Ryktet om döden: Samira Othman, Istanbul

Utrikeskrönikan 30 juli. Istanbul.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Istanbul, tisdag.

”Ryktet om min död är starkt överdriven” skrev Mark Twain i ett brev till New York Journals korrespondent i London, 1897 för att dementera ryktet om att han avlidit. Frågan är hur många såna uttalanden och brev som skrivs hela tiden.

Kan du tänka dig att få hem brev om att du är avliden utan att vara det? Eller att ryktet om din död sprider sig och fäster sig, trots att du är fullkomligt levande?

Ibland hör man om att skatteverket råkar dödförklara någon av misstag och alla de problem som kommer med det – banker, myndigheter och ja allt som liksom stänger av dig. Du finns ju inte längre så det finns ju ingen anledning att du, dina tillgångar eller uppgifter ska finnas där heller.

Och de senaste veckorna har jag nåtts av flera dödsrykten som fått mitt hjärta att stanna (inte bokstavligt talat då). Nu under sommaren har jag fått förtroendet att hålla koll på Mellanöstern och allt som händer här vilket även innebär att ha koll på om någon stor personlighet avlider.

För drygt en vecka sen fick jag ett sms. Erdogan, Turkiets president, har dött. Omedelbart satte jag igång att leta efter något som kunde bekräfta eller dementera uppgiften och jag började surfa runt på diverse tidningars nyhetssajter och ja – flera medier i framförallt arabvärlden och Israel skrev att Erdogan hade dött av en hjärtattack. Dessutom hade han inte synts offentligt på ett några dagar. Budskapet var tydligt – Turkiets president Erdogan hade dött.

Och redan ett par veckor innan Tunisiens president Essebsi dog gick ryktet om hans bortgång på sociala medier. Han var 92 år och hade förts hastigt till sjukhus. Och ryktet sa att han inte klarade sig.

De är inte ensamma om att dödförklaras på ett eller annat sätt utan att ha lämnat jordelivet. Jag vet som sagt att det sker av myndigheter i Sverige, och att det drabbar större och mindre celebriteter. Mark Twain, Carola, Fidel Castro, Ingvar Kamprad och Prinsessan Birgitta är bara några som möts av rubriker om sin egen död.

Som du nog förstår, Essebsi dog ett par veckor senare – Erdogan har varit på möten, fotats med andra världsledare och gjort en drös uttalanden om diverse politiska frågor. Han är livs levande, men det dröjde nästan en vecka innan ryktet dog ut helt och jag kan bara föreställa mig hur det rent politiskt började hända saker.

Men det här med att anses vara död eller kanske ses som död kanske man ska kalla det har fått mig att fundera på vad jag skulle göra under den tiden. Jag förstår att det är obehagligt och jobbigt för den som drabbats och att det kan få stora konsekvenser i världspolitiken. Skulle det handla om mig skulle jag troligtvis få panik och behöva rodda med en massa. Men jag kan inte låta bli att hoppas att det finns något som bara döda levande människor kan göra. Nu gissar jag friskt, men några dagar som ”död” kanske innebär några dagar av kaffedrickande, bokläsande och sollapande helt i egen takt. Fri från omvärlden.

Ha, tänker säkert du som drabbats. Och trots mitt romantiserande över företeelsen så fördrar jag nog att leva tills jag dör på riktigt. Det känns enklast så.

Samira Othman, Istanbul
samira.othman@sverigesradio.se