Hildegard av Bingen och språkets lysande grönska

Hildegard av Bingen var en av det medeltida Europas mest begåvade personer. Hon är känd som tonsättare och intellektuell, men hon skapade också ett eget språk. Magnus Florin fascineras av projektet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad första gången den 5 mars mars 2019.

Jag minns ett besök hos Willy Kyrklund, författaren, resenären och – inte minst – språkkännaren. Vi hade stämt träff en eftermiddag i hans hem utanför Uppsala och jag kom dit på utsatt tid, ringde på porten, men utan resultat. Dörren var öppen, jag steg in, det var tyst därinne, hade något hänt? Nej, det visade sig att han helt enkelt tog en tupplur och jag beslöt mig för att vänta. Lät blicken vandra längs bokhyllorna, såg Euripides dramatik i grekiskt original och flera persiska verk. På en trave böcker låg ett öppnat litet kuvert med ett brev, handskrivet i stora bokstäver. Man ska inte tjuvtitta, men min nyfikenhet beviljade undantag och jag läste. Avsändaren var en elvaårig pojke som hade sett Kyrklund berätta i tv att han som just elvaåring hade skapat ett alldeles eget språk med nya ord. Och nu undrade den brevskrivande pojken hur Willy hade gjort, för det ville pojken väldigt gärna göra, han också – skapa ett eget språk.

Ja, vad är det som är så lockande – inte bara för elvaåringar – i att uppfinna nya språk och nya ord?

”Ranzgia” är ett ord som inte kan hittas i något vanligt lexikon. ”Ranzgia”, det betyder ”tunga” och är uppfunnet av Hildegard av Bingen, den tyska 1100-talsnunnan, berömd för så mycket.

I musikvärlden är Hildegard den stora pionjären som skapare av vokalmusik, bortglömd i flera sekler men i våra dagar återupptäckt med ständigt nya uppföranden och inspelningar. För teologer och filosofer är hon den främsta intellektuella kvinnan i sin tid, den benediktinska abbedissan och klostergrundaren som brevväxlade med kejsare och påvar, ibland kallad ”Sibyllan från Rhenlandet”. Konsthistorikerna uttolkar hennes religiösa visioner som hon fångade i praktfulla och färgrika målerier. Och både idéhistoriker och naturmedicinare har näsan i hennes skrifter om örter, mineraler, kosmos och läkekonst. Tidigt sågs hon som helgon i den katolska kyrkan och blev 2012 kanoniserad av påven, med fortsatt och stigande berömmelse som följd.

Men mindre berömd, nästan helt obekant, har Hildegard varit som skapare av nya ord. ”Ranzgia” var inte hennes enda ordskapelse. Här är några till ord: ”Zirinz” – ”finger”. ”Scorintz” – hjärta. ”Foscal” – fot. ”Auziel” – Vatten.

Jag skulle kunna fortsätta med uppräkningen ganska länge. För Hildegard skapade en helt egen språkvärld med över tusen ord, samlade och bevarade i två samtida handskrifter. Jag läser hennes nyord i en utgåva av den främsta kännaren av denna språkvärld, den amerikanska medeltidsforskaren Sarah Higley. Titeln på hennes bok är ”Hildegard av Bingens okända språk”– och det var just vad Hildegard själv kallade det hon skapat – ”ett okänt språk”, ”Lingua ignota” på latin. Okänt i betydelsen att det var ett nytt språk, annorlunda än alla de kända.

Vissa har antagit att Hildegard var i färd med att bygga ett eget gudstjänstspråk

Men varför uppfann Hildegard ett eget språk?

Egentligen är det inte ett helt språk, utan en mycket lång ordlista med substantiv i obestämd form – som en inventarieförteckning över vad som finns på jorden. Och Hildegard väjer inte för det allra mest jordiska, även det som ansågs lågt, vulgärt och syndfullt: ”Suinz” – svett. ”Maluiza” – prostituerad. ”Menguiz” – avföring. ”Zirzer” – anus. ”Creuviz” – penis. ”Fragizlanz” – slida.

Artonhundratalets filologer ville inte tänka att nunnan Hildegard hade befattat sig med sådana ord – så de beslöt att hennes nya språk inte alls var hennes, utan gjort av någon annan. Men dagens forskare är överens om att Hildegard är upphovskvinnan. Och att hon såg som sin avsikt att noga förteckna allt jordiskt, just för att det är en del av skapelsen.

I handskrifterna är varje ord försett med en översättning till två språk, latin och tyska, just som i ett lexikon. Fast i det här lexikonet finns de främmande orden ingen annanstans än inom lexikonet.

Bara en enda gång låter Hildegard ett nyuppfunnet ord ta plats i den vanliga världen. Det sker i en av hennes sånger: ”O Orzchis Ecclesia”. ”Ecclesia” är lika med kyrka, men ”Orzchis” – det är ett påhittat ord som bara finns hos henne, med betydelsen ”väldig”. Så ”O Orzchis Ecclesia” betyder ”O väldiga kyrka”. Vissa har antagit att Hildegard var i färd med att bygga ett eget gudstjänstspråk, till användning i klostret som hon ledde.

Men användning och nytta är inte kärnan i hennes ordskapande. Hon försökte knappast bilda något alternativ till latinet som religiöst ceremonispråk. Inte heller något nytt universellt idealspråk, i stil med esperanto.

Vad var då avsikten? Flera har menat att det var ett ”adamitiskt” projekt – att Hildegard avsåg att återskapa Adams tungomål, urspråket i Bibeln, det som den första människan uttalade när han på Guds maning gav namn till alla djuren. Ja, man kan säga att hon gör som Adam - men det verkligt fascinerande är att hon inte alls försöker återskapa, utan vill skapa något alldeles nytt. Hon – en medeltida kvinna – gör sig till en ny Adam, en ny ord- och världmakare.

Med den djärva handlingen är Hildegard en magnifik kraft i 1100-talet som förändringens och förvandlingens sekel – då människans vetande och kunnande manifesterade sig i de första universitetens framväxt och i mäktiga katedralbyggen utan motstycke. Hildegard visade att också språket kunde tänkas och skapas på nytt.

På så vis har hon blivit en hyllad förebild bland våra dagars språkskapare – och sådana skapare finns i en häpnadsväckande omfattning. ”Conlang” är budordet, ”conlang” som kortform för ”constructed languages” – ”konstruerade språk” – och på internet finns en intensiv trafik mellan hängivna språkskapare från hela världen: lingvister, matematiker, programmerare och filosofer.

För dem är J.R.R. Tolkien den ofrånkomliga pionjären, lika mycket en språkskapare som berättelseskapare. Men Hildegard är 800 år före Tolkien. Hon är den verkliga pionjären. Och vill vi förstå vad hon var ute efter kan vi tänka på ett ord som ofta återkommer hos henne – ordet ”grönska”. Hon ville få språket och människan och världen att grönska med de nya orden, ge frisk sav till de jordiska språk som vissnat.

bland alla sina över tusen uppfunna ord lät hon just ordet ”dotter” vara tomt.

Så blir hon en remarkabel kusin till alla ordvrängande trubadurer och poeter genom tiderna, metaforiker som språkmaterialister - och till alla historiens banditer och barnungar som pratat rövarspråk och fikonspråk. Kort sagt en kusin till alla som inte nöjer sig med det språk som redan finns.

Ett ord saknas i hennes lexikon, ett av de allra enklaste - ordet ”dotter”. Orden för ”mor” och ”far” finns med, liksom ”bror”, ”syster” och ”son”. Men inte ”dotter”. Tankarna går till hur Hildegard som åttaårig flicka gavs bort av sina föräldrar till ett kloster. Hon blev ingens dotter. Och bland alla sina över tusen uppfunna ord lät hon just ordet ”dotter” vara tomt.

Jag tänker återigen på den där elvaåriga pojken och hans brev till Willy Kyrklund. Medan jag väntade på att Kyrklund skulle vakna från sin tupplur läste jag brevet igen. Med pojkens fråga hur man skapar ett eget språk med nya ord. Hur gör man?

Jag tror att Willy Kyrklund kunde ha ett antal goda råd att ge. Men jag vet inte om pojken fick svar. Och jag själv hade inte tillfälle att fråga den gången, för Kyrklund fortsatte att sova och jag beslöt mig för att komma tillbaka en annan gång.

Magnus Florin, författare och dramatiker

Lästips

Om Hildegard av Bingens uppfunna språk:

Sarah L. Higley, Hildegard of Bingen’s unknown language: an edition, translation, and discussion, Palgrave Macmillan, New York, 2007.

Om rövarspråk med mera:

Daniel Heller-Roazen, Dark Tongues: The Art of Rogues and Riddlers, Zone Books, New York, 2013.