Felix sa ifrån mot rasism på nattbussen – blev misshandlad

Två dagar efter får Felix syn på två av de män som slog ner honom. Nu står han blåslagen framför dem. Vad ska han göra? Konfrontera eller förlåta?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Reporter & ljuddesign: Leontine Olsbjörk
Producent: Gustav Asplund
Slutmix: Astrid Ankarcrona

Verkligheten görs av produktionsbolaget Filt.

UTSKRIFT AV AVSNITTET:

– Och jag kände först en ångest av att gå ut för att jag. Ja, jag har precis varit med om någonting väldigt traumatiskt och jag ser ut som jag gör. Men tänker väl ändå att det här ska jag ska inte skämmas eller jag ska väl inte behöva stanna inne för att jag har varit med om det här.

Felix är blåslagen i ansiktet. Två dagar tidigare har han blivit misshandlad på en nattbuss.
När han sa ifrån mot några unga män som uttryckte sig rasistiskt.

– Jag står där och värmer mig vid en eld och ser då två av de här. Killarna kommer gåendes.
jag säger då till min familj att där är de ju.

Nu står han mitt emot två av dom unga män som misshandlade honom. Nu, ska han konfrontera killarna – och förlåta dem.

***

Första gången jag ser Felix är i TV4 Nyhetsmorgon. Jag står i green room och pillar nervöst på en kaffekopp. Om en liten stund ska jag intervjuas i direktsändning.

Du kanske har hört min berättelse. För Verkligheten har jag berättat om när jag tog ett DNA-test och hittade över 30 halvsyskon. Och den här morgonen ska jag prata om det i Nyhetsmorgon. Det är december och i sminket pratas det om det stundande luciatåget. Framför mig sitter flera tv-skärmar uppsatta på väggen. I dem ser jag Felix.

Han sitter i en soffa inne i studion. Drygt två veckor tidigare har han blivit misshandlad på en nattbuss, efter att ha sagt ifrån mot några unga män som uttryckt sig rasistiskt. Jag har fått pushnotiser om misshandeln tidigare, men nu ser jag Felix berätta om kvällen. Fortfarande med blåmärken under ögonen. Och det är en sak jag fastnar för. För Felix säger att han har förlåtit dem.

Intervjun tar slut och innan Felix försvinner vidare genom korridoren och jag in i studion
hinner vi hälsa snabbt. Men det är något som jag inte riktigt kan släppa.

Några månader senare sitter jag på ett tidigt morgontåg norrut, mot Vännäs i Västerbotten. Jag ska träffa Felix, igen. Felix möter mig upp vid tågstationen

– Här har vi Myranparken.

Vi går genom den lilla bruksorten några mil utanför Umeå.

– Min farfar bodde i det här gula huset där. Då såg parken lite annorlunda ut när vi var små.

Felix och hans syskon brukade leka här som barn.

– Det var ganska mycket mer växtlighet här, så man kunde klättra i några träd-ish buskar och sådär. Och så har man ett starkt minne av en rutschkana som var lite farlig, men det är lite andra regler idag.

Han växer upp i en annan liten ort, Rundvik, men han var ofta i Vännäs som barn. Och som vuxen flyttar han hit.

– Pappa var väl inget stort fan av Vännäs. Han sa till mig innan han gick bort till 2020. Han sa att du får fan inte flytta till Vännäs. Men då träffade jag en Vännäs-bo. Så han får vända sig graven om han vill.

När Felix är liten separerar hans föräldrar. Hans pappa missbrukar och kontakten är sporadisk.

– Han var också en klok man. Var också närvarande när vi väl var där. Mycket starka minnen om att vi hittade på saker. Så man såg upp det handeln då. Fick mycket från honom i just hur jag är som person. Väldigt, väldigt... Jag analyserar mycket, jag tänker, reflekterar. Och det har inte alltid heller varit lätt.

Felix mamma är från Brasilien och familjen är den första med invandrarbakgrund i byn.

– Man fick höra mycket när man växte upp. Väldigt mycket glåpord. Och i och med att min familj inte jobbade heller och skaffade många barn så var man ganska utsatt på grund av det. Det var många som visste vilka vi var utan att man hade pratat med dem. Och mycket fördomar.

De har det tufft ekonomiskt. Felix och hans syskon går ofta klädda i ärvda kläder och det händer att dom går i fel kläder för säsong. De sticker ut.

– ´Det var en inre stress hela tiden. Man skämdes för att vi hade så mycket syskon som levde om och inte kunde sköta sig. Enligt en själv då. Idag var ni ju barn så det är svårt att klandra dem. Men det var så man tänkte då i alla fall.

På skolgården fortsätter fortsätter glåporden.

– Men det var ju mycket på skolan. Man fick ju höra diverse. Allt från svartskalle till turkjävel.

Ibland säger han ifrån och andra gånger skrattar han bara med

– Men många gånger svalde man det också. Det var som att bita ihop och hantera det. Jag har svårt att använda ordet rasism. Jag vet inte varför. Men det var helt klart rasistiskt och det var helt klart okunskap.

Felix känner sig utanför. I ett försök att passa in bleker han sitt mörkbruna hår.

– Det slutade inte så bra för att det blev orange. Det var ytterligare en sak som var så
synlig att man gjorde ett försök som inte slutade bra.

Hemma får Felix och hans syskon höra att det är viktigt att de sköter sig i skolan och bland vuxna.

– Jag var väldigt mån om att följa regler och hjälpa till där det behövdes städa undan och respektera de äldre. Upplevelserna när jag var liten, det har ju absolut format mig idag. Jag har noll tolerans emot mobbning generell

Men skolan var också en plats där Felix blev sedd och även om det stundtals var tufft hemma,
så kommer han från en kärleksfull familj.

Vi spolar fram till en fredagskväll i november förra året, då utanförskapet och hatet gör sig påmint igen. För Felix växer upp. Han är social och utåtriktad. Han brinner för barn och unga, jobbar på fritidsgård och som ungdomstränare. Han börjar plugga till lärare med hoppar av och börjar jobba inom skogsindustrin.

– Jag hade precis varit på en AW.

På en arkadhall i Umeå står Felix och hans kollegor bland blinkande pinball-maskiner och gamla retrospel.

– Så jag hade bokat det och så hade jag fixat pizzor till alla och så där. Så vi hade varit där hela kvällen och umgåtts och haft jättekul.

Det är en trevlig kväll. Men så börjar samtalen förändras.

– En sak som som kom upp i samtalet där under kvällen var just politik. Där jag blev lite förvånad över folks åsikter och värderingar och så där. Men vi valde sedan att gå vidare då.

AW:n fortsätter. Felix är på gott humör när han skiljs från sina kollegor. Han ska ta nattbussen
hem till Vännäs och beger sig till busshållplatsen.

– Jag hade börjat prata med två med två kvinnor där på busshållplatsen och skrattat och skämtat och haft kul. Men det där låg lite grann i bakhuvudet också, just över den politiska den diskussionen vi hade Det var väl därför jag kanske också initierade i det här samtalet med de här kvinnorna.

Kvällens samtal gnager fortfarande i honom när han börjar prata med kvinnorna. De går på bussen
och sätter sig långt fram där fortsätter samtalen.

– De sätter sig ganska nära mig så att jag vänder mig och börjar prata med de här två kvinnorna. Och ja, vi pratar om allt möjligt och jag frågar hur länge de har bott här i Vännäs och hur de ser på på klimatet här i kommunen. Vi delar lite åsikter och tankar och sådär då. Och vi sitter och pratar egentligen hela vägen från från Umeå till Vännäs by där de hoppar av.

Men när kvinnorna kliver av bussen förändras stämningen snabbt Felix hör några killar längre bak i bussen prata han hör att de säger något som slår an i honom. De säger n-ordet flera gånger

– Så jag går bak och sätter mig och sätter mig och sätter mig och sätter mig framför dem och hälsar och säger såhär till grabbar. Så här kan ni inte uttrycka er. Ni måste tänka er för på hur ni pratar och hur ni uttrycker det, för det här är inte okej. Jag blir väl bemött ganska ignorant, de tycker att de får säga vad de vill och de har inte sagt någonting som inte är lämpligt.

Några säten längre fram sitter en kvinna och lyssnar. Hon vänder sig om.

– Och också säger till den här kvinnan är ju då svart. Så hon har ju slutat höra på allt det här vad de har sagt, så hon vänder sig om också och säger, säger åt dem. En av de här personerna blir då ganska, störig. Han tycker, han försöker liksom provocera mig och så där. Och så efter lite, lite fram och tillbaka så är vi då framme i Vännäs näst sista hållplatsen och då säger de ”ska vi kliva av här”?
Varför jag svarar ja, det kan vi göra.

Felix reser sig upp och går mot bussens utgång.

– Men då upptäcker jag att jag har glömt min väska på mitt säte.

Han vänder tillbaka in genom bussen

– Var på den här personen skriker “vad fan gör du” och tar stryptag på mig. Och jag ramlar som över honom där han satt och då slår han mig två gånger.

Felix blir slagen med knytnävsslag i ansiktet. Han försöker hålla fast killen för att avvärja slagen och skydda sig.

– Och jag säger till honom att att är det bra nu? Var på det någon bakifrån börjar slå mig. Och då tar jag tag i honom också och håller fast de två. Och så började en tredje slå mig. Ingen säger någonting. Jag blir slagen, slagen, slagen.

Killarna fortsätter slå Felix medan bussen åker vidare mot ändhållplatsen

– När bussen stannar så släpper jag sista personen som jag håller i. Killarna försvinner iväg. Felix halvligger över sätena längst bak i bussen. Ingen på bussen hjälper Felix. Och jag sätter mig upp och känner hur det rinner blod från ansiktet. Så till slut så ställer jag mig upp och tittar upp och då ser jag busschauffören stå där och han säger ingenting. Så jag kliver av bussen och bussen kör iväg.

Skärrad och blodig står Felix på busshållplatsen mitt i natten. Han plockar upp sin mobil och slår numret till 112. Efter en stund kommer både polis och ambulans, polisen ställer frågor och ambulanspersonalen undersöker Felixs ansikte och hals. Han förs till akuten i Umeå. Samtidigt försöker Felix på tag på sin sambo, men hon svarar inte.

– Så jag skickade en bild i en familjegrupp vi har. Och förklarade vad som hade hänt lite snabbt. och att de måste försöka få tag på henne.

På bilden är hans högra öga igensvullet. Ansiktet är blodigt och rödflammigt.

– Jag grät och jag fick panik. Hur ska jag berätta det här för min sambo? Mina barn ska se mig också.

Felix har fått flera frakturer i ansiktet, i kindbenen och näsan. Först framåt morgonen får han tag på sin sambo.

– Jag kommer ihåg att jag sa till henne att jag var på en säker plats och ändå mådde bra. Det gör det jobbigt nu också när jag säger det högt att jag inte kommer ihåg hur hon reagera.
samtidigt går tankarna på högvarv.

– Jag var också så chockad över att det var ett sådant våldskapital. Det är inte första gången jag sitter på den här bussen hem efter en utekväll och har haft samtal med diverse personer och stoppat bråk mellan andra personer. Jag brukar kunna se var saker och ting är på väg. Här hade jag ingen aning. Jag förstod mig inte alls. Jag kunde inte se det framför mig. Jag kände ingenting som att det skulle bli sådant här våld. och så tyckte jag synd om dem för just av den anledning, att det va var verkligen så oväntat så det gjorde ont i mig att unga människor är så arga.

Det har gått två dagar sedan misshandeln. Det är skyltsöndag. Byn är full av människor. Det är ponnyridning, marknad och tomtebesök.

– Jag kände först en ångest av att gå ut. Jag har precis varit med om något väldigt traumatiskt och jag ser ut som jag gör. Jag tänker att jag inte ska skämmas för att jag har varit med om det här.

Trots att han är synligt blåslagen i ansiktet följer Felix med sin familj till byns torg.

– Jag står där och värmer mig vid en eld och står och pratar med min mamma och min syster. Då ser jag två av de här killarna komma gående. De ser att jag ser dem och då vänder de ganska fort. Jag säger till min familj att där är de. Mamma säger åt mig att inte följa efter.

Men Felix följer efter dem. De skyndar iväg till en parkerad bil.

– De hinner sätta sig i bilen men jag går fram och knackar på förarfönstret. Jag sätter mig på huk och hälsar och säger hej känner ni igen mig

Killarna nekar. Och Felix blir allt mer irriterad.

– Så ni känner inte igen mig? Från bussen i fredags. Då säger de att, nej, vilken buss? Det här är samma attityd ni hade då som nu. Det är inte okej. Okej, ja, men hur ska vi lösa det här nu då? Jag säger något i stil att de ska se på mig och titta vad de har gjort med mig. Då mjuknar de lite och ber dem ursäkt för det de gjorde. Då säger jag till dem att de gärna får be sina kompisar ringa mig också. Jag lämnar mitt nummer och mitt namn. Sen kör de därifrån.

Men Felix känner sig inte klar. Han söker på bilens registreringsnummer. han får fram adressen, men hejdar sig.

– Jag kände att jag inte kan träffa honom eller dem ensamma. Det kändes inte bra.

Istället tar han reda på var hans föräldrar bor.

– Jag åker dit och parkerar bilen. Jag tänker nog inte så mycket på vad jag ska säga annat än att presentera mig och berätta vad som har hänt. Jag knackar på dörren och så öppnar en man.

Det visar sig att mannen som öppnar är styvfar till en av killarna i bilen

– Jag hälsar och säger hej. Jag heter Felix. Jag berättar att jag har blivit misshandlad på bussen denna fredags. Jag frågar om jag får komma in. Han bjuder in mig och vi sätter oss i deras vardagsrum.

Det får han. Styvpappan bjuder felix på en kopp kaffe, och de sätter sig ned i vardagsrummet
och pratar.

– Och jag säger väl att jag inte vet hur jag ska hantera det här på något annat sätt än vad jag gör just nu. Jag frågar om det var konstigt att jag var där och han tyckte att det inte var det. Vilket jag har varit tacksam för.

En stund senare kommer mamman till en av killarna hem.

– Hon frågar mig då om hon ska ringa hem grabbarna igen då. Så de kommer dit också.

Nu möter Felix två av killarna igen. De sätter sig ned och pratar.

– Jag ville visa att så här ser jag ut idag. Jag åkte dit av känslan att. Jag tänker inte gömma mig för det här. Utan personerna måste verkligen få se vad de har gjort och vad... Det finns en person på andra sidan här också. Och att saker får konsekvenser.

Killarna ber om ursäkt igen och den här gången svarar han att han förlåter dem

– Jag känner väl en sorg över att, att de valde det här, för det är också någonting de gjorde.
Men att de inte har haft samma möjligheter kanske eller samma förutsättningar för att kunna reglera sig själv eller hantera sig själv. Eller fått stöd och hjälp i just känslor.

– För jag har också varit i den åldern och jag var också ganska arg. Men jag var inte arg på... Men jag var mer arg på var jag kommer ifrån. Jag kommer själv från förhållanden som... Som har varit långt ifrån optimala. Jag kommer från ett kärleksfullt hem, absolut.
Men jag kommer ifrån mycket och stora utmaningar.

Felixs val att förlåta killarna tas emot med blandande känslor och en vän till honom är orolig att han inte kommer medverka i polisutredningen.

– Och han har också sagt till mig rakt upp och ner. Att... Varför ska du vara så här för? Varför ska du... Varför ska du ens förlåta dem? Du är inte bättre än oss andra. Han har sagt. Och det är jag inte. Inte alls. Men sen kanske man också måste tillåta sig själv att få vara. Arg då eller ledsen eller sårad eller utsatt.

Och såhär ett halvår senare märker han att misshandeln, precis som uppväxten, har satt sina spår

– Och jag har ju fått frågan tidigare om jag kommer fortsätta ingripa och säga ifrån. Och jag har väldigt tryggt sagt ja, det här kommer inte förändra mig. Och ja, det har det gjort. Jag är mer osäker nu än tidigare. Att ha allt det där i ryggsäcken och så får man växa upp i en mindre ort med mycket fördomar och rasism. Det skapar ett annat förhållningssätt till livet än vad många här i Sverige kanske förstår.

– Jag är supertacksam för det Sverige jag har växt upp i. Hela skyddsnätet som vi har haft är därför jag sitter här idag. Jag hade kunnat vara på en helt annan plats om jag inte hade haft det. Det måste vi värna om, att vi tar hand om våra medmänniskor som inte har allt på det torra.

Efter misshandeln samlas människor i Vännäs i en manifestation mot våld och rasism. När de tågar genom byn hörs ropen: “Alla hjärtan har samma färg.”

– All den kärlek och värme jag fick från hela Sverige, från olika människor. Det var personer som skrev brev till mig och personer som hörde av sig på alla möjliga olika medier. Och det visar ju på att det finns en kraft och att det finns människor där ute som på riktigt bryr sig. Och det är lätt man glömmer det, tänker jag. Det är lätt att man glömmer bort att det här berör så många. Det har jag inte tänkt på länge nu så det kanske jag ska försöka tänka på oftare. Just att den värmen och kärlek jag fick efter allt det här. Jag ska med mig det och att det kanske också kan få andra att agera i framtiden också. Om de ser eller hör eller upplever någonting.