Det som aldrig går att glömma: Johan-Mathias Sommarström, Aden

Utrikeskrönika den 24 maj 2019. Aden.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Jemen, fredag.

Det är otroligt hur man som människa anpassar sig snabbt.

Jag har rest i mängder med krigs- och katastrofområden. Det är alltid samma sak först. Det är med en iskall klump i magen jag åker igenom de sista vägspärrarna eller går igenom passkontrollen på väg till målet.

Jag är ju ingen tuff kille direkt, snarare harig och livrädd.

Men jag vill ju ändå så gärna åka dit, vill ju se hur människor lever- och det är nästan alltid samma sak.

Rädslan och uppmärksamheten för faror finns kvar hela tiden men andra saker, som i andra sammanhang skulle kännas helt bisarra, märkliga eller livsfarliga, de sakerna blir vardag, som en del av kulissen.

Jag vet inte hur många gånger jag tagit in på hotell eller bott i tält i krigsområden och det skjutits granater eller automateld i närheten.

Man lär sig snabbt om det verkligen är farligt, om granaterna är på väg hit eller på väg härifrån. Eller om automatelden verkligen är strider - ofta är det firande eller omogna soldater som skjuter vilt i luften. Förresten orsakar sådan glädjeskjutning fler dödsfall än vad de flesta tycks tro.

Jag reagerar knappt längre för automateld eller pistolskott i vissa miljöer men hoppas att jag skulle kasta mig i skydd om jag hörde samma sak i Sverige eller Istanbul.

Men här i Jemen har den hariga korrespondenten fått en ny skräck: kolera.

Jag har blivit kraftigt förgiftad vid flera reportageresor.

Men en ny skräck är att vandra omkring på koleraenheter och i flyktingläger med tiotals dokumenterade kolerafall de senaste dagarna, där flugor surrar i ens ansikte - flugor som varit ”gud vet var” innan i läger där människors avföring ligger öppet på marken.

Då vill man sprita hela kroppen.

Inte blir det bättre av att kängornas sulor avger den tvivelaktiga doften av just detta mänskliga sekret och att den doften ligger som en tung slöja över hela hotellrummet.

Fast konstigt nog, även det blir vardag. Sprita händerna, drick bara ur oöppnade flaskor, ät inte grönsaker sköljda i vatten, helst inte grönsaker alls, checklistan är på autopilot.

Det som aldrig kommer att vara på autopilot och aldrig bli vardag från mitt besök i Jemen är barnen. De kolerasjuka, de apatiska och inte minst de svältande och akut undernärda.

Barnen vars blickar jag aldrig kommer att glömma.

Den lilla pojken med den ojämna andningen, kopplad till en syrgastub. Han som inte hade en gnutta fett i ansiktet och som ännu inte lärt sig sitta trots att han är närmare två.

Treåringen på landsbygden som inte lärt sig prata ännu men som härmade mig och jublade när vi selfie-filmade varandra. En gnutta glädje.

Eller flickan som kunde sitta, men ingenting annat, inte ens le. Hon som tappat håret av undernäring men som tittade på mig med stora, kloka ögon som om hon visste en hemlighet.

Kanske visste hon det, kanske är det hon som förstår hur cyniskt och fruktansvärt onödig storpolitik kan vara när enkla människor blir brickor i ett elakt spel, när politiska beslut tagna tusentals mil härifrån drabbar de som inget gjort, de allra minsta - de vars framtid släckts redan innan den börjat.

Johan-Mathias Sommarström, Aden.
johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

När korrespondent @ekmathia besökte ett flyktingläger i Jemen fick han se mycket lidande. Men mitt i eländet fanns också ögonblick av glädje – som när treårige Abdallah fick se sig själv i kameran.

Mer från rapporteringen från Jemen hittar du här: https://t.co/yDOkII7RaH pic.twitter.com/fyDztWfytD

— SR Ekot (@sr_ekot) 23 maj 2019