Selfies, dubbelhakor och svettiga pannor: Samira Othman, Istanbul

Utrikeskrönika den 24 juni 2019. Istanbul.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Istanbul, måndag.

Selfiestick, selfiestick? Det är vatten, kastanjer och just det selfiesticks som turister verkar vilja ha här. Det är i alla fall det som försäljarna här erbjuder.

Jag tänkte att jag skulle räkna antalet selfies som görs under en timme här på gatan framför en av Istanbuls sevärdheter – Galatatornet – ett maffigt stentorn från medeltiden som bland annat fungerat som observationspost för att spana efter bränder innan det slutade som utkikstorn – med selfiemöjligheter både från toppen och botten.

Fixet, tresekundersleendet och huvudet på sned. Om och om igen. Drygt 13 miljoner turister kommer till Istanbul varje år, så det blir många bilder.

Här nere gav jag gav upp när jag kom till 92 selfies på några minuter.

Uppe i tornet gav jag upp efter två – med utsikt över bland annat Bosporen och Blå Moskén finns det många kulisser, eller ursäkter kanske, till att ta alla våra selfies. För vi älskar dom, eller hur? Att skapa den finaste verkligheten av oss själva och visa upp, och bli likead – omtyckt. Men det är där skon klämmer. För den där regisserade bilden av oss själva, glada, bra hållning och kragen rätt vikt – är den så bra i längden? Det finns forskning som visar att sociala medier påverkar ungas självkänsla negativt. För det är ju lätt att tro att just du alltid har så där jätteroligt och alltid är jättesnygg och på jättehäftiga ställen. Som Galatatornet.

Själv försöker jag vara så ärlig som möjligt. Jag ljuger inte, försöker undvika i alla fall, jag bjuder på mig själv emellanåt och delar med mig av mina tillkortakommanden. Men idag när jag skulle ta en bild av mig själv till den här krönikan, en selfie, så blev det 62 stycken.

Jag hade tänkt att visa mitt ärliga jag, svettig och osminkad och bilden tagen så där så att man ser att jag närmar mig 40. Men maskara och puder åkte på – och nej jag tog inte bilden underifrån trots att tornet bakom mig hade synts mycket bättre. Det gick inte. Jag tycker att det här med diskbänksrealism är extra svårt när det kommer till sociala medier. Jag drar mitt strå till stacken, men alldeles för sällan. Helt klart. Eller – är det kanske som det ska?

Jag läste en gång vad en fotograf som hade analyserat selfies sa, hon sa att en selfie inte är ett självporträtt – för i ett självporträtt analyserar man sig själv. I en selfie visar man hur man vill se ut. Hon sa att en selfie är ett visuellt meddelande och alltså inget porträtt.

Då tänker jag att om vi vet om att det vi visar upp inte är helt sant, eller i alla fall regisserat eller redigerat, då borde ju allt vara som det ska. Då vet vi ju att allt vi ser bara är det bästa, crème de la crème av livet liksom och då borde vi ju förstå att det andra, det finns – vi bara visar inte upp det. Så vad är då problemet? Istället för att prata om de där bilderna som påverkar vår självkänsla negativt kanske vi istället ska prata om definitionen av bilderna. Det är fejk, eller i alla fall tillrättalagt. Det finns annat. Punkt.

Men jag kan ändå inte sluta fundera på hur mycket roligare det skulle vara om bild ett istället för 62 oftare publicerades – åtminstone jag skulle må lite bättre om jag skulle få scrolla förbi fler dubbelhakor, mer mat mellan tänderna och sura miner. Kanske skulle jag börja med att lägga upp den där första bilden istället för den 62a i ordningen.

Och vem vet om några år kanske galatatornet och blå moskén agerar kulisser åt 13 miljoner dubbelhakor och svettiga pannor?

Samira Othman, Istanbul
samira.othman@sverigesradio.se