Om livet i väntan på pandemin: Samuel Larsson, Maputo

Utrikeskrönika 16 mars 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Maputo, måndag.

Det gäller att hålla huvudet kallt. Visst, officiellt har det där viruset inte ens kommit hit till Moçambique ännu. Och inte tillhör jag eller någon i min familj någon särskilt utsatt grupp heller. Nä, att få själva sjukan skrämmer egentligen inte så mycket. Men människor som är rädda för viruset känns däremot som ett desto större bekymmer. Men egentligen inte de heller, åtminstone inte såhär långt.

På de många caféerna längs de lummiga gatorna här i Maputo pågår faktiskt livet nästan som vanligt. Marknaderna myllrar av folk, på eftermiddagarna när värmen avtar fylls strandpromenaden av människor, människor, människor, öl och stekt kyckling. Man skulle kunna tro att nyhetsflasharna från Europa om stängda skolor och arbetsplatser, ja till och med gränser vad jag förstår, om halvtomma butikshyllor och heltomma flygplansterminaler i smittans spår är från en fiktiv värld, som inte finns.

Men det gör den ju, såklart. Och kanske, om man ska vara pessimist – eller kanske realist – är det bara en tidsfråga innan den världen kommer till oss här i Maputo. Fast då med den skillnaden att sjukvårdssystemet här i landet rankas 184 i världen, sjunde sämst. Och med den skillnaden att väldigt mycket av maten i butikshyllorna importeras från Sydafrika eller ännu längre ifrån, längs logistiklinjer som är ansträngda redan innan pandemin kommer till stan.

Men vad är det för fördomsfullt prat, kan man såklart invända med viss rätta. Nä, kanske kommer det inte bli något problem trots allt. Kanske är det stora problemet just nu att ingen riktigt vet, alla bygger egna små scenarion i de egna huvudena. Huvud som det gäller att hålla kalla.

Men önskan om kalla huvuden sänder jag kanske mest till alla de moçambikier – och alla andra på den här kontinenten – som i väntan på virusets verkliga ankomst har att förhålla sig till det som redan fått både spridning och fäste – nämligen en flod av desinformation och skrämmande rykten.

Under en resa till Beira förra veckan – staden som drabbades hårt av cyklonen Idai för precis ett år sedan och som verkligen har annat att tänka på än pandemier – så blev myndigheternas oförmåga att nå ut brett med vederhäftig folkhälsoinformation till allmänheten tydlig. I flygplatsterminalen mötte mig en nästan tio år gammal informationsskylt om svininfluensan, men inte ett ord om andra smittor folk rimligen går och oroar sig för.

På stan mötte jag sen människor som på allvar gick omkring och trodde att smitta betyder säker död. Det är svårt att föreställa sig den psykologiska stressen. Men det är inte svårt att föreställa sig vad tillräckligt många människor med den övertygelsen skulle kunna ställa till med.

Så apokalyps runt hörnet eller inte? Ja, det som förenar oss alla i Maputo just nu är kanske att vi alla mest går och väntar. Väntar och försöker tolka de olika och ibland motsägelsefulla besked vi får från myndigheter. Väntar och förbereder oss på – ja vadå? Väntar och försöker hålla huvudet kallt.

Och kanske var det precis detta Corona – alltså ölen Corona – hade i tanke när de nyligen satte upp sina reklamskyltar här i Maputo med texten "isto é que é viver". Det är det här som är att leva.

Samuel Larsson, Maputo
samuel.larsson@sverigesradio.se