Politiker som petar näsan: Andreas Liljeheden, Bryssel

Utrikeskrönika 18 maj 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Bryssel, måndag.

Den senaste tiden har jag fått en ny och lite djupare insikt i den europeiska politiken och framförallt i politikernas privatliv. Tack vare coronautbrottet vet jag nu vilka politiker som har ett lantställe, vad för slags konst de har på väggarna, hur deras kök ser ut och vem som petar näsan.

Sedan två månader tillbaka är i stort sett alla fysiska möten mellan politiker inställda och de har ersatts av videokonferenser. Även om dessa är ganska tråkiga i sig så kan de ändå ge en ny bild av personen som sitter där framför skärmen. En bild som sällan kommer fram.

De senaste veckorna har jag sett politikers privata kontor, deras bibliotek och deras kök. Jag har sett deras lantställen och deras gårdsplaner där täckningen är bättre. Jag har kunnat ana mig till vilka som är noga med inredningen och har vacker konst på väggarna.

På så sätt har det nästan blivit som en slags hemma-hos-reportage hos personer som man annars inte kommer så nära.

Men dessa videokonferenser ger inte bara en bild av politikers hem och privatliv. De är också en källa till pinsamma misstag.

För några veckor sedan var den belgiska hälsoministern Maggie de Block med på en videokonferens som till råga på allt sändes ut i tv. Hon chockade då publiken genom att helt ogenerat peta sig i näsan för att därefter, i flera sekunder, studera resultatet på sitt pekfinger.

Det var rent ut sagt plågsamt att bevittna. Det var ett sånt där tillfälle som man inte egentligen vill se men som man ändå inte kan stänga av.

Andra gör misstaget att prata vid sidan om när de tror att deras mikrofon inte är på.

Det hände nyligen EU:s utrikeschef Josep Borrell.

EU-kommissionen anklagades för att ha böjt sig för påtryckningar från Kina genom att mildra sin kritik mot landet i en rapport om desinformation.

Frågan diskuterades på en videokonferens och medan en deltagare ställde en fråga kunde man se Josep Borrell vända sig mot en medarbetare och säga: ”du, den här interna rapporten, den har väl inte folk”.

Men jo, Josep Borrell, det var just det som var grejen. Det hade folk. Ett internt utkast hade läckt ut och det var därför man kunde se att språket mot Kina hade mildrats i den offentliga rapporten.

Men det är såklart inte bara politiker som gör bort sig på videokonferenser. Vi journalister gör också våra misstag.

Häromdagen ställde en kollega en fråga på EU-kommissionens dagliga digitala presskonferens. I bakgrunden kunde man se en man som stod och tryckte i rummets bortre hörn. I ett tafatt försök att gömma sig stod han där tyst och stel som en pinne. Fullt synlig. Det såg ut som ett klipp hämtad från en halvdålig skräckfilm.

Instinktivt ville jag ropa: akta dig, bakom ryggen!

Själv försöker jag vidta alla steg och mått jag kan för att undvika sådana pinsamheter. Jag har två ljudreglar som jag alltid drar ner. Det blir både hängslen och livrem. Och min kamera är aldrig på.

På så sätt blir det fullständigt peta näsan-säkert.

Andreas Liljeheden, Bryssel
andreas.liljeheden@sverigesradio.se