Vi förlåter dem: Filip Kotsambouikidis, Pristina

Utrikeskrönikan 29 augusti 2019.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Bargatan i centrala Pristina hade kunnat vara vilken bargatan som helst i sommar-Europa, det är fullt med folk, luften är len och varm och luktar avgaser, och vid ståborden på de sorlande uteserveringarna dricker folk öl och röker och pratar.

Kosovos stora diaspora är hemma över sommaren och förutom albanska hör man också tyska, franska och danska – två tjejer som går förbi på trottoaren diskuterar på bredaste skånska.

På gatan trängs några av de hemvändande semesterfirarna för att visa upp sina utlandsregistrerade skrytbilar, och det verkar som att det är tyska märken som gäller här. Det är nästan som en liten parad. Folk följer bilarna med blicken och då och då uppstår en lucka så att nån av bilarna får chansen att accelerera och visa upp sina hästkrafter för nån sekund.

Det ständiga gasandet är rätt störande och några trafikregler verkar inte gälla, dessutom parkerar de lite hur som helst. Min lokala kosovoalbanska kollega vars egna bil nätt och jämnt kommer upp i 70 kilometer i timmen är inte helt road över de till synes välbeställda hemvändarnas lite gränslösa beteende.

– Men vi förlåter dem, säger han med ett leende, som om hemvändarna var struliga tonåringar som han innerst inne ändå älskade.

Kollegan hävdar att han kan se från hundra meters håll om en landsman är boendes i Kosovo eller i utlandet – kläderna, rörelsemönstret, och uppenbarligen trafikbeteendet.

Jag testade honom aldrig på det, men man kan ju hursomhelst konstatera att det är ganska stor skillnad på förutsättningarna för de kosovaner som bor i Kosovo och de som bor på andra håll i Europa. Först och främst, passet såklart. Runt en tredjedel av de med kosovanskt ursprung bor i utlandet och de med dubbelt medborgarskap rör sig såklart enkelt genom Europa. Kosovo är en plats för rekreation under sommaren och man kommer och går som man vill.

Men för de som bor i Kosovo är verkligheten en annan, för att besöka EU behövs visum, är man arbetslös är det inget lätt uppgift att få jobb nån annanstans. Och även om man har jobb är lönen riktigt låg, här är minimilönen 130 euro i månaden. Det motsvarar drygt åtta svenska kronor i timmen, vilket nätt och jämt räcker till en kaffe – till och med i Kosovo.

Med en sån lön är en bil modell nyare såklart nästan omöjligt att få råd med, så jag undrar om kollegan ändå inte känner lite bitterhet när han ser hur mycket bättre många av hemvändarna verkar ha det. Vi sitter fast i en bilkö på den tungt trafikerade vägen mellan Pristina och Mitrovica och en tyskreggad vit SUV har precis plöjt sig fram i en egenskapad fil mellan vår och den mötande.

Kollegan kramar ratten så att knogarna vitnar men upprepar:

– Vi förlåter dem.

Filip Kotsambouikidis
filip.kotsambouikidis@sverigesradio.se