Inte nu igen: Björn Djurberg, Peking

Utrikeskrönika 17 juni 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Peking, onsdag.

Inte nu igen.

Det var den övergripande känslan som landade i mig häromdagen när det stod klart att coronaviruset på nytt härjade i en kinesisk mångmiljonstad. Inte vilken stad som helst som helst, utan här, i Peking.

Ödet är inte utan ironi.

Virusutbrottet kopplas till grossistmarknaden Xinfadi, som med inte allt för mycket fantasi kan översättas till: Den plats från vilket något nytt sprider sig ifrån.

Som det nya coronaviruset, till exempel.

Lustigt, tyckte vissa, men det är få som skrattar i Peking. Snarare biter man ihop, suckar och gillar läget.

“Vad tjänar det till att oroa sig, det är bara att göra det vi måste göra” är nog den vanligaste kommentaren jag mött.

Så, Pekingborna har återigen beväpnat sig med munskydd och handsprit och ställer sig i kö till provtagning. Masstester och karantän är vägen framåt nu, enligt de kinesiska myndigheterna.

Men, det är ännu oklart hur omfattande det nya utbrottet är.

De siffror som myndigheterna släppt kan tyckas futtiga i ett internationellt perspektiv, för vad är väl ett hundratal positiva fall jämfört med de tusentals som konstateras smittade på daglig basis i till exempel USA, Ryssland eller Indien. Eller för den delen om vi jämför med Sverige.

Men i ett kinesiskt perspektiv är det omskakande, eftersom det styrande kommunistpartiet har kedjat sig fast vid en strategi om nolltolerans. Ett fall är ett fall för mycket och storsläggan åker fram varje gång viruset visar sig.

Kanske är det rätt strategi. Det får framtiden utvisa. Oavsett vilket är konsekvensen att det kinesiska samhället ständigt lever under ett hot att tvingas slå igen.

Lägg där till de enorma kostnaderna att massmobilisera tiotusentals, ja hundratusentals tjänstemän för att knacka dörr i hela Peking.

För att inte tala om polisen. I en enpartistat som Kina är polisbudgeten visserligen inget man sparar in på, men antalet poliser jag sett den senaste tiden i Peking är något utöver det vanliga.

Varför behöver militärpolis och den särskilda insatsstyrkan vakta en stängd grossistmarknad som redan är utrymd och igenbommad?

Det kan man fundera över.

Om ett vaccin dröjer och viruset inte nöjer sig med en andra våg utan också följer upp med en tredje, eller fjärde våg, är frågan om kommunistpartiet inte kommer behöva ompröva sin coronastrategi.

Kanske snegla mot Sydkorea eller Japan där det tycks finnas en tanke om att långsiktigt leva sida vid sida med viruset, utan att för den delen tillåta att det sprids obehindrat.

Men till dess är det bara att gilla läget, här i storsläggans land.

Björn Djurberg, Peking
bjorn.djurberg@sverigesradio.se