Där du inget val har: Maria Persson Löfgren, Stockholm

Utrikeskrönika 23 juni 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, tisdag.

Belarus heter ett inte särskilt stort land nära Sverige. Där firas midsommar precis som här med blommor och nattvak, men de hoppar över eldar också. Där plockas smultron och blåbär i skogen, fiskas i sjöar, vilas under höga tallar eller ljust gröna svajande björkar.

Om du är där kan du nästan föreställa dig att du är i Sverige – med en väsentlig och inte alltid synlig skillnad. Jag återkommer till den.

Jag tänkte på likheterna när jag halkade i en komocka vid en timrad stuga, som kanske kan ha tillhört min yngsta dotters farfar. Han levde som barn i det som i dag heter Belarus, ett land som styrts av allt från litauiska och polska furstar till ryska tsarer och ockuperades av Nazityskland, något som för alltid förändrade farfars liv.

Som pojke gömde han sig i skogarna och överlevde, när resten av den judiska familjen förintades. Inga judar bor längre i hans hemtrakter.

Skillnaden jag tänkte på stavas valfrihet. De har val, men ingen frihet. Det finns nåt som kallas val, men ingen rätt att välja fritt.

Sällan har väl ordet val missbrukas så ofta som i ”mina” forna länder, i det som en gång var kommunistdiktaturen Sovjetunionen. Ett enda parti, en väg, en ledare känns bekant på nåt vis. Även i dag, om vi tar bort ”kommunist”.

Att bevaka det de kallar val är svårt. För precis som makthavarna använder fejkval för att legitimera sin makt, försöker oppositionen alltid ta chansen att synas genom att ställa upp med kandidater och på ett sätt legitimera ett val, som inte är ett val. För det finns ju flera att välja på, eller?

Extra svårt blir det när medborgarna själva hävdar att de visst kan välja – fritt – de väljer ledaren, för han saknar motstycke, alternativ finns inte och vem vet hur det blir då. De förutsägbara, som rullar på i gamla hjulspår känns bättre.

Så när människor i länder som Belarus bestämmer sig för att det är nog nu, att de vill byta ut ledaren, att de tröttnat på det förutsägbara, för egentligen är det bara förutsägbart så länge du följer den uppritade linjen och inte ens det är säkert.

Ja då är det en så mycket större handling än den vi gör när vi går och röstar. Det är ett risktagande som ingen av oss här behöver utsätta oss för.

Tänk att du bor i Arboga och är missnöjd, du ställer dig på trottoaren med 20 kompisar och bara står utan ord, utan plakat, bara det att du står där är tillräckligt för att rubba makten och utlösa hämnden. Polisen tar dig, du stör friden, du är en upprorsmakare.

Jag bevakar jag mitt forna rike, från mitt coronatorn på distans. Det gigantiska Ryssland, lilla Belarus och alla människorna, som fortfarande inte har nåt äkta, sant val.

Maria Persson Löfgren
maria.persson_lofgren@sverigesradio.se