John Williams: Författaren som skrev tre perfekta romaner

John Williams stora genombrott kom långt efter att hans död. Men då blev det desto större. Mikael Timm reflekterar över storheten i hans romankonst i denna essä.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.

Författaren John Williams skrev bara fyra romaner men åtminstone en av dem har kallats för ”den perfekta romanen”. Den heter Stoner och utkom 1965. Titeln är namnet på romanens huvudperson, en anspråkslös lärare i litteratur vid ett obetydligt universitet någonstans mellan den lärda östkusten och den vilda västkusten. Som nog alla läsare gissat finns det stora beröringsytor mellan huvudperson och författare – med ett par viktiga undantag: John Williams var inte anspråkslös, varken i klädsel eller debatter och heller inte utan framgång. Med tiden blev han något av en stjärna på Denvers universitet. Han var poet, tidskriftsredaktör och essäist – och flitig i alla yrkesroller på vad som kallades Västerns Harvard. Och så var han då romanförfattare.

Stoner vann respekt bland kolleger men nådde inte många läsare. Augustus, 1972, belönades med ett ansett pris, National Book Award, men blev ändå bortglömd eftersom priset för första och enda gången delades mellan två böcker det året. Och när John Williams avled 1994 var han en fotnot i det förflutna – för att ett par decennier senare var tokhyllad bästsäljare. En modern klassiker i nivå med Hemingway och Faulkner.

Williams och Stoner hade bägge lite otur i livet. I likhet med sin huvudperson levde Williams ett lugnt liv vid ett fridfullt universitet. Eller…? Nja, det var lugnt till det yttre. Williams hade visserligen samma arbete i många år och reste föga och liknar i det sin huvudperson. Men Williams liv var fyllt av konflikter med kolleger, agenter, förlag, fruar och barn. Allt utspelat till ackompagnemang av klirret i cocktailglasen.

Charles J Shields biografi ”Mannen som skrev den perfekta romanen” arbetar sig igenom Williams liv med pedantisk nit och en stil som är lika konventionell som Williams är originell. Början av biografin är faktiskt rätt svår att tugga sig igenom, men även om Shields är en förskräckligt tråkig är hans huvudperson fascinerande: full at motsägelser, skaparkraft och destruktivitet.

Williams lever i marginalen av USA:s kulturella scen och kanske är den placeringen både en förbannelse och en välsignelse. Hade han utvecklat sin egendomligt genomskinliga prosastil i New York där litteraturdebatten var en annan?

Det är svårt att sätta fingret på det originella i Williams prosa – denna svårighet gäller alla romaner. Han har inget återkommande berättargrepp som panoreringar över ett rum eller användande av inre monolog. Han berättar det mesta i löpande text – den är neutral, också hans dialog är nedslipad.

Så, vad är det som gör honom så märklig? Kanske att hans berättar-jag på något subtilt sätt befinner sig på samma nivå som läsaren.

Shields djupläser inte Williams texter utan håller sig till det yttre – hans arbete på universitetet, vilka han umgicks med, familjerelationer. Och det är nog bra, risken för övertolkningar av verk är påtaglig.

Men ändå. Medan John Williams poesi förefaller tidstypisk akademisk är hans prosa motvalls, påtagligt egensinnig. Mest fascinerande är hans andra roman, Butcher’s Crossing som kom 1960. Titeln är namnet på en liten by i Västern på 1870-talet. Bokens huvudperson Andrews kommer från Boston och drivs till Vilda Västern av en vag med pockande längtan. Han vill något annat. Men vad?

Det borde vara lätt att svara på – Butcher’s Crossing är tydlig på gränsen till övertydlig, öppen på gränsen till vidöppen. Williams verkar utgå från klichéer från västernfilmer. Här finns den kapitalistiske företagaren, den prostituerade kvinnan, den tuffe vildmarskännaren, den råe slaktaren, den försiktige nybyggaren. Ändå ter sig var och en av dem annorlunda än figurer jag mött i andra berättelser. Varje detalj i västernhålan, varje människa huvudpersonen träffar gestaltas - inte beskrivs. Allt är igenkännbart och gör samtidigt motstånd. Man sitter som under en Hitchcockfilm och undrar när det hemska ska hända.

”Den saknar praktiskt taget handling och skildrar fyra män som ger sig ut på buffeljakt, hittar dem, slaktar dem och överraskas av sträng kyla…[berättelsen] rör sig framåt som om en snigel släpade den genom en damm av sirap. Man kan lägga ifrån sig den när som helst, det kommer många att göra”.

Så sammanfattade New York Times kritiker Butcher’s Crossing i en förödande recension. Läst idag är det tydligt att Butcher’s Crossing mer handlar om något som inte finns än något som finns. Det som saknas är berättarens avsikt. Nästan alla historiska romaner förmedlar känslan av att berättaren vet vad som ska hända. Läsaren är i trygga händer, vad texten än säger. Men Williams roman Butcher's Crossing förmedlar känslan av att allt händer i samma ögonblick jag läser texten. Allt är fritt. Och därmed svårt att tolka. Dess ytlighet är dess djup. Butcher’s Crossing sluter sig om sig själv.

Detsamma kan sägas om personen Stoner som älskar att undervisa i litteratur, som är omutlig och därför går under. Litteraturen är hans religion. Men vad vill författaren säga?

"Hoppet om framtiden gör oss otacksamma för de välgärningar vi fått mottaga", säger romaren Silanus i Maeterlincks pjäs om Maria Magdalena.

Men tacksamhet var inte Williams bästa gren om man får tro vittnesmål från närstående och studenter. Och framtiden slutade han hoppas på. Inte ens framgången för Augustus 1972, en fullständigt lysande roman som hade lättare att nå en bredare publik genom sin klara struktur, beredde honom någon större glädje.

Williams tycks ha blivit alltmer excentrisk med åren och framgångarna. Han slarvade med lektionerna, uppträdde berusad och förefaller nästan medvetet ha spelat ut sin lynnighet. Hans insatser som lärare i kreativt skrivande blev stilbildande vid amerikanska universitet men hans egen forskning var mest ansatser och han lyckades aldrig fullfölja sin sista roman som han arbetade med i åratal och ibland läste högt ur.

Många har uppfattat Williams som en olycklig kollega till Stoner. Men budskapet i Stoner kan sägas vara: släpp fram livet. Augustus skulle säga: acceptera det. Men det verkar inte Williams ha gjort. Ändå undrar jag om det inte i hans loser-roll fanns ett inslag av revansch: Williams kunde till skillnad från sin romanhjälte Stoner ta klivet in i det excentriska. Han krävde uppmärksamhet och han fick det. Han var inte lycklig – men han var sedd.

1800-talsförfattaren Chateaubriand kallade sina memoarer ”Minnen från andra sidan graven” eftersom han var övertygad om att bli förstådd först av eftervärlden. Att bli kallad ”Mannen som skrev den perfekta romanen” borde ju framkalla sarkastiska kommentarer av litteraturälskare, för vem kan säga vad en perfekt roman är? Ändå framstår Williams tre romaner som närmast perfekta, var och en i sin genre.

Därmed också sagt att de knappast kan vara förebilder. Williams insåg att tiderna förändrats men kunde inte ansluta sig till beatnikgenerationen, Hemingways hårdkokthet, Faulkners expressionism eller något annat litterärt mode. Han var klassicist, nästan mot sin vilja.

Vår egen tid kan svårligen skildras med denna stilkonst men nog var Williams i nivå med Flaubert, en annan snarstucken, petnoga och hårt arbetande författare.

Inte illa för en deppig lärare i Denver.

Mikael Timm

Litteratur

Charles J Shields: John Williams – mannen som skrev den perfekta romanen. Översättning: Ragnar Strömberg. Natur & kultur, 2018.