Jag får skäll av barnens lärare: Andreas Liljeheden, Bryssel

Utrikeskrönikan 14 september 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Bryssel, måndag.

Fasen, kunde inte EU ha standardiserat storleken på europeiska pärmar och register?

Så går tankarna när jag en sen kväll, strax innan stängning, irrar omkring bland de långa hyllorna med pärmar, mappar och pennor på min lokala stormarknad.

Morgonen därpå väntar skolstart för barnen. Och jag ska köpa in allt material som saknas.

Jag befarar att min hastigt nedklottrade inköpslista är inkomplett men det är ändå en gedigen lista som, i min mening, ställer helt orimliga krav på inköparen, det vill säga mig.

Förutom gängse skolmaterial som pennor, vassare och färgkritor, behövs bland annat två mappar med 3-4 centimeter bred rygg. En ska vara antingen orange eller gul. Den andra ska vara grön.

Förra terminen var det andra färger som gällde, så de vi redan har kan inte återanvändas.

På listan finns också ett speciellt skrivhäfte med måtten 24x32 centimeter, snäppet större än vanliga papper. Dessutom ska det speciella häftet ha papper man inte kan dra ut och blocket ska innehålla exakt 96 sidor. Varken mer eller mindre.

Förra året, på första föräldramötet, påpekade franskläraren att jag minsann hade köpt fel mått.

Så det är med viss press och dåligt samvete som jag går omkring, fram och tillbaka mellan alla hyllor.

Jag roffar åt mig den allra sista pennvässaren med kopp och hoppas att vi har en till hemma så att båda barnen får med sig en till skolan nästa morgon.

Och så letar jag efter register, som sagt. Jag har några gamla svenska hemma men de passar inte de belgiska pärmarna som har andra mått. De belgiska har inte fyra metallpiggar utan bara två. Och avståndet mellan dem skiljer sig också, retligt nog bara en knapp centimeter, men hur mycket jag än vrider och vänder är det omöjligt att få dit svenska register på belgiska pärmar och vice versa.

Det är då jag förbannar EU-samarbetet för att man inte sett till att skapa enhetliga standards för de här produkterna – det finns ju europeiska regler och mått för så mycket annat. Jag funderar på om jag ska ta upp frågan om jag råkar stöta på den inre marknadskommissionären Thierry Breton. Men så går jag runt hörnet om hyllan med bläckpennor och där finns en massa fina färgglada register kvar.

Check – en grej mindre på den långa listan.

Tillslut är det bara det där speciella blocket kvar. Och faktiskt, på motsatta hyllan lite längre bort, hittar jag tillslut ett med exakt 96 sidor, och ja det är rätt mått - 24x32 centimeter.

Men vänta nu, skulle det inte vara linjerat? Jag tittar på min inköpslista. Jo, visst. Det skulle vara papper med linjer. Och på butikshyllan framför mig ligger bara rutat papper.

Jag ställs inför ett dilemma. Butiken stänger om en kvart, inte en chans att hinna till en annan, jag måste välja: linjerat block i fel storlek. Eller rutat med rätt mått.

Oavsett kommer jag säkert få bassning av läraren igen.

Jag tänker att den här gången ska det i alla fall bli rätt mått. Jag väljer papper med rutor.

När jag sen står i kön för att betala, fortfarande med dåligt samvete, passar jag på att ringa min kusin som fyller år. Jag förklarar min situation och den orimligt detaljerade inköpslistan.

Jag får medhåll och stöd av kusinen som själv har barn i svensk skola. Men så säger hon något som direkt får mig på bättre humör: ”Det där låter som en krönika”.

Andreas Liljeheden, Bryssel
andreas.liljeheden@sverigesradio.se