Får en klump i halsen varje gång jag ser bilden: Pablo Dalence, Bogotá

Utrikeskrönikan 11 juli 2019. Bogotá.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Bogotá, torsdag.

Det här är min första krönika som sommarkorrespondent. Faktiskt tror jag att det är min första krönika i radio någonsin. Jag hade fått rådet att jag skulle ta upp roliga ämnen som var lätta att känna igen för folk hemma i Sverige, saker som vädret, mat eller små kulturkrockar när man är ute och reser. Men jag valde något helt annat och vill därför redan nu be er om ursäkt för att jag den här första gången inte bjuder på ett gott skratt eller kanske ens ett litet leende.

Som journalist blir man dessvärre många gånger avtrubbad av allt hemskt som man rapporterar om. Kanske är det en sorts försvarsmekanism som är ett måste inför en del förfärliga saker som händer i världen och som vi måste återberätta för er lyssnare.

Ungefär så uttryckte sig också mexikanska tidningen La Jornadas reporter och fotograf, Julia Le Duc, som för ungefär två veckor sedan tog en bild på två döda migranter på gränsen mellan Mexiko och USA.

Ni har säkert sett hennes bild: Ett litet barn som är fastklämt under pappans t-shirt. Hennes lilla arm som kramar om hans hals. Blöjan som puttar ut under hennes röda byxor.

Och så pappan som bär svarta shorts och vars nakna fötter sticker fram under vattenytan. Hade de legat på en solig äng eller under ett parasoll på en badstrand, hade det varit en vacker och kärleksfull bild.

Istället ligger de med ansiktet neråt, omgivna av tomma ölburkar som flyter runt i de bruna flodvattnet. Allt i jakt på den amerikanska drömmen.

När jag ser bilden slår det mig att jag också är migrant. Även om min familjs resa till Sverige aldrig var, ens i närheten av de öden som jag de senaste dagarna har fått höra om, när jag träffat migrantgrupper i Centralamerika.

Människor som försöker nå samma mål som mannen och flickan på bilden gjorde, beskriver en värld av våld, gängkriminalitet, sexuella övergrepp och brist på demokratiska rättigheter.

Men framförallt vittnar de om fattigdom.

Det är människor som helt saknar möjligheter till utveckling eller till en bra framtid. Familjer där samtliga barn lider av undernäring, där fem- eller sexåringar ser ut att vara hälften så gamla, där föräldrarna många gånger arbetar och sliter mer än vad kroppen orkar med; utan att lyckas få ihop pengar så att dom själva eller deras barn kan äta sig mätta.

Barn som inte får nog med mat under de tre första levnadsåren kommer att dras med hälsoproblem och funktionshinder livet ut. Det är alltså fattiga barn idag, som är dömda att växa upp och imorgon bli fattiga vuxna, som i sin tur antagligen kommer att få svårt att ge sina egna familjer tillräckligt med mat.

Det är en del av den verkligheten som den döde mannen flydde från tillsammans med sin snart tvååriga dotter.

Mannen och lilla barnets berättelse är inte unikt, det dör människor hela tiden när de försöker fly från sina hemländers fattigdom. Men hur avtrubbad jag än är av alla års rapportering, lyckas jag, precis som fotografen Julia Le Duc, inte titta på bilden utan att få en klump i halsen.

Jag kan inte heller sluta tänka på att någon av de jag träffat på min senaste resa kanske blir nästa person som hamnar på en tidnings framsida i sin jakt på en bättre framtid.

Pablo Dalence, Bogotá
pablo.dalence@sverigesradio.se