Hallucinationer om hjälpmedel i Hartford: Johan Bergendorff, Hartford.

Utrikeskrönika den 12 december 2018. Hartford, Connecticut.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Hartford, Connecticut onsdag.

Jag är i en av USAs äldsta städer grundad på tidigt 1600-tal, men som sett sina bästa dagar och höll på att gå i konkurs förra året.

På ett apotek försöker jag hitta melatonintabletter mot jetlag. På grund av ålder vaknar jag numer vanligen klockan sex på morgonen, men här sex tidszoner västerut snarare klockan tre.

Det är bara det att bokstäverna på pillerburken är så förskräckligt små. Jag försöker förstora med hjälp av mobilkamerans zoom. En expedit pekar vänligt mot hyllan med läsglasögon för ålderssynthet. Men jag vill inte ha sådana, de är opraktiska, ständigt av och på och fula. Jag vill ha smarta glasögon som anpassar avståndsskärpan blixtsnabbt beroende på var jag tittar och därför kan sitta kvar på näsan. Sådana finns i ett laboratorium i Utah, med flytande glycerinlinser som omformas blixtsnabbt av mikrokolvar, men ännu ser de ut som de tjocka flaskbottnar uppfinnaren doktor Brown bär i filmen Tillbaka till framtiden och det lär dröja några år innan de kan köpas i butik.

Jag har börjat höra sämre också. Åtminstone påstår min tonåring det eller så beror det på ungdomlig artikulation. Något hjälpmedel verkar inte finnas ens i labben. Dagens hörapparater kan bara förstärka ljud, inte ge hörselskärpan åter eller med hjälp av artificiell intelligens lista ut vad det gutturala svaret på frågan: Hur var det i skolan idag, egentligen betyder.

Mitt minne är inte heller lika kristallklart längre. Amerikanska forskare har testat en hjärnpacemaker där man opererat in elektroder i hjärnan och stimulerat minnescentra elektriskt så att försökspersoner kom ihåg ord 15 procent bättre. Fast det känns riskabelt. Då vill jag hellre pröva minnesförstärkning utan på skallen, med så kallad transkraniell magnetstimulering där svagström skickar pulser in i hjärnbarken. Visserligen är apparaterna som säljs på nätet inte välkontrollerade och sladdar utanpå huvudet ser fånligt ut. Ett alternativ vore kanske om de doldes i en tupé, som dessutom täcker den allt glesare skulten.

Ett exoskelett skulle inte heller sitta fel. Jag har mött ett antal män i min ålder nyligen som haltar fram på kryckor. Alla har spelat fotboll eller åkt skidor med sina tonåringar och gått sönder på kuppen. I de lägena vore en bärbar robotdräkt en bra skyddsutrustning för svagare muskler och leder.

Se det som en önskelista till jul. Eller om det är för snabbt inpå, så kan det vänta till nästa år också. Då fyller jag femtio.

Johan Bergendorff, global hälsokorrespondent för P1-morgon i Hartford.
johan.bergendorff@sr.se