Om en ö i Grekland: Johanna Melén, Lesbos.

Utrikeskrönikan 13 december 2018.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lesbos, torsdag.

Fast när ni hör det här har jag redan åkt därifrån. Stod där i går morse i fönstret på Blue Sea hotel och försökte pränta in bilden av bukten som glider in i Mytilenes stadskärna. Med bergen i bakgrunden och de vita husen som klättrar upp för sluttningarna. Som ofta med den grekiska kustbevakningens ljusgrå fartyg i förgrunden. Stod där med den där känslan av att nu dröjer det lång tid till nästa gång vi ses.

Jag måste erkänna att när jag började bevaka Grekland som korrespondent hade jag aldrig varit i landet förut. Inte på den minsta lilla grekiska semesterö hade jag varit. Nu har jag varit på Lesbos, många gånger.

Det är kanske inte den klassiska sol- och badön. Hit kommer man för att vandra i den vackra naturen, skåda efter fåglar eller bara känna in det antika Grekland. Var helst du promenerar längs de smala gatorna i Mytilene dyker en inhägnad gräsplätt med uppstickande stenar fram, inklämt bland bostadshus och lekplatser. En husgrund från romartiden eller en arkeologisk utgrävningsplats, står det på en skylt.

Hit anlände också en stor del av de flyktingar och migranter som under några månader för nu tre år sedan i tusentals, varje dag, kom i gummibåtar den korta sjöresan från Turkiet. De kommer fortfarande, om än i mindre antal. Muhamed, Reihana och deras pojkar 1 och 6 år gamla kom förra helgen. I Turkiet vågade de inte stanna av rädsla för att sändas tillbaka till Afghanistan och där vågade de inte stanna efter upprepade hot från talibaner. Nu försökte de vid ändå beundransvärt gott mod få fason på tältet de inhandlat för egna pengar eftersom barackerna inne i det av staten organiserade flyktinglägret var fullbelagda. Det regnade och var kallt.

Lesbosborna har beundrats och lovordats för den solidaritet och omtanke de visat människorna som kommit till deras ö. Många på Lesbos är själva uppväxta i familjer med liknande bakgrund, från flyktingströmmen som gick samma väg över Egeiska havet på 1920-talet då Grekland och dagens Turkiet låg i krig.
Nu har ganska många öbor tröttnat för det blir liksom aldrig bättre och förhållandena i lägren är så usla att det ofta blir bråk och en känsla av okontrollerat kaos. På borgmästarkontoret i Mytilene säger man till mig att en majoritet av öborna förstår att det inte är flyktingarnas och migranternas fel att de kommit hit, de har inte haft något val, problemet är oförmågan här, på plats.

Jalal, som var tv-stjärna i Afghanistan och som varit på Lesbos i 2,5 år nu säger att grekerna är som änglar jämfört med andra människor han mött längs flyktvägen från Kabul. Nu spelar han in satiriska humorsketcher om hälsovården som erbjuds flyktingar och migranter på ön. Själv har han fått asyl och jobb och kan nu med sitt grekiska pass resa vart i Europa han vill. Men än så länge stannar Jalal på Lesbos. Han trivs där. Det är en bra plats.

Det här är Johanna Melén, nyss hemkommen från Lesbos.
johanna.melen@sverigesradio.se