Att leka Kommendant och hund i Moskva: Ekots Jesper Lindau, Moskva

Utrikeskrönikan den 13 februari 2019. Moskva.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Moskva onsdag.

I helgen var jag på en performance, alltså enkelt uttryck ett konstverk som konstnären framför själv inför den som har valt att titta på det.

I konstverket fanns en lek, som man kallade det. Allt var frivilligt och hade tydliga regler.

En i publiken lottades fram till att vara kommendant, en annan till, vad man kallade för ”hund”. Under de tre minuter som följde fick kommendanten göra precis vad den ville med hunden.

Alla fick så klart säga nej tack, men var då tvungna att lämna lokalen, alltså ett litet straff, du fick då inte fortsätta titta på konstverket, som vi alla hade trotsat bitande kyla i Moskva för att få se.

Det blev stundtals mycket våldsamt.

Vi i publiken stod inför ett val. Att fortsätta bara betrakta konstverket eller göra något, som att sätta stopp för våldet.

Flera reste sig upp och lämnade rummet, en kille ställde sig upp och uppmanade oss alla att gå. Två var snuddande nära att ingripa fysiskt, men gjorde det inte.

Men det var ett konstverk.

Slag och sparkar visade sig efteråt, när alla vi i publiken samlades med konstnärerna för att diskutera det som hänt, vara – som i ljudet ni hörde nyss - vara utfört av skådespelare, de hade övat och repeterat och fick stöd av psykolog.

Killen som hade uppmanat oss alla att gå berättade att han efteråt ändå var nöjd.

Han hade egen erfarenhet av våld, hans vänner som var politiskt aktiva hade också många gånger blivit utsatta för våld när de gripits. Han var van vid våld.

Men den här gången hade han blivit arg och försökt göra något åt det. Och det kändes bra – bara det – att vilja göra något – att sätta stopp.

Samtalet handlade egentligen om oss alla, om de val vi gör i stunden, när vi väljer vilka vi är. Val som faktiskt formar oss.

Det kan handla om så mycket.

De där ljuden från en kvinna, genom väggen från lägenheten bredvid.

Eller om attacker på tunnelbanan, ni vet när någon säger till en medmänniska att DU, du är inte önskvärd här, i vårat land.

Eller om demonstranter som grips vid Pusjkinstatyn i Moskva, de som bara vill få uttrycka vad dom vill.

Det finns så många liknande val man ställs inför, inte bara om man vill leka Kommendant och hund.

Vad gjorde jag då? Jag satt kvar, gjorde ingenting, bara betraktade våldet och lät min bandspelare rulla.

Inne i mig, på väg hem, så malde just den tanken.

Det sade ganska mycket om journalisten, den som kan undfly, den som dokumenterar, den passive, mannen utan åsikter. Det var snudd på outhärdligt.

Jesper Lindau, Moskva.
jesper.lindau@sverigesradio.se