Hur länge kan ett brandförsvar vara på tårna? Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent

Utrikeskrönikan 11 augusti 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, tisdag.

Det mesta var ju ändå som vanligt, cikadorna gnisslade sin enformiga sång från tidig morgon till sen kväll, ibland ackompanjerade av en varm vind som svepte genom trädkronorna, ibland i ensamt majestät. Och solen gassade. Sommaren i familjens hus i Sydfrankrike är varken kort eller regnar bort. Den är lång, varm och knastertorr – varje år.

Fönsterluckorna på det gamla stenhuset stängs och öppnas i tur och ordning efter en inlärd rutin för att hålla så mycket av värmen som möjligt utanför de tjocka väggarna.

Det går någorlunda. Litet fler bad, fläktar och all fysisk aktivitet får vänta tills de tunga, gröna fönsterluckorna kan slås upp igen framåt kvällen.

Det var färre getingar i år, men fler myror och myggor, ingen orm, bara de kvicka geckoödlorna som kilar uppför väggarna.

Men det var fler bränder. De tycktes blossa upp hela tiden, en högt upp i en talltopp på väg hem från stranden där blixten slagit ner, en nere i dalen där röken kändes ända in i huset.

Brandförsvaret var som vanligt på tårna. Uppe i höga torn sitter spejare dygnet runt och spanar efter minsta tecken på rök. Det kan räcka med en vårdslöst kastad fimp för att antända den torra vegetationen och inom tio minuter måste släckningsarbetet vara igång.

Plötsligt sveper ett propellerplan förbi precis ovanför taket och hjärtat hoppar till.

Va? Så lågt! Vad händer? Det ska väl inte störta?

Men när det strax kommer tillbaka på lika låg höjd, följt av en helikopter och två gula brandplan förstår jag.

De börjar cirkulera över fältet några hundra meter bort och jag ser röken. Så nära den här gången! Men jag litar på att brandbilarna redan är på plats och inom femton minuter drar flygplanen vidare.

Det varnas för värmebölja. Juli månad blev den torraste i Frankrike på 60 år och det införs vattenrestriktioner över hela landet. Kan det bli lika illa som förra året då temperaturen steg till 46 grader i regionen och förtvivlade vinodlare berättade om vinfält så bruna och brända att det såg ut som om någon svept över dem med en blåslampa?

“Klimatförändringen är här nu” säger en känd fransk hydrolog på tv – “Nu är det anpassning som gäller”, säger hon.

Jag tänker på brandmannen som jag intervjuade här nere för några år sedan som sa att han alltid var rädd för nästa brand, den som kommer efter den första.

“Om vi skickar alla styrkor till en och samma eld, vad ska vi då skicka när den andra tar fart och sen den tredje och den fjärde? Det är ju den som kan bli den stora katastrofen”.

Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent
marie-louise.kristola@sverigesradio.se