Mitt mardrömsjobb: Caroline Kernen, Stockholm

Utrikeskrönika 7 november 2019.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, torsdag.

När folk hör om vad jag jobbar med, att resa runt i världen och rapportera om saker som är viktiga för unga, säger nästan alla att det måste vara världens bästa jobb.

Några få personer, ofta journalister själva, säger tvärtom. En kollega sa nyligen:

– Det låter som mitt absoluta mardrömsjobb.

– Att inte veta om var man ska sova ikväll, eller om man ska sitta på ett flyg redan imorgon, skulle inte passa mig, sa hon.

Jag skrattade till, van att höra motsatsen.

Men sedan tänkte jag, det är nog verkligen en mardröm för den flygrädda, eftersom man reser så mycket som korrespondent.

Jag var själv rätt nervös över flygningar när jag var yngre. Och den här krönikan kanske inte är helt rätt för dig som redan tänker för mycket på flygsäkerhet.

I mitt privatliv har jag inte flugit särskilt mycket innan, men när jag har gjort det så har det ofta varit i sällskap av en extremt flygrädd bästa kompis, och hon har gjort mig mycket uppmärksam på nyanserna i flygets motorljud och på säkerhetsrutinerna.

Nu när jag flyger jorden runt med nästan identisk packning varje gång har jag noterat att säkerhetsåtgärderna skiljer sig rätt mycket åt beroende på var i världen du är och vilket bolag du flyger med.

För att få gå på ett flyg i södra Indien så var jag, tvungen att gå in i ett bås med en kvinnlig vakt som noga kände igenom min kropp. Däremot så brydde de sig inte om att jag hade med mig 1,5 liter vatten i ytterfacket på ryggsäcken.

På Arlanda fick jag några veckor innan slänga en kräm som inte gick ner i den lilla plastpåsen för vätska.

Eftersom elektronik är en stor del av mitt bagage alltid, för att kunna spela in, klippa och skicka hem material eller medverka live har jag lärt mig vilken teknik som måste tas upp för att inte behöva tas åt sidan och spilla tid på att någon ska gå igenom väskan. Jag lägger datorn och tekniken och vätskan överst så jag snabbt och smidigt ska kunna plocka upp och sen stoppa ner det igen innan det är dags för boarding.

Där har jag koll, trodde jag till jag hamnade i Belfast på Nordirland, Datorsladden som annars lätt passerat på andra flygplatser, var här misstänkt och personalen fick gå igenom allt – inklusive mina smutsiga underkläder – innan jag fick gå vidare.

Många flygbolag här i Sverige spelar ofta rogivande musik innan start. När jag satt vid en nödutgång på ett plan i Indien kom det fram en flygvärdinna med allvarlig min och sa på engelska:

– Om jag ropar NÖDSITUATION, NÖDSITUATION, NÖDSITUATION, kan det bli dags för er att öppna dörren. Jag upprepar, om jag alltså ropar NÖDSITUATION, NÖDSITUATION, NÖDSITUATION.

Lite av en annan upplevelse.

När jag suttit på ett plan som tankats i ett land har det inte varit något speciellt.

När det tankades i ett annat land var det viktigt att vi inte knäppa våra säkerhetsbälten, sa kabinpersonalen.

– För att vi ska kunna springa om det börjar brinna? frågade jag.

– Ja, ungefär så.

Jag gick tillbaka och satte mig utan att knäppa bältet.

Noterar att man verkligen blivit mer avtrubbad. När det blir turbulens nu för tiden tycker jag mest att det är skönt för det är lättare att somna.

Caroline Kernen, korrespondent med fokus på unga
caroline.kernen@sverigesradio.se