Ett livs levande åttaårskalas: Kajsa Boglind, Washington

Utrikeskrönika 5 maj 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Washington, tisdag.

Som USA-korrespondent tillbringar jag ganska mycket tid med att rapportera var landet befinner sig i coronakrisen. Det kan man till exempel göra genom att följa kurvor över nya smittade, eller genom att titta på var ekonomin befinner sig.

Men i den här krönikan skulle jag vilja lyfta fram en annan mätare för hur det står till i ett samhälle, nämligen barnkalasen. Hur firar vi egentligen våra barn när de fyller år och vad säger det oss nu om var vi befinner i pandemin?

Det första födelsedagsfirandet som nån i min familj var på sen coronakrisen bröt ut var ett zoombarnkalas – det vill säga ett kalas via en app där barnen hör och ser varandra på datorskärmen.

En lite trevande tillställning om jag ska vara ärlig – man måste verkligen ha nåt att säga när man sjungit “Happy birthday” för det kan bli väldigt tyst och det är svårare att jobba upp stämningen över nätet utan tårta och prasslande paket. Men när all kontakt med andra människor känns farligt så är det bara ju virtuella kalas som återstår.

Steg två när man vågar lite mer kan vara kalas genom bilparad – det hade en liten pojke i min dotters klass nyligen. Det kräver något mer tillit eftersom man uppmanar folk att ge sig ut från sina hem och nästan träffas, men bara nästan. Inbjudningskorten från Claudes föräldrar innehöll noggranna förmaningar om att inga barn fick lämna bilarna – fast det var första gången på månader som de fick en skymt av sina klasskamrater på riktigt.

Man fick bara vinka och så körde alla förbi huset – familj för familj – och tutade och viftade med plakat där det stod grattis. Absolut festligare än ett zoomkalas, men fortfarande ett firande där smittskydd är det överordnade.

Men kanske är någonting på väg att hända nu, ungefär två månader in i coronakrisen.

Smittläget här i USA är fortfarande oroande, men en del föräldrar i min bekantskapskrets har börjar fundera över priset som det också innebär att hålla våra barn så isolerade. Reglerna här i Washington säger fortfarande att man bara får träffa personer i den egna familjen och att man bara får gå ut för att göra det nödvändigaste.

Kanske är barnkalas på väg upp på listan över saker som faktiskt känns nödvändiga.

Och häromdagen när jag var ute och gick här i kvarteret fick jag se ett säkert tecken på att vi kan vara på väg tillbaka till någon sorts normalitet. Ett livs levande åttaårskalas med ballonger och kompisar i trädgården och på gatan utanför. Det var en nästan surrealistisk syn efter över två månaders total social distansering.

I andra städer har det förekommit aggressiva protester mot coronareglerna men det här regelbrottet hade ingenting argt över sig. Det var bara ett gäng föräldrar och barn som hade väldigt trevligt.

Och jag vet att både den amerikanska centralbankschefen och president Donald Trumps coronaexperter säger att coronakrisen kommer hålla i sig länge än.

Jag vill ändå tro att ett samhälle där man har börjat fira riktiga barnkalas igen måste vara på väg åt rätt håll.

Kajsa Boglind
kajsa.boglind@sverigesradio.se