att arbeta på apotek. Han har levt gömd i snart ett halvår, men han går ändå i skolan.

– Jag älskar att plugga och gå i skolan. Men jag är orolig hela tiden.
Varför?
– Jag är rädd för polisen och jag vill inte åka tillbaka till Afghanistan för att jag har mycket problem där och jag kommer inte leva. Därför är jag rädd när jag går i skolan och sen hem, rädd för polisen och tänker att polisen kommer att hitta mig. Om polisen hittar mig kommer de så klart skicka tillbaka mig – det är därför jag är rädd.

Inte långt härifrån står polisinspektören Karl Dannestam och gör en cykelkontroll. Ett trasigt cykellyse gör att en ung tjej får böta 500 kronor. Men poliserna här har även en annan uppgift. Sedan Sverige gick med i Schengen ska polisen också göra en så kallad inre utlänningskontroll om dom blir misstänksamma om att cyklisterna inte har rätt att uppehålla sig i Sverige. De senaste åren har regeringen ställt krav på att polisen ska göra fler kontroller. I Skåne har antalet inre utlänningskontroller mer än tredubblats sedan 2007.


Har du några regler när du går hem från skolan?
– Ja, jag tänker att idag ska jag ta den vägen, det är bättre att inte alltid ta samma väg.

Varför gör du så?
– För att jag är rädd för polisen och jag tänker att någon kanske letar efter mig, därför tar jag inte samma väg varje dag.

Arash har fått magsår och har svårt att sova om nätterna. Den medicin han fick på transitboendet är nästan slut. Och han har hamstrat så att medicinerna ska räcka.

– Jag har ingen medicin till magen kvar, jag har bara sömnmedicin kvar som jag har sparat. Ibland när jag inte kan sova på hela natten så tar jag en tablett bara för jag är att de ska ta slut och vad ska jag då göra sen?

– Om jag går till sjukhuset ringer de polisen och polisen kommer och hämtar mig.


Arash är nästan hemma nu, men vid en annan poliskontroll står biträdande chefen för gränspolisen Leif Fransson.

Det är en svår uppgift gränspolisen har. Dels vill de värna om och hitta de barn och ungdomar som försvinner. Men något som prioriteras högre är den grupp av barn som försvunnit och som fått beslut om så kallad verkställighet – alltså att de ska avisas.

– Vi har ju faktiskt en rätt att prata med folk, man ställer kanske en fråga ”Hej, vad heter du?”. Kan man då inte prata svenska finns det kanske en grund att gå vidare.

Leif Fransson säger att de allra de flesta som gränspolisen hittar inte är via kontroller på stan. Istället handlar det om tips från allmänheten.

– Det kan vara boende i en trappuppgång som har sett att det är mycket folk som springer till och från en lägenhet.

Vad kan det vara mer för tips?

– Andra tips kan vara att man jobbar hos någon person och vi får tips från näringsidkaren när det närmar sig att man ska betala, då ringer man polisen och tipsar om att i den butiken finns det en person som inte har rätt att vara i landet. Och de tipsen stämmer i 99 fall av hundra, vi hittar alltid någon som inte har rätt att vara i landet.


Den senaste tidens debatt om papperslösa har handlat om REVA - ett projekt som går ut på att Migrationsverket tillsammans med kriminalvården och gränspolisen ska bli mer effektiva på att verkställa besluten om avvisning. I Skåne har gränspolisen tillsatt två extra tjänster till satsningen och under förra året lyckades man avvisa 25 procent fler än 2011. Även om REVA handlar om administrativa förändringar inom polisen har många i samband med projektet kritiserat polisens arbetsmetoder - att man kontrollerar folk på gatan och i tunnelbanan, och att man slår till vid vigslar och i anslutning till barnpsykiatrin.


– Det vi sysslar med, det väcker jävligt mycket känslor hos folk. Vi letar efter folk som inte har rätt att vara i landet och då kan man ju tycka ”varför gör vi det då?”. Men det är ju inte för vårt eget nöje som vi gör det. Det finns ett antal poliser på gränspolisen och de har en uppgift att sköta. Och vi hanterar den uppgiften på det professionella sättet att vi följer de regler och riktlinjer vi har att jobba efter. Och det kan man tycka vad man vill om ju.

Men vad tänker du om att de här kontrollerna kan leda till att de som lever gömda och kanske inte vågar söka sig till skola och sjukvård?

– Man kan tycka att det är rent förjävligt egentligen att man har den känslan, för ytterst är det ju människor vi pratar om och vi ska ju behandla dem på ett värdigt och respektfullt sätt. Och då kan man ju tycka att när vi jagar dem – behandlar vi dem på ett värdigt och respektfullt sätt? Nej det är det kanske inte, just då vid det tillfället. Men då blir det ett lite torrt tjänstemanasvar: Vi har en uppgift att sköta och det kan man ju tycka är helt åt helvete vid just det tillfället, men så är det. Får vi andra besked och beslut, då respekterar vi det. Vi har röstat på de politiker vi har och det är de som stiftar lagar.

– Dom pratar jättemycket om polisen. Det är nästan det enda dom pratar om. Och dom pratar om dom ska få asyl eller inte och att nånstans jobba med det när jag vet att det kan stå en polis utanför det blir jättesvårt då att få en person att fungera. När jag vet att det är systemet det är fel på. Jag vet att de inte gör något fel. De försöker bara överleva och klara vardagen.

Sara Wåhlin är samordnare på TKT, team för krigs- och tortyrskadade på barn- och ungdomspsykiatrin i Malmö. Hon och hennes kollega psykologen Kenjiro Sato träffar många av de försvunna barnen som lever gömda och har bland annat en grupp där man träffas och äter frukost tillsammans.

Allt fler ensamkommande barn med svåra upplevelser och obearbetade trauman söker hjälp här, och Kenjiro Sato säger att man först och främst försöker stabilisera barnen och skapa förtroende genom att göra olika aktiviteter tillsammans. Men ofta lider barnen av sömnsvårigheter, överspändhet och koncentrationssvårigheter som dom inte vet hur dom ska hantera.

– Många skadar sig själv för att dom inte orkar stå ut med det här. Smärta i själen som dom säger. Jag vet att i Sverige har några tagit livet av sig så det är det värsta som skulle kunna hända. Då blir hela samhället traumatiserat tycker jag. Det är en katastrof för mänskligheten och en katastrof för oss själva att vi låter detta hända i vårt land.

Barnen får aldrig möjlighet att bearbeta dom trauma som dom upplevt i hemlandet eller på resan hit till Sverige, säger Kenjiro Sato. Sen är det ytterligare ett trauma att leva som gömd, med den ständiga ovissheten och rädslan för att polisen ska hitta en. Och riskerna för de här barnen är stora, menar Sara Wåhlin.

– Det vet vi ju att det finns människor runt omkring som ser de här barnen som en möjlighet till billig arbetskraft, sexuellt utnyttjande.

Vi är i Stockholm och ska träffa Ingrid Åkerman som är handläggare på Länsstyrelsen. Hon ligger bakom den första nationella kartläggningen i sitt slag som kom i slutet av förra året och som handlar om barn i Sverige som utsatts för människohandel.

– Det kan vara små barn som tillsammans med vuxna begår stölder i varuhus, eller barn som tigger eller barn som utsätts för sexuella övergrepp.

I rapporten har Ingrid Åkerman tagit kontakt med samtliga socialtjänster i Sverige och kunnat konstatera 166 fall där barn misstänks ha utsatts för människohandel. 102 av barnen är utländska och flera av dom är ensamkommande som avvikit. Hon berättar om ett av fallen:
– Det är en ung flicka, ensamkommande, asylsökande. Efter ett tag försvinner flickan efter många konstiga telefonsamtal och människor som har rört sig utanför huset. Hon hittas så småningom i et fruktansvärt dåligt skick, söndertrasad i underlivet och blir inlagd på sjukhus under en ganska lång tid.

Den här flickan kunde de sociala myndigheterna fånga upp. Men efter ett tag försvinner hon igen.

– Var hon är idag det vet vi ju inte.

På Stockholms centralstation träffar vi Helena Karlén som är generalsekreterare på organisationen ECPAT som arbetar mot människohandel.

– Hade det här rört sig om svenska barn så tror jag att det hade varit ramaskrin, det hade varit stora eftersökningar och pådrag runt om i landet för att leta efter de här barnen och identifiera dem och se till att de fick sina rättigheter tillgodosedda.

Även här har man sett tecken på att avvikna barn hamnar i sexhandel. Oftast kommer informationen från personal på Migrationsverket, men också från polisen.

– Det är allt möjligt: tiggeri på gatorna, stölder men också sexuellt utnyttjande.

Kaliber har tittat närmare på hur ansvarskedjan ser ut när ett ensamkommande barn försvinner i Sverige. Migrationsverket ansvarar endast för att pröva barnens rätt att stanna i Sverige. Aisha Butt på Migrationsverket.

– Det är inte möjligt för Migrationsverket att eftersöka de här barnen, det är fortfarande polisens ansvar. Men en bra dialog är jätteviktig.

Enligt Migrationsverket är det alltså polisens ansvar att se till att de här barnen inte far illa. Men hos polisen får vi andra besked. Biträdande chef för Gränspolisen Leif Fransson igen:

– Det är ju inte polisens ansvar att ansvara för de här personerna. Det ligger ju under soc ansvar.

Polisen skyfflar alltså vidare ansvaret till kommunerna och dess socialtjänster. I Malmö är Sema Soer enhetschef på den sociala resursförvaltningen.

Hon svarar med att säga att det är polisen som skulle kunna lägga ner mer tid på att leta efter de avvikna barnen och att det finns mycket att jobba på när det gäller samarbetet mellan polisen och socialtjänsten.

– Det skulle kunna utvecklas men då krävs ett större initiativ från polisens sida. Och när vi lämnar information att man verkligen gör något av den här informationen, är intresserade av att ta emot det.

Myndigheterna skyller på varandra när det gäller vem som ska ta ansvaret för de här barnen. Vi tar frågan om ansvaret till vår moderate migrationsminister Tobias Billström.

– Jag utgår från att de myndigheter som berörs gör vad de kan för att hitta de barn som försvinner och också försöker förebygga att de försvinner överhuvudtaget.

Vår Migrationsminister litar alltså på att berörda myndigheter tar det ansvaret som krävs för att värna om de ensamkommande barnen som försvinner. Och trots att dom blir fler tycker inte Tobias Billström det finns någon anledning att se över systemet eller den svenska asylprocessen. Den är rättssäker, menar Billström.

– Men respekterar man inte det beslut som fattas och väljer att avvika så har man också själv ett ansvar. Men samtidigt är det svårt att se hur det här helst ska kunna undvikas. Det har jag inget svar på omedelbart.

Arash har klarat sig från polisen den här dagen på väg hem från skolan. Men han är osäker på om han kommer klara att gömma sig de fyra åren det tar innan han har rätt att söka asyl igen.

– Hur ska jag kunna vänta i fyra år. Jag bara ber till Gud att de kan hjälpa mig förstå och min situation.

Arash och Sajad i reportaget heter egentligen någonting annat.

Reportrar: Anna Landelius och Mikael Funke
Producent: Eskil Larsson

Jaksot(590)

Farliga läkare – år av misstag: ”Det här överlever man inte” | Del 1/2

Farliga läkare – år av misstag: ”Det här överlever man inte” | Del 1/2

Under nio år kommer det in anmälningar om läkaren. Han är inte patientsäker. Trots att IVO utreder och ger läkaren kritik så kan han fortsätta jobba på som vanligt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. En bil vinglar fram och tillbaka på motorvägen i mörkret. Den kör ut mot vägrenen. Sen in mot räcket. Tillbaka mot vägrenen. För att nästan kollidera med en bil som kör om.Bilen kör i 30 km i timman. Sen i 110, fram och tillbaka i ryckiga hastigheter.När polisen får stopp på bilen, får de hjälpa till att bära mannen ur förarsätet. Han säger att han är läkare. På väg från sitt jobb på vårdcentralen.Han har svårt att stå upp och somnar till ibland när polisen pratar med honom.– Det är ju absolut galet. Är det såna läkare vi ska gå till?Längs samma väg, i en liten ort, bor Ulla. Det är 2015 och Ullas 37-årige son Andreas kämpar med sin psykiska ohälsa. Med ångest, och social fobi. Och han tycker det är svårt att prata med folk. Till och från missbrukar han alkohol och tabletter.– Vi ställde alltid upp på honom och tittade till honom lite då och då. Han fick sova över, berättar Ulla.Det är våren 2015. Andreas är sjukskriven för sitt psykiska mående. Han har inget körkort, men har precis köpt en moped.– Han var så glad och han kunde forsla sig själv liksom utan att vara beroende av andra.Samtidigt har Andreas en långdragen förkylning som inte ger med sig. I slutet av april bokar Andreas en tid på vårdcentralen.Läkaren som Andreas ska träffa har haft sin legitimation i fem år och har efter det jobbat på olika vårdcentraler i Västsverige.Andreas reser sig upp i väntrummet och går in med läkaren i ett besöksrum. En stund senare går han hem med ett recept av den narkotikaklassade hostmedicinen cocillana etyfin. En halvlitersflaska.Men förkylningen ger sig inte.– Han var inte bra i halsen. Han hade slemhosta, berättar mamma Ulla Tre dagar senare är Andreas tillbaka på vårdcentralen. Han har haft svårt att sova sista veckan. Han får återigen träffa läkaren. Den här gången går Andreas hem med ett recept på 30 sömntabletter. Ett beroendeframkallande narkotiskt läkemedel. Ulla pratar med sin son Andreas när han är på ett köpcentrum och ska köpa snus. Han är glad.– Han står vid kassan och så säger han hejdå mamma puss och kram.Andreas hittas dödDet är sista gången Ulla hör sin sons röst. Det blir Valborgsmässoafton. Klockan är tjugo över nio på morgonen. Än så länge har Ulla och Mike ännu inte gått upp. Det regnar utanför sovrumsfönstret när telefonen ringer.– Och då rämnar hela min värld. Totalt, säger Ulla.Andreas har hittats död på golvet vid sin säng.– Mitt barn, mitt barn! Det var det jävligaste jag varit med om. Det var det jävligaste. Jag kunde liksom inte ta in det. Man ville liksom bara bort själv. Det blir svart, alltså. Man befinner sig i nåt jädra svart hål som är så overkligt så man... Jag tänker så här: Det här klarar jag inte. Jag kan inte överleva detta.Ulla anmäler Andreas läkare till IVO, Inspektionen för vård och omsorg.Utredningstider på upp till 4,5 årKaliber har tittat på 61 läkare som har fått sin legitimation återkallad under förra året och fram till september i år. I nästan hälften av fallen har det tagit IVO mer än 500 dagar att utreda. Den längsta utredningstiden är på 4,5 år.IVO tycker själva att deras utredningstider är för långa.Av de 61 läkare som vi tittat på i vår granskning se ser vi att på elva läkare kommer det in nya tips eller anmälningar till IVO under tiden dom utreds och innan dom får sin legitimation återkallad.Läkaren som gav Andreas hostmedicinen trots varningen är en av dem. Det finns fler patienter som felbehandlas av läkaren.– Nu var det nåt som gick av, säger Barbro.2012 kommer första anmälan. Då har läkaren haft sin legitimation i två år. Han jobbar extra på en vårdcentral och det är dit Barbro söker sig efter att ha ramlat och har ont i armen. Läkaren undersöker henne inte ordentligt och hon får ingen remiss för röntgen. Trots att hon inte kan lyfta armen skickas hon hem.– Jag skulle enligt honom hålla på med rehabövningar fast jag inte ens kunde lyfta den upp till magen.Efter två veckor med svår smärta åker Barbro återigen till jourcentralen. Hon får träffa en annan läkare och får direkt en remiss till röntgen. Det visar sig att Barbros arm är av. På två ställen.– Jag känner mig besviken och inte trodd på.Reporter: Magdalena BranderProducenter: Johan Sundström och Malin MarckoSlutmix: Thobias Sandin

4 Marras 30min

Shahida och hedersmordet: ”Får inte hända igen”

Shahida och hedersmordet: ”Får inte hända igen”

Shahida hedersmördades av sin pappa och bror. Gång på gång försökte hon få hjälp från socialtjänsten undan förtrycket i sin familj. Nu kritiseras socialtjänsten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. På högstadiet berättar Shahida om hur hennes pappa kontrollerar henne men det är först på gymnasiet som det görs en orosanmälan till socialtjänsten i Lessebo, efter att hon berättat att pappan slår henne och har hotat med att skicka iväg henne från Sverige.Shahidas arbetskamrat och vän Pernilla Lindblom berättar:– Hon fick inte gå ut, hon fick inte träffa vänner, hon fick definitivt inte träffa killar. Men föräldrarna förnekar att det förekommer problem i familjen. Och efter att socialtjänsten pratat med dem backar Shahida på sin berättelse. Socialtjänsten avslutar utredningen utan åtgärder.Devin Rexvid forskare vid Stockholms universitet, menar att socialtjänsten borde erbjudit henne skydd från föräldrarna:– Skyddet är en grundförutsättning för en grundlig, allsidig, objektiv utredning från socialtjänstens sida. Så länge de inte känner sig i skydd vågar de inte leverera hela berättelsen med alla detaljer.Socialtjänsten i Lessebo kritiserasShahida får senare hjälp i form av stödsamtal och kontaktperson, men med tanke på vad hon utsattes för borde hon fått skydd, om nödvändigt med hjälp av tvångslagstiftning, menar Devin Rexvid.– Socialtjänsten har definitivt brustit i att skydda henne vid rätt tillfälle, menar han.Linda Rehn Landström, verksamhetschef för individ och familjeomsorgen i Lessebo säger att hon tar till sig av kritiken men vill i övrigt inte kommentera.– Vi väljer att inte kommentera, det är en bedömning både utifrån individen, men också för närstående runtomkring, säger hon.Fredag den 3 maj 2024 mördas Shahida av sin pappa och äldre bror. Hon stryps med sin egen sjal.– Nu har det här hänt och nu kan vi inte göra nåt åt det, men det får inte hända igen. Vi måste hjälpas åt i hela samhället, för att förhindra sådana här saker, att det ska ske, säger vännen Pernilla.Shahidas pappa dömdes till livstids fängelse för mordet på Shahida. Han nekar till alla anklagelser. Shahidas äldre bror dömdes till 16 års fängelse. Han erkände att han mördat sin syster på uppmaning av sin pappa. Däremot frikändes mamman från mord. Under rättegången förnekar hon att det förekommit våld i familjen.Lyssna på granskningen Shahida och hedersmordet.Reporter: Lena PetterssonProducent: Annika H ErikssonSlutmix: Gustaf Vilhelmsson

3 Marras 31min

Ny: Andnöd – Fast på botten | Del 5

Ny: Andnöd – Fast på botten | Del 5

Dykaren Marcus Bergman fastnar på botten av sjön Haggen i Dalarna. Han dör intrasslad i en lina. Kvar finns frågorna: Hur kunde det ske? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. – Det kändes mycket, mycket skarpare. Det kändes mer allvarligt faktiskt.Larmet går till räddningsstationen i Ludvika.– Det är en arbetsplats man har hållit på och dykt i och man har tappat bort en dykare som inte har kommit upp något mer.Flera bilar och ett dyklag kommer fram till sjön Haggen.– De dyker snabbt. Och de är stressade. Vi är ju där för att rädda liv.De ser ett svagt sken från en lampa när de närmar sig botten. Strax bredvid finns dykaren. Han sitter fast.Nyheten om en saknad dykare sprider sig.– Det fanns en rubrik. Dykare försvunnen i sjön Haggen i Ludvika. Under dykarbete tror jag till och med det stod. Och det högg ju till i mig direkt. Jag tänkte att det här är inte bra, säger Anders, svärfar till dykaren Marcus.Anders provar att ringa Marcus.– Får ju inget svar. Och det lugnar mig ju inte precis.Han ringer sin dotter, Emma.– Jag sa det ”Emma. Det har hänt någonting här. Jag har snappat upp i media att en dykare är försvunnen i Haggen”. Och då hann jag ju nästan inte säga färdigt meningen förrän Emma skrek rakt ut bara, säger Anders.– Jag fattade direkt. Att det var han…då hade jag också den här minnesbilden av vårt samtal att så här... Om någonting händer så funderade han ju på hur någon skulle hinna hjälpa honom, säger Emma, Marcus fru.Vi har varit i kontakt med dykföretaget, men de vill inte svara på någon av våra frågor.Reporter: Alice Lundberg.Producent: Johan SundströmProduktionsteknik: Melekeh MeyerSlutmix: Göran WilandFör serien Andnöd har också Ida Nordén, Fredrik Ankersen, Ida Cliffordson Weicht och Markus Alfredsson varit reportrar.

27 Loka 29min

Förgiftningsskandalen och Försvarsmaktens hemliga samtal

Förgiftningsskandalen och Försvarsmaktens hemliga samtal

Det är en av de största föroreningsskandalerna i svensk historia. Nu kan Kaliber avslöja i en hemlig inspelning hur Försvarsmakten hanterat släckskummet med PFAS i Kallinge. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Nahla Afzelius är 4 år när det blir känt att hon har fått i sig de hälsofarliga kemikalierna. Idag är hon 16 år och är orolig för vad de kan göra med henne.– Kanske att jag inte kan få barn eller att jag får cancer, att jag för det vidare till mina barn. Det är inte så kul att tänka på faktiskt, säger hon.Kallingebor har bland de högsta halterna PFAS i världen. Förgiftningen har pågått under lång tid och forskningen visar att befolkningen här löper större risk att drabbas av sjukdomar som njurcancer, testikelcancer och diabetes typ 2.Hemligt samtalTrots att det är Försvarsmakten som orsakat PFAS-föroreningen i Kallinge har de hela tiden sagt att F17 har hanterat släckskummet med PFAS på rätt sätt. I en dold inspelning avslöjas något annat.När Kaliber granskade den stora PFAS-skandalen 2019 pratade vi med den dåvarande flottiljchefen på F17. Efter den intervjun händer något ovanligt. Flottiljchefen lyckas inte lägga på luren.– Jag tänkte på en… där duckade jag. Jag tänkte, ska jag genom honom det? Nä, jag låtsas att jag inte fattar.Kaliber kan därför avslöja allt som sades i en dold inspelning mellan flottiljchefen och kommunikationschefen när de inte tror någon hör.Då framkommer en annan bild över hur släckskummet har hanterats inom Flygvapnet.– Vi spolade oss själva med det. Det var ju roligt, såg ut som en Michelingubbe.Det framgår också av samtalet att man gjort provskott med släckskum före övningarna. De provskotten sker rätt ut i miljön.Granskningen visar också att Försvarsmakten visste om risken att släckvattnet från brandövningarna på F17 kunde förorena dricksvattnet i Kallinge redan 1995. Nästan 20 år innan PFAS upptäckes i dricksvattnet.Björn Norrbrand är chef för avdelningen för förorenade områden på Försvarsmaktens miljöprövningsenhet.– Jag tycker att vi har följt gällande regler. Granskningen är ett samarbete med Vetenskapsradion.Reporter: Daniel VärjöProducent: Annika H ErikssonSlutmix: Oscar LindholmAnsvarig utgivare: Sabina Schatzl

20 Loka 31min

Den gröna boomens baksida

Den gröna boomens baksida

Kommunerna i norra Sverige är centrala för den gröna omställningen. Men de stora kostnader som industrierna för med sig gör att många kommuner nu har börjat tveka. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Det har varit många första spadtag och annonseringar om industrisatsningar under några år – satsningar där Sverige ska ta steget in i framtiden – och vi ska bli mer hållbara. Det har kallats den gröna omställningen. Om den gröna omställningen ska lyckas så behövs 100 000 nya invånare i landets norra delar.– Man är lite grann fast i 1940-talstänk att finns arbetena så innebär det att folk flyttar dit. Så fungerar det inte längre, säger oppositionsrådet Tobias Sandblad (M) i Boden.Men till det som för några år sen kändes hoppfullt ser man nu en annan sida – de stora kostnader som industrierna för med sig.Boden är en kommun som satsat stort på ny infrastruktur redan innan de ens visste om någon aktör var intresserad av att etablera sig där. Kommunen har tagit miljardlån. – Hoppsan, ja det var ju en hel del. Ja, det hade man väl inte riktigt tänkt sig, säger en bodensare som Kalibers reporter pratar med.Kommunerna i norra Sverige, som är centrala för den gröna omställningen i Sverige och i Europa, har nu börjat tveka inför nya industrietableringar – och nu vill majoriteten av kommunerna i Västerbotten och Norrbotten ha mer stöd av staten för investeringar i den gröna omställningen, visar Kalibers kartläggning.Näringslivschefen i Boden förstår de som tvekar att gå samma väg som de gjort i Boden.– Det är klart att man förstår att kommuner kommer att fundera en och två gånger innan man hoppar på en megainvestering som det här faktiskt är, säger Mats Berg.Lyssna på Kaliber om Den gröna boomens baksida.Reporter: Malin MarckoProducent: Annika H Eriksson

13 Loka 29min

Så gick det – efter vanvården på serviceboendet Hundraårsgatan

Så gick det – efter vanvården på serviceboendet Hundraårsgatan

De ignorerades när de tryckte på larmknappen och tvingades ligga i sin egen avföring och fick blödande liggsår. Kaliber om hur det gick efter att parkinsonsjuke Henrik slagit larm. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Granskningen av serviceboendet på Hundraårsgatan i Göteborg engagerade, många blev upprörda över Parkinsonsjuke Henriks berättelse. Och det blev snabba konsekvenser.Verksamhetschefen upp sig - och högsta förvaltningschefen fick sparken av ansvariga politiker en dryg vecka efter att granskningen sändes.Ordförande i nämnden för funktionsstöd, Håkan Hallengren (S) .– Det har brustit på så många plan. De här 400 avvikelserna på samma boende som inte har rapporterats vidare till de som är högst ansvariga i verksamheten och i nämnde det är helt oacceptabelt. Det är därför vi behöver ett nytt ledarskap tycker vi.De ansvariga politikerna i nämnden för funktionsstöd beslutade att det skulle göras en extern utredning av serviceboendet på Hundraårsgatan om hur det kunde bli som det blev och varför det tog så lång tid innan det blev någon förändring. Utredningen tittar även på ansvaret på olika nivåer i organisationen och varför allvaret i situationen inte nådde högsta ledningen tidigare.Lyssna på programmet för att höra mer om vad som hänt sedan granskningen publicerads i jui 2025.Reporter: Ola SandstigProducent: Annika H Eriksson

6 Loka 27min

Barnen som väntar på rättvisa – Maja: ”De tappade bort bevisen” | Del 2/2

Barnen som väntar på rättvisa – Maja: ”De tappade bort bevisen” | Del 2/2

Utredningen om sexualbrott mot Maja tar över två år. En polis som jobbade med utredningen blir sedan omplacerad. En annan döms några år senare själv för barnpornografibrott. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ”Det ser exakt likadant ut”, säger Maja.”Ja, det förändras inte över tid här, det är bara vi som blir äldre”, säger barnförhörsledaren.Maja har blå lösnaglar och långa lösögonfransar. Hon tittar upp från sin mobil när förhörsledaren kommer in i rummet.  ”Du har varit här och det är längesedan”, säger barnförhörsledaren. Polisen utreder sexualbrott som Maja berättat att hon utsatts för av sin styvpappa. Det är två och ett halvt år sedan anmälan gjordes, då Maja satt i förhörsstolen första gången. Utredningen fortsätter. Maja har hunnit bli tonåring. Majas telefon har tömts. Men sedan har polisen tappat bort bevisen.– Jag tappade ju hoppet på hela vår anmälan och deras utredning, säger Maja. Del 2 av granskningen ”Barnen som väntar på rättvisa” - om hur barn som utsatts för brott som ska utredas skyndsamt - får vänta. Trots återkommande kritik mot polisens utredningstider. Maja och Bengt heter egentligen något annat. Polisen som dömdes för barnpornografibrott har överklagat domen, som ännu inte avgjorts i hovrätten. Reporter: Julia GöransProducent: Johan Sundström

22 Syys 34min

Barnen som väntar på rättvisa – Anton: ”De sa att det skulle gå fort, mamma” | Del 1/2

Barnen som väntar på rättvisa – Anton: ”De sa att det skulle gå fort, mamma” | Del 1/2

Anton berättar att han utsatts för övergrepp. En polisutredning startar, som ska ta högst tre månader. Men tiden går. Fristen får löpa, konstaterar polisen om att fallet inte kan prioriteras. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Barn som utsatts för brott som ska utredas skyndsamt - får vänta. – Jag hade ju tänkt många gånger hur jag skulle reagera. Om jag såg människan.   Liv går över parkeringen utanför mataffären för att hämta en kundvagn. Då får hon syn på honom.   – Han har förstört mitt barn.  Mannen som de anmält till polisen.    – Hela kroppen reagerade. Magen och huvudet. Mannen som har förgripit sig på Livs son Anton.  Nu är det ett år sedan utredningen började. Men inget åtal kommer.  – Han går fri som ingenting. Ingen vet vad han har gjort. Liv håller ett hårt grepp om i kundvagnen. Hon väntar tills mannen är borta igen. Tiden fortsätter gå. Polisen fortsätter utreda.   – Ingen vill att utredningar där barn är inblandade ska ta lång tid, säger Liselott Herschend, åklagare. – Det är både misstänkt och målsägande som blir drabbade här, säger Emma Vangstad, gruppchef vid Polisen.– Det skulle jag säga nästan är omöjligt att hålla en tidsfrist på tre månader, säger polisen Marika Holmkvist. Del 1 av granskningen ”Barnen som väntar på rättvisa” - om hur barn som utsatts för brott som ska utredas skyndsamt - får vänta. Trots återkommande kritik mot polisens utredningstider.Anton och Liv heter egentligen något annat. Reporter: Julia GöransProducent: Johan SundströmSlutmix: David Hellgren

22 Syys 30min

Suosittua kategoriassa Yhteiskunta

rss-ootsa-kuullut-tasta
kolme-kaannekohtaa
siita-on-vaikea-puhua
aikalisa
olipa-kerran-otsikko
i-dont-like-mondays
sita
poks
antin-palautepalvelu
kaksi-aitia
loukussa
ootsa-kuullut-tasta-2
rss-murhan-anatomia
yopuolen-tarinoita-2
meidan-pitais-puhua
terapeuttiville-qa
mamma-mia
gogin-ja-janin-maailmanhistoria
lahko
rss-haudattu